Tröst för ett tigerhjärta

Jaha, skit också. Pisk mot Örebro och i skrivande stund inte ens den Halmstadledning som skulle skicka upp HBK i serietopp. I stället för att lägga ut texten om varför detta vore önskvärt och utan annan anledning att jag känner för det skriver jag ner den ordning i vilken jag skulle vilja gå ut och ta en öl med de allsvenska tränarna, om jag fick chansen. Klubbtillhörighet spelar inte in, empirin är naturligtvis ojämn och helt otillräcklig, men så är det ju.

1) Janne Andersson
2) Stuart Baxter
3) Magnus Haglund
4) Nanne Bergstrand
5) Patrick Walker
6) Conny Karlsson
7) Tony Gustavsson
8) Per Ohlsson
9) Sören Åkeby, Roland Nilsson, Stefan Rehn
12) Siggi Jonsson
13) Rikard Norling
utom tävlan: Claes Ericsson

Det bör erkännas att Baxter och Walker vunnit på sin bakgrund. Britter är i princip trevliga att gå ut och ta en öl med. Det bör också erkännas att jag inte ens vet om det är möjligt att gå ut och ta en öl med Nanne Bergstrand, men jag inbillar mig att det kunde vara värt ett försök. Slutligen förmodar jag att det i högsta grad skulle vara möjligt att ta en öl med Siggi Jonsson - där får jah bara för mig att konsekvenserna kunde bli oöverskådliga.

Noli me tangere

De säger att Hylands tid är över och att svenska folket inte längre förenas av att se samma tv-program. Då tänker de inte på att man numera kan beställa hem Örebro-Trelleborgs FF på pay-per-view. Ändå finns det folk som jag, som avstår från denna gemensamma upplevelse, och det fastän jag vet att TFF med en enkel åttamålsseger kan gå upp i allsvensk serieledning. Barn ska passas, mat lagas (Stinas Örtkyckling, 60 min på 200 grader). Jag är nog inte mycket till fanatiker när allt kommer omkring.

Gryning över Pildammsparken

Ja, jisses, maken till AIK-mos på Malmö stadion har jag inte sett sen den där regnmatchen 2002 när Djurgården skulle hindras att vinna guldet... Eller Masses och Lasses målkalas i SM-finalen 1986, för att riktigt rota i minnena. Här fanns mycket att uppmärksamma, men av någon anledning var det en offensiv rusch av Anders Andersson från mittbacksplats som fäste sig i minnet. En fint, ett väggpass, en offensiv raid full av självförtroende: resultatet blev ingenting, om det inte är så att varje lyckad manöver samverkar med andra och till sist kan starta en vinnande trend. Trender åt andra hållet vet de ju allt om på Malmö stadion, men jag får säga att jag tycker att terapin åtminstone visar klara tecken till att lyckas. Eftersom Alf Westerberg är en så sympatisk och intelligent person är jag extra glad att hans roll i processen verkar mer framträdande än den assisterande tränarens alltid är - det är det intrycket man får när man ser honom agera på sidlinjen.

Vad gäller AIK känns det inte som om de behöver oroa sig för något omedelbart backlash. Nicklas Carlsson var precis så förbannad och ödmjuk och samtidigt så paradoxalt självmedveten efter matchen som jag hade önskat att mina spelare var om jag var Rikard Norling. Det är bara det att det finns så många lag med något att bevisa i Allsvenskan just nu. Helsingborg för AIK härnäst.

Det kan vara en annan anledning till denna osedvanligt jämna Allsvenska (MFF slår AIK, AIK slår Hammarby, Hammarby slår TFF, TFF slår MFF). Jämnheten är ett svaghetsbevis för svensk fotboll, sa Stefan Rehn, och delvis kan han ha rätt; men den kan också ha att göra med att det faktiskt finns en massa lag som vill nåt i Sverige just nu. Och ska man tro Lagrell i nya Offside kommer det att öppnas betydligt fler möjligheter för dem i framtiden. Det kanske kan bli nåt av det här ändå.

Undertidentankens kranka blekhet

Jag har sett Malmö FF tillräckligt många gånger under de senaste tio åren för att förstå varför Sören Åkeby går fram till sidlinjen och knackar pekfingret mot tinningen efter båda målen. Här gäller det att inte ta ut några segrar i förskott. Här gäller det att se till att man inte får gräma sig över att det inte stod 3, 4 eller 5-0 i paus, som inte alls hade varit omöjligt. Uppenbarligen var det MFF-frustration Mäster Norling spekulerade i, eftersom han fyllde den egna planhalvan med spelare i hopp om att de himmelsblå skulle finna det lika besvärligt som de gjorde mot Gais och TFF. Men nu verkar det som allting sitter just i det där MFF-huvudet istället för i motståndarnas laguppställning. Återstår att se om Åkebys pekfinger kan hålla det kallt i andra halvlek också.

Vänta lite medan jag kräks färdigt

Jag har visserligen aldrig gillat honom, men det här är bara för mycket. Killen fick en Everton-tröja när han föddes, gick på sin första match vid 6 månaders ålder, han började spela för klubben när han var nio år gammal! Okej för att moderna fotbollsspelare är legosoldater, men man kan välja hur mycket av sin själ man säljer. Det spelar ingen roll hur mycket pengar han har numera att lägga på medelålders prostitutuerade med smiskspecialiteter, Wayne Rooney har reat ut sin.

ps. För dem som inte ser på bilden kysser han alltså Manchester Uniteds klubbmärke efter sitt 3-2.

Ny terapi i Malmö

Dags, alltså, för ytterligare en session med Allsvenskans två främsta terapipatienter (den tredje, olycksbrodern från IFK Göteborg, tycks numera bedriva egenvård helt i syfte att acceptera sin nuvarande ödmjuka livssituation). Man får nog säga att AIK tycks ha gjort betydligt större framsteg vad gäller rehabiliteringen. Och anledningen är förmodligen enkel - det ska så mycket till för att patienten från Malmö ska känna sig återställd. Ett halvsopigt SM-guld à la 2004 räcker absolut inte, det retade bara aptiten efter kvartsfinaler i europacupen och eror av dominans inom svensk fotboll. Jag tror inte AIK skulle reagera likadant.

Drama i cosmorama

Det finns något jag alltid avundats de holländska fotbollsfansen (nu talar jag klubbfotboll) och det är de mycket behagliga reseavstånden - 15-20 mil täcker de flesta bortamatcherna. Som svensk resande fotbollssupporter är det oundvikligt att efter en säsong ha genomlidit ett antal molokna 50-milahemfärder efter dystra bortaresultat.

Trist däremot i den holländska klubbfotbollen måste vara hopplösheten för den som inte håller på något av lagen PSV, Ajax eller Feyenoord. 1963/64 vann numera insomnade Amsterdamklubben DWS ligan. Därefter har titeln bara vid ett tillfälle gått till en klubb utanför topptrion - 80/81 när AZ 67 vann.

Men nu kan det vara dags igen. Ligaupplösningen denna söndag är osedvanligt dramatisk. Tre lag delar ledningen på samma poäng inför sista omgången. AZ Alkmaar, PSV och Ajax har 72 poäng efter 33 omgångar. Slagläge för AZ som har den bästa målskillnaden och möter 16:eplacerade Excelsior borta. PSV har mittenlaget Vitesse hemma medan Ajax spelar borta mot WillemII (15:e plats).

Lycka till!

