Det mest vansinniga hittills

Som sagt; det tar oftast några dagar att smälta senaste match. Nu känner jag mig redo:

galenskapen som utspelades i hörnet östra-södra läktarna på derbyt i torsdags var det mest sinnessjuka jag sett hittills på en fotbollsmatch. Brinnande bengaliska eldar som kastades mellan två läktarsektioner - ja vad ska man kalla det? Vilka ord ska användas för att beskriva idiotin? Problemet är förstås att det inte spelar någon roll vad jag eller någon annan säger på Tre Hörnor Straff, de som är beredda att slänga brinnande eld på en publikfylld läktare är inte mottagliga för fördömanden i diverse medier. Jag bara hoppas att filmsekvenser kan användas för att så småningom ställa några individer inför rätta.

Integrering etc

Intressant om U 21-landslaget i senaste Offside. Och en ganska talande bild av svenskt samhälle idag där "blattegänget", Bajrami, Molins och Walid Atta snackar X-box och datorer och har hoppat av skolan allihop medan Rasmus Elm och Johan Oremo är allmänbildade och vinner frågesporttävlingar. Nej, man behöver inte vara plugghäst för att bli bra i fotboll. Men situationen bidrar naturligtvis att befästa till en värld där spelarna kan heta Ibrahimovic, Harbuzi, Mehmeti och Bajrami men där tränarna fortfarande heter Lagerbäck, Lennartsson, Andersson, Olsson och Nilsson. Vilket i sin tur påverkar förutsättningarna för Harbuzi, Mehmeti och Bajrami.

Han är tillbaka... på allvar!

Man får väl säga att Hagström visste vad han gjorde med sitt inlägg nedan. Det han lyckades med var inget mindre än att väcka Rain Man ur sin dvala. Rain Man har nu återkommit efter idoga forskningar i tabeller och ortnamnsetymologiska luntor, och brinner av iver att förkunna för världen att Aston Villa tillhör samma kategori av lag som till exempel Luton, Charlton, Bolton och Preston. Aston är nämligen visst en geografisk punkt, en förort till Birmingham, en ganska nersliten förort visserligen, men icke desto mindre den förort som en gång gav livet åt ingen mindre än Ozzy Osbourne. Det innehåller dessutom samma andraled (det anglosaxiska -tun) som alla de nämnda ortnamnen.

Det innebär att den namnmässigt sett mest koncentrerade engelska ligan är den allra första, upplagan 1888-89. Den toppades nämligen av Preston North End, med Aston Villa som tvåa och Wolverhampton som trea. På femte plats hittar vi Bolton, på sjätte Accrington Stanley och på åttonde Everton. Och för den som undrar om värdet i denna information kan vi bara som alltid svara att kunskapen är sin egen mening.

Rain Man vill, på tal om -borglagen och deras internationella motsvarigheter, också tillägga att Strasbourg vann franska andradivisionen i år, att Freiburg vann den tyska motsvarigheten Zweite Bundesliga och att Peterborough segrade i det som numera kallas division I i England, d v s trean. Tack och hej, Rain Man!

Dokument utifrån

En fotbollsnyhet som, åtminstone i svenska media, lite orättvist fick stå i skuggan för Champions League-finalen på samma ort är att Vatikanstaten fick sitt mästarlag den 23 maj. Och javisst var det Redemptoris Mater (vårt latin är lite rostigt, men vi tror att namnet betyder "Frälsarens Mamma") som vann årets Clericus Cup efter 1-0 i finalen mot North American Martyrs, som därmed måste sägas ha gjort skäl för sitt namn.

Martyrerna kan trösta sig med denna inkännande notis från Catholic Voice Omaha, en av våra favoritsajter på nätet. Det visar sig att deras målvakt, teologiestuderanden Andrew Roza från just Omaha, vid ett tillfälle under turneringen gjorde en bra räddning. Vilket vi måste kalla ett kristligt sätt att rapportera från en fotbollsturnering.

Vi passar också på tillfället att gratulera Spitsbergen Travel till segern i en annan prestigefull serie, Svalbardserien 2008. Ja, det är ett halvår sedan nu, men som redan ingenjör Andrée märkte - nyheter färdas långsamt i den delen av världen. Vi beklagar också Sysselmannskontoret, Svalbards Örgryte som gick poänglöst ur den långa och hårda säsongen. Särskilt går våra tankar till Sysselmannskontorets målkung Roar Hilde, som gjorde sex av lagets nio mål och därmed delade segern i skytteligan. Allt förgäves.

20.00

Som vanligt är jag inte riktigt redo att resonera kring händelser från den senaste matchen så här omedelbart efteråt. Ja ni hör själva hur illa det är - att kalla eftermiddagen nästa dag för "omedelbart" är ju bara det alarmerande, någon driven dagspressjournalist blir jag aldrig. Knappast heller en normalfungerande medlem av bloggosfären. Och twittra är ju bara att glömma (men det har förstås över huvud taget aldrig varit aktuellt i mitt fall, inte ens nära).

I stället för att tala om Mikkel Jensens många felpass, Fredrik Söderströms brister som bollspelare, 1-0 till AIK, bengalkastare, det sjunkande derbyintresset i Stockholm eller något annat som berör gårdagens fotboll så kastar jag mig över ett ämne i periferin.

Nämligen matchstarttiden 20.00 som ju ganska hårt har börjat debatteras i publikkrisens spår. En tes som hela tiden förs fram är att den starttiden skulle passa barnfamiljer särskilt illa. Jag lever själv i en barnfamilj och måste säga att tiden passar synnerligen bra. Mina barn är små och inte tillräckligt intresserade för att följa med på derbyn. 20.00 gör att jag ändå kan åka hem, hämta kidsen från dagis o skola, ta med dem till lekgympa, äta tillsammans med dem, krama dem och säga "nu går pappa på fotboll, i kväll läser mamma för er".

Just barnfamiljernas närvaro på fotbollsarenorna är ju något slags mantra i den dagsaktuella diskussionen. "För sent för barn som ska upp till skolan nästa dag" brukar det heta. Jag har svårt att tänka mig att det skulle vara en avgörande skillnad om vardagsmatcherna i stället startade 19.00. Någon enstaka gång måste väl ett barn kunna vara uppe lite längre? Och resonemanget måste väl enbart gälla barn under en ganska kort tid period i livet - en 13-åring klarar väl att gå och lägga sig sent en enstaka kväll utan betyget sjunker till IG.

Jag inser förstås att om samtliga matcher började 20.00 så skulle det innebära problem för barn i en viss ålder att gå på fotboll. Men det är ju inte så - som det är nu kan matcher spelas på i stort sett alla veckodagar (även om fredagar är ovanliga) och ha en mängd olika starttider. En allsvensk match kan börja 14, 15, 16, 17, 18, 18.15, 19, 20. Är det inte en ganska bra ordning? Med dessa variationer i matchschemat bör det ju passa alla att någon gång gå på allsvensk fotboll.

Jag kan inte se att det skulle varit bättre när alla matcher spelades söndagar kl 13.30 till exempel. Då skulle ju de som har lantställe och vill tillbringa helgen där aldrig kunna se en match. Enbart lördagsmatcher skulle innebära samma problem.

Personligen är jag rätt nöjd med nuvarande upplägg där matcherna spelas på olika veckodagar och olika starttider.

Så skönt att va Öisare...

Vi tar här tilfället i akt att gratulera Örgryte till att de faktiskt just nu är rekordmässigt dåliga, och har varit det ända sen 0-1-förlusten mot Kalmar FF i tionde omgången.

Vi har tidigare varit inne på att Öis, tack vare de 0-0 mot BP i omgång 7, lyckades undvika att bli det enda lag som behållit sin poängnolla längre än i sex matcher. Precis som IFK Malmö 1925/26 och IFK Uddevalla 1926/27 knep de sin första poäng i sin sjunde match. Och precis som IFK Malmö och Uddevalla förlorade de sedan sin åttonde. IFK Malmö, som haft den sämsta målskillnaden av alla dessa lyckades sedan ta sin andra poäng redan i nionde matchen (3-3 hemma mot eskilstunalaget IK City), medan Uddevalla, även de med en målskillnad sämre än Örgrytes, klarade 1-1 mot IFK Norrköping i omgång 10. Över tionde och elfte omgången är alltså Örgryte 2009 sämst någonsin.

Visserligen har de god tid på sig att ta sig upp från det absoluta bottenrekordet. Alla tiders allsvenska jumbo, Billingsfors 1946-47, tog sin andra poäng redan i femte matchen och gick sedan tomhänta ända till den 21:e och näst sista omgången. Då lyckades de hämta upp ett 0-3-underläge i paus till 3-3 hemma på Lövåsvallen mot Örebro SK. Men man kan notera att alla dessa bottennoteringar hör till Allsvenskans forntid då klasskillnaderna på alla sätt var större och saker gick lite hipp som happ. IFK Malmö blev 1925 av med halva laget till en lokalkonkurrent under pågående säsong; Uddevalla stördes 1926 av ett besvärligt schema, eftersom flera matcher fick skjutas upp p g a.... mul- och klövsjuka. Att lyckas vara så dåliga som Örgryte är i dagens genomprofessionaliserade fotboll, det är faktiskt anmärkningsvärt.

