Allsvensk idyll

Jag infann mig i en trädgård på Lidingö i torsdags och fick ta emot ett exemplar av en bok jag medverkat i. Jag var med bred marginal den yngste närvarande, det var Jolosällskapet som hade årsmöte och boken var en antologi med föremålets sportjournalistiska texter. På Lidingöbanan hem hade jag sällskap med en pensionerad jurist i vattenrätt som var 82 år gammal, bar käpp och hade lärt känna Jolo genom Herbert Tingsten, som varit hans professor på Stockholms Högskola på 40-talet. Han uttryckte sin glada överraskning över att jag som var så ung läst Tingstens självbiografi.

Att Jolo var en bra reporter är ingen nyhet för mig och kanske inte för er som läser den här bloggen heller. Men det som slog mig när ja bläddrade igenom boken är ändå hans sätt att ge skarpa tidsbilder från läktarna - jag undrar om nån kommer att tycka detsamma när de läser vår tids sportjournalistik? Här är det derby, AIK-Hammarby, i augusti 1954:

"Hammarby...medförde till den högre stockholmska fotbollsvärlden en jättelik stimmande supporterklubb, rekryterad mellan Mälaren, Saltsjön, Årstavikn och Hammarby sjö: en aktiv, sydländskt livlig skara ("Ut med domar'n", "skicka'n på ålderdomshem", med mera i den stilen), en skara som var utrustad med grönvita vimplar, högt spända förväntningar och ett outsinligt humör.
Dessa entusiaster, som man nu alltså mötte för första gången på femton år i allsvenska sammanhang, skilde sig starkt från AIK:s anhängare. Detta är samma surmulna grupp som alltid, alltid redo med ett hemskt hånskratt åt sina gunstlingar och i samma utsträckning snål med uppmuntran och applåder när det ser illa ut för dem. AIK:s mål hälsades med ödsliga och reserverade handklappningar. Det är en mycket egendomlig samling personer som älskar AIK."

Det bör tilläggas att Jolo själv hörde till denna egendomliga samling personer. Det gjorde man tydligen om man växte upp i Birkastan på 30-talet. Här en annan supporterobservation, från Djurgården-AIK i augusti 1959:

"Allmänt sett föreligger en skillnad mella Djurgårdens och AIK:s supporters.
De förra är unga, progressiva män, som infinner sig i varannandagsansad crew cut, skrynkelfria kalifornienkostymer, krympfria konstfiberskjortor och gärna kragnål under slipsen, att inte tala om prydliga fästmör.
AIK-supportrarna är mera tunna och tärda bröder, som inte har någon särskild ordning på slipsknuten, förvrar cigarrettstumpar i tändsticksasken och har frun hemma vid kvällskaffet, ofta utan att i förväg ha underrättat henne om sin frånvaro från hemmet och sin närvaro vid "matsen".
De putsade djurgårdarna hejar friskt och taktfast på de sina. AIK-arna betraktar sina svarta män med till synes tomma, ibland något plirande ögon, skakar menande på huvudet, när de gör bort sig och tar fram n fimp ur tändsticksasken när de gör mål, för att fira händelsen på sitt stillsamma sätt."