Besame mucho - Guide till Allsvenskan (del 2)

Vilket allsvenskt lag motsvarar vilken Beatleslåt

(tillägnas särskilt kollegerna på Grönvita sidan upp)

AIK - March of the meanies

Brommapojkarna - Hello goodbye

Djurgården - I should have known better

Elfsborg - Not a second time

Gais - You never give me your money

Gefle - Mother Nature's son

IFK Göteborg - Taxman

Halmstad - The Fool on the Hill

Hammarby - She's leaving home

Helsingborg - Can't buy me love

Kalmar FF - I don't want to spoil the party

Malmö FF - I'm only sleeping

Trelleborgs FF - For no one

Örebro SK - She came in through the bathroom window

That hillbilly highway - Tre Hörnor Straffs allsvenska guide (del 1)

För de tre eller fyra människor i landet som delar vår särskilda form av nörderi presenterar vi här första delen av vår allsvenska guide, nämligen listan på

Vilka allsvenska lag som motsvarar vilken countrystjärna

AIK - Garth Brooks. Betonar gärna sina "friends in low places". Men lite för täta band till etablissemang och lite för stora försäljningssiffror för att det ska kännas trovärdigt.

Brommapojkarna - Roger "King of the road" Miller. Branschveteran och one hit wonder på en och samma gång. Om man mest driver sin verksamhet inom Disneykoncernen är det väl ingen som kan förmena en ens stund i solen.

Djurgården - Buck Owens. Den skamlöse enteprenören. Uppträder gärna som bondtölp på tv om publiken så kräver, men hitkänslan kan ingen ta ifrån honom.

Elfsborg - Dwight Yoakam. Den intellektuelle från landet, den klipske unge mannen som skapar nytt genom att betona samhörigheten med myllan. Men hur långt kan det utvecklas innan motsättningarna blir uppenbara?

Gefle - Tom T. Hall. Genuin, intelligent, medveten, blir aldrig spektakulär, gör aldrig bort sig och kommer aldrig att bli världskändis.

Gais - Waylon Jennings. Kör sin eviga outlawimage, men frågan är om publiken finns kvar?

IFK Göteborg - George Jones. Meritlistan finns där, men förmågan att strula till det likaså. Guldskivorna hänger där på väggen, men frågan är om det finns någon väg ut ur Country Music Hall of Fame?

Halmstad BK - Willie Nelson. Mannen som gör vad som faller honom in. Trenderna må skifta, försäljningssiffrorna pendla, men Willie kör på som han alltid har gjort, utan att hetsa upp sig eller slå sönder några hotellrum. Känslan för musiken förblir total och om det behövs en eller annan irreguljär cigarrett på vägen (visst kan man tänka sig jointen gå runt mellan Janne Andersson och hans mannar i halvtid?) så skadar det väl ingen fattig?

Hammarby - Dolly Parton (1982). "Working nine to five, what a way to make a living". Fortfarande den lilla tjejen från vischan om man frågar henne själv, men i en ny miljö som kräver duetter med Kenny Rogers och filmroller med Burt Reynolds om allt ska gå ihop. Lite problem med vikten och perukerna, lite problem med skötseln av Dollywood, kommer hon att hitta tillbaka till bluegrassen och till sig själv?

Helsingborgs IF - Jim Reeves. Påkostat Nashvillesound som förpackar äkthet till en publik som flyttat till villaförorten. Säljer fint, men kraschen är alltid hotande nära.

Kalmar FF - Patsy Cline. Tjejen från landet som blivit snyggt förpackad i Nashvillesound och latinamerikansk popinstrumentering. Kan bära högt upp i hitlistan, om planet håller sig i luften.

Malmö FF - Johnny Cash (1988). Framgångarna och det totala självförtroendet är långt borta, the Man in Black har sin ruffiga image kvar men ingen riktig självtillit. När kommer Rick Rubin och räddar honom?

Trelleborgs FF - Hasse Kvinnaböske Andersson. Skamlös skåntry för folk som inte bryr sig om trender. Funkar det så funkar det och då får man ta med sig hunden in i himlen.

Örebro SK - Porter Wagoner. Vem? Jo, en gammal trotjänare, tillbaka i rampljuset igen. Men knappast för att sätta världen i brand.

Det där halmstrået

Man kan förstås älta i evighet. Sammanbrottet för det svenska försvaret (Hopnickningen vid 1-1 var bara en av hundratals moment där edman och mellberg och hansson och nilsson, ja kanske framförallt nilsson förresten, åtminstone från teverutan tycktes redo för paralympics på grund av sin dövstumhet. Vadå skrika att jag tar den, vadå tala med varann, vadå ens kolla efter kollegans löpväg för att kunna täcka upp? Nej, tysta och stoiska går vi bort oss i stället. En ny tolkning av gammelsvenska dygder.) hopplösa hiviväg-bollar utan tydlig tanke som vi knappt sett i sådan omfattning i det svenska landslaget sedan den där tiden kring EM 2000 när backarna fortfarande verkade tro att kenneth andersson skulle finnas där och ta emot dem, håglösheten hos storstjärnorna, den bisarra laguttagningen (och då syftar jag alltså för alla som med rätta misstänker mig för alltför personliga sympatier för vissa före detta blåblåa hjältar, framförallt på lagerbäcks val av en gravt nedtränad alexandersson före en la cipolla som för ögonblicket gör serie a-succé inte enbart beroende på sin piffiga modelltjej), isaks förfärliga nyvunna osäkerhet. Han har inte varit sämre sen han inte fick spela i Juventus. Ält, ält, ält. Ält.

