09 maj 2007

Drömmarnas teater

En grusplan nedanför en motorvägspåfart och en kontorsbyggnad i sex våningar. Ett mål som är ungefär en meter bredare vid basen än vid toppen. En sluttning som stupar ner mot en graffittiklädd gångtunnel och som den boll som slagits ut över sidlinjen alltid har styrfart nog att rulla fram till och nerför (för att ofelbart sluta sin bana i en exceptionellt taggig rosenbuske). Ett motståndarlag med uniforma tröjor, men vars byxor och strumpor är i så många olika modeller och kulörer som är matematiskt möjligt.
Ja, korpsäsongen har börjat igen. Jag tvivlade ibland under den här långa vintern på att det skulle bli en till, men när jag cyklade till Huvudsta igår kände jag hur euforin kom över mig. Fotboll igen! Spela fotboll igen! Det finns faktiskt inget som kan jämföras med det!

29 kommentarer:

Sånger från nedre botten sa...

Fan oxå. Jag är skadad. Och på söndag möter Tellus veteraner Solbergas i årets första derby.

Hur gick matchen?

Å från det ena till det andra. Tjejerna tog sin andra seger efter ett 2-0-underläge.

Är du sugen på en utmaning får du komma och hälsa på. Fast det är inte så fotbollsrelaterat, tror jag.

Jerk sa...

ååh korpen..där vi 30+ låtsas att vi fortfarande är 20 och kan utvecklas..underbart..jag slog en tunnel i senaste matchen..det räckte för att säsongen skulle vara räddad..

Jesper sa...

sånger: 2-1-seger! Baklängesmål på typiskt korpenmanér, lös boll som inte rensades bort, löst skott som touchades på en av våra backar och mellan benen på mig. Liknande mål för oss, plus en billig straff (där deras målvakt kastade sig raklång i ena hörnet ungefär två sekunder innan vår straffläggare hann fram till bollen).

Grattis till tjejernas seger, förresten! Den där utmaningen antar jag gärna, när tid och möjlighet finns!

jerk: du kan ju bara ana vilka krafter som är i omlopp för oss 40+

Sånger från nedre botten sa...

Grattis! Det går bra för dig i alla viktiga fotbollssammanhang.

Att lista sju låtar som förändrade ditt liv tar väl inte så lång tid?

Jesper sa...

Sånger: mycket snabbt och utan att tänka efter:

I can’t help it (if I’m still in love with you) – Hank Williams

Wildwood Flower – The Carter Family

Persson ifrån stan – Peps Persson

The End – The Doors

Blåa skor - Kal P Dal

Madam George – Van Morrison

Born on the Bayou – Creedence Clearwater Revival

Jesper sa...

Hank Williamslåten ska nog vara "I'm so lonesome I could cry" förresten. Och hur har jag kunnat undvika att nämna "Glass of champagne" med Sailor, "Ca plane pour moi" med Plastic Bertrand och "When the levee breaks" med Zeppelin (första låt jag lyssnade på när jag var rejält stenad, hemma hos en kompis på gymnasiet, med resultatet att jag tyckte mig se dinosaurier krascha fram genom en förhistorisk regnskog).

Sånger från nedre botten sa...

Jesper, jag saknar motiveringarna. Men det är klart att det kan vara fler eller färre än just sju låtar. Grejen är att jag kunde peka på sju låtar och säga: -Ha, det var ni era rackare som knuffade livet hit och dit.

Nån 'deep:edition' hade U2:s pride som etta. Den hindrade honom från att hoppa...
..och så avgörande kan musik vara.

Jesper sa...

