I senaste numret av Arena finns en artikel av Rakel Chukri som bl a beskriver kontrasten mellan bevakningen och verkligheten kring vårens s k kravaller i Köpenhamn. Både vanliga medier och medborgarjournalister/aktivister beskrev stämningen som ett annat nordiskt Gaza, komplett med brinnande bilar och molotov-cocktails. För den som var där var det visst mer likt en stillsam grannskapsfest, då och då avbruten av förhållandevis beskedliga gräl med poliser.
Jag påminns om Chukris text när jag ser Svenska Dagbladet i dag. På förstasidan en mörk bild av ynglingar i bredd på en gata, knytnävar i luften. Det brinner i bakgrunden, luften är full med rök. Om man såg bara den där bilden hade man gissat på fullt upplopp, allt iscensatt av läskiga huliganer.
Ungefär när den där bilden togs satt jag 50 meter bort, på en uteservering på Rörstrandsgatan. På gatan vällde en demonstration förbi, uppsluppet som ett förstamajtåg som för en gångs skull befinner sig i opposition. Lite mer alkoholstinnt dock. Flaggor, banderoller, talkörer som i styrka och enighet lätt överglänste vanliga demos. "En råtta svart och gul..." "Vi är från Stockholm..." Några killar höll bengaler i händerna som spred sitt glada sken över tåget. När de slocknade lade de försiktigt ner dem invid trottoarkanten.
Vi som satt där log mot dem, de log tillbaka. Jag gör ju ingen hemlighet av var mina sympatier ligger, även om jag inte demonstrerade min tillhörighet just då med stiliga blåblåa färger. Ändå påverkade det rimligen min generella bild av spektaklet. Den man på andra våningen mittemot som argsint drämde igen sitt öppna fönster verkade onekligen mindre tilltalad. Stämningen var ändå på det stora hela yster. Polisbilar följde före och efter, men det mest förargelseväckande jag såg var nedskräpning. En kille stod uppe på ett biltak och dirigerade sina kamrater, men jag antar ändå att det inte var det som i tidningen beskrevs som demolerade bilar.
När vi reste oss och gick såg vi en bit bort på st Eriksgatan ytterligare en sjungande hop. Där hade de fler bengaler och mer rök. Också fler poliser. Där togs SvD-bilden. När jag vaggade igenom med min ansenliga kroppshydda flyttade sig de sjungande fansen snällt. När en nedställd bengal rullade ut i körfältet hämtade någon upp den och placerade den vid mittlinjen i stället.
Folkligt, festligt, fullsatt. Eller huliganupplopp. Synd bara att de allra flesta inte kan välja bild själv efer vilket de tycker stämmer med verkligheten.
Ps. Självklart är det dumt att vandalisera tunnelbanevagnar. Det behöver väl inte sägas?
29 maj 2007
It's the media-image, stupid!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer:
Likaledes idiotiskt som de två männen som skrek efter Tony Gustavsson häromdan betedde sig, var det befriande att se Svenska Fans video från den händelsen. SF-reportern går fram och pratar med den ena mannen helt enkelt, frågar hur han tänker. Man får en bild både av det problematiska i vad han gör och hur han resonerar, samtidigt som händelsen förlorar de demoniska dimensioner den så lätt får när andra journalister istället går hem och knåpar ihop krönikor om feghet och ministermord.
Avdelning "min klubbs snälla missförstådda fans" och "andra klubbars förbannade huliganer"...
Eh, nej. Men man kan kanske inte kräva av anonyma bittra gnagare (eller vem det nu är som skrivit det lilla ovan) att ha följt det jag genom åren skrivit om supporterkultur. Så jag kan möjligen begripa missförståndet. Jag hade tyckt exakt samma sak, förutom att jag personligen nog inte hade gillat att sitta där och nynna med på samma sätt, om det varit andra lags supportrar.
Har varit på några derbyn de senaste åren (dock inte detta, jag sitter hellre hemma och hör hur mitt lag vinner oförtjänt) och tro mig jag föredrar inte något av Stockholms lag, men de supportrar jag sett i anslutning till match har alla mest viftat med flaggor och sjungit (utom den där gången när planen intogs). Dessutom tror jag de flesta blir glada av att se glada människor (utom när det är på ens egen bekostnad, förstås) inte bara de med samma sympatier. Så jag ger Isobel rätt där.
Däremot fattar jag inte varför så fort man ska skriva om sitt lag och sitt lags supportrar måste låta som Sven Jerring eller Chris Härenstam, "ynglingar i bredd", "spred sitt glada sken", "stiliga blåblåa färger" och "yster". En jag kanske inte riktigt vet vad som krävs av en riktigt supporter.
Jag var i händelsernas centrum på sätt och vis igår. Det är ju studiomannen som ger tecken till domaren att starta matchen. Men jag var inte på några stora derbyn igår. Inga stökiga klackar fanns att se, ty Brommapojkarna verkar inte ha någon klack att skicka.
Vackert väder, vacker arena och det är i allra högsta grad njutbart att vara på en sådan match också. Speciellt när resultaten går ens väg... Hade inte TFF (just det, Jesper!) och Sylvia överraskat hade jag äntligen fått min förbannade tröja med siffran 13 på...
För övrigt var Kristoffer Björklund i BP:s mål osannolikt bra. Inte fel antar jag att Tommy Söderberg tittade på då.