I am Igor. I will not only kill you, but also create a new language.

Från Wikipedia:

"Moldaviska, (Limba moldovenească, eller graiul moldovenesc) är en rumänsk dialekt och sedan 1994 det officiella förvaltningsspråket i Moldavien. Det moldaviska skriftspråket är identiskt med rumänskan. Talspråket Moldovenesc är en av sex rumänska dialektvarianter (se karta). Den variant som talas i Moldavien skiljer sig från den som talas i den rumänska regionen Moldavien genom att den förstnämnda innehåller ett relativt stort antal ryska neologismer, medan den rumänska variantens neologismer huvudsakligen är av franskt ursprung."

Vi kan väl nu slå fast, på tal om den av Hagström lanserade "Lex Armas", att det existerar ytterligare en rumänsk dialekt, som talas i Stockholm med söderförorter och som utmärker sig genom ett relativt stort antal engelska neologismer.

Hyss och allvar

Ibland går verkligheten inte att parodiera.

Nu blir det nördigt. EXTREMT nördigt.

Har ni lagt märke till hur bra det går för "borg"-lagen i år?
Inför 12:e omgången är Göteborg etta, Elfsborg tvåa, Helsingborg trea och Trelleborg hittas på en förhållandevis hög sjundeposition.

Att slå vad

Champions League brukar engagera mig lika mycket som fildelningsdebatten. Multinationella storbolag mot egotrippade storstadsslynglar, vad väljer man? Och det fina med europeiska storklubbar är att de brukar förena båda de där elementen.

Nå, igår låg jag där ändå i soffan, fast kanske inte helt frivilligt. Straffet hade till slut drabbat mig för alla de gånger jag suttit framför tv:n eller stått på läktaren och vrålat åt någon skadad spelare att för fan släpa sig av plan. På Huvudsta IP igårkväll var det igår jag som låg där i gruset medan spelet stod stilla runtomkring. Jag skulle göra en utspark när jag plötsligt, till min förvåning, blev medveten att någon med full kraft och på nära håll kastade en vass sten i min vänstra vad. Jag vände mig om och ingen var där, jag skakade på huvudet och konstaterade att bollen jag fått i huvudet tidigare i matchen tydligen hade tagit hårdare än jag trott, jag lyfte högerbenet för att göra utspark och i nästa ögonblick låg jag på rygg i gruset. Det är underligt att man inte riktigt lägger märke till att man har vadmuskler förrän de brister; det är också underligt hur mycket de då plötsligt kan uppta ens tillvaro. Faktiskt - om jag återvänder till den sens moral jag inledde med - till den grad att jag inte skulle brytt mig ett dyft om någon buande publik, ens om det funnits nån. När jag kom hem visade det sig lyckligtvis att min barnvaktande svärmor hade smärtstillande tabletter i handväskan och så blev det i alla fall en Champions League-final för mig.

Fast den givetvis blev ett antiklimax. Precis som alla de europacupfinaler jag minns från 80-talet där de stjärnspäckade lagen alltid tog ut varandra och det blev 0-0 och straffar. Här var Manchester United alldeles för tandlöst för att det på allvar skulle vara kul att titta - herregud, jag trodde att poängen med brittiska lag var att de åtminstone kämpade? Om man ogillar både multinationella storbolag och piratpartister antar jag att både Barcelona och Manchester United är hyggligt godartade varianter av fotbollslag, och på det viset kan jag väl glädja mig åt att det blev Barcelona som vann. Men i grunden längtar jag till helgen när det är Allsvenskan, eller nästa vecka när det är landskampsdags igen.

Sen är det alltid lika skönt att höra Glenn Strömbergs röst. För mig som avskyr dumkaxandet som blivit en så stor del av fotbollens offentlighet och som inte kan läsa tre meningar av Robert Laul utan att storkna är det trevligt att märka att det fortfarande finns någonting som naturlig auktoritet inom fotbollsmedia.

THS sportchef kräver...

Man måste vara ganska kinkig, alternativt jobba på kvällstidning, för att orka bråka om vilken svensk forwardsreserv som ska sitta på läktaren mot Danmark och Malta. Men för oss som minns när Ullevi skanderade Yksel Osmanovskis namn före EM 2000, eller när Söderberg och Lagerbäck attackerades av Mats Olsson för att "mobba" Stefan Selakovic, är lanseringen av Tobias Hysén som ny joker inte särskilt förvånande. Det opelade kortet är alltid det bästa. Men varför är det ingen som driver kampanj för Toivonen?

En tattares bekännelser

Mysteriet tätnar nu kring matchen mellan IFK Göteborg och Malmö FF i måndags. De 200 MFF-supporters som kom hem med bussen vid 01.30-tiden, natten till tisdagen, var mindre bekymrade över 0-2-förlusten än det faktum att Göteborgs-klacken hade skanderat "Rosengårdstattare! Rosengårdstattare!" under hela matchen.

THS utsände var givetvis på plats när bussen anlände till Kulan, men MFF Supports chefsideolog Tony Ernst avböjde att kommentera.

- Vi är i chock, ni måste respektera det, var hans korthuggna svar.Men dagen efter ställde han upp för en öppenhjärtig och exklusiv intervju.

Ett askgrå ansikte avslöjade att det inte blivit mycket sömn den natten.
- Tankarna har gått runt i skallen, mumlar han över en latte på Kaffebar.

Kärnfrågan för MFF Support är nu: "Hur kunde de blåvita fansen veta?". MFF Support, liksom Malmö FF, har ju i alla år varit oerhört noga med att inte röja föreningens etniska rötter. En del har till och med valt att byta namn, för att försvåra för motståndaren.

- Ta mig själv som ett exempel. När jag tog namnet Ernst kände jag att det var kassaskåpssäkert.

Huvudmotivet bakom att välja ett förnamn som efternamn var givetvis att förvirra, erkänner han.

- Vi inser ju att det inte skulle finnas någon trovärdighet om vi uppträdde under våra zigenska familjenamn.

Han tillstår, utan omskrivningar, att det klassiska HasseåTage-numret Folkspillran, från 1964 års Gula Hund, varit en inspiration.

- Deras val av Smygebratt var genialt. Inte en människa, inte ens en göteborgare, skulle kunna ana att de i själva verket också var Rosengårdstattare, säger Ernst belåtet.

Men Rosengård var ju knappt byggt på den tiden?

- Sak samma. Hur ska göteborgarna veta det? E6:an var ju inte heller byggd, kontrar Ernst.

Men snart blir han bekymrad igen och kan inte hålla tillbaka tårarna. En efter en droppar de ner i det halvtomma latteglaset.

- Det här får vara mellan oss. Men vi har tillsatt en utredning. Och vi arbetar i det här läget efter hypotesen att det måste finnas en läcka någonstans. Det skulle kunna vara någon av oss 200 som var uppe i måndags. Men det kan lika gärna vara i klubbledningen, högre upp än någon kan ana, väser Ernst.

Han tystnar, men frågar snart.

- Har du sett Alla presidentens män? Då fattar du.

Ett faktum som försvårar utredningen, förklarar Ernst, är det faktum att både IFK Göteborg och deras fans är uteslutande etniskt vita grupper. Det borde nämligen innebära, funderar han, att de blåvita fansen har svårare att få kontakt med eventuella läckor i föreningen. För att inte tala om spelarna. Det kan också, säger han, och tar resonemanget vidare ett steg, vara ett skäl till förlusten i måndags.

- Du hör ju själv: Bjärsmyr, Svensson, Hysén, Wernbloom, Alexandersson, Johansson, Eriksson. Det är ju inte så konstigt att vi förlorar då. Hur ska vi ha en chans med Hamad, Dixon, Gabriel, Harbuzi, Mehmeti, Ricardinho, Figueiredo och Molins? För att inte tala om något så svårdefinierat som Vängsång. Vi är inte där i våra undersökningar ännu, säger Ernst med skärpa i rösten, men Vengzånns uttal och hans tatueringar röjer att även han är "en av oss", en Rosengårdstattare.

Varje gång Ernst nämner ordet reser han en knuten näve i luften. Han hummar förtjust på en liten sång han skrivit under natten: Vi är Rosengårdstattare vi, ni kan bara skratta ni.
- Vad tycker du? Visst är den ett alternativ till MFF-hymnen?

R vs Tattare

Apropå klackramsor.

Tråkig ramsa från Blåvittklacken i går: "Rosengårdstattare! Rosengårdstattare!"
Om man inte använder sig av (vilket man inte bör göra, tycker jag) Hagströms supporteretymologi (Lex Armas, lanserad här 24/5) och därmed hävdar att fotbollsfans i alla tider har kallat varandra tattare och värre, är "ramsan" bara tråkig och obehaglig.
Dessutom är den sådan att Malmösupportrarna gladeligen vänder på den och sjunger den själva, ungefär som att Änglarna sjunger "Alla heter Glenn" eller HBK-klacken "Vi är tokiga bönder".