sånger: Jag inser att jag på det planet inte är någon romantiker. Så mycket har aldrig musik betytt för mig (förmodligen för att jag aldrig spelat i ett band själv, eller öht ett instrument). Min inställning är amatörens, fast även i ordets ursprungliga bemärkelse. De låtar jag har nämnt har jag nämnt för att jag gillat dem väldigt mycket i en viss period av livet, så mycket att jag nu förknippar dem med den perioden ("Glass of champagne" när jag var 11 o hade den på ett kassettband jag spelat in från "Poporama" på radion, "Ca plane pour moi" när jag var 12 på semester i Mellbystrand, "The End" när jag var svårmodig artonåring som rökte hasch, "Madam George" när jag var lika svårmodig 23-åring som inte rökte hasch längre och ville ha sin poetiska rock 'n roll något mindre melodramatisk) och så Hank Williams och Carter Family för att de öppnade väldiga musikaliska världar för mig, världar där jag fortfarande vistas. Och ska jag säga två låtar av de här som jag känner berör mig innerst inne, som jag känner uttrycker någonting av det som jag kanske skulle ha velat uttrycka om jag var musiker, då är det Carter Family och Peps som kommer närmast. Och faktiskt, Born on the Bayou, för att den har ett tyngd och ett sväng som representerar ett ideal jag har även när det kommer till prosa. Bara när John Fogerty sjunger: "Wishing I were a fast freight train just a-choogling on down to New Orleans.." Fan, det där har nästan berört mig ännu mer sen jag fick veta att Fogerty egentligen kom från en industrihåla i Kalifornien och bara hade läst om Södern på baksidan av en pocketutgåva till Huckleberry Finn. Och varför DET i sin tur betyder nåt för mig, ja, det sväller över gränserna för vad man kan skriva på en kommentatorstråd...

Sånger från nedre botten sa...

Ser man på nu började det bränna till. Tanken var inte att du skulle göra det på kommentarstråden, men svälla över? Då har du inte sett Malenas och Markus kommentarer hos mig, de gjorde på samma sätt fast på min kommentarstråd.

Mats sa...

Jesper: I ett helt annat sammanhang ska jag en gång nyttja en väldigt bra historia jag har till The Doors "The End". För oss som har ett begränsat parti "riktigt bra" eller i alla fall "en smula avvikande" historier att tillgå, går det inte an att bränna av den i en bisats på en kommentatorstråd. Däremot: "A glass of champagne" är ju en riktigt töntig och usel sång. Om jag så fått gissa varje sekund ett månvarv tar, så hade jag aldrig kommit upp med att just den skulle betyda något för just dig. Jag menar, min kassettbandare (och på min tid var det Tio-i-topp och Kvällstoppeen som gällde) svällde ju över av musik, som givetvis kan förpassa mig tillbaka till både tid och rum. Därmed inte sagt att L'Amour est bleu med Paul Mauriats orkester (fanns med på det första C-60-band jag spelade in på, fångat på Tio-i-topp någong gång 1970) skulle vara en av de där låtarna som förändrade liv. Men för att nu inte bara orera runt och baissa dina val, låt mig slänga upp tre låtar som verkligen pekat ut vägen: "Roll away the stone" med Mott the Hoople, "Drive In Saturday" med David Bowie och "Like a rolling stone" med Bob Dylan. Plus hela filmen "The Last Waltz". Sen är det en helt annan sak att jag idag nästan bara lyssnar på country och ytterligare en helt annan sak att "When the levee breaks" fortfarande är en bra låt från ett fantastiskt album.

Jesper sa...

mats: ja, när jag svarade på de här frågan bestämde jag mig för att inte censurera mig själv i efterhand. Annars hade jag undertryckt "The End" också. Däremot erkänner jag att jag inte tog upp det faktum att jag en gång har sett Mike Oldfield på Olympen i Lund...

Mats sa...

Jesper: Det uppskattar jag att du inte nämnde. Vet inte om jag kan påminna mig om ett liknande lågvattenmärke på just Olympen. Inte ens Gasolin, Tina Turner eller Manfred Mann's Earth Band kan väl matcha Mike Oldfield?

Jesper sa...

mats: Nej. Men problemet med den här typen av listor är att man gärna börjar frisera dem i efterhand. När jag väl blev musikaliskt medveten sas var jag alltid avundsjuk på dem som hade storasyskon som kunde rensa bort den värsta skiten för en. Och då menar jag sånt som Alan Parsons Project och Flash & The Pan. Kanske en idé för en ny och mer krävande lista - de sju skivor du mest skäms för att du köpt? Till de ovannämnda lägger jag på stående fot New Life med Depeche Mode.

Sånger från nedre botten sa...

Jesper, det låter som en utmärkt vidrig idé! Varsågod, efter dig.

Billy Swan sa...

