Jaha, nu har ni suttit uppe halva natten bara för att se världens mest sympatiske fotbollsspelare pråla sig på scenen. Grattis!
24 maj 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jaha, nu har ni suttit uppe halva natten bara för att se världens mest sympatiske fotbollsspelare pråla sig på scenen. Grattis!
8 kommentarer:
Ja, Paolo Maldini förtjänar såklart allt.
Men det finns också få saker som är bättre än när fotbollsspelare som blir okontrollerat glada gör mål. Och Pippo Inzaghi är den som blir mest okontrollerat glad. Och som oftast gör flest mål, hans glädje verkar ändå aldrig devalveras. Fantastiskt att se honom efter att han blivit utbytt, hur han stod bredvid Ancelotti och styrde och ställde.
malena: Jag mnar nog att hans måljubel tillhör hans i hård konkurrens mer osympatiska sidor. Hur han kan peta in boll i tomt mål, från 4 cm, frispelad av nån som just dribblat av hela motståndarlagt med ena benet brutet på två ställen, och sedan vrålande springa ifrån alla medspelare bort mot klacken för att bli hyllad. Nej, Filippo Inzaghi tillhör världens mer svårälskade personer.
...eller bli träffad i ryggen av en välriktad frispark och ta åt sig äran av att deflektionen råkar gå i mål...
Jesper, det spelar ingen roll hur mycket de andra springer och kämpar och dribblar, allt det är ganska värdelöst om inte Pippo är där och gör mål. Om man brutit benet på två ställen på vägen fram tror jag man är ganska tacksam över att Pippo finns där att passa till. Vad ska han göra, hålla inne sina känslor? Han blir ju ärligt glad.
Det första jag såg av honom efter ryggmålet var att han kramade Pirlo.
Det var också fint att Inzaghi dedicerade segern till Alberto D'Aguanno, en journalist som dog för ett tag sen, en av de bra.
Jag tycker inte att det finns något mer självklart än att se maldini höja bucklor. vm, em, cl, att det på slutet är han som står där är på ett sätt som det ska vara, alltid, oavsett. Och jag har inga varmare känslor för vare sig milan eller italien. han är liksom bara en fotbollsmässig konstant. och förstås genuint förtjusande.
Pippo är onekligen svårare att älska. Någon gång lärde jag ig uttrycken furbo och tuffatore av en italiensk fotbollsälskare, och jag vet varken om jag stavar rätt eller vad det skulle översättas med på svenska, men pippo är väl själva urtypen.
bara att han kallas "Pippo"...
Jag håller med Isobel. Jag älskar Pippo!
Fast Maldini har varken vunnit EM eller VM. Det känns fel, man antar på nåt vis att han har det, men nej.
Skicka en kommentar