Men jag är en optimistisk person. I den gegga som vi om några veckor kommer betrakta som värsta golfgreenen jämfört med, säg, den halva av Råsundas plan som såhär års ligger i ständig skugga, fanns ett enda ögonblick som verkligen värmde. Nej, jag talar inte om målet, även om det var vackert, eller om elmanders titi-lika lek i utkanten av deras straffområde efter edmans smarta inkast (samma lyckliga val mellan att gå runt på in- eller utsida, samma slängiga exakthet, tyvärr gick han inte på skott själv, som titi oftast gör, utan förlitade sig på en i sammanhanget uppenbarligen otillräcklig skärpa hos mottagaren framför mål) utan om hans ansiktsuttryck efter att målvakten petade hans lobb strax utanför stolpen.

Såg ni det där leendet? Såg ni hur hela hans gestalt utstrålade att herregud, jag är precis såhär bra just nu och det är så jävla kul att skapa de här chanserna helt själv och den där bollen sätter jag 8 gånger av 9 och det här råkade vara den 9:e och vad fan ska jag göra åt det? Han kände i det läget ingen kramp, ingen frustration, ingen vadihelvetegörviförfel-ilska (sån ilska som jag själv kände just då), utan bara avslappnat självförtroende grundat i insikten att han faktiskt gjort allt rätt. Just då. Och det hade han ju.

Jag skrev en liten hyllning till el Mander här för ett tag sedan och att han faktiskt är det bästa det svenska landslaget kan erbjuda blev otroligt tydligt i går på Windsor Park. Det säger inte så mycket givet de mediokra insatser som de flesta övriga bjöd på, men det säger något. Och om han kan fortsätta ha det där leendet i sig är det inte riktigt lika läskigt framöver som det annars skulle vara.

Karmakontot

Några av de frågor som hållit mig vaken i natt:

1) Hur länge har Olof Mellberg egentligen haft den där hjärnskakningen? Det känns som om den skulle kunna förklara väldigt, väldigt mycket.

2) Skulle det inte vara möjligt att med elektroniska medel hindra Zlatan från att droppa ner i plan för att känna på bollen? Nån form av spårsändare kombinerat med ett alarm som utlöses när han kommer för nära mittlinjen? Jag är säker på att Paul Balsom skulle kunna klura ut nåt.

3) [Själva huvudfrågan] Vad var det egentligen för Sverige som fick däng igår? Var det hederliga gamla Lars-Tommy-Sverige, sosse-Sverige, ödmjuka, kollektiva, sist-in-först-ut-Sverige, det Sverige som egentligen inte behöver lämna in nån laguppställning före match eftersom alla vet vilka variabler som styr laguttagningen och att en vinterkräksjuk Alexandersson spelar oavsett om någon annan gör hattrick för Barcelona i Champions League veckan före match eller just har gift sig med prinsessan Madeleine? Eller var det nya, tuffa, vi-kan-vinna-VM-Sverige, flexibla-arbetsmarknads-Sverige där man gör taktiska byten i halvtid (när hände det sist?) och där storstjärnorna säger fuck off till varandra och där backlinjen inte påminner om trygghetsnarkomaner så mycket som helt konventionella narkomaner? Eller är det bara så att identitetskrisen som var så tydlig under VM i somras och som verkade ha lösts genom tillbakagång till den gamla modellen under matchen mot Spanien nu kunde slå ut i full blom igen när det inte längre fanns någon kniv mot vår strupe och någon vägg bakom vår rygg, utan vi förväntades föra matchen mot ett lag som var precis allt det vi alltid berömt oss av att vara? "Man kan inte ha systemskifte i halvtid" som min vän Magnus sa.

4) Eller var det bara karmakontot som var fullt efter alla dessa år av gyttjebrottningstriumfer och hossemål? Var det bara en universums obetvingliga lag som sa att till sist åker man på eget grepp och får betala för all tur man haft under åren?

Äh, vad fan. Jag antar att nu blir det bråk och storm och uppgörelse och fanskap och så har vi ryggen mot väggen igen i Köpenhamn i juni och då blir allt som vanligt.

(Och så var det fan att Finland skulle förlora mot Azerbadjan och Skottland mot Italien.)

Förruttnelse, hasta

Men det gjorde vi inte. Fy fan vad fel jag hade. Precis som jag haft fel om allting annat i det här EM-kvalet, om ni inte har märkt det. Inte förlorade vi mot Spanien. Inte återvände Henke till landslaget. Inte framhärdade Zlatan i sin bojkott och inte slog vi Nordirland. Det enda jag fortfarande tror är att Marcus Allbäck, just i denna särskilda match, skulle ha kunnat hävda sig precis lika bra som Zlatan gjorde, men det känns inte som sätskilt mycket till tröst just nu.

