Rembrandts sju ansikten

Turkarna måste ha jublat när de först stötte på Nikopolidis och sen Thomas Myhre i förra EM-omgången. Själv drog jag inte ens på munnen, utom möjligen till en grimas av bittert igenkännande, för alla de där grejerna har jag gjort själv. Som målvakt sympatiserar jag alltid med målvakten när jag har sett en målvaktstavla, och det som upprörde mig mest när jag såg den arme Myhres jätteblunder vid turkarnas kvittering var att lagkamraterna inte omedelbart rusade fram för att klappa om honom där han låg översiggiven i gräset. Om detta är den nya, proffsiga vinnarmentaliteten som vi ska välkomna i skandinavisk fotboll så ger jag inte mycket för den.

Som ren terapi, i ett linneanskt försök att kontrollera den ostyrige verkligheten, gjorde jag ett försök att klassificera målvaktstavlor, med underavdelningar och allt. Jag kom fram till:

Grepprelaterade tavlor som naturligtvis är de mest spektakulära. Helst ska man tappa bollen direkt i mål, som stackars irländaren Paddy Bonner i VM-åttondelsfinalen mot Holland 1994, men man kan också tappa dem framför fötterna på motståndaren, som Oliver Kahn gjorde i VM-finalen 2002, när gudarna valde att straffa honom för hans hybris tidigare i turneringen. En tredje underavdelning är när man boxar när man borde ha klistrat och inte får bort den långt nog, som Nikopolidis vid turkarnas första mål. Myhres första fadäs, att boxa bollhelvetet rakt i eget mål, förtjänar naturligtvis en egen krets i målvaktstavlornas eget inferno, och hans andra, när han går ner och ska ta bollen i skopan, men lyckas få den under sig (som Ronnie Hellström mot Italien 1970), men just den tavlan kan också hänföras tull den andra huvudkategori som är

slängningsrelaterade tavlor som har att göra med att man reagerar för sent och/eller kastar sig alldeles för långsamt. Som den förlamade Hedman vid Senegals golden-goal-mål i VM 2002. (Det här är inom parentes sagt det svåraste att bedöma när man är målis själv; om man är utrustad med stark självkritik, vilket en målvakt egentligen inte bör vara i alltför hög grad eftersom självförtroende är en så stor del av spelet, kan man alltid säga till sig själv att man borde hunnit ner snabbare.) Men denna typ av tavlor smälter naturligtvis omärkligt ihop med

placeringsrelaterade tavlor som kommer till sitt mest spektakulära uttryck när man släpper in ett mål vid den stolpe som är närmast bollhållaren. Stackaren som hoppade in för Arsenal i förra årets Champions League-final är det första exemplet jag kommer att tänka på. Den andra stora underavdelningen inträffar vid frisparkar, och den jag i första hand tänker på är skotske målvakten Alan Rough som i VM 1978 lät sig luras av en chippad frispark från peruanen Teófilo Cubillas. Men så kan man såklart stå felplacerad på dippande långskott också, som Isaksson anklagades för att göra både vid Tomassons mål för Danmark i EM 2004 och Joe Coles för England i VM 2006.

Så har vi då de

utrusningsrelaterade tavlorna som också är jobbiga för den självkritiske målvakten i och med att till så stor del är föremål för subjektiv bedömning. Rusade jag ut tillräckligt snabbt? Borde jag ha rusat ut och lät bli? Borde jag inte ha rusat ut men gjorde det och blev kvar på halvdistans? Ronnie Hellström var ute och for på det där sättet mot Polen i VM 1974, men det kan också sägas vara en

kommunikationsrelaterad tavla där han och hans uteförsvarare (Kent Karlsson) inte lyckades göra sig förstådda med varandra. Och vems fel är det när en sån sak händer? Jo, målvaktens. Åtminstone känner han det så själv och det är väl därför flera av de bästa (Schmeichel, Kahn, Ravelli) blir sådana mästare på att högljutt förneka sådana skuldkänslor och att högljutt placera dem på andra.

Ja, det finns säkert ännu fler avdelningar men den sista jag kommer att tänka på är den

rensningsrelaterade tavlan som uppstår när målvakten medelst spark ska försöka rensa undan bollen. Den mest spektakulära varianten uppstår vid bakåtpass, när målvakten numera inte kan plocka upp bollen med händerna, och företrädarna heter exempelvis Oliver Kahn (mot IFK Göteborg en gång), Peter Enckelmann (på Mellbergs inkast) och Paul Robinson (mot Kroatien i höstas). Frågan är om det handlar om riktiga målvaktstavlor, eftersom det alltid är en ojämnhet i planen som är boven i dramat. Hade det handlat om ett löst skott från en motståndare hade man kunnat klandra målvakten för felval, eftersom han borde ha plockat upp bollen med händerna (och, som man från ung ålder drillas, sett till att ha kroppen bakom), men kanske borde en målvakt alltid ta emot bollen innan han drar iväg den, om det finns tid till det (och i annat fall är det backens fel). Andra underavdelningar här är rensningen som inte går långt nog, rensningen som går rakt i gapet på en motståndare (norrmannen Espen Johnsens boll som gick rakt i huvudet på en spanjor är ett minne som injagar bävan hos oss kolleger) och slutligen, som en underavdelning som förtjänar särskilt omnämnande, den misslyckade bortfintningen av en anstormande forward (René Higuita). Belgaren de Wildes ingripande vid Johan Mjällbys klassiska mål i EM 2000, när han trampade bollen och föll ihop i en liten hög, förtjänar också omnämnande som en stilbildande tavla i en alldeles egen underavdelning.

Fast fan vet om inte det värsta är det som drabbade Nikopolidis vid turkarnas andra och tredje mål förra veckan, när man liksom bara kommer fel på något mardrömslikt sätt och bara kan flaxa till medan skotten susar förbi en. En variant som jag själv minns med fasa (fast inte har sett på elitnivå) är när denna plötsliga kroppsliga okoordination drabbar en när man ska gå ner och greppa ett löst skott och på något sätt lyckas kasta sig bredvid bollen. Minns än idag ett sånt tillfälle, på Gärdet för tio år sen, ett löst skott som knappt orkade över linjen sedan jag släppt den förbi mig... Har man överlevt sånt, kan man överleva allt. Målvakter är alltid mina hjältar.