11 april 2007

The magic numbers


69. 1700. 0. Blott ett fåtal av de siffror som farit genom mitt huvud sedan den där underliga dagen i fredags med ömsom sol, ömsom snö. Då syftar jag alltså enbart på vädret. På planen, ett för dagen inte alls lika blålerigt Råsunda som man hade kunnat befara, fanns inte en endaste solglimt. Om man höll på det laget som släppte in säsongens första mål efter blott 69 sekunder alltså.

Jag gör ju det. Och morgonen efter fotograferade jag alltså den fina högen med säsongsbiljetterna ovanpå en sportbilaga, liksom för att påminna mig själv om masochismen i det hela. "Vi var många som trodde att Djurgården skulle spela annorlunda i år" sa Pelle Blom hos Canal Plus. Var det verkligen många som gick på den finten? Varför skulle de vilja ändra på något så frejdigt vägvinnande som att slå bollen 7 gånger i sidled i backlinjen, varav en gång upp till Arneng och tillbaka för att därefter hiva i väg en illa måttad långpassning till en felvänd Mattias Jonsson som inte får tag på bollen? Strax bedvid Daniel Sjölund som, just det, hänger med huvudet. "Vi har åtminstone oavgjort" messade Jesper glatt i halvlek. Lite senare meddelade den luttrade Andy Ek att "Se där, 1-1 mott TFF kunde tydligen kännas som en seger..."

Säsongsbiljetten kostade 1700 kronor om man är föreningsmedlem. Hittills känns det som en tveksam investering. Visst, jag kan klaga hur mycket som helst, jag kommer ändå att vara där, men det är lite för länge sedan man fick någon direkt valuta för de där stålarna. Jag talar inte ens om guldmedaljer och sånt nu, utan enklare grejer. Lagmoral. Ansträngning. Någon enda hel fin match att minnas och vårda i supporterhjärtat. Kanske är jag onödigt elak förresten. Eftersom jag var en av de första att betala för kortet fick jag en blårandig halsduk på köpet. Den var ju mer värd än långfredagseländet i alla fall. Det enda muntra i den här säsongsupptakten är att AIK åtminstone ståtar med lika många glada poäng som vi. 0 stycken. 3 färre än Brommapojkarna. Om det inte hade varit så rättvist hade det på något sätt kanske känts bättre.

3 kommentarer:

Kricke sa...

Jag var på Råsunda i måndags. Det var en vidunderlig upplevelse. 26 000 på läktarna. Norra, helt i skugga, svinkallt.

En bit bort till vänster, ett gäng 30-40 åriga män, rökandes cigaretter på läktaren och med en banderoll hetandes "Firman Boys". Verkligen ett stolt ögonblick i AIK:s historia.

Stämningen förväntansfull, men samtidigt lite tryckt. Ingen riktig fart i sångerna, ingen vågar riktigt hoppas - det är ju trots allt Kalmar vi möter.

Mycket riktigt åt de upp oss, precis som bajen gjorde förra året. Rydström låste Dulee fullkomligt - och då var Dulee ändå vår bäster spelare. Rubarth var fasansfullt helt jävla värdelös, gjorde inte ett rätt. Och mittbackarna, ja, du har väl läst. Miserabelt.

Enda behållningen var hur Nicklas Carlsson behandlade Ari efter dennes skada. Han stod aldrig mer än 1 meter från honom sista 30, ständigt skavandes i hälsenorna på den jäveln, ständigt på gång att skada honom allvarligt. Me love.

Men, en mycket rättvis seger för Kalmar. De tar fan guld.

Jesper sa...

Det där att det står "TACO BAR" uppe i hörnan av biljetten, är det en hyllning till föregående års svenska mästare?

Stefan sa...

Du låter lite bitter Isobel. Men men, jag hade en sjuk son som jag kunde skylla min premiärfrånvaro på.
Den randiga halsduken, kändes lika pigg och fräsch som förra årets spel i mitt tycke, så du/ni måste lidit ordentligt i fredags.
MEN, nu är det sol, varmt och Stadionpremiär på måndag, fotboll känns kul igen.

Taco Bar - inga fler sådana självmål tack.