För det jävliga var att detta var en match jag, som Trelleborgs FF-anhängare, borde ha kunnat uppskatta till fullo. Elva sämre spelare slår elva bättre spelare, för att de kämpar som djur, för att de har en plan som är specialimpregnerad för att inga bollar ska kunna rulla på den, för att de har en forward som kan dänga in halvchanser så fort motståndarnas försvar tillåter dem att uppstå och för att de har någon sorts förmåga att hypnotisera motståndarnas försvar att tillåta dem att uppstå. Det enda icke-TFF-mässiga inslaget var att de hade en publik, en publik som sjöng, en publik som sjöng hela tiden. Och att de spelade den svenska nationalsången på kyrkorgel, så att man borde ha kunnat ana oråd från början. Men när det kommer till kritan vann Nordirland en jävligt svensk seger ikväll, den sortens seger jag hade älskat om Sverige tog den över Italien eller Portugal, en det passionerade hantverkets och entusiasmens seger över den loja kompetensen och likgiltiga professionaliteten.

Skit samma. Fan vad fotboll alltid känns meningslöst när det går så här. Inte en tidning imorrn för min del, det lovar och svär jag. Jag tillbringade kvällen på ett av de här ställena som finns nuförtiden med 63 tv-skärmar i lokalen så att alla vid bordet sitter och kollar år olika håll. Jag åkte hemifrån och tänkte att jag skulle få en trevlig kväll bland folk för en gångs skull, men som vanligt när det går på det här viset upplöstes samkvämet under tystnad, en minut efter slutsignalen.

Och så en allmän observation, vilket är att landslagen verkar mer instabila än nånsin. Turkiet bortaslog Grekland i lördags, nu fick de stryk på hemmaplan av Norge, som förlorade hemma mot Bosnien-Herzegovina senast. Fan vet om inte Sverige också påverkas av den utvecklingen. Vi tror att våra proffs brinner för att spela för landslaget över allt annat, men det såg inte ut så ikväll i alla fall. Det var nordirländarna, de här människorna som inte ens har ett riktigt land, som stod för den glöden.

Status Quo

Alexandersson i stället för Chippen, Anders S i stället för Kim. Vem är förvånad? Inte jag. Och vem klagar? Inte jag där heller, om vi vinner, vill säga.

Pilgrim på villovägar

"Jag landade i Tel Aviv och togs väl emot av det israeliska protokollet. Dock verkade nationen i övrigt absorberad av en fotbollsmatch med England, som tydligen senare slutade oavgjort."

Ja visst är det vår favoritfotbollsexpert Carl Bildt som varit ute och insupit nya vyer!

Nordirland och blundskylten

Nordirland är en av de första landslagsmotståndare jag minns. Det var hösten 1974, efter VM-succén i Västtyskland, och det var EM-kval på hemmaplan. På den tiden eftersändes landskamperna ofta, och för den som inte orkade sitta uppe under redovisades resultatet på en så kallad blundskylt under den ordinarie Sportspegeln. Jag var nio år gammal, hade aldrig varit med om något sånt förr och kom mig inte för att blunda fast min mamma satt bredvid mig i soffan och förtvivlat försökte få mig att sluta ögonen. Där stod det, obarmhärtigt: 0-2. På nåt sätt som är typiskt för barn lyckades jag övertyga mig - knappast min mor, fast hon på föräldrars vis la ner diskussionen efter ett tag - att detta nog var en felaktig uppgift: när allt kommer omkring var det ingen som bekräftat det genom att uttala resultatet. Men när jag satt uppe visade det sig att 0-2 var precis vad det blev. Som jag minns det gjordes två nickmål av Aston Villas Chris Nicholl (ett förhållande som naturligtvis avvanns ett antal galghumoristiska ordvitsar av Plex, Grive eller vem nu kommentatorn kan ha varit) och Sveriges EM-drömmar var skingrade innan de hunnit formas.

Fast som jag minns det var det ingen som var så värst förvånad på den tiden. Det är lätt att glömma bort nu, men att hålla på det svenska landslaget var ett ganska förtvivlat företag ganska länge. VM 74 var mitt första minne, men det förbleknade snart under intrycket av nederlag mot norrmän och rumäner och förväntningar som ofelbart sveks så fort de fått en chans att uppstå. Pragfiaskot 1985 var en första svidande lektion i vad som hände så fort man vågade ha för höga förhoppningar på landslaget och Costa Rica-matchen i VM 1990 var en annan och värre minnesbeta. Dessellan fanns det oräkneliga små tillfällen då hoppet tändes, segrar över loja italienska världsmästare, mirakulösa kvitteringsmål av Masse Magnusson mot Västtyskland, och vänskapsturneringssegrar i Berlin, men ännu mer oräkneliga 0-1-nederlag mot Portugal hemma sedan Bernt Ljung eller någon annan klantskalle ställt till det för landslaget. För min del var EM 1992 det stora ögonblicket, ögonblicket då Sverige plötsligt presterade över all förväntan och visade sig kapabelt att slå ut både England och Frankrike (båda upphaussade världslag i försnacket). Den långa svackan efter VM 1994 var visserligen dyster, men som jag minns det fanns det ändå hela tiden känslan av att vi egentligen var bättre än så, inte den tröstlösa förväntningen på nederlag som jag minns från de långa, långa Labanåren när min syn på det svenska landslaget formades.