Mats: Men ööööööööööh! Gasolin hellre än Mike Oldfield? Vad gjorde du när vi i vår vilda ungdom rökte oss milt stenade - sniffade butangas?
Jag har sett Mike Oldfield på Gröna Lund och inte var det lika bra som Bob Marley, men det var intressant.
Sju låtar som öppnat dörren till nya världar för mig (och nej, ingen Mike Oldfield platsar):
1) Moonage Daydream, David Bowie.
2) She's Lost Control, Joy Division.
3) Pretty Vacant, Sex Pistols.
4) Picture me Rollin, Tupac.
5) Uncertain Smile, TheThe.
6) Exodus, Bob Marley.
7) Move on up, Keni Burke.
Sju skivor jag skäms för återkommer jag till vid lämpligt tillfälle. Jag måste dock erkänna att jag hade skämts förbannat mycket mer för de skivorna för säg tio år sedan än vad jag gör i dag.
Alan Parsons Project "Pyramid" kommer dock inte att höra till dem. Unga, ömt vårdade minnen om (vill jag minnas) första riktiga hånglet är intimt förknippade med den plattan.

Billy Swan sa...

Ooops, tydligen för koncentrerad på nostalgi för att notera en miss. Det var ju Curtis Mayfield som gjorde Move on up.
Keni Burke gjorde Taking it to the top - och det är den jag avser.

Sånger från nedre botten sa...

Exodus - Check
Pistols (fast Anarchy) - Check

Jesper sa...

Med reservation för all förträngning som ägt rum, och utan de motiveringar som i detta fall åtminstone måste anses överflödiga:

1) Paul Paljett: "Två sidor". (Med svensk sjungen lyriks största pärla "Balla balla singoalla"

Jag ville komma bort - se mig om
träffa flickor och få dricka rom
jag tog gitarren med - Italiens land
lockade med sin varma strand
vi dansa' Holala, Boggalo
och min svarta tjej var jätte go'
ja det var livat, glatt och trevligt
när vi dansa' fram min brud och jag
ja det var livat, glatt och trevligt
när vi dansade hon och jag

Balla, Balla Singoalla
pallar du för kärleken från lilla mig
kalla, kalla handen vill jag inte ha från dig
nej, nej du gillar väl mig
Balla, Balla Singoalla
svallar inte kärleken, säg min lilla vän
falla, falla vill mitt hjärta
om du vill gå från mig - nej du gillar väl mig

och välformulerad baksidestext av Bert Karlsson:

Två Sidor är en bra titel på PAUL PALJETT's debut-LP, för det är just så man vill klassificera hans musik. Här finns såväl mjuka ballader som lite rockigare låtar. Det är mycket svårt att inte stampa takten när Paul kör igång t.e.x. Reggae Bump eller Rock Ludi Li Lej, så gott folk sätt på plattan riv undan mattan och börja dansa. Det gungar så sköööönt.
Musikhälsningar / Bert Karlsson)

2) Harpo - Moviestar (faktiskt mitt första egna LP-inköp: NK i Malmö, 32 svenska kronor)

3) Chris De Burgh - Spanish Train and other stories (blott inspelad på kassettband visserligen, men i det här fallet är synden stor nog ändå)

4) Billy Joel - Songs in the attic (dito, dito)

5) Mike Oldfield - Five Miles Out (säg vad du vill, Billy Swan)

6) Alan Parsons Project - The turn of a friendly card.

7) Jim Morrison - An American Prayer (varför?)

Jag tror faktiskt aldrig att jag har ägt Ultravox "Vienna". Inte haft den på band heller. Den bara ligger där som ett minne, ett sånt som får en att slå händerna för ansiktet, häftigt gnugga sig med dem och högt utbrista "ah, ah, ah" när man helt ensam går nerför trottoaren någon dag vilken som helst. Som alla människor som har föräldrar vet finns det också någonting som heter ÖVERFÖRD SKAM Å DESSA FÖRÄLDRARS VÄGNAR. Denna tar sig med fördel musikaliska uttryck, genom skivor dessa föräldrar har tyckt om och ofta spelat, och i mitt fall kan ingen LP där jämföras med Gösta Linderholms "Jordsmak". Allt från omslag till Linderholms röst till de sensuellt-poetiska texterna vållar mig där den häftigaste avsmak och pinsamhet när jag kommer att tänka på dem. "Lavendelblått är färgen på ditt hårband..."

Jesper sa...