Jag är rädd att jag måste erkänna att jag använder journalfilmsuttryck i mitt skrivande rent generellt. Särskilt gillar jag adjektivet "yster".
Isobel:
När du skriver om ditt (patetiska jävla skit-)lag och dess välartade supportrar är det Majlardvarning på liknelserna och krusidullerna.
Det är ingen kritik. Det är ett kallt konstaterande. Jag är likadan själv när jag skriver om mitt (underbart svart-coola) lag.
Det är därför man ska välja ett (grått gråfärgat) lag som inte ger anledning till några metaforer.
Ordet "yster" är bra ihop med ordet "krumsprång". T ex: när Rubarth ramlade och domaren blåste straff gjorde Rubarth några "ystra krumsprång" i pur glädje.
Fast jag är inte den rätte mannen att förklara det språkliga ursprunget.
yster:
Linné 1739: ystre (om renar),
Sahlstedt 1773, Växiö 1781, Kellgren, Adlerbeth, Geijer, i litter. vanligt först
på 1800-t., jfr Verelius 1664: ’then ysta och bistra galten’; 1680-t.: ’O ysta Les-bides’. Snarast en nybildning på -st av yr, alltså urspr. *yrster med i dial. i dylik ställning vanligt bortfall av r (el. assimilation av rs till ss). Yster förhåller sig till likbetyd, sv. dial. yrsker (örsker) som no. villstr ds. till sv. dial. villsk. Jfr även da. vitter, yster, vars r liksom i yster urspr, är nominativ-märke, men sedan kommit att tillhöra stammen; jfr under nyter. Möjligt men mindre sannolikt är, att yster
närmast bildats till neutr. yrs(k)t (med bortfall av k i konsonantgrupp), såsom sv. dial. anter, ivrig, till ant, skyndsamt, brått - isl. annt i uttr. e-m er annt, jfr no. anta, hasta, till annast um, syssla med (se ansa, and 2). Av betyd.-skäl kan yster ej gärna föras samman med isl. yss, larm, no. ysja, myllra fram, ä. da. ysse, fara fram. - Däremot säkerl. ej, med Noreen V. spr. 4: 105, av ett *öster - isl. åstr, upphetsad (till 0sa, upphetsa, sätta i häftig rörelse,
kausa-tivum till no. asa, st. vb, brusa, jäsa m. m., av germ. *jasan, jfr jäsa o. os l slutet); med y av 0 såsom i hyska osv. o. med förallmänligande av
nomin.-änd. r som i nyter. Till isl. ésa osv. skulle någon möjl. också vilja föra det av Rietz s. 854 från Smal. anförda ösken, vild, yr, förryckt, jfr no. os, 0sen i samma el. likn. betyd. Men säkerl. hör även detta ösken samman med or (yr), med det ovan nämnda särsk. i Smal. vanliga bortfallet av r före s (el. assimilation av rs till ss), o. förhåller sig till ö(r)sk(er) som ilsken till ilsk(er) el. som sv. dial. ätsken till isl. elskr (se älska). Örsker är f. ö. bildat av or som sv. dial. ilsk(er) till ill eller villsker till vill
isobel: Allt är i the eye of th beholder. En kompis till mig om bor på Birkagatan och blev vittne till scenerna både i Vasaparken o i Birkastan beskrev dem som "hormonstinna tonåringr som gillade att få gå mitt i gatan och slänga ölburkar, sparka på bilar och slå sönder cyklar utan att polisen ingrep. Vilket de inte gjorde, fastän de stod bredvid."
Nu tycker jg precis som Hagström brukar säga att fotbollssupportrar bör lyda precis samma lagar som alla andra. Det vill säga att de ska ha rätt att röra sig fritt och uttrycka sig fritt, så länge de inte hindrar andra att göra detsamma. Men om de sparkar på bilar eller sabbar cyklar inför polisen, då tycker jag polisen ska ta hand om dem, och om någon uppfattar det som en 'provokation', eller vill hindra polisens arbete, ja, då tycker jag inte att de har rätt att röra sig fritt längre.
Jag tycker alltså att den individ som begår en kriminell handling, fotbollssupporter eller ej, ska bestraffas för detta. Fotbollssupportrar ska inte bestraffas som kollektiv.
/M Hagström
Ja, precis. Alltså: den supporter som sparkar på en bil ska gripas av polis. Den supporter som inte sparkar på en bil ska inte gripas av polis och kommer inte, förhoppningsvis, att solidarisera sig med honom/henne som sparkar på bilen.
För övrigt har sign Malena helt rätt om fantv-inslaget med Bajensupportern Sparven. Naturligtvis hade även Aftonbladetjournalisten kunnat vänt sig till killen och fråga vad han menar.
hagström: Det är klart att kvällstidningarna har sin egen agenda när de gäller att blåsa upp vilka fåniga aggressioner som helst till "mordhot", "hatchocker" etc. Motsatsen, dvs åsikten att vilka påhopp och hot som helst bör hållas borta från media eftersom det "skadar föreningen" har jag dock sett på nära håll i Assyriska. Jag skulle vilja säga att både kvällstidningsjournalister och fotbollssupportrar har problem med sin kollektiva tillhörighet ibland - man identifierar sig med den egna gruppen, även när mdlemmar av den faktiskt gör fel.
Skicka en kommentar