Att slå vad

Champions League brukar engagera mig lika mycket som fildelningsdebatten. Multinationella storbolag mot egotrippade storstadsslynglar, vad väljer man? Och det fina med europeiska storklubbar är att de brukar förena båda de där elementen.

Nå, igår låg jag där ändå i soffan, fast kanske inte helt frivilligt. Straffet hade till slut drabbat mig för alla de gånger jag suttit framför tv:n eller stått på läktaren och vrålat åt någon skadad spelare att för fan släpa sig av plan. På Huvudsta IP igårkväll var det igår jag som låg där i gruset medan spelet stod stilla runtomkring. Jag skulle göra en utspark när jag plötsligt, till min förvåning, blev medveten att någon med full kraft och på nära håll kastade en vass sten i min vänstra vad. Jag vände mig om och ingen var där, jag skakade på huvudet och konstaterade att bollen jag fått i huvudet tidigare i matchen tydligen hade tagit hårdare än jag trott, jag lyfte högerbenet för att göra utspark och i nästa ögonblick låg jag på rygg i gruset. Det är underligt att man inte riktigt lägger märke till att man har vadmuskler förrän de brister; det är också underligt hur mycket de då plötsligt kan uppta ens tillvaro. Faktiskt - om jag återvänder till den sens moral jag inledde med - till den grad att jag inte skulle brytt mig ett dyft om någon buande publik, ens om det funnits nån. När jag kom hem visade det sig lyckligtvis att min barnvaktande svärmor hade smärtstillande tabletter i handväskan och så blev det i alla fall en Champions League-final för mig.

Fast den givetvis blev ett antiklimax. Precis som alla de europacupfinaler jag minns från 80-talet där de stjärnspäckade lagen alltid tog ut varandra och det blev 0-0 och straffar. Här var Manchester United alldeles för tandlöst för att det på allvar skulle vara kul att titta - herregud, jag trodde att poängen med brittiska lag var att de åtminstone kämpade? Om man ogillar både multinationella storbolag och piratpartister antar jag att både Barcelona och Manchester United är hyggligt godartade varianter av fotbollslag, och på det viset kan jag väl glädja mig åt att det blev Barcelona som vann. Men i grunden längtar jag till helgen när det är Allsvenskan, eller nästa vecka när det är landskampsdags igen.

Sen är det alltid lika skönt att höra Glenn Strömbergs röst. För mig som avskyr dumkaxandet som blivit en så stor del av fotbollens offentlighet och som inte kan läsa tre meningar av Robert Laul utan att storkna är det trevligt att märka att det fortfarande finns någonting som naturlig auktoritet inom fotbollsmedia.