Och vart skulle jag komma med allt detta? Jo, att det egentligen är egendomligt att jag nu, inför en bortalandskamp mot Nordirland, känner mig ganska säker på att Sverige kommer att vinna. Kanske inte efter något strålande spel, kanske inte efter att ha dominerat matchen, men vi kommer att vinna. När förlorade vi senast i kval mot ett lag som vi borde ha slagit (jag räknar inte den betydelselösa EM-kvalmatchen mot Lettland)? Mot Österrike 1997. När har vi tappat poäng mot lag vi borde slagit? Mot Lettland och Ungern, omedelbart i inledningen av EM-kvalet 2002. När kvalen väl har kommit i gång har vi under Lagerbäcks regim visat en närmast övernaturlig förmåga att till sist gneta till oss en seger. Man kan jämföra med vår granne och kvalmotståndare från Danmark som under samma period tappat poäng mot länder som Wales, Vitryssland, Nordirland, Georgien och Bosnien-Herzegovina. Det brukar sägas att stabilitet är en gammal svensk dygd. Men egentligen är den ganska ny. Trots allt har vi inte förlorat en tävlingsmatch med fler än två mål sedan hösten 1980. Mot Nordirland i Belfast, för övrigt.

Största möjliga tystnad

Marika Domanski Lyfors är ny förbundskapten för Kina. Och då menar jag samma diktaturstat som det varit så många diskussioner om redan - ska vi ha idrottsutbyte med dem, ska de få arrangera OS, ska vi låta dem göra gympaskor åt oss? Jag vet att diskussionerna är meningslösa, eftersom alla de där sakerna händer ändå. Men kommer Domanski Lyfors överhuvudtaget att få frågan om hon har tänkt på saken?

Danish is the loving tongue

"Øv øv øv", skrev min vän Rico i mail efter Spanienmatchen i lördags. Danska interjektioner är roliga saker. Tror dock de har större skäl att gräma sig över krysset mot Nordirland på hemmaplan än ett bortanederlag mot Spanien. Jag har inga siffror men spanjorerna måste vara ett av Europas mest hemmastarka nationer.

(Detta visar sig vid kontroll vara en sanning med modifikation. Spanjorernas hemmaresultat är imponerande, men inte exceptionella. Spanien fick stryk av Grekland i EM-kvalet 2003, medan Ryssland är obesegrade på hemmaplan i tävlingsmatch sedan oktober 1998, Frankrike sedan maj 1999, Italien sedan november 1999. Kroatien har överhuvudtaget aldrig fått stryk på hemmaplan i en tävlingsmatch sedan de blev en självständig nation och Sovjet var obesegrade under hela sin långa tillvaro som fotbollslandslag, från de 3-0 mot Polen i VM-kval i juni 1957 till 0-0-matchen i EM-kvalet mot Italien i oktober 1991.)

För övrigt sympatiserade jag som gammal målvakt med den arme greken Nikopolidis. Kung i EM för tre år sen och nu tre billiga mål, på egen hemmaplan, mot den turkiske arvfienden. Antar att han fick höra en hel del grekiska interjektioner, hur de nu låter.

(Interjektioner är överhuvudtaget ett fascinerande ämne, eftersom de visar hur ospontana spontana utrop uppenbarligen är. Hur kommer det sig att italienare säger aia och engelsmän ouch? Varför utropar svenskar oj!, engelsmän oh! och tyskar (enligt mitt lexikon) o weh! (vid klagan), ach! (beklagande), au! (vid smärta), o! (vid glädje) eller nanu! (vid förvåning). Och har kulturimperialismen inte nått sin yttersta gräns när man hör svenska barn ropa wow! eller uh-oh?)

Ord att bekampa

Dagens kommentatorsglosa: "kampa" i st f "kämpa" (Claes Andersson, Viasat Sport). Släkt med "skotta" i st f "skjuta" (och "jakta" i st f "jaga"), "fältare", "skarpt läge", det objektslösa "lämna". Lite militäriskt sådär. Förbjud!

When Irish eyes are smiling

Stephen Ireland är ett bra namn på någon som spelar i Irland (nästan lika bra som att heta Mike England och spela för Wales). Dessutom är det snyggt när en frispelad spelare drar målvakten. Vet inte när jag senast såg en svensk landslagsforward göra detta. Och jag menar nån som får bollen i djupled - Allbäcks skottfint mot Spanien räknas alltså inte.

Dagens dikt

Zlatan talar ut

Det känns bra.
För att man saknar
för att det är kul

Jag hade mina anledningar.
Vi hade ett snack
Jag har ingen svensk tv
i dag är jag här.

Absolut inte
Vilka? Vilka?
Lite olika men det är inte viktigt.
Jag ska göra mitt bästa

Inget speciellt
Nej
Bra.
Absolut inte.
Jag är den jag var
för tre år sen, för fyra år sen och fem år sen.
Jag har alltid sagt: det är en bonus.
Vart jag än har kommit har jag vunnit.
Absolut inte
Absolut inte
Absolut inte.