Rolig ramsa från Blåvittklacken i går: "Malmöklacken, ge oss ett R!", följt av tystnad och burop åt det uteblivna svaret. Jag tröttnar aldrig på den, eller sykonet "Ni kan inte, inte säga R".

I övrigt hade jag hoppats få se Harbuzi för första gången i går, men det bidde bara 20 snopna minuter.
I ungefär 20 minuter saknade jag också Jimmy Dixon, eftersom jag missat att han klippt av sig sitt sköna Bushman-hår. Sedan höll han på att bryta benen av Robin Söder, och då kände jag igen honom igen. Bara Jimmy D - och kanske Marcus Lantz, men dom är ju inte så lika -
sätter in såna tacklingar i Allsvenskan.

Circle of life

Jag undrar vad Lejonkungenaficionadon Pontus Wernbloom såg framför sig när Jimmy Dixon manglade honom. Vårtsvinet Pumbaa eller gnuhjorden som mosade kung Mufasa? Annars var det IFK Göteborg som påminde mest om en gnuhjord i början och Malmö FF mest om stackars Simba, ensam i öknen. Jag tänker dock inte profetera om vilken av dessa gamla kungligheter som kommer att bestiga Lejonklippan i slutscenen. Hakuna matata.

Jaha, då var det snart dags att sätta sig vid tv:n. Kollar halvtidsresultat och är inte överraskad av något, i synnerhet inte de 0-0 på Olympia - om något lag ska kunna skänka Örgryte deras första bortapoäng så är det laget Helsingborgs IF.

What's in a name

Hur uppstår ens sympatier och antipatier för lag från andra länder, lag som man inte har någon personlig anknytning till? Som exempel ur verkligheten vill jag rapportera att jag igår tyckte att det var ganska kul att det gick som det gjorde i engelska ligans nerflyttningsstrid. Sunderland tycker jag om för att min farsa gör det och min farsa håller på dem för att han såg dem i Malmö 1951 (han kallar dem "Sänderländ", med det generationstypiska engelska uttal som Staffan Linderborg och Arne Hegerfors är offentliga representanter för). Middlesbrough var däremot ett sånt lag som jag, på lite svårdefinierbara grunder, ansåg hade ett "fult namn" när jag var liten. Andra fula namn var till exempel Arsenal, Portsmouth, Birmingham och Aston Villa, medan jag av någon anledning tyckte att Millwall och Wimbledon var fina (trots att jag senare begrep att lagen som bar dessa namn hade en helt annan aura omkring sig). Fina namn hade också Tottenham, Chelsea, Wolverhampton och Manchester City, medan Manchester United av någon anledning var mer neutralt (i likhet med Leeds, Everton och Derby) och Liverpool drog en aning åt det fula. Dessutom ansåg jag att Leicester var det finaste namnet av alla, eftersom jag trodde att det uttalades "Lee-chester" - således byggde min tidiga vurm för Frank Worthingtons manskap på en ren missuppfattning.
Hull tillhörde egentligen lagen med de fula namnen. Men så fanns det ju en annan faktor som alltid spelade in, nämligen att jag sympatiserade med uppstickarna. Det fick mig att i varierande grader sympatisera med lag som West Bromwich, Southampton (som sensationellt vann en FA-cup-final över Manchester United som division II-lag, om det var 1976?) och Brighton. Och det är väl det som nu fick mig att tycka att det var kul att Hull klarade kontraktet, trots att Newcastle egentligen är ett finare namn.

Men Scunthorpe...

Moldavisk språklektion

Det började med några röster längre inåt mitten. Till vänster från min sida sett. Det är inte det ställe där de flesta ramsor startar, men området är ändå en ganska pålitlig leverantör av läktarkraft. Ofta kommer de mer "positiva" tongångarna från detta håll. Det är här en rätt trist nidramsa om AIK förvandlas till "Alla dricker bärs i Hammarby". Över huvud taget tycks den här delen av läktaren föredra ramsor och sånger som handlar om Hammarby och inte om våra motståndarlag.

Men vad var det som hördes den här gången?
"I will kill you, I will kill you!"
Fler hängde på och snart vrålade alla som någon gång deltar i en hejaramsa på Söderstadions K-sektion.
"I will kill you!"

För en ovan fotbollsbesökare måste det ha låtit helt galet, alternativt som en bekräftelse av uppfattningen att klackmiljön är allmänt sjuk. Ett par tusen människor som vrålar att de vill döda någon, ja det låter onekligen osunt.

I själva verket var ordkombinationen en hyllning till en spelare i det egna laget. På ett bakvänt sätt, och med den slags bisarra humor som går hem på många fotbollsläktare, var detta en hyllning till Hammarbys moldaviske spelare Igor Armas. Ny för året har denne mittback snabbt vunnit Hammarbypublikens hjärtan.

Bakgrunden till ramsan är de ord som Igor ska ha sagt under förlustmatchen i Örebro den 11 maj. Han ska då ha yttrat "I will kill you" i samband med någon incident under matchen. När publiken på Söderstadion i omgången därpå vrålar samma kommentar handlar det alltså inte om ett hot - utan en hyllning till en spelare i det egna laget.

Bollen, den nya.

I morgon tas truppen ut till U21-EM.
Jag har redan känt på matchbollen.
Och kan avslöja en revolutionerande blixtsnabb tesomsvängning inom fotbollsvetenskapen.
Så sent som i Tysklands-VM 2006 var hela grejen med bollen att den var len som en barnrumpa, med ett speciellt ytskikt som gjorde den extra superslät, som en ballong, som skulle få den att fara i fantastiska parablar in i nätet.
Nu, tre år senare, är de gamla rönen omkullkastade.
U21-EM-bollen är knottrig.
Tänk hur bra Tysklands-VM hade kunnat bli om man redan då insett att knottrig boll är grejen.

Andras ungar

Jag har haft för vana att gnälla över bristande självinsikt hos stockholmsfotbollen. Egentligen har jag all förståelse för att man inte vill höra sånt från mitt sydliga håll - det är ungefär som med ens barn, att man själv får klaga på dem innebär inte att någon annan har rätt att göra det.

Dessutom finns det ju stockholmare med självinsikt. Vilket skulle bevisas.

MFF:s ANFALL AVSLÖJAT SOM KONSTPROJEKT

MALMÖ (TRE HÖRNOR STRAFF)

Malmö FF:s måltorka under de senaste matcherna har nu fått sin förklaring. Wilton Figueiredo och Labinot Harbuzi avslöjade igår att deras målsumpningar har varit avsiktliga inslag i ett pågående konstprojekt. Det var under sin tid som bänknötare i Qatar som Figueiredo blev intresserad av samtidskonst och inledde studier vid schejkdömets motsvarighet till Konstfack. Harbuzi har å sin sida länge varit intresserad av performancekonst, med flera uppmärksammade iscensättningar som resultat, och när Wilton kom till Sverige inleddes samarbetet.
-Vi vill solidarisera oss med de maktlösa och fästa uppmärksamheten på den sjuka prestationshetsen i samhället, säger Wilton Figueiredo till Tre Hörnor Straff. Min del i det här projektet har varit att skjuta så fort jag har fått bollen och Labbes har varit att göra långa men resultatlösa dribblingar. Vad gäller Labbe kan man kanske tala om en konceptuell eller till och med metaforisk dimension som går ut på att gestalta livets vindlande och i slutänden resultatlösa natur, men för min egen del handlar det om att placera mig på de utsattas sida. Efter matchen mot Örebro avslöjade vi projektet för killarna i laget.
Och hur reagerade de?
-De blev skitförbannade, säger Harbuzi belåtet.

Det är dock inte bara de andra Malmö FF-spelarna som reagerat. Ett antal privatpersoner ur publiken känner sig lurade på inträdesbiljetten och har polisanmält Harbuzi och Figureido för bedrägligt beteende. Spelarna får dock massivt stöd från såväl landets sportjournalistkår som från kolleger.
-Vi borde vara tacksamma mot Wilton och Labbe för att de har initierat en viktig diskussion om fotbollens ramar, säger Kvällspostens sportchef Kent Hansson. Om vi vill ha fotboll ute i samhället, då måste vi tillåta den att tänja på gränserna.
Örebro SK:s målvakt John Alvbåge håller med.
-Det känns jättebra att ha fått delta i det här konstverket. Det blottlade viktiga samhällsstrukturer, det fick makten att känna sig kränkt och den tvingade oss att ompröva vår syn på meningen med fotboll, i och med att Wiltons och Labbes upplevelse inte kan bortdefinieras som sjuk.
-Nej, men den här utsattheten finns, den pågår, säger veteranen Henrik "Henke" Larsson. Vi kan inte blunda för den. Då måste du som fotbollsspelare fråga dig: kan jag stå utanför den? Eller måste jag gå in i den?
En viktig roll i projektet har naturligtvis också spelats av Malmö FF:s sportchef Hasse Borg.
-Jag har varit införstådd med det hela vägen och jag har stött grabbarna, sa han i en debatt i SvT:s Kvällsöppet igår.
Och de här människorna som är arga och upprörda, vad säger du om dem?
-De här populistiska reaktionerna gör mig ledsen, det gör de. Alla förstår kanske inte att det är fotbollens roll att väcka debatt. Och jag kan inte befria mig från tanken alla dessa aggressioner egentligen har med lågkonjunkturen att göra. När samhällsklimatet hårdnar minskar toleransen mot det avvikande. Det är sorgligt.

