Till försvar för Bengan och hans nya försvar

Jag har ändrat mig om Bengan och hans inverkan på Öis försvar.
Varför?
Jo, nu ska jag ösa ur den min kunskaps källa som fylldes under några legendariska säsonger med halländsk gärdsgårdsfotboll åren kring 1990.

I Haverdals IF, laget där jag spelade fotboll, hade vi ganska trevligt, men klubben var inget under av organisation eller framåtanda (i dag är seniorverksamheten nedlagd). Nyheten om målvaktsförvärvet slog därför ner som en surrealistisk bomb den där vintern.
Vårt mål skulle vaktas av Eggert Gudmundsson.

En del fotbollshistoriska slarvrar kanske har glömt Eggert, men han var stabil allsvensk målvakt i HBK under flera år på 1980-talet och gjorde landskamper för Island. Det här var på den tiden spelare blev ettårsfall och satta i en säsongs karantän när övergångar inte kunde lösas mellan två klubbar.

Om jag inte minns fel skulle Eggert lämna Falkenbergs FF för Trelleborg, som inte ville betala några övergångspengar. TFF och Eggert gjorde en fuling - jag förutsätter att det här är preskriberat nu - och hävdade att målvakten skulle lägga av och satsa på sin målerifirma.

I stället skrev han på för ideellt spel med Haverdal i division VII södra Halland, och FFF gick miste om övergångsstålar.

Ett år senare dök han ändå upp i Skåne, men nu utan att ha kostat pengar. Skillnaden mellan att vara officiellt ettårsfall och att spela med Haverdal var visserligen hårfin, men för oss var det stort.

Eggert var med på en av de tidiga grusträningarna och häpnade över den låga kvaliteten, och då ska man veta att vi alla skärpte oss som aldrig förr just eftersom han var där. Själv gav jag honom ett knä i ansiktet och näsblod, efter en överambitiös närkamp.

Efter den träningen insåg Eggert att det var bäst för hans karriär att hålla sig borta, men tränaren, den gamle HBK:aren Roland Fransson, lyckades övertala honom att stå i alla fall två matcher.

Jag spelade vänsterback i en av de matcherna. Och jag spelade utan att behöva tänka själv. I stället var det en röst bakom mig som under 90 minuter ropade: "Framåt Uffe!", "Hemåt Uffe!", "Lite höger Uffe!", "Spela långt, Uffe!"
Varken jag eller någon annan i backlinjen satte en fot fel under hela matchen. Det var den bästa match jag spelat, och vi vann mot serieledarna. (Eggert var assisterande tränare i HBK för ett par år sedan och jag träffade honom i jobbet ett par gånger. "Just det, jag tyckte att jag kände igen dig", ljög han artigt när jag berättade om vår gemensamma historia.)

Bengan skulle faktiskt kunna ge Tommy von Brömssen och de andra i Örgrytes backlinje en Eggert-effekt.
Hoppas det.
Mest för att jag älskar att skriva blogginlägg om de tydliga parallellerna mellan division VII södra Halland 1991 och Allsvenskan 2009.