De har inte saknat mig, det finns inget att snacka om
Det kan vara bra att vila
Spelar jag inte så vilar jag,
spelar jag så gör jag mitt jobb
Absolut inte,
Jag vet inte, kan inte förklara,
Sedan har man fått slippa prata med er

Absolut inte

Spegel, spegel

Ett minne från releasepartyt igår. En kille från en landsortstidning var med i antologin och hade uppenbarligen åkt upp till Stockholm enkom för tilldragelsen. Han gick omkring och bad alla medverkande skriva sina autografer i hans exemplar. Dessutom ville han för hand rätta ingressen till hans text, som inte hade blivit korrekt avtryckt i boken. Till sist frågade han om jag inte ville ha hans autograf i min bok. Javisst, så klart, sa jag och log lite överseende.
Och så förstod jag vad det var jag log åt. Vad gjorde jag själv där, om inte sökte lite välkommen bekräftelse i min just nu ganska isolerade tillvaro? Vad gjorde han om inte visade öppet vad alla vi andra frilansskribenter anstränger oss så hårt för att dölja: det ständiga bekräftelsebehovet, jakten på godkännande utifrån som kan väga upp alla de tvivel och den självkritik som får så fritt spelrum i ensamheten? Och som vi aldrig vill låtsas om därför att vi i hemlighet misstänker att det är den rösten, den iskallt dömande rösten, som är det rättvisa domen över oss själva.
Jag dunkade honom i ryggen, lite för hårt, och tog en öl till.

Gårdag i dåtid

Jag inser att jag har gjort en missbedömning. Jag har trott att de skulle bjuda på nåt att äta, men det enda man får är en drinkbiljett. Jag är småbarnfar. Jag måste äta senast klockan sex, annars är hela min värld i olag. Ändå sätter jag i mig tre öl på fastande mage, får ett ex av antologin som ska presenteras, pratar med jurymedlemmen Eva af Geijerstam. Ingen Niva inskickad, säger hon. Synpunkter på mallandet av Offsidetexter har hon (och delar jag, delvis). Det historiska presens som tempusform dömer hon ut.

Hon hade rätt. Jag nickade medhåll. Imperfekt går lika bra när man nu ska tala om gårdagen. Det historiska presens har blivit en schablon, precis som schabloner så lätt uppstår i en värld där man sällan diskuterar språkfrågor. Allt detta hade jag gärna pratat mer om på O-baren igår, precis som jag gärna lyssnat mer på den trevlige bokförläggare från Timrå som kände Lill-Strimmas son (Lill-Strimma brukade ta med familjen och fika på Nord- och Mellansveriges alla flygplatser, fick jag veta: en charmigt lantlig variant av nyrika vanor) och bubblat lite mer med Johan Orrenius. Men det fick bli en Big Mac-meny på Kungsgatan istället och lika bra det, tänkte jag, när Vilhelms första anskri hälsade dagen klockan 4.24 imorse.

After Work

Missnöje hördes från Göteborg och Offsideredaktionen om nya Goda Nyheter. "Här ska de satsa på sport för en gångs skull och så väljer de bara ut sånt som inte handlar om sport." Ungefär så. Och visserligen vet jag att juryn inte direkt var nedtyngd av sportnörderi - idrottsintresset lär till exempel vara en av de saker Björn af Kleen delar med Carl Bildt - men å andra sidan har jag alltid hävdat att ett sportreportage blir bra av exakt samma anledning som ett annat reportage blir bra. Det egendomliga med sportjournalistikens värld är att sakkunskap anses ursäkta intellektuell och språklig inkompetens på ett sätt som jag inte tror skulle kunna vara fallet utanför fältet. När det kom till de stora namnen inom fotbollsjournalistiken så anser jag att de som borde vara med var med (Olsson, Bank), de som inte borde vara med var inte med (Esk, Majlard) och det är alltid nåt.
Men jag saknade också många namn i boken (Erik Niva, Brask, hela Offsidegänget, Tony Ernst, bloggkollegan på Grönvita sidan upp.). Jag kan däremot inte peka på någon text av någon av dem som jag anser borde ha varit med istället för nån som nu var med (jo, Henrik Jönssons "Spelarfabriken" om verkligheten bakom det brasilianska fotbollsromantiken var ett fantastiskt reportage som jag inte kan förstå att det inte platsade bland de 35 bästa 2006), men efter att ha läst artikelrubrikerna känner jag ärligt talat inte igen många av dem. Får återkomma när jag läst boken.

Jorå, halvhyfsat, så att

Vi på Tre Hörnor Straff lever efter de klassiska svenska fotbollsdygderna. Om någon frågar oss hur vi tyckte det gick för oss i dag svarar vi att det får andra bedöma. Men nu vågar vi oss på att med lite klädsam motvilja påpeka att nån annan faktiskt har bedömt att vi ska vara med i
antologin "Årets bästa texter om sport - Goda Nyheter 2006" som ges ut av Journalisten och Atlas. Det är Statlig utredning chockar supportrar som funnit nåd för juryns ögon. Hur det känns? Jorå, det är många känslor som far genom huvudet just nu, det går knappt att beskriva...

Men särskilt glada är vi såklart att få dela utrymme med Simon Bank, Mats Olsson och Johan Orrenius. Orrenius har med två texter och det är bara rätt: de tyckte väl att vi andra skulle bli demoraliserade om han fick ännu fler. Christian Olsson och Ralf Edström "Sverige-Liechtenstein, Radiosporten, Sveriges Radio" är överraskningen i listan; kan det verkligen handla om en utskrift av hela referatet?

Förberedelsernas mästare

Vi sa det redan för ett par veckor sen. Det blir Bajen i år. Bristen på tyngande förväntningar är allt i dagens fotboll...

