Jag har alltid undrat över meningen som kommer härnäst i denna uppsluppna sossehatande proggdänga: "Andra maj kallar du dig demokratisk socialist" (Att "Tredje maj upptäcker vi att du är folkpartist" är ett tillmäle av den tyngre graden är förstås uppenbart, även för den som inte omedelbart får Johan Jacobsson på näthinnan). Är detta att se som ett steg mot det föraktliga folkparti-träsket? Och är det i såfall alltså att föredra att vara "odemokratisk socialist"? (Jag kan nu tillräckligt om politisk teori för att begripa att fy på dig sosse-författaren rimligen avskydde hela idén med reformistisk demokratisk socialism, det vi vanligen kallar socialdemokrati, men uppbenat säger det någon intressant om tidsandan ändå.)
Fotbollsanknytningen till det här inlägget är minimal, förutom rent geografiskt. Mona Sahlin förstamajtalar i Kalmar och en mig närstående skribent som är där och bevakar hoppas kunna ställa några frågor till Lasse Johansson om Sahlins ordförandeskap. Den minnesgode vet att Johansson fick 508 personröster, eller 6,22 procent, i Kalmar södra i höstas och knep på så sätt ett av socialdemokraternas 13 mandat.
01 maj 2007
Första maj har alltid varit din röda dag
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Eftersom detta ändå var så offtopic, så har jag med stigande förvåning betraktat hockeyförespråkarnas ständiga utfall mot fotbollen. Wikegård, Anrell och nu Tomas Roos. Vad är det med killarna?
Att svenska proggare ogillade "demokratisk socialism" är kanske inte så förvånande. Det skulle ju vara proletariatets diktatur, i en eller annan form. Jag undrar förresten hur många i Kalmar FF som personröstade på Lasse Johansson.
Den dagen odemokratisk socialist omedelbart blir följden av att inte kalla sig demokratisk socialist - men ändå socialist - är det den dagen spansk 1900-talshistoria fallit i glömska?
Jag undrar hur många i KFF som röstade på Lula?
neander: menar du minnet av hur Sovjet krossade POUM och anarkisterna under inbördeskriget?
jesper: Nu måste jag bli lite personlig... Minnet av hur min morfar, som kallade sig kommunist när han åkte till Spanien 1936, och oberoende socialist när han hade lyckats ta sig hem till Sverige efter en del äventyrliga turer.
Men han slutade aldrig att vara revolutionär.
Och han slutade aldrig att hata Sovjet.
neander: Jag har precis lagt ifrån mig George Orwells "Hyllning till Katalonien" (åttonde genomläsningen ungefär) så jag har stor respekt för din morfar och det han stod för. Det är en sån bok som får mig att önska att min släkts historia vore en annan. Min egen morfar braverade alltid med historier om sin fattiga uppväxt i Tyringe, men för hans del blev lösning att bli ingenjör och ta sig fram i samhället snarare än att bli revolutionär. Man har olika erfarenheter. Men som jag brukar säga, erfarenheter till skillnad från teorier behöver inte utesluta varandra.
Min morfar var en föräldralös metallarbetare, fackföreningsman, som växte upp i ett kloster och blev ateistisk bokmal utan formell högre utbildning.
Hans vuxna livs utbildning var spanska inbördeskriget och den fackliga kampen.
Hans läsflit kom från klostret. Liksom den uttalade ateismen.
Tyvärr dog han 1961, 11 år innan jag föddes, i cancer. Men jag har mormors och mammas bertättelser i minnet, och morfars barndoms bibel, tryckt 1922, i bokhyllan. Där har en liten pojkes handstil ömsint och noggrant skrivit ner följande rader på inneromslaget:
"Kämpa hans goda kamp
Sök att vinna det eviga livet
vartill du har blivit kallad". som är ur Första Timothéerbrevet.
Och även om han växte upp till hängiven ateist släppte han aldrig kampen för det goda.
Själv blev jag både socialist och kristen samt hammarbyare.
Förmodligen roterar min morfar, Solna-bo och hängiven AIK:are långt innan Black Army uppstod, i sin grav över eländet.
neander: Hur kommer det sig att en solnabo växer upp i kloster? Och vad tror du din morfar skulle sagt om utvecklingen i Spanien efter Francos död?
Han växte, efter närmare faktakoll, inte upp på ett kloster. Han växte upp på ett barnhem i Frälsningsarméns regi, ett barnhem starkt präglat av Frälsningsarméns idéer, i Sundsvall.
Min mor föddes 1943. 1944 flyttade morfar, mormor och min mamma ner till Solna, till Hagalund. Morfar, metallarbetaren, tog jobb på LM Ericsson och tillverkade kassaregister.
Det är möjligen min mors efterhandskonstruktion att han var gnagare, men hon vill minnas det som så. Jag har förresten Pelés autograf. Den skrev han till min mor utanför Råsunda, 1958.
Morsan är totalt ointresserad av sport numera, men är hon något så är det gnagare.
Mamma tror att morfar hade gillat Felipe Gonzalez, som svar på din andra fråga.
Alla präglas vi av vår bakgrund, själv är jag barn av flyktingar från Indiens delning som sedemera hamnade i Västbengalen på gränsen till Tibet. Ur askan i elden kan man säga. Socialismen förblev ett rött skynke för dom, vare sig den var Gandhis demokratiska eller Maos odemokratiska och jag förstår dom, det måste jag säga.
Skicka en kommentar