13 442

Det mest intressanta med Göteborgs derbyt var förstås publiksiffran.
Gais biljettpriser - 420 kronor för billigaste sittplats, inklusive expeditionsavgift - ledde ju till en ambitiös bojkott från Blåvitfansens sida. I stället för att se matchen på Ullevi samlades fansen på några sportbarer och såg matchen på TV, vilket fick till följd att den match som föra säsongen sågs av nästan 30 000 åskådare på Nya Ullevi i år drog dryt 13 000 till den nybyggda arenan.
I Blåvits klack, som ett normalt derby skulle sälja slut sina sektioner på nolltid, stod väl ett par hundra personer. Man kan anta att det var dels sådana som köpte sina biljetter tidigt, innan bojkotten var ett faktum eller innan de insåg hur mycket pengar Gais faktiskt ville ha, och dels såna som struntade blankt i bojkotten och tycker att en supporters uppgift är att stödja sitt lag.
Man kan tycka en massa kring den här bojkotten. Supporterklubben Änglarna har hävdat att det är en aktion mot generellt höjda biljettpriser i Allsvenskan (om Gais skulle lyckas sälja ut Gamla Ullevi med höga biljettpriser är det bara en tidsfråga innan alla klubbar chockhöjer sina priser).
Gaisarna har å sin sida hävdat att det enbart är en aktion riktad mot Gais som klubb.
Sant är förstås att Gais har chansat på att göra en absolut vinstmaximering på just den här matchen, eftersom de på förhand vet att det är enda gången de kan vara säkra på att sälja ut arenan. Men priserna har varit ohemult höga, och på ett sätt kan jag tycka att det är ganska sympatiskt att skjuta ett sådant försök i sank.
Gais vände under galgen och presenterade i sista minuten ett antal paketpriser som fick ner priserna, varav det roligaste var en kraftigt rabatterad biljett, men där du samtidigt var tvungen att också köpa en Gaishalsduk för 150 kronor. Hade detta enbart varit ett erbjudande som riktade sig till blåvita besökare hade jag sorterat in det som pillemarisk göteborgshumor. Men problemet är ju att Gais priser verkar ta knäcken okså på den egna publiken. Före derbymatchen hade Gais ett publiksnitt på 5514 åskådare - och det med den nya arenan som extra dragplåster. Det måste vara en gruvlig missräkning och en källa till bekymmer på Gaisgården.
Men bojkotten är intressant på ett annat sätt också, nämligen att det via bloggar och nätforum i dag går att fånga upp ganska många supportrar och få dem att följa en uppmaning som är så märklig som att be dem sluta vara supportrar. Nästa intressanta uträkning skulle vara att få reda på vilka av alla bojkottande som verkligen lät bli att gå på matchen för at de värnar om alla andra supportrars rätt till billiga biljetter, vilka som bara följde husbondens röst och vilka som bara ville jävlas med Gais.

På Lilla Torg där dansa de

Tidigare har jag spekulerat om huruvida det är Helsingborg eller Elfsborg som är Sveriges Portugal. Nu är det inget snack om saken: den utmärkelsen måste gå till MFF. Jag trodde inte att de skulle kunna fortsätta att kombinera så mycket bollinnehav med så mycket bristande ineffektivitet framför mål som de gjorde på Söderstadion i söndags. Men det kunde de tydligen. Och man kan snacka hur mycket man vill om John Alvbåge: om man hela tiden stöter på målvakter som gör fantommatcher och motståndarförsvar som har stolparna på sin sida, då är det ingen slump.

Så var de bara tre, tills vidare i alla fall. Jag har ju mina dubier om AIK:s möjligheter att hänga på topptrion, av det enkla skälet att de hittills vunnit så fort motståndet varit enkelt men förlorat så fort motståndet varit svårt. Kan de åstadkomma något mot Elfsborg idag, då ska jag ompröva min inställning.

Och för övrigt skräms jag ända in i märgen av att TFF nu plötsligt framstår som något slags favorit mot Djurgården i eftermiddag. Allt favorittryck är förhatligt. Jag är hur nöjd som helst med 0-0.

Life on Mars, Ashes to ashes

Jag var på division 1-fotboll i dag. Arenan låg vid ett stort grönt fält och på vägen dit bjöds underhållning i form av en blåsorkester. Planen hade tre läktare av den där typen som är så vanliga på svenska idrottsplatser - en stålkonstruktion med långa, rejäla träplankor att stå på. Längs en av kortsidorna hade man nöjt sig med en halv läktarsektion bredvid det fina klubbhuset. Och i ett av hörnen tornade O&CT-hallen upp sig som så vitt jag kunde bedöma var en ishall. Bakom läktarna fanns några blåfärgade bajamajor inte långt från försäljningen av korv, kaffe och godis. På huvudläktarens tak hade man byggt staket i form av en liten fyrkant, där stod hemmalagets klubbdirektör och spanade ut över gräsmattan. Nöjt kunde han se att publikuppslutningen var god denna dag. De båda lagen skapade varsin het chans i första halvleken, för övrigt var spelet ganska medelmåttigt där till synes enkla passningar gick fel. När tillfälle gavs zoomade kamerabevakningen in bortalagets anhängare som visades upp på storbildsskärmen.
I pausen bjöds underhållning. Ekerö Cheerleaders var på plats och visade upp sina färdigheter. Korven kostade 20 kronor.
Matchbilden var densamma även i den andra halvleken. Många dåliga passningar, mycket långbollar som inte nådde rätt adress. Men bortalaget lyckades ändå göra ett mål och de flesta åskådarna kunde till slut gå därifrån nöjda. För i denna match hejade uppenbarligen majoriteten av åskådarna på bortalaget.

Problemet med denna divison 1-match var att den spelades i Allsvenskan. För en person som sett sitt favoritlag på den serienivån alltför mycket genom åren (jag, till exempel) gav den onda minnesbilder av en tid man inte vill återvända till.

Grimsta IP må vara hur gemytligt och trevligt som helst. Det är inte som på Grimsta jag vill ha min allsvenska fotboll.

Trelleborgsnostalgi på Söderstadion

Jag blev nostalgisk på Söderstadion igår. Och då talar jag inte bara om träbänkarna, eller om det idylliska solskenet, utan överlag kändes det som om jag suttit på gamla Trelleborgs IP nån sömnig söndag på nittiotalet innan Nya Vångavallen med sina färggranna plaststolar ens var påtänkt. Ett namnkunnigt men ineffektivt bortalag som passade runt och gjorde överstegsfinter och sköt bananfrisparkar i stolpens insida. Ett hemmalag som flåsade och sprang och gjorde glidtacklingar (som skadade dem själva så att de fick bäras ut hälften av gångerna) och som hade en snabb jävel på topp som kunde göra mål helt på egen hand - som Hermansson och Magnus Arvidsson i det gamla goda TFF. Ja, Hammarby var ett gammaldags TFF igår, och precis som i gamla TFF-matcher kände man först att detta går ju inte, förr eller senare måste det brista, och sen kommer det en punkt - med ungefär en kvart kvar - när man plötsligt känner att det här kommer nog att gå ändå, nu har de namnkunniga motståndarna inga fler kort kvar i bakfickan, nu är de hopplöst frustrerade och nu ser de desperata försvararna slutet på matchen framför sig.

Fortsätter Hammarby så här kan de kanske klara kontraktet ändå.

Fast jag tyckte nog att stämningen förstördes av alla de där människorna som skrek och höll på.

Minne som en engelsk fotbollsjournalist

På den här bloggen brukar det ibland framföras jämförelser över hur mycket bättre brittisk sportjournalistik är jämfört med svensk. Även om jag ibland tycker att jämförelsen känns orättvis - plockar man det bästa från England och jämför med medelmåttig svensk journalistik så blir utfallet därefter - avundas även jag förstås emellanåt fotbollsbevakningen i engelsk dagspress.

I Dagens Nyheter i dag (söndag) plockar journalisten Jens Littorin fram ett exempel. Han skriver om att Guardianjournalisten Daniel Taylor påminner om en 17 år gammal banderoll på Liverpoolläktaren The Kop. 1993 hade Man U vunnit ligan för första gången på 26 år - Liverpool var då överlägset starkast och hade sammanlagt 18 ligatitlar. Liverpoolfans visade då sin ringaktning för Uniteds seger genom att hänga upp budskapet "Kom tillbaka och sjung "Oh Ah Cantona" när ni vunnit 18" (Littorins översättning).