Herren prövar blott, han ej förskjuter

Lite besserwisseri piggar alltid upp så här på måndagförmiddagen (åtminstone oss själva). Naturligtvis är det ingen "finlandssvenska" Jari Litmanen pratar, som Micke Möller hävdar i HimmelRikets Cypern-reportage. Finlandssvenska pratar man om man t ex är Jonatan Johansson, finländare med svenska som modersmål. Litmanen är från Tammerfors, så han pratar helt enkelt svenska med finsk brytning. Sje-ljudet brukar vara ett schibboleth (sje som uppsvenskar säger finlandssvenskarna, sss väser finnarna som inte klarar av ljudet), men Jari är enligt ryktena så språkbegåvad att han säkert klarar av att kringgå det.
Annars har jag alltid beundrat HimmelRikets träningslägerbevakning, ända sedan Tony Ernsts klassiska eskapader i Turkiet och Holland, och det gjorde jag den här gången också. Och är spänd att höra om det blir någon säsong för Jari i Allsvenskan i år. Henke Larsson i all ära, men Litmanen känns som ett geni i den ännu högre skolan, Mozart i förhållande till Rossini ungefär. Sen är naturligtvis matchen Azerbadjan-Finland den mest intresseväckande matchen i den kommande EM-kvalrundan. Fråga mig, som en gång sett dessa båda giganter mötas på ett svinkallt Olympiastadion i Helsingfors hösten 2002. Det var senast finländarna trodde sig ha en chans att nå ett slutspel - de vann mycket riktigt med 3-0 efter två nickmål av Sami Hyypiä - och enda gången jag pratat med Jari Litmanen. ("I am a Finnish person" sa han på oklanderlig engelska, "and of course I want to help my country")
Nu har finländarna i och för sig börjat bra genom att bortaslå Polen, men tappat poäng borta mot Armenien och har dessutom Portugal, Serbien och Belgien i gruppen. De är nog fan tvungna att slå de blodtörstiga azerena om de ska ha npn chans. Underligt nog finns det bara två europeiska fotbollsnationer förutom Sverige jag sympatiserar med på ett djupare plan och det är Finland och Skottland. Undrar vad det säger om en personlighet?

Tredje söndagen i mars

Mina tankar går till Cosmo denna dag.
Cosmo bor på Krukmakargatan och är en av de mest genuina supportrar av Hammarbybandyn som jag känner. Vare sig det är hippt med bandy eller inte förnyar han sitt säsongkort och åker på ett antal bortamatcher. Jag har hört honom sitta o diskutera Hemingway på väg hem från match mot Vindhemspojkarna i div I. Han står alltid på samma läktare - den lilla träläktare vid ena hörnflaggan som kallas "100+" och är döpt efter den uppskattade vikten hos var och en som står där. Sist jag snackade med Cos var han förbannad på supporterorganisationen Bajen Fans för att de inte ordnade resor.

Jag lider med Cosmo, han hade verkligen förtjänat att få åka guldrusig från Uppsala denna gång. Själv var jag inte med på tåget i år. Efter att ha sett 2000-talets samtliga finalförluster blev det teven denna gång (man ser inte bollen där heller).

För egen del hade ändå matchen något gott med sig: jag märkte att detta är viktigt för mig. Jag blev förbannad och bedrövad, började skylla på otur. Eftersom jag den senaste tiden brottats med frågeställningen om hur viktig idrotten och hammarbyismen egentligen är för mig var det bra att åter känna de där känslorna.
Det går alltså att känna en viss tacksamhet även över en förlust.

(Jag vet att detta är fotbollsblogg, men det skiter jag i just nu)

Tre trallande trevligheter

1) Trevligt för en utomstående är det alltid att bevittna supporterns paranoia å sin klubbs vägnar. Hagström muttrade, när jag träffade honom i torsdags, om att Max von Schleebrügge fått chansen i landslaget först sedan han lämnat Hammarby, "fast han var lika bra innan". Tja, Lucics landslagspensionering ihop med Antonssons och Kalle Svenssons bänknötarstatus utomlands skulle ju också kunna ha med chansen att göra. Fast för Hammarbysupporterns, precis som för AIK- MFF- eller vem-som-helst-supportern känns det ju så mycket skönare att tänka på sin älskade klubb som en föraktad och förföljd företeelse.

2) Trevligt, fast samtidigt otrevligt, att läsa Henkes fina Chippenintervju i Offside. Chippen har givetvis alldeles rätt när han säger att han är en sån som folk älskar att ha åsikter om. Som en som gärna irriterat mig på honom i hans egenskap av uppenbar mopperaggare turned megastar fick jag lite dåligt samvete av att läsa intervjun, men problemet är ju olösbart. Chippen, Zlatan, Petter Hansson och Lars Lagerbäck är ju i mina ögon personer i ett tv-serie, och om jag engagerar mig känslomässigt i någon av dem är det precis som när jag retar mig på Charles Ryder i "En förlorad värld" eller önskar att Rico i Six Feet Under inte skulle falla för den idiotiske nakendansösen. När man inser att de är riktiga människor, som kan tänkas bli illa berörda om de hörde om ens sätt att reagera, blir man en smula betänksam men kan ni andra hitta ett sätt att lösa den frågan?