Sanningen kommer från Kalmar län

"Vi svenskar lever ju med en illusion om att vi är bra på försvarsspel. Det är många år sedan vi var det, ska jag säga" - Nanne Bergstrand i nya Offside. Den som minns Tyskland i VM och Nordirland nu senast har inte svårt att tro att han har rätt. Ska bli intressant att se om Belfast var en avvikelse och att spanienmatchen signalerade en återgång till någonting mer solitt, eller om det i själva verket var Spanien som var en remission av sjukdomen, en nådatid för det gamla robusta Sverige.

Tomhet på vänsterkanten

Ytterligare ett inlägg i den gamla fotboll-och-politik-debatten kommer här. Hur många allsvenska spelare kommer vi att se i demonstrationstågen på Första maj? Jag kommer inte att gå där själv, så jag har i och för sig inga synpunkter på just det; jag håller bara med Barney Ronay att det är tråkigt när det är som nu, att fotbollsspelare och fotbollsfolk inte förväntas ha några åsikter överhuvudtaget. Och tror nog att han har rätt, att det handlar om att man i allt högre grad lever i en bubbla.

Men det där med Paul Breitners maoism lär vara en sanning med modifikation. Nån med kunskaper om tysk fotboll, antingen Svante Weyler eller Jens Christian Brandt, talade om för mig att Breitner alltid lär ha röstat på liberalerna, "ett parti som annars enbart stöds av tandläkare."

Europeisk tomhet

Kan det bli mer meningslöst än en semifinal i Champions League? Ja, det kan vara en semifinal i Champions League mellan två lag från samma land. Chelsea-Liverpool, zzzzzz.

Det finns bara en

I förbifarten och på tal om ingenting vill jag bara slå fast att jag är jävligt förtjust i Sebastian Eguren. Jag brukar ogilla spelare som gnäller på domaren, men så finns det de som gnäller av fighting spirit snarare än av bakslughet och Eguren känns som han tillhör dem. Moralisk seger!

Född djurgårdare

"Klarar man 100 minuter på Södra stå i 9:e månaden?" När jag i slutet av mars hämtade ut den lilla bunten med säsongsbiljetter var detta min viktigaste fundering. Jag räknade dagar och veckor, jämförde med matchprogrammet.

Foglossningen gjorde redan i februari att jag knappt kunde gå. Nej, jag övervägde inte att inte hämta ut biljetterna. Även om jag nog redan kommit fram till att det där derbyt mot AIK blir en tevetillställning. "Jag kan vara på första raden" argumenterade jag för min skeptiske klackkamrat om de vanliga hemmamatcherna. "Så kan jag sitta ner när det behövs utan att det stör någon, och ändå kanske se lite."

Efter två soldränkta segerstänkta Stadion-tillställningar har jag hittills haft helt rätt. Jag står och sitter på första raden precis bakom djurgårdsbänken. Jag sitter i och för sig bara i pausen, hittills har jag varit alldeles för uppjagad för att klara av något annat. Vad gör man annars när de blårandiga spelar som de inte gjort på flera säsonger? Om man lutar sig mot räcket framför funkar det förresten helt okej med fogarna också. Min åttamånadersmage må sticka ut bland tonårsfansen som i vanliga fall hänger längst fram, men så får det vara.

Säkrare sätt att säkerställa att ungen blir djurgårdare kan väl knappast finnas heller. Åtminstone inte om det stämmer som de säger att ofödda foster kan känna av moderns sinnesstämning. Det har inte varit så här roligt att gå på fotboll på länge. Att döma av smärtan i mina revben tycks förresten en mycket liten men jävligt potent höger- eller vänsterfot dölja sig därinne också. Så mycket som den tränar lårmusklerna kommer Kim Källström ligga i lä om några år. I det här läget är jag dock beredd att önska att han eller hon hade bråtts lite mer på sina praktiskt sett synnerigen oidrottsliga föräldrar.

Jag läste imorse någon gråtmilt upprörd text om hur farligt det är att ta med sig barn till match. Jag kan för all del förstå om man skräms av rubriker och mediestormar, även om det numera är extremt sällsynt med våldsamheter på själva arenan. Och knattar ska för all del förmodligen inte vara på ståplats på derbyn eller andra särskilt hetsiga matcher. Det finns utmärkta familjeläktare för dem som tar med sig barnen. Men att ta som intäkt för det barnovänliga att publiken inte hejar på och jublar över bortalaget? Om man har den inställningen till känslor i samband med sport kanske även den vuxne själv skulle må bättre av att följa resultaten på avstånd.

Hur det blir med säsongsplatsen nästa år vet jag faktiskt inte. Men lagom till hemmamatchen mot Elfsborg kommer, om allt går väl, en väldigt väldigt liten blårand ändå få följa med till klacken. Den lär väl om inte annat ha vissa röstresurser att bidra med.

Å Pitter kom som den våde houngen

Jag hade Peps i iPoden på väg för att storhandla. Jag tänkte på Skåne, jag tänkte på hemlandets diftonger; jag fick tårar i ögonen. På Prisextra fick jag se ett ställ med "personliga doftljus" med text på ("Till en speciell vän. Varje gång jag tänker på Dig inser jag hur speciell Du är för mig"). Jag fick tårar i ögonen. Jag köpte päron åt min sexåring som älskar päron och jag jag tänkte på hur glad hon skulle bli när jag kom hem med dem. Jag fick tårar i ögonen.
Ja, ni har gissat rätt - jag var bakis idag. En permissionsdag från pappaledigheten igår började på Stockholms stadion och slutade på Söders hjärta. Resultat idag: denna lätt absurda känslosamhet som ofelbart infinner sig framåt eftermiddagen när jag är bakfull och gör att minsta lilla grej kan röra mig till tårar.
Det var, naturligtvis, helt rätt sinnesstämning för att se TFF klå Malmö FF. Men det jävliga är när man börjar hoppas. Hade nån innan matchen erbjudit mig 2-2 mot MFF hade jag tackat och bugat. Men efter 2-0 i halvtid och reducering efter en tafflig rensning och en billig straff... då blev en poängförlust hemsk att besinna. Nu var det en riktigt ljuv seger, efter fantastiska derbyscener (Sundins flin efter en filmning, Thylanders skratt åt sin egen luftpastej, Mensahs sätt att köra över Sandqvist) som fick min skamfilade tro på Trelleborgs FF att återvända. Hopp kan vara bedrägligt, hopp kan leda oss vilse; men det kan förtvivlan också.

Halva inne

"Der är nära att man kan få kraftiga skador på såna konstiga konstigheter." Så, ordagrant, sa bisittaren (är det Issa Manglind?) när Thylander manglade Daniel Andersson. Helt stilriktigt: det finns nåt med Vångavallen som btyter ner all normal grammatik och förvandlar det mest passningsskickliga lag till hjälplösa långbollare. Och som jag älskar det! Bara nu Thylle på nåt sät kan undvika rött kort i andra! Bara Magnus Andersson och den makalöse Melander (vilken Chippenrusch före 2-0-målet) kan hålla standarden, då jävlar har TFF gjort det igen!

Köp den blinde en keps

Jag har fortfarande lite ont i ögonen efter att ha haft solen i dem i 90 minuter på Sektion A på Stockholms stadion igår. Ok att jag inte hade en keps, men borde inte Djurgården ha råd att köpa en till Dembo? Då hade han kanske inte släppt in det iofs hårda och välplacerade skottet från Jakobsson.