Denna helg vann Fergusons gäng klubbens 18:e titel vilket fick Taylor att referera till den gamla banderollen. Att en journalist över huvud taget tar upp en läktarbanderoll i sin text är roligt. Att han minns ett 17 år gammalt läktarbudskap är fantastiskt.

För övrigt kommer jag länge att minnas Hammarbys 1-0-seger över MFF på Söderstadion den 17 maj 2009.

Drogba in disguise

Det kommer så klart inte som en blixt från klar himmel att mitt första inlägg här på Tre Hörnor Straff har förbindelse med ett lag från norra London, klätt i liljevita tröjor.

Apropå Hagströms inlägg om vad som är roligt på en läktare och det fortsatta resonemanget huruvida vi ska betrakta fotbollsläktarna som en integrerad del av samhället eller som en isolerad ö med helt egna regelverk och krav på moralisk hållning - så inträffade igår något ganska komiskt på White Hart Lane, under matchen Tottenham-Manchester City.

I den halvt misslyckade ambitionen att glidtackla City-anfallaren Nedum Onuoha, fortsatte Jermain Defoe utanför sidlinjen där han, av bara farten, även rev omkull assisterande domaren Trevor Massey. Dessutom: när Defoe reste sig upp var han förmodligen sur på den hale Onuoha och satte därför in en liten eftersläng med klacken. Det var bara det att den person han riktade efterslängen mot inte var Onuoha - utan Massey.

Massey blev liggande (och utbytt i pausen, som följde snart) men Defoe slapp det gula kort han egentligen hade förtjänat, för detta något udda regelbrott.

I alla fall. Tottenham-fansen fann sig snabbt. Massey hade inte legat ner många sekunder innan klacken ropade:

»Are you Drogba in disguise?«

DET tycker jag är både roligt och fyndigt.

Att göra sig lustig över massiv arbetslöshet, däremot, är bara dåligt omdöme och blir inte mer begåvat bara för att det sägs på en fotbollsläktare. Jag har väldigt svårt att se hur det kan vara roligt att håna andra människors (icke självförvållade) olycka. Beteendet erinrar om mobbningens, det vill säga det hade aldrig varit möjligt i något annat än grupp, eftersom samtliga deltagare kan gömma sig bakom varandra.

Jag tycker verkligen inte om IFK Göteborg, det ska gudarna veta. Men jag lider med alla de familjefädrar som idag inte har något arbete att gå till.

De är många. Väldigt många.

Och det finns inte en millimeter humor i det.

Den ena handen vet vad den andra gör

Rydström skrev i veckan om Rasmus Bengtssons "hjärnsläpp" mot Kalmar FF, handsräddningen på mållinjen som ledde till straff och utvisning. Jag ställer mig nog frågande till att "hjärnsläpp" är rätt ord. I själva verket skulle man kunna hävda att Bengtsson agerade heltrationellt, eftersom Rasmus Elm ju missade den påföljande straffen. Å andra sidan orkade TFF inte stå emot Kalmar i en hel halvlek med tio man, medan de kanske (och det känns som ett mycket stort kanske) kunde ha vänt ett 0-1-underläge om Rasmus låtit bollen segla i mål och de fått spela resten av matchen med fullt manskap.

Naturligtvis ligger allt detta bakom den regel Rydström dömer ut, nämligen att hands på mållinjen bestraffas dubbelt, med både straff och utvisning. Förr i världen var det helt logiskt för en back att ta med hand på linjen (är det någon som minns polacken Tarasziewicz präktiga målvaktsräddning i VM-kvalet 1989, den som ledde fram till Peter Larssons straffmål i Chorzow?), helt enkelt eftersom straffen mycket väl kunde missas. Jag undrar till exempel om Vieri - som väl var den som stod på mållinjen? - skulle ha låtit Zlatans klack segla in över huvudet i EM 2004 om han inte visste att en handsräddning skulle gett rött kort? Man skulle naturligtvis kunna tänka sig någon form av villkorad dom, så att handsräddning på mållinjen skulle ge gult kort, som vid missad straff automatiskt omvandlades till rött. Detsamma skulle kunna gälla för målchansutvisningar överlag, när de samtidigt ledde till straff. Det vore egentligen inte konstigare än att domaren kan låta spelet gå när laget som utsatts för ojustheten har fördel av bollen bara för att dela ut gult eller rött kort senare.

Sedan två allmänna frågor efter veckans omgång:

1) Kan Helsingborg bara göra mål när det INTE är målchans? Medan varenda friläge skjuts bort?

2) Jo, jag har förstått att Hammarby har dåligt med pengar. Och jag ser fuller väl hur det avspeglar sig på plan. Frågan är bara: varför? Kan ingen i enkla ordalag förklara för mig hur det går till att ett lag med Hammarbys publiksnitt och potentiella sponsorintäkter har så kasst med pengar?

Tack Isobel, välkommen Mats

Vi tar tillfället i akt att tacka Isobel för den här tiden. Möjligen påverkad av konjunkturen på sistone, och då talar jag om den på Stockholms Stadion snarare än den på Stockholmsbörsen, har hon definitivt beslutat sig för att rikta sin energi åt annat håll. Vilket naturligtvis smärtar oss betydligt mer än det smärtar henne.

Hennes ersättare, värvad för ett rostfritt kylskåp och en hemlig sign-on-bonus, kommer närmast från Lilla Beddinge där han länge innehaft rollen som en mittfältets tänkande August. (Lilla Beddinges omgivningar kan karkteriseras som ett enda stort mittfält). Vi hälsar Mats Weman välkommen till Tre Hörnor Straff!

In your Gothenburg slums

Det här är en dag som jag inte orkar vara dagsaktuell.
I stället: tre veckor gamla minnen.

Under matchen Hammarby-Göteborg började Bajenfansen plötsligt skandera "Ingen bygger bil i Göteborg". För oss som åkte på matcher i England under 80-talet känns temat bekant: att håna motståndarsupportrarna för att de är (förmodat) arbetslösa. "Unemployed, unemployed" ekade det när Liverpool var på besök.

Jag tycker att den här ramsan var fyndig och kul. Ett tema i tiden som snabbt fångades upp av en läktare och gjordes till en nedlåtande kommentar åt några som är ens motståndare. Jag sjöng gladeligen med, och blev en kort stund på gott humör i en match som mitt lag förlorade.

Men om man tänker sig motsvarande situation ute i samhället - att en kategori människor hånas för att de är på väg att mista sina jobb - skulle det kännas obehagligt och arrogant. En insändare som argumenterar mot en stad därför att dess invånare är arbetslösa, ja det skulle ju bara framstå som totalt hjärtlöst.

Men på fotbollsläktaren tycker jag det blir roligt.

Älgarna har fått nog

Jag hittar en uppgift i en The Guardians annars vederhäftiga "The Knowledge" om att Tomas Brolin efter karriären ska ha krockat med en älg. Förmedlat från Premier Leagues hemsida, men ändå. Detta är väl en enkel sammanblandning med Klas Ingessons cv, eller har jag missat nåt? Tomas Brolins krock var väl med en fiskmås och ägde väl dessutom rum under karriären - eller åtminstone när han "spelade" i Leeds? Poängen var väl att krocken hindrade honom att komma i tid till en träning, eller minns jag fel?

Två ting äro vita, oskuld och Örebro SK.

Jag tryckte i mig tredje bandet av Johan Svedjedals Almqvistbiografi framför tv:n igår, ty sådan är deadlineskribentens lott. En av Almqvists älsklingstankar var skillnaden mellan "namn" och "sak", mellan etiketten och det verkliga, och en av kärnpunkterna i hans kritik mot dåtidens samhälle var att det alltid ansåg att "namnet" var viktigare än "saken". Jag tror att han skulle haft en hel del att säga om matchen igår. Ty hade inte det ena laget haft vita tröjor på sig och kallats "Örebro" hade jag nog trott att det var det som hade varit topplaget med bohemstämpel på sig, och hade det andra laget inte haft svartgula tröjor och hetat "Hammarby" hade jag antagit att det var de som var det desperata landsortgänget som tog till vilka medel som helst för att överleva.

Man kan naturligtvis utveckla tanken vidare. Sist jag satt och pimplade vin med min kompis Utvik satt vi och gjorde tankeexperimentet att Gefle och Hammarby över en natt skulle byta trupp, som i "Ombytta roller" ungefär. Jonas Lantto och grabbarna skulle hux flux vakna upp på Söderstadion och Charlie Davies och Lolo Chanko på plastgräset i Gävle. Skulle det göra att geflespelarna plötsligt greps av samma prestationsångest som hela tiden verkar drabba spelare i Malmö FF och stockholmsklubbarna, skulle det tvinga dem att försöka sig på en spelstil de inte hade resurser för? Och skulle hammarbyspelarna falla ihop utan stödet från publiken, eller tvärtom ta ett djupt andetag och hitta den trygghet de saknar?

