Royaume-uni, huit points.

Eftersom jag har två döttrar på sex och åtta år blev jag sittande framför tv:n igår kväll. Medan de likt två små tanter avgav sina omdömen ("det är precis min stil när de rockar tillsammans" meddelade Siri efter Rysslands bidrag) noterade jag två saker:

1) att, i motsats till vad man ibland kan tro, den äkta, icke-ironiska enfalden inte är död än. De små filminslagen mellan låtarna uppfyllde högt ställda krav i den genren. Särskilt ett där ett par lättklädda blondiner på en båt sågs skrubba tvätt som om det vore 1884 och vinka till sig tre äventyrslystna killar som går förbi. Klipp till nästa scen, där det är killarna som skrubbar tvätten. Det fanns en fullkomligt obetalbar scen där en brud glömmer sin brudbukett och rafsar åt sig ett morotsknippe istället. Kronan på verket var när hon kastar ut buketten bland väninnorna och hon som tar emot den, med ett obeskrivligt tanketomt ansiksuttryck, tar ett bett av moroten.

2) hur tacksam jag är att fotbollen inte är en bedömningssport. Att ett mål av Lionel Messi och Andres Vasquez är värt precis lika mycket som ett löst skott av Mensah som Sandqvist tappar in. Så slipper man alla dessa förutsägbara godtycke som blir följden där folk ska tycka saker och ting. "De bittraste kontroverserna", säger ju Bertrand Russell med skäl, "uppstår kring sådana frågor där det inte finns några goda skäl på någondera sidan."