Tur för Djurgården att detta Helsingborg känns så litet som ett Baxterlag. Karln verkar ha mjukats upp bortom igenkännande i Sydafrika. Visst, Jonson gör snygga löpningar, men HIF:s försvar öppnade sig som Röda havet vid båda målen och Henke måste väl snart bli lite dyster när han tänker på att det inte finns nån Wayne Rooney eller Eto'o som kan förvalta hans direktskarvar och avledande löpningar. Man kan tjata hur mycket man vill om vilken superstjärna Henke är, men nån Messi som dribblar av halva motståndarlaget blir han aldrig. Och huvudproblemet är att HIF känns lojt, utan tåga eller vilja, och nu för andra gången på kort tid ger bort en match som de haft i sitt grepp. Det syns inte på dem, men de har faktiskt en hel del att bevisa.

Ett par rader nedanför mig, alldeles vid staketet, satt förresten ett anhang som kändes som de lite övertydliga statisterna i nån ny huliganfilm. Solglasögon, Fred Perry-tröjor, bakåtslick, hela paketet. De vrålade svinaktigheter åt Stefanidis när han skulle slå hörna, stod upp och gav fingret åt HIF-klacken, gjorde hitlerhälsningar och "kom-och-plocka"-gester och vecklade ut en banderoll med nån sinnessvag paroll om DFG. Två meter framför dem på löparbanan satt en publikvärd och gjorde allt hon kunde titta åt ett annat håll. Klubbarna ska inte gnälla över att saknar befogenheter när de gör så lite för att reagera på uppenbara övertramp. Ett enkelt "Sitt ner och håll käften" kan uträtta underverk ibland.

Isobel förnekade förresten att det var hon som skanderade "Det går en hora på linjen" vid den tveksamma offsideavvinkningen i första halvlek. "Det är en gnagarramsa" förklarade hon per sms i pausen. Skönt att höra.

Något oväntat förmodligen lyfter jag på hatten för Rikard Norling. Men jag kan inte annat än gilla sättet som han beskrev glädjen över att hans lag besegrade IFK Göteborg: "I min värld finns tre lag som är viktigare än de andra att besegra - Djurgården, Göteborg och Hammarby i nämnd ordning".
En tränare som känner något utöver sitt professionella åtagande!
Befriande.

Cold cold heart

Året var 2003. Bush och Rumsfeld invaderade Irak, Anna Lindh blev mördad och det gick inte särskilt bra för Öster heller. Få människor tänker idag tillbaka på Christer Thor, Björn Stringheim och Denis Velic och deras insatser under denna säsongen och det finns bara en anledning till att jag gör det - de visade att det gick att undvika sistaplatsen i en 14-lagsallsvenska med 17 poäng. 3 segrar, 8 oavgjorda, 15 förluster. Och ett Enköpings SK som buffert mellan dem och avgrunden.

Det känns tyvärr redan som om det är målet Trelleborgs FF får rikta in sig på. Nu kan man ju, i likhet med mången countrylåt, hävda att det säkraste sättet att bli besviken i kärlek är att gardera sig på förhand mot just besvikelse, men jag är ledsen, som TFF-are är man helt enkelt för luttrad. Rekordmässiga 22 matcher utan seger, sammanlagt 27 poäng på de två senaste allsvenska säsongerna - förstå oss om minsta tecken på att även Conny Karlsson är en slarver och suput som kommer att krossa vårt hjärta får oss att reagera genom att snabbt dra tillbaka vårt emotionella engagemang.

Another love before my time
makes your heart sad and blue
And so my heart is paying now
from things I didn't do
In anger unkind words are said
that make the teardrops start
Why can't I free your doubtful mind,
and melt your cold cold heart?


Så sjunger han, Conny, med Hank Williams ord. Lita på mig! säger han. Glöm bort åren av flaskor i tvättkorgen och misshandel på lördagnatten, den här gången blir det bra! Beställ hem den där matchen på pay-per-view på söndag och strunta i familjen fast din fru för en gångs skull är ledig på helgen. Tänk på det som verkligen är viktigt här i livet!

Och jag säger, jag önskar jag kunde. Men jag vet inte om jag vågar.

Brödrafolkens väl

Inför derbyt på söndag får jag reda på att jag som TFF-anhängare numera förväntas hata Malmö FF. Men ledsen, jag är för gammal. Och det menar jag i dubbel bemärkelse: när jag växte upp fanns det ingen anledning till rivalitet mellan MFF och TFF eller mellan MFF och nån annan skåneklubb för den delen. Jag hängde på Malmö stadion under hela åttiotalet och hejade på Roys blå fantomer utan att störas det minsta av att Trelleborgs FF, nere i de lägre divsionerna, var laget djupast i mitt hjärta. Och när TFF väl etablerade sig i Allsvenskan - vilket kändes fantastiskt osannolikt när det inträffade - gladdes jag visserligen varenda gång de klappade till storebror från Malmö, men inte fan började jag hata MFF för det.
Överhuvudtaget känns hatet som en ny och främmande import inom skånefotbollen. Ja, ja, jag vet att det fanns en hätsk rivalitet mellan MFF och Helsingborg när förra seklet var ungt, jag vet att Eric Persson hatade IFK Malmö så till den grad att han vägrade åka i gula taxibilar. Men i ärlighetens namn, vem känner egentligen den rivaliteten på ett äkta sätt, vem är uppfödd med den och har den i blodet? Nej, numera hatar MFF-fans Helsingborgs IF för att de har fått för sig att det ska vara så om man är riktig supporter. Och den missuppfattningen har de fått från Stockholm. Det var bara Black-Army-pajsaren och kommendanten över Bajen Fans som när Expressens allsvenska bilaga frågade alla supporterklubbar om de hade nån spelare de respekterade i något annat lag svarade att de hatade alla andra spelare i alla andra lag. Så kan de få hålla på om de tycker att det är kul, men vi borde inte låta dem bestämma vår bild av vad en supporter ska vara. Jag kommer att jubla om TFF slår MFF på söndag, men om MFF vinner Allsvenskan blir jag inte ledsen och om jag ibland tycker illa om Helsingborgs IF är det bara för att de påminner om en stockholmsklubb ibland och tror att de är en storklubb bara för att de har pengar och en tyken publik som väger upp bristen på sportsliga meriter i modern tid.

Nej, Edvard Persson har fortfarande rätt:

Låt dem bara gå på
vi klarar oss nog ändå

Aldrig ensam, alltid ensam

Jag åkte ensam till Stadion i gårkväll. Från ungefär korsningen Odengatan-Sveavägen kantades fyrans väg av strömmar av blåa ränder. Vid Östra station var vi ett hav. Så snabbt kan cynism och misströstan försvinna. Så snabbt kan ensamheten försvinna. Solglasögonen på näsan och öppen kofta, en enda kväll av tacksamhet mot växthuseffekten. Mot den och Mattias Jonsson då.

Innan var jag mest orolig över honom. Mina ögon rann och kliade hela dagen, och med tanke på de senaste årens allmänt bristande professionalism hade det inte förvånat mig om Jonssons pollenallergi var ännu sämre behandlad än min egen. Efter en halvtimme sa jag i stället: "ge mig det han tar".

Låt oss nu för all del inte hoppa över den första kvarten, som spelarna i går tycktes ha trott att man kunde. Samma eländiga långbollar som sist, förvisso ingen Daniel Sjölund som ens kunde hänga med huvudet (något som fröjdade oss elaka klackmedlemmar redan på uppvärmningen) men samma felvända Arneng och samma sidledspassningar i backlinjen.

Men som det vände. Med Jonsson som kärnkraftverk kom så småningom chans på chans. Det var ribbträffar och evighetslånga anfall som bara bröts av bisarra offside-avvinkningar. Jo, jag får säga det. Nej, jag hade ingen kamera, men i såna här fall går man på känn. Mina och sådär 10 000 andras känslor var entydiga. Å andra sidan såg domaren ut att vara i 12-årsåldern, så han kanske bör ursäktas.

