Gryning över Pildammsparken

Ja, jisses, maken till AIK-mos på Malmö stadion har jag inte sett sen den där regnmatchen 2002 när Djurgården skulle hindras att vinna guldet... Eller Masses och Lasses målkalas i SM-finalen 1986, för att riktigt rota i minnena. Här fanns mycket att uppmärksamma, men av någon anledning var det en offensiv rusch av Anders Andersson från mittbacksplats som fäste sig i minnet. En fint, ett väggpass, en offensiv raid full av självförtroende: resultatet blev ingenting, om det inte är så att varje lyckad manöver samverkar med andra och till sist kan starta en vinnande trend. Trender åt andra hållet vet de ju allt om på Malmö stadion, men jag får säga att jag tycker att terapin åtminstone visar klara tecken till att lyckas. Eftersom Alf Westerberg är en så sympatisk och intelligent person är jag extra glad att hans roll i processen verkar mer framträdande än den assisterande tränarens alltid är - det är det intrycket man får när man ser honom agera på sidlinjen.

Vad gäller AIK känns det inte som om de behöver oroa sig för något omedelbart backlash. Nicklas Carlsson var precis så förbannad och ödmjuk och samtidigt så paradoxalt självmedveten efter matchen som jag hade önskat att mina spelare var om jag var Rikard Norling. Det är bara det att det finns så många lag med något att bevisa i Allsvenskan just nu. Helsingborg för AIK härnäst.

Det kan vara en annan anledning till denna osedvanligt jämna Allsvenska (MFF slår AIK, AIK slår Hammarby, Hammarby slår TFF, TFF slår MFF). Jämnheten är ett svaghetsbevis för svensk fotboll, sa Stefan Rehn, och delvis kan han ha rätt; men den kan också ha att göra med att det faktiskt finns en massa lag som vill nåt i Sverige just nu. Och ska man tro Lagrell i nya Offside kommer det att öppnas betydligt fler möjligheter för dem i framtiden. Det kanske kan bli nåt av det här ändå.