I dagsläget tror jag på det senare. Dagens Hammarby skulle må bra av att verkligen känna att det var ok att kämpa för överlevnad, att oavgjort på hemmaplan mot lag som IFK Göteborg och Kalmar FF faktiskt hade varit ett helt rimligt resultat. Många hammarbyanhängare säger att det är så (se Hagström nedan), men inget i den offentliga logik som omger klubben gör att det verkligen kan kännas på det viset för spelarna.

Det går åt helvete med musik

Omständigheterna har tvingat mig till att följa Örebro SK-Hammarby via SR:s webbradio, där man åtminstone får hundraprocentig bevakning till skillnad från sportradions nyckfulla refererande. Mitt lag ligger under med 2-0, anfallaren Nathan Paulse blev just utvisad. I bakgrunden hör jag Bajensångerna avlösa varandra. Vi gör så här långt en usel säsong och blev förnedrade i senaste matchen på hemmaplan. För första gången sedan 1992 har laget förlorat tre matcher i följd på Söderstadion. Ändå är vi uppenbarligen tillräckligt många på Behrn Arena för att ta över på läktarna och sjunga bort hemmalaget.

Det talas ofta om att man som supporter ska ha tålamod med sitt lag och givetvis är det så. En supporter måste acceptera att ibland går det bra, ibland går det dåligt. Det ingår så att säga i förutsättningarna när man engagerar sig i att stötta ett lag. Möjligen med undantag för den som väljer Man U, Celtic, Porto, Lyon eller något annat lag som sällan går titellöst från en säsong.

Tålamod är en dygd för fotbollssupportern alltså. Men någonstans måste det ändå finnas en gräns för tålamodet. Har man hur mycket tålamod som helst slutar det ju med att man inte bryr sig om hur det går för laget. Dessutom; meningen med tålamodet måste ju vara att den som visar det i slutänden får sin belöning. Om belöningen aldrig kommer?

Jag förväntar mig alltså inte att Hammarbysupportrarna ska stå ut med hur mycket motgångar som helst. Under den senaste tioårsperioden har vårt lag legat på en nivå där medalj hela tiden är ett realistiskt mål, och även om klubben historiskt sett är en underdog så går det inte att begära att folk ska tycka det är okej att vi plötsligt slåss i botten igen.

Men så här långt verkar det som Bajenfansen ändå funnit en hemhörighet i situationen. Vi som är äldre har varit med om dåligt spel förr och de yngre tycks acceptera att det i Hammarbys tradition finns en idé om att vara bäst på läktaren när laget sviker.

Nu kanske jag är helt fel ute - det första grishuvudet kanske ligger på Årsta redan i morgon - men jag har en känsla av att Hammarbys yngre fans till och med VILL uppleva dåliga tider. De har tvingats lyssna till gamla uvar som undertecknad som framhävt hur vi själva tagit oss igenom skitsäsong efter skitsäsong och har förståeligt nog tröttnat på snacket. Nu vill de själva infoga dåliga tider i sin supporterhistorik.

Det fins inget som meriterar en supporter så mycket som att ha varit med när det gick åt helvete.

Svennebananlaget Assyriska

Var på besök i Södertälje i går och fick se Assyriska spöa Sirius.
Det är fullständigt omöjligt att inte bli förtjust i klubben Assyriska, med sin bakrund, sin stolta personal och sin kostymklädda, eleganta publik.
I går vände laget 0-1-underläge till seger med 2-1 efter två mål av Xhevdet Llumnica. (ska uttalas ungefär Tjevdet, vilket jag snabbt lärde mig av Assyriska-klacken).
Fortfarande, som hårdsatsande elitklubb med sikte på Allsvenskan, har Assyriska 12 spelare med assyrisk bakgrund i den totalt 29 man stora truppen. Som en svensk variant på Athletic Bilbao, eller åtminstone Real Sociedad.
Assyriska har ju allmänt blivit känd som en invandrarklubb, och ett tag för några år sedan hade man elva olika nationaliteter bland spelarna.
Fast om man vänder på det, och betraktar de assyriska spelarna som de svenskar de också är, består A-truppen av 22 svenskar, tre brassar, tre gambianer samt en skyttekung från Kosovo.
Värsta svennebananklubben, till skillnad från en del Allsvenska lag.

Ljusblåa skuggor

Omöjligt att se Labinot Harbuzis slalomraid genom Djurgårdens försvar och inte tänka på en annan slalomraid av en annan MFF-are, genom ett annat djurgårdsförsvar för åtta år sen. Jag satt på Stockholms Stadion den gången och ögonblicket tillhör de mest minnesvärda i mitt fotbollsliv. Alltid lika trevligt att bli påmind om det.

Fast, det är klart Labinot är inte Zlatan. Eller är han det, på sätt och vis? Det är lätt att glömma, men Zlatan ledde aldrig Malmö FF till några enorma succéer i Allsvenskan. 4-0 i den där bortamatchen mot Djurgården (och i en annan bortamatch, när nya Vångavallen skulle invigas och Zlatan akulle markeras av Douglas Andersson från Eslöv), men dessemellan stryk mot Häcken och Örebro och hemmatorsk, 0-1, i derbyt mot Helsingborg. Samma känsla av briljanta prestationer mot en bakgrund av allmän skörhet har jag av Malmö FF nu, precis som jag hade det under Niclas Kindvalls tid, precis som jag hade det under Zlatans tid, precis som jag hade det under Ijehs och Afonsos och Jari Litmanens dagar.

Fast, det är klart, det är möjligt att det är spöket av det förflutna som vilar över MFF igen. För den som minns Roy Hodgsons tid och Jonas Therns och Ingemar Erlandssons Malmö FF är det svårt att föreställa sig ett framgångsrikt MFF som annat än ett jämnt spinnande maskineri, där stabilitet och hög lägstanivå är själva grundfaktorn i framgången. Det kan finnas andra sätt att vinna.

Vad stort sker, det sker tyst.

Det blev alltså ingen sjunde raka förlust och inget rekord för Örgryte. Det tycker vi statistikbögar är tråkigt. Och tröstar oss med att konstatera att Brommapojkarna åtminstone har avancerat kraftigt i Allsvenska maratontabellen - förbi Motala, Stattena, Hallstahammar, IFK Uddevalla och Umeå upp på 38:e plats. Dessutom har man bara två poäng upp till Westermalms IF på 37 poäng (och därmed platsen som fjärde bästa stockholmslag i allsvenskan genom tiderna). Fortsätter det så här kan BP nog höja blicken mot Råå på 34:e plats med 56 poäng, eller åtminstone 35:an Mjällby på 49.

Annars ett par små rafflande dueller i det tysta. Gais på 9:e plats och 1564 poäng flåsas tungt i nacken av Halmstad, tia med 1562. Och Häcken på 29:e och 206 poäng har Gefle tätt efter sig med 203. Båda har gott hopp om att kunna passera Gårda BK på 211 poäng och med lite flyt också Halmia på 231. Rimligen de enda förändringar i maratontabellen som kan inträffa i år, med tanke på att ettan IFK Göteborg har 34 poängs försprång på tvåan Malmö FF. Valpiga eller ej, så rejält lär inte Blåvitt kollapsa.

Sämsta sedan 6 oktober 1974

15:e plats. Det är vår sämsta serieplacering placering någonsin, konstaterade Eliasson. Och det är ju sant, vi har legat näst sist men aldrig på plats nr 15 i en serie.

Det här var vår sämsta match på Söderstadion sedan 0-5 mot Malmö FF 1975, hävdade Anders.
Vi mindes båda den där matchen. Jag hade sett några av Bajens derbymatcher på Råsunda, och nu hade jag dragit ihop ett gäng från klassen för att åka till Söderstadion. Biljetterna på ungdomsläktaren kostade fem kronor, det var en summa som gick att betala även för de måttligt intresserade. Hammarby var min allt hetare förälskelse och jag ville få med klasskompisarna i en gemenskap som jag själv behövde mer än dem. Så småningom skulle jag hitta hem i min längtan men ännu famlade jag och det blev ett ganska misslyckat försök att frälsa killarna i klassen.

Det var en söndagsmatch i slutet av säsongen, Bajen hade gått dåligt under hösten och intresset var måttligt. Men jag hade hade lusläst boken Mål som hade en artikel om Hammarbys fans och fått för mig att det alltid var fullsatt på Söderstadion och, av någon anledning, att alla kom extremt tidigt. Jag propsade på att vi skulle vara på plats två timmar innan match, vilket gjorde att vi fick vänta en timme utanför grindarna innan de ens öppnade vändkorsen.

4 819 åskådare var på plats den här söndagen när domaren Bo Sandin från Marmaverken äntligen blåste i gång matchen. Och festivalyran som rått kring Bajen några år tidigare hade falnat rejält. Visst hejades det på Bajen men helt okänsliga för utvecklingen på planen var publiken inte. Det är svårt att hitta den rätta glöden när man spelar 0-5 hemma i en betydelselös match i slutet av säsongen. Men Anders och jag mindes fel på en punkt. Matchen spelades 1974, inte 1975.