När målet äntligen kom var det Jonssons och ändå inte. Så jävla enkelt brukade vi säga en gång i tiden när det verkligen var det. Numera är det uppenbart oftast alldeles för svårt, men i just den där passningen, passande nog i sidled, där Jones blir helt fri och tillåter sig att stabilisera bollen med en extra touch innan han bredsidar in den, i de sekunderna känns det faktiskt som det i alla fall kan vara enkelt igen.

Är det i det sammanhanget ens konstigt att resten av matchen var bättre än något jag sett sedan innan vi sist var svenska mästare? Nej, jag säger inte att det nödvändigtvis betyder något sett till fjolårseländet, men det var tunnlar och suldribblingar och överlappningar mellan ytterback och ytterforward trots att vi inte ens antas ha några sådana längre, och inlägg bakom deras backlinje och 11-1 i hörnor och 9-1 i skott och ändå bara fortsatte det. Till och med Enrico tog ansvar i försvaret, vilket i det här fallet ofta innebar att han vann boll en bra bit upp på deras planhalva. Till och med Kuivasto gick med i anfallen. Och då syftar jag alltså inte på hörnorna. Han dribblade redigt bort ett par Knäredspågar en bit framför deras mål. Toni?! De var kort sagt knappt igenkännbara.

Ändå var jag förstås nervös. Delar av klacken började sjunga "Å vilken härlig dag" med flera minuter kvar. Vet ni inte hur det brukar gå numera?? Vet ni inte att vi nu släpper in fler mål i slutsekunderna än Arnefjord har mardrömmar om inkastsituationer? När vi fick hörna med 40 sekunder kvar och ledde med 2-0 började jag äntligen le. Och jag log och log och min glädje verkade efter slutsignalen bara matchas av Johannessons stolthet. Han är kanske inte är riktig djurgårdare i den meningen att han var med när, ja ni vet när, men det där leendet, den där knycken med nacken, den där gesten där han ville omfamna oss alla. Han kanske är lite på riktigt ändå.

När jag innan säsongen inleddes diskuterade målsättningar med en vän var mina krav rätt blygsamma. Jag ville ta minst tre poäng var i derbyna, ville undvika nedflyttning och ha minst en hel riktigt bra match att se tillbaka på i oktober.

Måndagkvällen må ha inletts skakigt, men det känns ändå som om ett kriterium redan är uppfyllt. Nu får de bara se till att vinna returen mot BP i höst.

Jan Ersa, Per Persa, de höllo aldrig fred

Ja, nu var det ju inte centerpartiet som gick till val på hårdare tag. Ändå borde man naturligtvis avkräva Maud Olofsson ett ställningstagande till den filmning med vars hjälp riksdagsledamotmaken Lars Larsen fick Jon Jönsson utvisad ikväll. Fast den som vet någonting om verklighetens bönder, till skillnad från de redliga lantmän vissa politiska krafter alltid haft intresse av att framställa dem som, är inte så förvånad. Trätor och processande om gärdsgårdar som skall flyttas en meter hit eller dit, kreatursgeschäft på marknader och framgångsrika ingiften för att komma över ett par hektar boskapshage - generationer av hänsovna bondeförbundare måste ha nickat gillande i sin himmel när Larsen i ena sekunden lurade Jönsson av banan och i nästa så när vann matchen åt Örebro med en ljuvlig liten lobb över Wiland.

Falsk matematik

Hammarby, Djurgården, Malmö FF, Kalmar FF och Helsingborg är nu på väg mot guld, enligt den senaste dagarnas tidningar. Troligen kommer Elfsborg och antingen Göteborg eller AIK att göra dem sällskap ikväll. Det vore väl bäst om Expressen delade ut guldmedaljerna, då är det ingen risk att de tar slut.

Tillägg dan efter - vad sa jag? "Guldvittring för AIK" kvittrar Expressen-Lühr.

Henke i huliganskandal

Från Fotbollskanalens direktreferat av kvällens matcher: "Henke ser laddad ut och bränner av bengaliska eldar på läktaren."

Och så klagar de på planinvadören Chippen. Har nån ringt Lagrell?

Ombyte förnöjer. Inte.

Förresten kan jag omöjligt begripa varför TFF såg sig tvungna att spela i röd och svart bortadräkt igår. Blå tröja, vita byxor kan väl inte på något sätt anses kollodera med Hammarbys grönvita staket? Och det kan i detta fall inte gärna handla om att sälja extraexemplar av bortatröjorna?

Typiskt att BP tog poäng igen förresten. Det var för fan dem TFF skulle ha bakom sig.

It's the climate, stupid

Jag antar det är klimatet det är fel på. Jag minns Bengt Anderssons hjälplösa ansiksuttryck i Trelleborg på långfredan, när han försökte sparka bort bollen och den omedelbart blåste rakt tillbaka till honom. I vindstilla högsommarväder blir det värre för Trelleborgs FF, det visar rapporterna från igår med all önskvärd tydlighet.
Nu kan man naturligtvis säga att det inte är på bortaplan mot Allsvenskans pengabaroner TFF ska ta poäng. Trots alla krisrykten har Hammarby en laguppställning med Paulinho, Mikkel Jensen, Lolo Chanko och Sebastian Eguren och den enda TFF-are som skulle ta plats där är Fredrik Persson (jag tror faktiskt Hammarby mer än gärna skulle gå med på ett byte rakt av). Men det är ändå nåt som saknas i TFF:s lag. Den klassiska stockholmsmatch jag minns är ett möte med Djurgården på Stadion våren 1999, när Isaksson gjorde sin fantastiska vår och viftade bort nästan varenda ett av de skott som regnade in mot honom. Och vid de två tillfällen Djurgården faktiskt gjorde mål sprang Magnus Arvidsson direkt igenom och petade in en tjongboll. Det är den sortens anfallare TFF måste ha, nån som gör mål på varenda chans som bjuds och på alla andra också. Plus ett par tunga flintisar på mittfältet. Det ser oroväckande tunt ut just nu.

Livet är väl ändå härligt

Jag har känt det länge nu och faktiskt allt starkare sedan jag började medverka i denna blogg: ett tvivel på mitt eget fotbollsengagemang (och i förlängningen också på skrivandet om fotboll). Det är många saker som gör att jag inte känner mig riktigt hemma i denna nya sköna fotbollsvärld och om detta lär jag förmodligen återkomma.

Men att det skulle vara så lätt att åtminstone tillfälligt skingra de dystra tankarna kunde jag inte ana. Det som krävdes var Allsvenskan kom i gång, den årgång jag haft minst förväntningar på hittills. En första omgång med två 0-1-matcher på Råsunda och har naturligtvis bidragit till nyväckelsen. I dag kom bekräftelsen; på Skanskvarn i solskenet mindes jag vad det hela handlar om för min del. Där satt jag med några av mina bästa vänner, på bron snett ovanför tågade tusentals Bajenfans, sångerna ekade, förväntan i luften. Det fanns något försonande till och med över en backlinje med medellängden 177, 5 cm.

Det märkliga var att den återfunna fotbollsglädjen till och med överlevde själva matchen. Otroligt mycket var roligt på Söderstadion i dag. En local boy (i dessa tider måste en kille från Fittja räknas dit) som avgör matchen med en dribblingsräd in i straffområdet följt av ett skott mellan benen på "Fritz" eller vad han nu heter. En urugyan som spelat för oss i ett halvår och genom sin attityd lyckas lura mig att han älskar Hammarby. Den synkronsierade växelsången från 13 000 åskådare (som kunde varit fler om man inte tvingats reservera en hel läktarsektion för de 25 Trelleborgsfansen). Att få sjunga "serieledarna är här" ett par månader efter 1-5 mot BP.