3) Trevligt är det inte alltid att läsa Dagens Nyheter. Men i dag stod Mats Carlbom för en glädjespridande insats med sina rader om SAP:s nya partiledare:

Mona Sahlin är känd för att ha ett stort och brett nätverk, både inom och utom politiken. På hennes 50-årsdag i förra veckan var det kändistätt, med namn som Jonas Gardell, Liza Marklund och Jonas Gardell.

Stryp accessen!

Var hemma hos Henke Ystén igår och åt chili. Ystén drog historier från Offsides "kultfest" i Göteborg, där gamle domaren Efon Ask dragit fräckisar från scen och Asks hustru varit festens drottning. Framåt elvatiden hade hon nalkats baren och beställt en flaska vin.
"Rött eller vitt?"
"Ah, färgen spelar ingen roll!"
"Hur många glas vill du ha?"
"Jag kan ta ett, om du trugar".

Dessutom det vanliga snacket om landslaget och "accessen". Tröttsamt, jag vet, men vi var fem av sex journalister vid bordet. Brask, som hade erfarenhet av tennis och golf, kunde berätta om branscher där "accessen" till idrottsmännen var ännu mer begränsad. I USA, sa han, hade detta fått följden att de som skrev om sådana sporter helt gett upp jakten på enfaldiga pratminus, utan ägnade sig åt att analysera och observera istället. En helt eftersträvansvärd utveckling, om nån skulle komma på idén att fråga mig.

En annan positiv spin-off som nämndes: intelligensbefriade photo-ops förekommer knappt längre. Aldrig mer Anders Svensson som samuraj, aldrig mer Glenn Hysén i bobbykask, inga fler "Salt-avtal" mellan Kennet Andersson och Expressen.

Stryp accessen, fort som fan!

Intresseklubben

Det här är anledningen till att de flesta "debatter" kring landslaget är så meningslösa. "Kommer ni att hålla ett stormöte för att rensa luften nu när Zlatan är tillbaka?" Tja, om de gör det kommer de inte att gå ut med det i pressen, det kan man räkna ut med röven. "Hur många gånger har ni ringt Zlatan på sistone och med vilken teleoperatör?" Allt det här handlar bara om hur mycket gubbarna vill säga till mikrofonerna framför dem och hur mycket mikrofonerna känner sig kränkta och oförstådda när de inte vill uttala sig. Intresseklubben antecknar.

En hjälte till en annan

Jag vet att det här klippet finns lite varstans (själv såg jag det först hos en av våra trogna läsare, Goesta), men jag vill publicera det här också. Det är så vackert. Så arketypiskt episkt (inte minst med tanke på hur matchen gick sedan) - överlämnandet av facklan, mästaren och lärljungen, osv. Här finns bara i Zlatans naivt förtjusta ansikte lite av det som trots alla manér och nycker gör honom till en av de mest älskansvärda. Han har fortfarande kvar så mycket av den där pojkrumsdrömmen i ögonen, det låter inte som en känlsa man förknippar med honom, men det jag ser i hans ansikte här är blandat triumf och genuin ödmjukhet. Jag vet att det finns många som inte håller med mig, men jag kan inte inte älska honom.

Svart på vitt

Zlatan. OCH Allbäck. Tja, det bäddar i alla fall för lite härlig krydda i försnacks-dramaturgin. Men en Allbäck som håller på att återhämta sig efter en skada måste i Jesu namn ändå kunna petas till förmån för Z utan att detta på något sätt kan framstå som på något sätt laddat eller kontroversiellt?

Själv var jag först förvånad över att inte se Kennedy i truppen. Fast vilken mittfältsplats tävlar han om i ett landslag som är lika strängt typecastat som en gammal commedia dell' arte-föreställning? Rimligen Alexandersson-Chippen-platsen, möjligen Ljungberg-platsen. I alla fall inte Linderoth-positionen, där jag till min häpnad ser att Linderoth är uttagen hur skadad han än lär vara. Vad ska den mannen göra för att egentligen bli petad? Fan vet. Kennedy reserv i alla fall. Han får väl vänta i den positionen tills Alexandersson pensionerar sig, lagom till EM 2012 sådär...

Förresten framgick det av trupplistan att Kim spelat fler landskamper än Zlatan - 44 mot 42. Det känns inte så när man tänker på det direkt.

Fånigt Förbund

Jag har varit lagledare åt min sjuåriga dotters flicklag i ett drygt år och jag kan konstatera att de finns: de stereotypa tränarfarsorna som med illa dold irritation i rösten gormar åt tjejer som ängsligt sneglar åt sidlinjen och bara blir mer och mer osäkra på vad de ska göra. Sånt är beklämmande, men som vanligt går de pedagogiska myndigheterna alldeles för långt i sin strävan att motverka det. Nyss damp det ner ett dekret från Stockholms Fotbollsförbund att resultat överhuvudtaget inte får räknas när det är 98-or och 99-or som spelar. Eller rättare sagt: mål får tydligen noteras när det spelas match, men det får inte finnas någon tabell, någon turneringssegrare, etc. Den högdramatiska straffläggning som vi i Norrtulls SK förlorade mot Hanviken på Ingarö för två veckor sen blir alltså den sista på ett par år.
Jag tycker det är dumt. GIVETVIS är det grundläggande när man har med småtjejer att göra att man uppmuntrar dem, älskar dem, visar dem att det är ok att förlora om man förlorar. Men varför ska man fördensskull ta bort upplevelsen att förlora överhuvudtaget? Skulle man inte kunna se det som en fostrande situation att förlora en match som lag, att gratulera motståndaren, att övervinna besvikelsen tillsammans? Istället för att överbeskydda på det här klassiskt flumpedagogiska sättet?

