Född djurgårdare

"Klarar man 100 minuter på Södra stå i 9:e månaden?" När jag i slutet av mars hämtade ut den lilla bunten med säsongsbiljetter var detta min viktigaste fundering. Jag räknade dagar och veckor, jämförde med matchprogrammet.

Foglossningen gjorde redan i februari att jag knappt kunde gå. Nej, jag övervägde inte att inte hämta ut biljetterna. Även om jag nog redan kommit fram till att det där derbyt mot AIK blir en tevetillställning. "Jag kan vara på första raden" argumenterade jag för min skeptiske klackkamrat om de vanliga hemmamatcherna. "Så kan jag sitta ner när det behövs utan att det stör någon, och ändå kanske se lite."

Efter två soldränkta segerstänkta Stadion-tillställningar har jag hittills haft helt rätt. Jag står och sitter på första raden precis bakom djurgårdsbänken. Jag sitter i och för sig bara i pausen, hittills har jag varit alldeles för uppjagad för att klara av något annat. Vad gör man annars när de blårandiga spelar som de inte gjort på flera säsonger? Om man lutar sig mot räcket framför funkar det förresten helt okej med fogarna också. Min åttamånadersmage må sticka ut bland tonårsfansen som i vanliga fall hänger längst fram, men så får det vara.

Säkrare sätt att säkerställa att ungen blir djurgårdare kan väl knappast finnas heller. Åtminstone inte om det stämmer som de säger att ofödda foster kan känna av moderns sinnesstämning. Det har inte varit så här roligt att gå på fotboll på länge. Att döma av smärtan i mina revben tycks förresten en mycket liten men jävligt potent höger- eller vänsterfot dölja sig därinne också. Så mycket som den tränar lårmusklerna kommer Kim Källström ligga i lä om några år. I det här läget är jag dock beredd att önska att han eller hon hade bråtts lite mer på sina praktiskt sett synnerigen oidrottsliga föräldrar.

Jag läste imorse någon gråtmilt upprörd text om hur farligt det är att ta med sig barn till match. Jag kan för all del förstå om man skräms av rubriker och mediestormar, även om det numera är extremt sällsynt med våldsamheter på själva arenan. Och knattar ska för all del förmodligen inte vara på ståplats på derbyn eller andra särskilt hetsiga matcher. Det finns utmärkta familjeläktare för dem som tar med sig barnen. Men att ta som intäkt för det barnovänliga att publiken inte hejar på och jublar över bortalaget? Om man har den inställningen till känslor i samband med sport kanske även den vuxne själv skulle må bättre av att följa resultaten på avstånd.

Hur det blir med säsongsplatsen nästa år vet jag faktiskt inte. Men lagom till hemmamatchen mot Elfsborg kommer, om allt går väl, en väldigt väldigt liten blårand ändå få följa med till klacken. Den lär väl om inte annat ha vissa röstresurser att bidra med.