Konstigt nog blev ändå en av mina klasskompisar från den där gången hängiven hammarbyare och jag träffade honom på nytt i går, när vi alltså upplevde den sämsta matchen på Söderstadion på 35 år.

Till försvar för Bengan och hans nya försvar

Jag har ändrat mig om Bengan och hans inverkan på Öis försvar.
Varför?
Jo, nu ska jag ösa ur den min kunskaps källa som fylldes under några legendariska säsonger med halländsk gärdsgårdsfotboll åren kring 1990.

I Haverdals IF, laget där jag spelade fotboll, hade vi ganska trevligt, men klubben var inget under av organisation eller framåtanda (i dag är seniorverksamheten nedlagd). Nyheten om målvaktsförvärvet slog därför ner som en surrealistisk bomb den där vintern.
Vårt mål skulle vaktas av Eggert Gudmundsson.

En del fotbollshistoriska slarvrar kanske har glömt Eggert, men han var stabil allsvensk målvakt i HBK under flera år på 1980-talet och gjorde landskamper för Island. Det här var på den tiden spelare blev ettårsfall och satta i en säsongs karantän när övergångar inte kunde lösas mellan två klubbar.

Om jag inte minns fel skulle Eggert lämna Falkenbergs FF för Trelleborg, som inte ville betala några övergångspengar. TFF och Eggert gjorde en fuling - jag förutsätter att det här är preskriberat nu - och hävdade att målvakten skulle lägga av och satsa på sin målerifirma.

I stället skrev han på för ideellt spel med Haverdal i division VII södra Halland, och FFF gick miste om övergångsstålar.

Ett år senare dök han ändå upp i Skåne, men nu utan att ha kostat pengar. Skillnaden mellan att vara officiellt ettårsfall och att spela med Haverdal var visserligen hårfin, men för oss var det stort.

Eggert var med på en av de tidiga grusträningarna och häpnade över den låga kvaliteten, och då ska man veta att vi alla skärpte oss som aldrig förr just eftersom han var där. Själv gav jag honom ett knä i ansiktet och näsblod, efter en överambitiös närkamp.

Efter den träningen insåg Eggert att det var bäst för hans karriär att hålla sig borta, men tränaren, den gamle HBK:aren Roland Fransson, lyckades övertala honom att stå i alla fall två matcher.

Jag spelade vänsterback i en av de matcherna. Och jag spelade utan att behöva tänka själv. I stället var det en röst bakom mig som under 90 minuter ropade: "Framåt Uffe!", "Hemåt Uffe!", "Lite höger Uffe!", "Spela långt, Uffe!"
Varken jag eller någon annan i backlinjen satte en fot fel under hela matchen. Det var den bästa match jag spelat, och vi vann mot serieledarna. (Eggert var assisterande tränare i HBK för ett par år sedan och jag träffade honom i jobbet ett par gånger. "Just det, jag tyckte att jag kände igen dig", ljög han artigt när jag berättade om vår gemensamma historia.)

Bengan skulle faktiskt kunna ge Tommy von Brömssen och de andra i Örgrytes backlinje en Eggert-effekt.
Hoppas det.
Mest för att jag älskar att skriva blogginlägg om de tydliga parallellerna mellan division VII södra Halland 1991 och Allsvenskan 2009.

Det motvilliga hoppet

Det som skrämde mig mest inför den här säsongen var att så lite skrämde mig. Som TFF-anhängare vänjer man sig ju vid att ha de obefintliga förhoppningarna som ett slags mental nödutgång, förväntningen om att bli besviken som ett skydd. Men i år såg allt så där skrämmande bra ut att man faktiskt inte kunde blunda för förhoppningen att detta skulle kunna gå bra. Fjorårets bäste, Rasmus Bengtsson, kvar i klubben, veteranerna Prahl och Westerberg på bänken med Peter Abelsson som förlängd arm i mittförsvaret, Andreas Drugge, Joakim Sjöhage och Marcus Pode som den typen av namnkunniga nyförvärv (ja, jag vet att Drugge varit där ett par år nu, men ändå)som TFF inte har kunnat locka till sig på länge.

Och så hade jag ändå inte räknat med det allra mest oumbärliga för en stabil TFF-insats, nämligen målvakten. Sedan Trelleborg på allvar etablerade sig i Allsvenskan, med MFF-pensionären Janne Möller mellan stolparna, har målvakterna nästan alltid varit TFF:s starkaste kort. Typiskt nog inträdde den skakigaste perioden efter den senaste comebacken sommaren 2007 när Fredrik Persson gick skadad och Christian Fegler skulle försöka ersätta. Då infann sig Marcus Sahlman och räddade kontraktet. Nu finns Viktor Noring som ytterligare en fantastisk TFF-målvakt i Andreas Isakssons fotspår och så Fritz Persson som ersättare.

Jag hatar verkligen att behöva säga det, men det ser bra ut.

Ålder och vishet

I förra omgången såg jag ett pojkspolingsdominerat i IFK Göteborg leda med 1-0 på hemmaplan mot ett Örebro med nio utespelare, och pojkspolingarna sprang runt som nackade höns i en diffus och missriktad iver att avgöra matchen med ett 2-0-mål. Effekten blev att det decimerade ÖSK fick chans efter chans att kvittera Blåvitts ledning, bland annat genom fem farliga frisparkar under tre tilläggsminuter.

I går visade ett betydligt mer rutinerat Elfsborg hur man spelar av en match när man är en man mer och i ledning. Man rullar runt bollen, man går inte på avslut, man spelar tillbaka, man trampar på bollen vid hörnflaggan, man ser till att få ett par billiga frisparkar med sig.

Slutsatsen, just i dag, är att IFK Göteborg inte vinner SM-guld, eftersom de kommer att pendla upp och ner i prestation precis som alla unga fotbollslag alltid har gjort. Särskilt som de rutinerade i IFK, Selakovic och Hysén, båda har ett drag av evig tonåring i sig, vilket gör att de snarare verkar dras med i kidsens jargong än bli sådär farbroderligt mogna som skulle behövas.

Och särskilt som Magnus Haglund, hur lillgammal och arrogant han än kan låta, visar tydliga tecken på att vara en mer slipad tränare än både Rehn och Olsson.

Visst kan det tyckas hårt att Sebastian Eriksson blir utvisad för att ha sprungit fram till den där kungan av Elfsborgare som såg ut att högstadiemobba stackars Wernbloom, men det är väl typiskt att just en ung spelare drabbas, han springer liksom in på fel sätt, utan auktoritet, hetsigt och ettrigt som en ilsk terrier.

Det är sånt som kommer med åren, en auktoritet som man jobbar ihop och förtjänar, samma auktoritet som gör att Henrik Larsson får alla domslut med sig mot Jasmin Sudic eller som gör att Manchester United - Man U hade ingen halkande 18-åring i backlinjen - vinner mot Arsenal.

Med detta sagt tror jag förresten inte att Bengt Anderssons rutin räcker för att rädda Öis. Vad gör Göran Hagberg i dag? Janne Möller?

Finskt tips

Det snackades en del igår om läggmatchryktena kring Åtvidaberg-Ljungskile. Hur de uppstod och hur mycket sanning som kan tänkas ligga bakom diskuteras i detalj här, det enda jag fick höra igår var att det verkligen talas mycket om saken i fotbollsvärlden.

Det ska bli intressant att se om det händer någonting i den här frågan, eller om den helt enkelt planar ut i tystnad. Det är underligt, jag satt på färjan från Åbo för en dryg vecka sedan och diskuterade tigandets roll i svenskt respektive finländskt samhälle med min vän Jakob från Helsingfors. Det är i regel vi som anser att finnarna har en benägenhet att tiga, både om kollaborerandet med Hitler under fortsättningskriget och om allt schackrande med Sovjet under Kekkonenepoken, men Jakob hade en del liknande funderingar om Sverige. Hur kom det sig att Leif G.W. Perssons teorier om Palmemordet inte hade debatterats mer till exempel utan bara avfärdats som en romanförfattares fiktion? Hade det att göra med att vi ville behålla vår något idealiserade bild av Olof Palme, eller att vi trivdes bäst med tanken på Christer Pettersson som visserligen odömd mördare? Troligen bådadera, fick jag erkänna.

Jag har varit inne på det här förr, men den förra stora spelskandalen 1990 är ett liknande fall. Bo Strömstedt pekar i sina memoarer ut AIK (där, pikant nog blivande justitieminister Thomas Bodström då spelade) som inblandat i en uppgjord match, mot Västra Frölunda 1989, och i synnerhet målvakten Joacim Sjöström. I de flesta andra länder skulle detta ha lett till förtalsåtal, och i de flesta länder skulle syftet med att trycka anklagelserna till att börja med förmodligen vara att provocera fram ett sånt åtal. Här verkar det som att man alltid kan lita på att allt förr eller senare faller i glömska. Eftersom vi ju i grunden inte vill tro på att sånt som korruption och läggmatcher existerar i Åshöjdens BK.