Tack.

En vandring i solen

Jag har tillbringat en kvart med att dammsuga upp sådana där små svarta korn som finns i konstgräs från hallgolvet. Mig rör inga nederlag på Söderstadion i ryggen, för jag var på Skytteholm. Där Norrtulls SK:s F-99:or tog två nya meriterande segrar, 3-1 över Ängby och 6-0 mot IK Tellus. Nämnas bör dock att de små tellusflickorna var märkbart påverkade av spelprogrammet, som gett dem en paus på två timmar efter deras första match. Denna hade de, berättade tränaren Jonas (identisk med vår bloggkorrespondent "Sånger från nedre botten") tillbringat med att leka och äta korv i solen; de hade nu ganska svårt med koncentrationen och efter vårt 2-0-mål en bit i andra halvlek rann det iväg en bit.
Jag antar att TFF-spelarna tillbringat sin dag i storstan på samma sätt. Det skulle förklara resultatet.

P.S. Det blir inte lätt att leva upp till etiketten "sportjournalistikens Preben Elkjaer" som Hermann Dill förser mig med i Expressen idag. Jag som inte ens röker. D.S.

Paragrafrytteri

Många med mig önskar säkert att den allsvenska tabellen efter denna den första omgången också ska vara gällande efter den 26:e och sista. För att ta reda på vilket av AIK och Djurgården som då skulle åka ut - eftersom ju enbart ett lag, tyvärr får jag i detta hypotetiska fall säga, förpassas ur Allsvenskan i år - hänvände jag mig till Svenska Fotbollsförbundets tävlingsbestämmelser för år 2007 och fann då, under §10.1, "Tävling enligt seriemetoden", följande föreskrifter:

"Placeringen avgörs genom antalet vunna poäng. Vid lika poängställning avgörs placeringen genom målskillnad, d.v.s. skillnaden mellan antalet gjorda mål och insläppta mål. Är målskillnaden lika stor, placeras det lag främst som gjort flest mål. Har lagen gjort lika många mål, är lagens inbördes resultat avgörande, där vid lika målskillnad, mål på bortaplan räknas dubbelt. Kan placeringen ändå inte avgöras, spelas en skiljematch på neutral plan, dock endast då fråga är om serieseger, upp- eller nedflyttning eller priser."

Så var det med det. Situationen lär inte inträffa, eftersom den, såvitt jag förstår, bara har uppstått en enda gång förr i Allsvenskans historia. År 1960 slutade både Hammarby och IFK Göteborg på 20 poäng och 46-49 i målskillnad, fast vad som gjorde att Hammarby blev sjua och Göteborg åtta vet jag inte - jag får hoppas Tim Nielsen läser det här. Högintressant bonusinformation är dock belöningen för den som uppmärksamt läser Förbundets tävlingsregler, ty vem har inte undrat vilket lag som räknas som bortalag och vid förekommande fall måste byta dräkt när en match - som det högst hypotetiska omspelet ovan - spelas på neutral plan? Jo, det är det lag som är "yngst inom Fotbollsförbundet"!

Allra mest intressant var dock följande lilla mening, under §7, "Numrering av spelare":


"Lagen ska ha sina matchdräkter numrerade (med heltal)."

Vi här på Tre Hörnor Straff har ju tidigare gått till storms mot den effektsökande numreringen av spelare med orimligt höga siffror, glatt oss när denna tyckts på väg att utrotas ur Allsvenskan och upprörts i vårt innersta när Hammarby, genom att tillåta Richard Kingson att bära nummer 50 på sin rygg, gjort alla dessa hederliga strävanden om intet. Vi är åtminstone tacksamma mot förbundet för att de med denna framsynta regelskrivning hindrar alla uppmärksamhetstörstande spelare som skulle kunna komma på tanken att ha decimaler typ pi eller promillegränsen för båtfylla på ryggen.

Gemenskap i detaljerna

På väg från matsalen ser jag ett oväntat men bekant ansikte i redaktionshavet. Den förtjusande Hermann Dill är uppe och redigerar sin nya plocksida till fredagstidningen. Vi kramas. Vi diskuterar Roma-kollapsen. H berättar om den allsvenske klubbdirektör som var i Brasilien en vecka under karnevalen utan att se en enda fotbollsmatch. Sedan nämner han en polare. Han skjuter in "det är han som är kocken i the Koburi way". Aha, säger jag. När han är mitt inne i den följande anekdoten inser jag hur komplett obegriplig den lilla biten extrainformation skulle vara för väldigt många.

The spirit of Vångavallen

Inte pengarna, principen

Jag hade en ny diskussion om sportjournalistikantologin med Tobias Regnell. Tobias retade sig på att det inte fanns ett förord som redogjorde för urvalskriterierna och kom med någon form av principdiskussion vad som enligt juryns mening var bra respektive dålig sportjournalistik. Jag kunde inte annat än hålla med. Överhuvudtaget tycker jag det saknas principdiskussioner vad gäller svenskt sportskriveri - är det för att de oundvikligen skulle tvingas hämta exempel ur verkligheten? Är det för att man inte skulle komma undan de uttalade frågorna om hur det kan komma sig att Svenska Dagbladet låter Majlard hållas och Dagens Nyheter odlar Esk? Det är en sak att föra de politiska resonemang som hela tiden fyller Journalistens sidor (ägandefrågor, journalisters förhållande till den politiska makten, undergruppers representation inom journalistkåren etc, etc), det är så jävla mycket enklare att ha åsikter om det än om än frågorna om vad som gör ett sportreportage dåligt eller bra. Därför att det som gör ett sportreportage (eller vilket reportage som helst) bra oftast är just de egenskaper (inkännande, språklig personlighet, förmåga att gestalta och nyansera) som gör att man har svårt för kategoriska åsikter, eller för att bli indignerad å andras vägnar så lätt som en stor del av journalistkåren verkar sätta en ära i att bli, eller för att överhuvudtaget identifiera sig som del av något kollektiv.

The magic numbers

69. 1700. 0. Blott ett fåtal av de siffror som farit genom mitt huvud sedan den där underliga dagen i fredags med ömsom sol, ömsom snö. Då syftar jag alltså enbart på vädret. På planen, ett för dagen inte alls lika blålerigt Råsunda som man hade kunnat befara, fanns inte en endaste solglimt. Om man höll på det laget som släppte in säsongens första mål efter blott 69 sekunder alltså.

Jag gör ju det. Och morgonen efter fotograferade jag alltså den fina högen med säsongsbiljetterna ovanpå en sportbilaga, liksom för att påminna mig själv om masochismen i det hela. "Vi var många som trodde att Djurgården skulle spela annorlunda i år" sa Pelle Blom hos Canal Plus. Var det verkligen många som gick på den finten? Varför skulle de vilja ändra på något så frejdigt vägvinnande som att slå bollen 7 gånger i sidled i backlinjen, varav en gång upp till Arneng och tillbaka för att därefter hiva i väg en illa måttad långpassning till en felvänd Mattias Jonsson som inte får tag på bollen? Strax bedvid Daniel Sjölund som, just det, hänger med huvudet. "Vi har åtminstone oavgjort" messade Jesper glatt i halvlek. Lite senare meddelade den luttrade Andy Ek att "Se där, 1-1 mott TFF kunde tydligen kännas som en seger..."