Förresten glömde jag ju en enskild låt, nämligen "Don Carlos dansar" med Schytts. På en semesterresa till Danmark, nyckelpigesommaren 1976, manipulerade jag en gång vår och våra kusiners svensktoppenröstning (svensk radio gick att få in även på Jyllands stränder) så att Don Carlos Dansar segrade över Paul Paljetts "Tom & Helen", ett annat ovanskligt mästerverk.

Sånger från nedre botten sa...

Å herregud. Du får ursäkta men den här listan är svårslagen. Jag vet med mig att jag har ägt en Harpo, möjligtvis den som du räknar upp, och Jim Morrison-plattan gick het i dimman kring 1980. Jag får lov att återkomma.

Neander sa...

Gösta Linderholm... Plötsligt känner jag mig svårt sjuk... Fy tusan vad skönt att man flyttat från sina föräldrar (...jag är trettifem år, alltså...).

Malena sa...

Jag tror aldrig jag hört nåt annat med Gösta Linderholm, fast min farbror brukade spela med honom på sjuttiotalet. Men han är med på "Bananskiva", en otroligt fin barnskiva med låtar av Lennart Hellsing och Georg Riedel som jag lyssnade väldigt mycket på som barn och han sjunger fantastiskt bra på den. Det är han och Fred Åkerström, jag gillar nästan Linderholm mer. Men möjligen är det det enda bra han gjort, vad vet jag.

Jesper sa...

Musikervänner till mig brukar hävda att Linderholm har gjort ett par bra skivor. Utan tvivel är det orättvist att minnas honom på dett sätt jag gör, som en företrädare enbart för mysig sjuttiotalistisk livsbejakelse och jordmystik, men så går det ju till här i världen.

Billy Swan sa...

Jesper: Det är nu inte jag som äger Five Miles Out med Oldfield, utan du. Jag har mig veterligen inte ens hört den, så vad ska jag väl säga om detta?
Jag reagerade endast på jämförelsen Gasolin och Oldfield. Det är väl tveksamt om det är värt att diskutera huruvida Idi Amin är ondare än Pol Pot, men Gasolin är i mina ögon mycket ondare än Oldfield.
Jag äger däremot Vienna (har inte köpt den själv). Den är en intressant studie i hur ett band snabbt kan förvandlas. Ultravox två första skivor, båda producerade av Eno, är i mina ögon pärlor, en blandning av romantisk pop och hård punk.
Vienna är däremot mög och varken originalsångaren John Foxx eller Eno är kvar. Istället dök den där lille tunne mustaschen upp, vad han nu hette, och la allt i aska.
I övrigt vad gäller din lista böjer jag ödmjukt mitt huvud och accepterar nästan stumt något som liknar en 7-2-förlust (Vienna sitter tydligen stenhårt i krysset och även jag äger en Billy Joel-skiva, men Paul Paljett, där är till och med Vazquez chanslös).
Du kan tro att det beror på att jag har två äldre bröder, men en av mina bröder, alltså äldre än du, var den som köpte Harpo till vårt hem. Äldre syskon är ingen pålitlig sköld, tro mig.

Jesper sa...

billy: Lyckligtvis kan verbet "äga" i samband med mig och "Five Miles Out" skrivas i förfluten form. LP:n är destruerad sedan länge.

Jag ser att det går bra för Assyriska förresten. Undrar hur Andreas Haddads skivsamling ser ut?

Billy Swan sa...

Jesper: Haddad gjorde två mål och två assist i går. Tillsammans med Xhevdet Lumnica (The X-man!) utgjorde han ett för division I närmast skrämmande vasst anfallspar.
Att döma av Haddads tatuering på ryggen "only God can judge me" så gissar jag att där finns en del hip-hop, Tupac bl a. Jag gissar också på en del etnopop och rai á la Cheb Khaled.
Men i går ljöd Shakira (tror jag det var) ur högtalarna i omklädningsrummet efter 5-0-vinsten.
P.S
Gissa vem det var som köpte hem "I can help" med Billy Swan?.
D.S

Neander sa...

Alltså... Jag hörde Linderholm spela sina favoritskivor på radion en gång, och instämde i förvånande mycket.
Men han kan verkligen inte sjunga. Det är det stora problemet.

Jesper sa...

billy: Jag gratulerar under alla omständigheter till ett lyckat inköp.
Undrar om Haddad eller Zlatan var först med den där tatueringen?

Malena sa...

Neander: lyssna på Bananskiva. Han kan sjunga!