Söder om Lantzvägen

Det är nåt speciellt med Marcus Lantz. Det är som Ystén sa framför tv:n igår, när Lantz haltade bort från att ha blivit trampad av Wilton Figureido - man kan aldrig tro att han är helt oskyldig. Självklart är han inte den ende spelare som har en repertoar av fula tricks, det är bara det att han ser så obeskrivligt nöjd ut när han har praktiserat dem. Henke Larsson är inte heller främmande för små funktionella armbågar och punggrepp, men han tillhör Stefan Schwarz-skolan, han ser alltid lika indianskt oberörd ut när han delar ut sina tjuvnyp. Lantz, däremot... Hade jag varit HIF-fan hade jag såklart älskat honom, men det hindrar inte att han borde ha åkt ut igår när han var uppe och viftade med handen i Agon Mehmetis ansikte. Fingrarna i ansiktet, det är lika förnedrande som en spottloska, det måste vara minst gult.

För övrigt retar det mig alltid lika mycket när ett lag som leder lyckas få övertidsminuterna att gå med sådana apkonster. Tilläggstiden måste bli effektiv, man ska inte kunna få den att gå med maskning och taktiska byten. Även när domarna lägger till tid blir det liksom aldrig lika mycket som har förspillts, och dessutom vet laget som ligger under aldrig hur mycket tid som är kvar, vilket leder till att deras spel blir stressat och panikslaget.

Canal+-kommentatorn igår hade förresten analysen klar över varför Malmö FF inte gjorde mål. Hade bara Wilton varit mindre självisk, upprepade han flera gånger. Visst, Wilton föredrog att gå själv när han hade Daniel Larsson i fritt läge bredvid sig i andra halvlek, men faktum är att Daniel Larsson gjorde likadant i en en nästan exakt likadan situation i första halvlek. Men si, Daniel Larsson är inte sydamerikan och har lägre lön än Wilton, och därför fäster själviskhetsetiketten sämre på honom. Ibland är det beklämmande att se vilken makt stereotyperna fortfarande har i sportvärlden. När Marcus Lantz vid något tillfälle låg och vred sig på plan fick vi veta av kommentatorn att han verkligen måste ha fått en rejäl smäll. Lantz är ju från Bromölla, så han är inte nån som gnäller i onödan

Wernbloom vs Bojan - och sen?

Real Madrid-Barcelona 2-6. Om jag suttit framför TV:n och sett matcen hade jag säkert sorterat in den bland klassikerna, bland matcher man verkligen inte hade velat vara utan, jag skulle kunna rysa vid tanken på att inte fått se utklassningen.
Nu befann jag mig i stället på min sambos systers 40-årsfest och fick nöja mig med att höja på ögonbrynen när jag såg resultatet på text-tv sent på kvällen. Och då, när den misade matchen är ett faktum, tänker jag bara: jaja, det kommer nya matcher.

Det närmaste fotboll jag kom i helgen var när jag försökte klippa svärfars gräsmata i snörräta Nou Camp-linjer. Det är ju så: har man inte fotbollstalangen får man hitta andra vägar för att få vara med. Man kan bli fotbollsjournalist eller planskötare.

Samtidigt gick jag och tänkte på Allsvenskan, vilket känns som en värld ganska långt ifrån El Clasico, fast då ska man veta att det bara är en dryg månad kvar tills Pontus Wernbloom ska försöka jaga ifatt Bojan Krkic en gång till i U21-EM.

Det ska bli väldigt intressant att se vad det där U21-mästerskapet gör med Allsvenskan. Nu vet vi att Pontus Wernbloom försvinner till sommaren, enligt AZ Alkmaar ville de göra klart affären redan nu, innan Wernbloom höjer sitt pris genom en bra insats i turneringen.
Fler kommer att försvinna, förstås. Om Sverige gör en bra turnering kommer hela truppen att vara hett byte för större klubbar.

Som supporter till ett lag har man länge kunnat hoppas på att några spelare i ens lag ska nå den där nästan-landslagsmässig-positionen, som gör att spelaren är stabil och pålitlig som en av allsvenskans bästa på sin position, men inte tillräckligt intressant för att bli uppköpt av en utländsk klubb. Typ Tommy Jönsson i Halmstad, eller kanske Hasse Berggren.
Adam Johansson i Blåvitt var en sån man kunde föreställa sig som IFK:s högerback tills han var 35, när han plötsligt fick chansen i landslaget och tog den, och lyfte sig själv från kategorin "god allsvensk" till "proffsaktuell".

Det verkar bli svårare och svårare att hitta folk till den där gruppen av stanna-hemma-spelare. Nu måste man inte nå landslaget för att vara aktuell för utländska klubbar, det räcker med U21-landslaget. Och om vi nu gläds åt en serie där talangerna blommar, vem vet hur det ser ut till hösten, om en stor del av dem är borta?
Kommer klubbarna att fortsätta satsa ungt - alltså ännu yngre - och lita på att talangutvecklingen numer är så bra att det funkar? Eller blir det ett återinträde för gamlingarna - hej, Tomas Olsson - som fått värma bänk under våren?

Man säger alltid att det inte går att tippa Allsvenskan i april, eftersom man inte vet vad som händer under sommaruppehållet, men i år känns det mer förvirrat än någonsin. Jag har svårt att se att något annat lag än IFK Göteborg toppar serien i halvtid, men hur det ser ut i höst vetefan.
Det kanske blir Örebro, trots allt.

God eftermiddag, Falkenberg

Hur stor är söndagsångesten om den driver en att ta cykeln till Skytteholms IP där Sparbanken och Aftonbladet presenterade Superettan? Jag lämnar den frågan till läsaren, men det var där jag hamnade. Det var inte svårt att hitta plats att ställa cykeln. Det var inte svårt att hitta plats på läktaren. Publiken bestod av en taxichaufför i uniform, vasalundsjuniorer i keps och hood med gangstaslickepinne i munnen, en utvecklingsstörd kille i AIK-träningsoverall, ett par inflyttade popsnören som hejade på Falkenberg och så Bojan Djordjic som stod vid planket och höll hov för några kumpaner. Planen var av konstgräs men såg ändå ut som en äng som utnyttjas som bilparkering vid något evenemang på landet. Domaren hade en grön fluorescerande tröja och en kort sammantryckt kropp på ett par långa ben som fick honom att likna huvudfotingarna barn brukar rita i fyraårsåldern.

Och matchen? Den var en nästan parodisk kontrast mellan ett lag där spelarna hette Dimitriades, Rajab, Kransiqi och Igboananike och ett där de hette Johansson, Nilsson, Gustavsson och Ganemyr. Dimitriades och Rajab och Igboananike var små kvicka killar i rastaflätor, Nilsson, Gustavsson och Ganemyr var tunga och tunnhåriga och skäggiga och såg ut som de var med i Nordman allihopa. Dimitriadis och Rajab och Igboananike trixade och trollade och passade och piruetterade och en gång piruetterade de sig till och med så långt fram att någon kunde skjuta i ribban. Men Johansson och Nilsson och Ganemyr slet och flåsade och flängde och slog långpassningar och såg hela tiden ut att vara närmare att verkligen göra mål och till sist gjorde de det också. Sedan Dimitriades och Rajab och Igboananike försökt sig på en hel rad komplicerade frisparksvarianter som blev för invecklade för dem själva, då fick Falkenberg frispark och då gick Nilsson fram och sköt den rakt i nät. Lasse Lagerbäck hade jublat om han sett det.

Vasalundsjuniorerna pratade om Real-Barca och gick när det var fem minuter kvar och deras lag låg under 0-1.

Efter 53 minuter hörde jag för första gången en ensam röst som ropade "Heja Vasalund!"

Sen sprakade det i högtalarna och speakern sa att Sverige ledde med 4-0 mot Schvejsch i hockey-VM.

Tack, Sparbanken och Aftonbladet.

Örgryte och den relativa nollan

Nej, det går inte så bra för Örgryte IS. Men trots allt är de inte sämst genom tiderna. 0 poäng och 2-15 i målskillnad är inte så mycket att skriva hem om, men det gick ännu knackigare för IFK Uddevalla hösten 1926 (0 poäng och 4-26 i mål efter sex matcher). Och vi ska bara inte tala om IFK Malmö säsongen dessförinnan, som vid samma tidpunkt hade dragit på sig sex nederlag med den sammanlagda målskillnaden 5-32, eller över fem baklängesmål i snitt per match. Rekordjumbolaget Billingsfors från 1946-47 tog faktiskt 2 av sina inalles 3 poäng i femte resp sjätte matchen, 1-1 borta mot Djurgården och 2-2 hemma mot Elfsborg

Örgryte har dock rekordchans ändå, ty inget lag har förblivit poänglöst mer än i sex omgångar. Kuriöst nog spräckte både IFK Malmö 1925 och IFK Uddevalla 1926 sin poängnolla på exakt samma sätt - med 2-2 hemma mot AIK i sjunde omgången. Och Kalmar FF, det fjärde lag som förlorat sina sex inledningsmatcher (1950, men med 3-15 i målskillnad, lite bättre än Örgryte) åkte till Örebro i sjunde omgången och vann med 1-0.