Säsongsbiljetten kostade 1700 kronor om man är föreningsmedlem. Hittills känns det som en tveksam investering. Visst, jag kan klaga hur mycket som helst, jag kommer ändå att vara där, men det är lite för länge sedan man fick någon direkt valuta för de där stålarna. Jag talar inte ens om guldmedaljer och sånt nu, utan enklare grejer. Lagmoral. Ansträngning. Någon enda hel fin match att minnas och vårda i supporterhjärtat. Kanske är jag onödigt elak förresten. Eftersom jag var en av de första att betala för kortet fick jag en blårandig halsduk på köpet. Den var ju mer värd än långfredagseländet i alla fall. Det enda muntra i den här säsongsupptakten är att AIK åtminstone ståtar med lika många glada poäng som vi. 0 stycken. 3 färre än Brommapojkarna. Om det inte hade varit så rättvist hade det på något sätt kanske känts bättre.

All vår början

Inledningsomgången för ett år sen:

Gais-Örgryte 2-0
AIK-Gefle 2-2
IFK Göteborg-Öster 0-0
Malmö FF-Häcken 1-1
Hammarby-Helsingborg 4-2
Halmstad-Elfsborg 0-1
Kalmar FF-Djurgården 0-1

Vad kan man med efterklokhetens skarpa blick läsa in för sanna omen i detta? Att Gefle och Gais skulle klara sig bättre än väntat; att Malmö FF, Göteborg och Halmstad skulle klara sig sämre. En erfaren konstruktör av mönster i efterhand (en s.k. "historiker") ser också Elfsborgs guld förebådat i den där bortasegern på Örjans vall och Örgrytes nerflyttning bebådad av nederlaget i derbyt. Men vem hade kunnat förutspå AIK:s succéartade säsong och Djurgårdens fiasko efter denna första match? Vem hade kunnat förutse att Häcken och Öster skulle gå så illa efter dessa båda meriterande bortakryss? Och vem hade kunnat veta att både Hammarbys storartade formkurva och Helsingborgs kräftgång - som båda helt korrekt förutspåddes redan av denna match - skulle brytas av skador, spelarförsäljningar och pöbelupplopp på ena sidan och Henke-Baxtereffekt på andra?

Därmed sagt att det är svårt att dra slutsatser av en omgång. Men jag är faktiskt överraskad av att Djurgården inte har kunnat få ihop sitt skit bättre än så här. Mer av det än att Brommapojkarna visat sig bättre än sitt rykte - jag har de föraktfulla avfärdandena av Gefles allsvenska chanser i färskt minne...

Vad gäller Trelleborgs chanser vet jag inte vad jag ska våga hoppas. Ett par beståndsdelar i det traditionella gamla TFF-konceptet finns där: en jävligt bra målvakt, en solid backlinje och en forward som kan göra mål mer eller mindre på egen hand. Men vad händer om Fritz, Fakhro, Melander eller Mensah blir skadad? Och dessutom fanns det i det gamla TFF alltid ett par tunnhåriga gamla gubbar som kunde gneta och hålla på och hetsa livet ur motståndarna på mittfältet. Tommi Grönlund var det sista stora exemplet. Måste säga att jag har svårt att känna att Samba-Thylle är en sådan man. Och Cetinkaya kämpade visserligen berömvärt när han kom in i fredags, men jag ser inte honom heller som en sådan spelare - men vi ska hoppas att jag har fel.

TFF-fans var för övrigt arga på Anja Gatu för att hon frynt på näsan på långbollarna på Vångavallen i SDS i lördags. Och visst, det känns en smula högbrynt och missriktat att komma till Trelleborg och ondgöra sig över bristen på skönspel, det är ungefär som att tycka att det inte finns nån melodi i hårdrock. Men jälv frapperades jag mest av att Gatu inte verkar ha frigjort sig ur sin företrädares skugga: Åke Stolt var ofta en parodi av sig själv under de senaste 10-15 åren av sin krönikörverksamhet och nu hade Gatu övertagit vissa av hans stilistiska manér, det lite pratsjuka och koketta staplandet av bisatser på varandra. Men hon behöver kanske bara bli lite varm i kläderna så svettas hon ut det där.

SJ, SJ, gamle vän

Landsbygden vägrar släppa taget om mig. Efter två dagars nerkopplad tillvaro på skånska östkusten sitter vi nu, hela familjen, i ett stillastående tåg i Hässleholm. Nån blev tydligen påkörd i Höör och avfärden är, i skrivande stund, en timme och 16 minuter försenad. Barnen är än så länge lugna, men varje förälder anar mef vilka känslor vi emotser resten av resan - i synnerhet ettåringen är redan blankögd och gnölig, medan femåringen knorrar över att det inte fanns någon hallonrisifrutti på pressbyrån på Hässleholms central. Detta är, inom parentes sagt, den enda femåring i världen som avskyr både köttbullar och spaghetti med köttfärssås. Gud vare tack för barntidningen som delar ut en rosa "läppglansmobil", en telefonattrapp med läppglans i som torde ha uppstått i de allrasom mest bortträngda delarna av Nina Björks undermedvetna, och som åtminstone håller sjuåringen sysselsatt.

Landsbygden, alltså. Det hör ju till det hela, som den som har följt med denna blogg säkert anat sig till, att jag hör till de människor denna landsbygd inte behöver försöka hålla fast. Den har redan märkt mig för livet. You can take the boy out of Hästveda, but you can't take Hästveda out of the boy. Medan kassörer och journalister klagar över storlagen som måste segra för att svensk fotboll ska kunna blomstra, atmosfären på matcherna bli tv-mässig och våra chanser i Europa öka, jublar jag stillsamt över Hamstads och Kalmar FF:s triumfer i Allsvenskans första omgång. Ju gråare, ju mindre publiksiffra, ju mindre ort, desto roligare tycker jag att det är. Det är till och med så att den tanken, just nu, kan försona mig med ett par stilla timmar i Hässleholm.

Någonting har hänt

500 supportrar (11 busslaster) från Örebro var på plats för att se sitt lag spela bortapremiär på Strömvallen. Vi lever i märkliga tider.

Konstgräs för konstgräsets egen skull

Det är kanske sista gången i mitt liv jag besöker Hästveda, där jag bodde från det jag var nio tills jag var 14 år. Min mor, som blev kvar här efter skilsmässan med sin nye man och gjorde att jag har behållit förbindelsen med byn, ska slutligen sälja huset och flytta härifrån. Så det blev en påskafton av vemodiga promenader ner till fotbollsplan och kring Lillsjön, förbi orienteringsföreningens klubbstuga och reningsverket, och vad jag kunde konstatera var att folk har studsmattor i sina villaträdgårdar nuförtiden men att inte så mycket annat förändras i Hästveda. Och så missade jag nästan hela första halvlek av Elfsborg mot Malmö FF.

Och ja, Elfsborg har lyckats med det där de alltid snackat om, att tuffa till sig. Hur kommer det sig att ingen kan bete sig så brutalt som den snälle killen som går in för att vara elak? När den snälle killen dessutom är lillebror till Niclas Alexandersson? Jag såg Samuel Holmén i Elfsborgs omklädningsrum ifjor och då tänkte jag att man måste se honom på nära håll för att inse hur barnslig han ser ut, men nu insåg jag att barnsligheten gick fram även i tv. Fast det var ett jävla skott han fick på vid kvitteringen. Även Yksels nya kåkfararlook förtjänar ett omnämnande, fast den kanske även förklarar den lätt kritiska stämning som rådde mot honom i kommentatorsbåset. Är det förresten nån som kan komma på vem Johan Karlsson är lik?
Sammanfattningsvis såg hela matchen ut att tillhöra en annan division än TFF mot Göteborg igår. Det är ett jävla gnäll på konstgräs hela tiden, men jag har sett tillräckligt många taffliga premiärmatcher på gulbruna kreatursåkrar för att inte uppskatta när bollen rullar och folk faktiskt kan drämma in ett skott på halvvolley för att bollen inte studsar snett. Jag börjar tro att MFF faktiskt kan vinna Allsvenskan i år. Men då måste förbannelsen över deras mittbackar hävas, Litmanenfrågan lösas så att han antingen alltid spelar eller alltid inte spelar och Jonatan Johansson vinna skytteligan. Fast det sistnämnda tror jag inträffar ändå.

