Och sjömansgossens lilla, lilla vän står sörjande på strand

Jag måste säga att pay-per-view är ett oöveträffat sätt att uppleva Vångavallen. I pausen, när den orörliga kameran vilade på den folktomma läktaren närmast Östervångsparken och kommentatorerna var ute och tog sig en mazarin, då var det som de där tv-sändningarna från Wimbledon som av någon anledning fortsatte fast det var regnavbrott. Fast skillnaden var inte så stor när det väl blev match. Jag satt och funderade om kommentatorn kunde vara släkt med gamle speedwaystjärnan Anders Michanek, eller den store Frödingforskaren Germund Michanek, och på vem som skulle missa TFF:s nästa öppna målchans. Jag antar att det var Jon Jönssons flagranta tröjdragning på Mensah och den uteblivna straffsignalen som fick Mensah att kvickna till så pass att han verkligen gjorde mål; otur bara att det i sin tur fick Elfsborg att kvickna till såpass att de gjorde mål.

Jag vet aldrig hur mycket jag ska tro på det där med mentala faktorer inom fotboll. En omedelbar riskfaktor är att det är någonting vi som inte begriper oss på fotboll kan förstå oss på och som vi därför är alltför snara att projicera på det vi ser ("the romantic fallacy" var det någon som talade om, benägenheten att läsa in sina egna känslor på processer där de faktiskt inte spelar någon roll). Minns när höll på med ett rep om finländsk fotboll och frågade Bosse Johansson (som tränade HJK Helsingfors ett tag) om det fanns en "förlorarmentalitet" i Finland. Nej, menade han, det enda var att finländarna helt enkelt inte var tillräckligt bra; om man förlorar sina kvalmatcher med 0-1 på hemmaplan hela tiden handlar det om kvaliteten på spelet, inte på att man på något sätt framkallar nederlaget genom sitt tänkande. Detta sagt undrar jag ändå över ett lag som Elfsborg. När man såg dem gång på gång missa markeringen vid hörnor och frisparkar - hade det inte varit Thommie Persson, Linus Malmqvist och Erik Sundin som fått chanserna hade det blivit tre påsar bakom Wiland - var det omöjligt att inte tycka sig se en viss nonchalans i laget. Precis som Sverige efter VM 1994 och precis som Frankrike i VM 2002 och EM 2004 verkade de bara springa omkring och vänta på att det skulle vända (för, det var den uttalade förutsättningen, det måste ju vända förr eller senare). Och precis som då är jag helt övertygad om att man faktiskt har förutsett faran - att Magnus Haglund nu, precis som Tommy Svensson och Roger Lemerre då, faktiskt har insett att risken för mättnad är stor och gjort allt han kunnat för att motverka den. Det är bara det att mättnadens makt, att bekvämlighetens makt, är större än vi människor ibland vill erkänna. Detta sagt fast det, kanske, verkligen vände för Elfsborg idag.

Och TFF? Ja, där kan vi lyckligtvis helt räkna bort de mentala faktorerna idag. TFF kämpade, och jag tänkte på vad en annan gammal Conny Karlsson-adept Assyriskas libero, Zoran Manovic, sa till mig en gång om att det handlade alldeles för mycket om att kämpa med svenska lag. "Kämpa gör man om man inte kan spela! Om jag sätter in min pappa på plan, han ska kämpa!" Jag tänkte på honom när jag såg Erik Sundin slå en halvvolley i öppet läge fem meter utanför mål, eller Jimmie Augustsson slå bort en passning som hade frispelat en TFF-forward. TFF räcker inte till, helt enkelt. Inte med sådana här motståndare i alla fall. Det är bara att hoppas på att det kan finnas ett sämre lag i Allsvenskan.