Aldrig ensam, alltid ensam

Jag åkte ensam till Stadion i gårkväll. Från ungefär korsningen Odengatan-Sveavägen kantades fyrans väg av strömmar av blåa ränder. Vid Östra station var vi ett hav. Så snabbt kan cynism och misströstan försvinna. Så snabbt kan ensamheten försvinna. Solglasögonen på näsan och öppen kofta, en enda kväll av tacksamhet mot växthuseffekten. Mot den och Mattias Jonsson då.

Innan var jag mest orolig över honom. Mina ögon rann och kliade hela dagen, och med tanke på de senaste årens allmänt bristande professionalism hade det inte förvånat mig om Jonssons pollenallergi var ännu sämre behandlad än min egen. Efter en halvtimme sa jag i stället: "ge mig det han tar".

Låt oss nu för all del inte hoppa över den första kvarten, som spelarna i går tycktes ha trott att man kunde. Samma eländiga långbollar som sist, förvisso ingen Daniel Sjölund som ens kunde hänga med huvudet (något som fröjdade oss elaka klackmedlemmar redan på uppvärmningen) men samma felvända Arneng och samma sidledspassningar i backlinjen.

Men som det vände. Med Jonsson som kärnkraftverk kom så småningom chans på chans. Det var ribbträffar och evighetslånga anfall som bara bröts av bisarra offside-avvinkningar. Jo, jag får säga det. Nej, jag hade ingen kamera, men i såna här fall går man på känn. Mina och sådär 10 000 andras känslor var entydiga. Å andra sidan såg domaren ut att vara i 12-årsåldern, så han kanske bör ursäktas.

När målet äntligen kom var det Jonssons och ändå inte. Så jävla enkelt brukade vi säga en gång i tiden när det verkligen var det. Numera är det uppenbart oftast alldeles för svårt, men i just den där passningen, passande nog i sidled, där Jones blir helt fri och tillåter sig att stabilisera bollen med en extra touch innan han bredsidar in den, i de sekunderna känns det faktiskt som det i alla fall kan vara enkelt igen.

Är det i det sammanhanget ens konstigt att resten av matchen var bättre än något jag sett sedan innan vi sist var svenska mästare? Nej, jag säger inte att det nödvändigtvis betyder något sett till fjolårseländet, men det var tunnlar och suldribblingar och överlappningar mellan ytterback och ytterforward trots att vi inte ens antas ha några sådana längre, och inlägg bakom deras backlinje och 11-1 i hörnor och 9-1 i skott och ändå bara fortsatte det. Till och med Enrico tog ansvar i försvaret, vilket i det här fallet ofta innebar att han vann boll en bra bit upp på deras planhalva. Till och med Kuivasto gick med i anfallen. Och då syftar jag alltså inte på hörnorna. Han dribblade redigt bort ett par Knäredspågar en bit framför deras mål. Toni?! De var kort sagt knappt igenkännbara.

Ändå var jag förstås nervös. Delar av klacken började sjunga "Å vilken härlig dag" med flera minuter kvar. Vet ni inte hur det brukar gå numera?? Vet ni inte att vi nu släpper in fler mål i slutsekunderna än Arnefjord har mardrömmar om inkastsituationer? När vi fick hörna med 40 sekunder kvar och ledde med 2-0 började jag äntligen le. Och jag log och log och min glädje verkade efter slutsignalen bara matchas av Johannessons stolthet. Han är kanske inte är riktig djurgårdare i den meningen att han var med när, ja ni vet när, men det där leendet, den där knycken med nacken, den där gesten där han ville omfamna oss alla. Han kanske är lite på riktigt ändå.

När jag innan säsongen inleddes diskuterade målsättningar med en vän var mina krav rätt blygsamma. Jag ville ta minst tre poäng var i derbyna, ville undvika nedflyttning och ha minst en hel riktigt bra match att se tillbaka på i oktober.

Måndagkvällen må ha inletts skakigt, men det känns ändå som om ett kriterium redan är uppfyllt. Nu får de bara se till att vinna returen mot BP i höst.