Innovativt invektiv

Johan Orrenius har visst fått ett mail där han kallas för "knullsäl". Det är det grövsta tillmäle jag hört sen jag såg Hammarby-Helsingborg 1998 och typen bredvid mig skrek "jävla laxbög" till Arild Stavrum.

Fight for your right to party

Jag erkänner att jag ett ögonblick trodde att det här skulle gå åt pipan. Jag erkänner att jag trodde att lönen för att sitta en och en halv timme i bil genom Skåne och sitta i isvinden på Vångavallens läktare skulle bli att få se en snöplig förlust mot ett gäng rödklädda blåvita som verkade mer färglösa än någonting annat. Det ögonblicket var när Michael Mensah misslyckades att utnyttja den värsta av Bengt Anderssons alla grodor - hur i Jesu namn kan en 55-åring målvakt agera som om han nätt och jämt blivit konfirmerad? - och ge TFF en välförtjänt 2-1-ledning i andra halvlek. Då tänkte jag att detta är ett sånt ögonblick som leder till senare segermål för det etablerade allsvenska laget och en hedersam förlust mot nykomligen, men inte det, trots att det såg nervigt ut på slutet.

I övrigt, allt som vanligt på Vångavallen. Höjdbollar som for av och i en för dagen iskall sidvind. En tom chipspåse (Sour Cream Onion) som blåste av och an i ett hörn av Fritz Perssons straffområde. En hemmapublik på 5000 som med den vanliga, lätt roade oförståelsen såg göteborgsfansen som försökte invadera planen när Blåvitt gjorde mål eller när Linus Malmqvist manglade Bengt Andersson precis framför dem. Dagens man Malmqvist hade valt ut "Fight for your right to party" att spelas i högtalarna före matchen och det kan man tycka var ironiskt, men om man ser rätt på saken är det precis vad Trelleborgs FF gör, kämpar för sin rätt att finnas till i Allsvenskan med sin blåsiga plan och sin obefintliga publik. Jag och brorsan tillbringade första halvlek med att diskutera hur det kan komma sig att Conny Karlsson och Reine Almqvist båda har samma marsvinskinder, gråa hår och röda hy, pissade i halvtid på en urinoar där folk vid rännan skämtsamt frågade varandra om de inte kunde hitta den och tillbringade andra halvlek med att konstatera att Olcay Senoglu inte direkt ser ut som en TFF-are (långt hår, smalt hårband).

Sen hämtade vi bilen vid Söderslättshallen och körde tillbaka tillbaka alla milen till Göinge. Vi spelade "Gråt inga tårar" med Thorleifs och "Fat bottom girls" med Queen i bilen och en idiot med släp låg framför oss hela vägen mellan Trelleborg och Staffanstorp. Dennis Melander var bra, Mensah var bra, det kan nog gå ok i år om bara Jimmie Augustsson och Erik Sundin vågar sig på att utmana. Men framför allt är jag glad att TFF och allt vad de representerar är tillbaka i Allsvenskan igen. Fight for your right to party!

Vårkänslor

"How extraordinary it was, that a self-made spoonful, leaping clear of his body, should instantly free his mind to confront afresh Nelson's decisiveness at Aboukir Bay".

Ingen kan skildra onani som Ian McEwan. Ingen kan skildra någonting som Ian McEwan. Jag har läst hälften av hans nya roman "On Chesil Beach", och är lika tagen som alltid. McEwan är en stilist som använder sin stilistiska kapacitet för att skildra verkligheten, som använder sin språkliga precision för att observera detaljer och nyanser så att man tycker sig se dem för första gången. "On Chesil Beach" påminner ganska mycket om "The Innocent", en McEwanroman med en femton år på nacken som beskriver hur en 25-årig engelsman kommer till Västberlin år 1950 för att tjänstgöra med några amerikanska soldater. Den utspelar sig tio år senare och har samma förmåga att frambesvärja små mentalitetshistoriska nyanser - skillnaden i beteende och tänkesätt mellan amerikaner och engelsmän under tidigt 50-tal, ett par unga medelklassengelsmäns förhållande till sexualiteten - på ett sätt som skulle göra vilken fackman slm helst grön av avund. Vem sa att litteratur inte kan skildra verkligheten?

Och dessutom - det är vår här i Skåne. Och jag har just köpt biljetter till matchen imorgon. Förköp till Vångavallen, det är knappt man tror att det är sant, men nån hade hört att det skulle välla in göteborgare i massor. Fast de släpps väl inte in på sittplatsläktaren.

Rembrandts sju ansikten

Turkarna måste ha jublat när de först stötte på Nikopolidis och sen Thomas Myhre i förra EM-omgången. Själv drog jag inte ens på munnen, utom möjligen till en grimas av bittert igenkännande, för alla de där grejerna har jag gjort själv. Som målvakt sympatiserar jag alltid med målvakten när jag har sett en målvaktstavla, och det som upprörde mig mest när jag såg den arme Myhres jätteblunder vid turkarnas kvittering var att lagkamraterna inte omedelbart rusade fram för att klappa om honom där han låg översiggiven i gräset. Om detta är den nya, proffsiga vinnarmentaliteten som vi ska välkomna i skandinavisk fotboll så ger jag inte mycket för den.

Som ren terapi, i ett linneanskt försök att kontrollera den ostyrige verkligheten, gjorde jag ett försök att klassificera målvaktstavlor, med underavdelningar och allt. Jag kom fram till:

Grepprelaterade tavlor som naturligtvis är de mest spektakulära. Helst ska man tappa bollen direkt i mål, som stackars irländaren Paddy Bonner i VM-åttondelsfinalen mot Holland 1994, men man kan också tappa dem framför fötterna på motståndaren, som Oliver Kahn gjorde i VM-finalen 2002, när gudarna valde att straffa honom för hans hybris tidigare i turneringen. En tredje underavdelning är när man boxar när man borde ha klistrat och inte får bort den långt nog, som Nikopolidis vid turkarnas första mål. Myhres första fadäs, att boxa bollhelvetet rakt i eget mål, förtjänar naturligtvis en egen krets i målvaktstavlornas eget inferno, och hans andra, när han går ner och ska ta bollen i skopan, men lyckas få den under sig (som Ronnie Hellström mot Italien 1970), men just den tavlan kan också hänföras tull den andra huvudkategori som är

slängningsrelaterade tavlor som har att göra med att man reagerar för sent och/eller kastar sig alldeles för långsamt. Som den förlamade Hedman vid Senegals golden-goal-mål i VM 2002. (Det här är inom parentes sagt det svåraste att bedöma när man är målis själv; om man är utrustad med stark självkritik, vilket en målvakt egentligen inte bör vara i alltför hög grad eftersom självförtroende är en så stor del av spelet, kan man alltid säga till sig själv att man borde hunnit ner snabbare.) Men denna typ av tavlor smälter naturligtvis omärkligt ihop med

placeringsrelaterade tavlor som kommer till sitt mest spektakulära uttryck när man släpper in ett mål vid den stolpe som är närmast bollhållaren. Stackaren som hoppade in för Arsenal i förra årets Champions League-final är det första exemplet jag kommer att tänka på. Den andra stora underavdelningen inträffar vid frisparkar, och den jag i första hand tänker på är skotske målvakten Alan Rough som i VM 1978 lät sig luras av en chippad frispark från peruanen Teófilo Cubillas. Men så kan man såklart stå felplacerad på dippande långskott också, som Isaksson anklagades för att göra både vid Tomassons mål för Danmark i EM 2004 och Joe Coles för England i VM 2006.

