Inte pengarna, principen

Jag hade en ny diskussion om sportjournalistikantologin med Tobias Regnell. Tobias retade sig på att det inte fanns ett förord som redogjorde för urvalskriterierna och kom med någon form av principdiskussion vad som enligt juryns mening var bra respektive dålig sportjournalistik. Jag kunde inte annat än hålla med. Överhuvudtaget tycker jag det saknas principdiskussioner vad gäller svenskt sportskriveri - är det för att de oundvikligen skulle tvingas hämta exempel ur verkligheten? Är det för att man inte skulle komma undan de uttalade frågorna om hur det kan komma sig att Svenska Dagbladet låter Majlard hållas och Dagens Nyheter odlar Esk? Det är en sak att föra de politiska resonemang som hela tiden fyller Journalistens sidor (ägandefrågor, journalisters förhållande till den politiska makten, undergruppers representation inom journalistkåren etc, etc), det är så jävla mycket enklare att ha åsikter om det än om än frågorna om vad som gör ett sportreportage dåligt eller bra. Därför att det som gör ett sportreportage (eller vilket reportage som helst) bra oftast är just de egenskaper (inkännande, språklig personlighet, förmåga att gestalta och nyansera) som gör att man har svårt för kategoriska åsikter, eller för att bli indignerad å andras vägnar så lätt som en stor del av journalistkåren verkar sätta en ära i att bli, eller för att överhuvudtaget identifiera sig som del av något kollektiv.