Landsbygden vägrar släppa taget om mig. Efter två dagars nerkopplad tillvaro på skånska östkusten sitter vi nu, hela familjen, i ett stillastående tåg i Hässleholm. Nån blev tydligen påkörd i Höör och avfärden är, i skrivande stund, en timme och 16 minuter försenad. Barnen är än så länge lugna, men varje förälder anar mef vilka känslor vi emotser resten av resan - i synnerhet ettåringen är redan blankögd och gnölig, medan femåringen knorrar över att det inte fanns någon hallonrisifrutti på pressbyrån på Hässleholms central. Detta är, inom parentes sagt, den enda femåring i världen som avskyr både köttbullar och spaghetti med köttfärssås. Gud vare tack för barntidningen som delar ut en rosa "läppglansmobil", en telefonattrapp med läppglans i som torde ha uppstått i de allrasom mest bortträngda delarna av Nina Björks undermedvetna, och som åtminstone håller sjuåringen sysselsatt.
Landsbygden, alltså. Det hör ju till det hela, som den som har följt med denna blogg säkert anat sig till, att jag hör till de människor denna landsbygd inte behöver försöka hålla fast. Den har redan märkt mig för livet. You can take the boy out of Hästveda, but you can't take Hästveda out of the boy. Medan kassörer och journalister klagar över storlagen som måste segra för att svensk fotboll ska kunna blomstra, atmosfären på matcherna bli tv-mässig och våra chanser i Europa öka, jublar jag stillsamt över Hamstads och Kalmar FF:s triumfer i Allsvenskans första omgång. Ju gråare, ju mindre publiksiffra, ju mindre ort, desto roligare tycker jag att det är. Det är till och med så att den tanken, just nu, kan försona mig med ett par stilla timmar i Hässleholm.
11 april 2007
SJ, SJ, gamle vän
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
firade nyår i hässleholm. ett av de bästa ever. även om det kanske mer berodde på sällskapet än sta'n!
joelh: rimligen!
Hässleholm är ondska, ett av mina livs lyckligaste stunder var när de la ner P2. Där fick dom tänkte jag, dom jävlarna. Kaj Gummesson säger jag bara. Kaj. Eller varför inte Percy Olsson, som jag såg i ett rallarslagsmål i det glödheta hockeyderby mellan Tyringe-Osby någon gång på 90-talet.
Hässleholm är lite som ön i "Lost", folk kommer inte därifrån. Hästveda, Broby, Osby alla kan de lämna sin by. Men i Hässleholm, där stannar man. En sak man alltid slås av när man väntar på tåget i Hässleholm är att folk ser konstiga ut. Förvridna på något sätt. I ansiktet. Det är något med Hässleholmarna.
Kalmar FF har jag inget emot, men Halmstad. Detta martyrskapets och självgodhetens epicentrum med egna talanger från hela Sverige som inbillar sig att Rosenberg blommade ut i HBK trots att han redan gjort 40 matcher i MFF. HBK det är en klubb vi inte gillar på något sätt.
francophobe: Jon Jönsson har faktiskt lyckats ta sig till Borås och Jimmie Augustsson till Trelleborg. Och Lie Larsson tog sig en gång i världen till martyrskapets och självgodhetens epicentrum och blommade ut där.
Visst, Rosenberg hade gjort 40 matcher i MFF innan han kom till Halmstad. Men vad hade han åstadkommit där, varför lånades han ut?
Tja, tagit steget från junior till Allsvensk spelare. Fått möjligheten att spela i en Allsvensk toppklubb vid 19-20 års ålder. Att ett år i Halmstad skulle gett mer än 15 år i Malmö måste vara ett utav Hamlstadsbornas allra roligaste skämt.
Faktum, o hässleholmophobe, kvarstår, att Rosenberg precis som Jon Jönsson kvävdes av samma destruktiva atmosfär som verkade göra alla MFF-are under de åren till sämte spelare än de egentligen var och att han blommade upp först i paradiset under Tylö Sun.
Gällde det även Afonso och Zlatan? Jag tror så här, har man talang och vill sitta på bänken i Fulham så ska man inte välja MFF. Sen kan man ju låtsas att det var 9 månader i Halmstad och inte 15 år i Malmö som gjorde det, "kvävandet" bestod kanske till viss del av att träna med Ijeh, Skoog, Majstoroviv och Patrik Andersson. Vi kanske ska vänta med att hissa Jon Jönsson tills han slagit igenom i landslaget.
Jag kan inte stillatigande beskåda smutskastningen av Halmstads Bollklubb och vill därför bara informera om att inget lag har tagit fler medaljer i fotbollsallsvenskan under den senaste tioårsperioden än HBK. De är dessutom, förutom Djurgården med tre guld, den enda förening som har mer än ett guld det senaste decenniet. Till detta kan läggas stora framgångar i europaspelet - med svenska mått mätt. Detta har de åstadkommit utan att göra någre större värvningar, samtidigt som de levererat spelare som Fredrik Ljungberg, Niclas Alexandersson, Stefan Selakovic, Mikael Nilsson, Petter Hansson, Mats Lilienberg, Henrik Bertilsson, Magnus Svensson, Michael Svensson, Sharbel Touma, Mikael Gustavsson, Robert Andersson, Niklas Gudmundsson och Jesper Mattsson (samtliga A-landslagsmän) till proffsklubbar i utlandet. Utan tvekan Sveriges bäst skötta fotbollsklubb som, det ska medges, har en tillfällig svacka just nu.
Lars-Erik "Svängsta" Larsson
Och trots sin svacka tronar de i allsvenskans topp. Heja Kvasten.
Om det är den riktige "Svängsta" som nedlåter sig att besöka vår ödmjuka blogg vill jag bara passa på tillfället att böja min nacke. Dessutom instämmer jag helt och fullt. HBK har tagit fyra guld sedan 1976, vilket är dubbelt så många som den självutnämnda storklubben AIK gjort sedan 1937 och fyra gånger så många som den lika självutnämnda storklubben Helsingborgs IF gjort sedan 1941. Den som vet något om svensk fotbollshistoria vet också att Halmstad, tillsammans med Öster, också var de första klubbar som inte tillhörde något av de klassiska geografiska maktblocken (Stockholm, Göteborg/Borås, Öresundskusten och Norrköping) som lyckades vinna SM. En icke ringa bedrift med tanke på de ekonomiska och demografiska förhållandena. Som trelleborgsfödd kan jag inte låta bli att sätta ett litet frågetecken i kanten för HBK:s anspråk på Mats Lilenberg, men det minskar sannerligen inte min respekt.
Rosenberg, Lillienberg, du ser inte ett mönster min käre Jesper?
Skicka en kommentar