Så har vi då de

utrusningsrelaterade tavlorna som också är jobbiga för den självkritiske målvakten i och med att till så stor del är föremål för subjektiv bedömning. Rusade jag ut tillräckligt snabbt? Borde jag ha rusat ut och lät bli? Borde jag inte ha rusat ut men gjorde det och blev kvar på halvdistans? Ronnie Hellström var ute och for på det där sättet mot Polen i VM 1974, men det kan också sägas vara en

kommunikationsrelaterad tavla där han och hans uteförsvarare (Kent Karlsson) inte lyckades göra sig förstådda med varandra. Och vems fel är det när en sån sak händer? Jo, målvaktens. Åtminstone känner han det så själv och det är väl därför flera av de bästa (Schmeichel, Kahn, Ravelli) blir sådana mästare på att högljutt förneka sådana skuldkänslor och att högljutt placera dem på andra.

Ja, det finns säkert ännu fler avdelningar men den sista jag kommer att tänka på är den

rensningsrelaterade tavlan som uppstår när målvakten medelst spark ska försöka rensa undan bollen. Den mest spektakulära varianten uppstår vid bakåtpass, när målvakten numera inte kan plocka upp bollen med händerna, och företrädarna heter exempelvis Oliver Kahn (mot IFK Göteborg en gång), Peter Enckelmann (på Mellbergs inkast) och Paul Robinson (mot Kroatien i höstas). Frågan är om det handlar om riktiga målvaktstavlor, eftersom det alltid är en ojämnhet i planen som är boven i dramat. Hade det handlat om ett löst skott från en motståndare hade man kunnat klandra målvakten för felval, eftersom han borde ha plockat upp bollen med händerna (och, som man från ung ålder drillas, sett till att ha kroppen bakom), men kanske borde en målvakt alltid ta emot bollen innan han drar iväg den, om det finns tid till det (och i annat fall är det backens fel). Andra underavdelningar här är rensningen som inte går långt nog, rensningen som går rakt i gapet på en motståndare (norrmannen Espen Johnsens boll som gick rakt i huvudet på en spanjor är ett minne som injagar bävan hos oss kolleger) och slutligen, som en underavdelning som förtjänar särskilt omnämnande, den misslyckade bortfintningen av en anstormande forward (René Higuita). Belgaren de Wildes ingripande vid Johan Mjällbys klassiska mål i EM 2000, när han trampade bollen och föll ihop i en liten hög, förtjänar också omnämnande som en stilbildande tavla i en alldeles egen underavdelning.

Fast fan vet om inte det värsta är det som drabbade Nikopolidis vid turkarnas andra och tredje mål förra veckan, när man liksom bara kommer fel på något mardrömslikt sätt och bara kan flaxa till medan skotten susar förbi en. En variant som jag själv minns med fasa (fast inte har sett på elitnivå) är när denna plötsliga kroppsliga okoordination drabbar en när man ska gå ner och greppa ett löst skott och på något sätt lyckas kasta sig bredvid bollen. Minns än idag ett sånt tillfälle, på Gärdet för tio år sen, ett löst skott som knappt orkade över linjen sedan jag släppt den förbi mig... Har man överlevt sånt, kan man överleva allt. Målvakter är alltid mina hjältar.

Ingen permanent

Eftersom vi inte känner att vi står över lyteskomik kan vi inte låta bli att länka till det här.

Väl formar den starke med svärdet sin värld - Tre Hörnor Straffs guide till Allsvenskan (del 3)

I vår lilla introduktionsserie till Allsvenskan har det blivit dags att flytta uppmärksamheten från själva lagen till de beundransvärda personligheter som axlar det tunga ansvaret för dem. Tre Hörnor Straff vill hylla dessa fantastiska män genom att, i samarbete med tidningen Chef, presentera listan över

Vilka allsvenska tränare som motsvaras av vilken blodbesudlad diktator

Janne Andersson, Halmstad - Kim Jong-il. Det finns kappvändare, det finns folk som ändrar sitt sätt att tänka bara för att omvärlden förändras. Men det finns också de som låter bli.

Stuart Baxter, Helsingborgs IF - Josef Stalin. Mustaschen. Den kosmopolitiska bakgrunden. De filosofiska intressena och den fryntliga, men ändå tydliga ledarstilen. Kärnan blir till Kreml och de allsvenska kollegorna till vettskrämda kulaker när Lillefar Baxter lanserar sin nästa femårsplan i Sundets pärla.

Nanne Bergstrand, Kalmar FF - Mao Zedong. Så länge den store rorsmannen leder sina kulturrevolutionärer på den långa marschen mot frihet, så länge skall den röda stjärnan skina över Kalmar län.

Tony Gustavsson, Hammarby - Mustafa Kemal Atatürk. Det strategiska geniet och intresset för språkreformer är bara en av de många sidor som Härjedalens son har gemensamt med turkarnas fader.

Magnus Haglund, Elfsborg - Pol Pot. Det starka teoretiska intresset, den brinnande idealismen, viljan att stå upp för landsbygdens sak gentemot storstan. När Haglund och hans gula khmerer rensar upp i horhuset, då är det bara hallickar som har skäl att sörja.

Siggi Jonsson, Djurgården - Kejsar Caligula. Den personliga, dynamiska ledarstilen och det starka intresset för hästar räcker för att parallellerna ska bli tydliga mellan Kaknäs isländske imperator och mannen som utnämnde sin travhäst till konsul.

Claes Ericsson, Brommapojkarna - Kung Herodes. Litet fögderi, små resurser: en målmedveten satsning på den lokala ungdomen kan ändå leda till att omvärlden får upp ögonen för ens managementstil.

Conny Karlsson, Trelleborgs FF - Enver Hoxha. Den som vill förverkliga den sanna kommunismen får inte vara rädd att gå sin egen väg eller börja i liten skala.

Roland Nilsson, Gais - Idi Amin Dada. Vissa viktproblem och en fattig omgivning behöver inte hindra den som är fast besluten att få omvärlden att höja på ögonbrynen, det visar "Fet-Edvard" i likhet med Ugandas legendariske spelande tränar.

Rikard Norling, AIK - Moammar Khadaffi. Den personliga klädstilen, den egensinniga ideologin och den passionerade retoriken gör bådadera till förebilder för de revolutionära gardena världen över.

Stefan Rehn, IFK Göteborg - Kejsar Nero. Ungdomen, idealismen och den starka konstnärliga läggningen tar över det gamla imperiets tyglar. Visst har vi skäl att hoppas på att inom kort få se Göteborg brinna medan Stefan Rehn spelar cittra.

Patrick Walker, Örebro SK - Fidel Castro. Ryktet om hans död var betydligt överdrivet. Älskad av världens alla trubadurer och ständigt i uniform fortsätter Kubanernas store ledare att utmana etablissemanget.

Sören Åkeby, Malmö FF - Konstantin Tjernenko. Ibland är det svårt att leva upp till det tunga arvet från det förflutna, hur tappert man än strävar på med att plåga och förtrycka.