Halløj på herrgården

Jag hör från Danmark att biljetterna till Sverigematchen i juni släpptes igår. Min vän Rico och två kompisar till honom satt startklara vid datorerna medan en fjärde försökte på telefon. Det blev nitlott för dem allihopa. Biljetterna sålde slut på 24 minuter, tydligen nytt rekord i DBU:s historia. Jag antar att vi svenskar får vår egen tilldelning.

"En förlorad värld" vann för övrigt Expressen Kulturs omröstning om bästa tv-serie någonsin. Jag vill gärna ha lagt till handlingarna att jag själv röstade på Six feet under, med Pang i bygget som tvåa och Den goda viljan som trea. En förlorad värld har jag händelsevis sett om den senaste veckan - mitt senaste dvd-box-projekt för tidiga morgnar med Vilhelm - men jag erkänner att den tjockflytande aristokratromantiken får mig att storkna. Detta självklara antagande att människor som inte kan uppskatta kaviar utan lök är föraktliga knölar! Denna skorrande klagosång över gamla stilfulla aristokrater som - jämrar sig Evelyn Waugh - "must die... so that things might be safe for the travelling salesman, with his polygonal pince-nez, his fat wet hand-shake, his grinning dentures." Jag undrar vad han skulle tyckt om folk som låg på telefonen för att försöka få biljetter till Danmark-Sverige?

Och Sebastian, förresten? "Sebastian har det där känsligt magiska" skriver Katrine Kielos i Expressen idag. "En speciell arrogans inför omvärlden sprungen ur insikten om att majoriteten av mänskligheten är mindre levande än han själv: vettskrämda medelmåttor." Well, uppenbarligen kan man vara ungsosse och ändå vara mottaglig för Waughs speciella snobbism. Själv kanske jag höll med Kielos när jag var sådär en arton år gammal, men nu lutar jag som vanligt åt Kingsley Amis åsikt, att Sebastian egentligen är en ganska tråkig och självupptagen typ som super för att han själv har upptäckt hur tråkig och självupptagen han är. Waughs grundläggande estetiska misstag är att han utgår från att hans personer är viktiga (eftersom de jagar räv, bor på slott och dricker fyra sorters vin till maten) utan att han, som författare, riktigt behöver motivera varför de är viktiga. Och uppenbarligen funkar det ju ändå, på många håll i alla fall.

Lisa för själen

En träningsmatch mot Norrköping är alltid bra att ta till. Dagens 3-2 på Torvalla IP bekräftar mönstret - i stort sett handlar det om en årlig uppläxning. Se och njut:

2006: Peking slapp förnedringen
2005: 5-1
2004: 5-0
2003: 4-0
2002: ingen match
2001: 3-2
2000: -
1999: 3-1

A matter of context

Onsdag 12.30. Då vet vi. Jag kommer inte att kunna vara på det så kallade "Umbro Corner" själv (även om det säkert skulle pigga upp om jag släpade med ettårige Vilhelm på landslagets presskonferens) men det kommer att bli intressant att höra den trupp som presenteras där. Trots allt har Lagerbäck bara sagt att han "utgår från" att Zlatan är med i truppen mot Nordirland och vid det här laget vill man ju ha svart på vitt.
För övrigt såg jag faktiskt på Champions League i tisdags, samtidigt som jag läste Jens Lapidus "Snabba cash". Det kändes som en passande korskoppling. Tyckte dock att den bosnisk-kroatiska maffian i tv-rutan var fan så mycket snällare än både Nenad och Mrado i boken och latinogangstrarna på plan. I rätt sammanhang, det vill säga omgiven av galningar som den Clockwork Orange-blonderade Canizares, Burdiasso och den osedvanligt stryktäcke David Navarro, verkar Zlatan helt enkelt ganska snäll. Han fick vara den store, säkre killen som höll tillbaka de små ettriga hetsporrarna och så gick han fram och tillbaka och pekade lite grann. Jämför med Figo som verkligen vevade loss (ingen stor överraskning för den som minns portugisernas muckorgier i EM 2000 eller VM 2002, men ändå). Nej, Zlatan behöver inga feta människar runtomkring sig, inget slätkammat folk som sover gott om natten, han behöver anabolmonster och hysteriska falsettskrikare som kan locka fram de trygga och ansvarstagande sidorna ur honom själv. En Mellberg gör ingen sommar, så jag hoppas på Andreas Haddad som sensationen i truppen på tisdag. Och så comeback för Andreas "Fight Club" Andersson såklart.

Två stycken inte helt fotbollsrelaterade funderingar apropå sändningarna från Champions League

1) Vad är det med AIK och hårgelén?
2) Vad är det med f d fotbollsspelare och prydnadsdjur? Eller mer specifikt, prydnadsgiraffer?

I går trodde jag länge att Ralf Edström hade en uppstoppad leopard bredvid den vinröda skinnsoffan i vardagsrummet. Strax bredvid honom syntes ett fläckigt bakben. Man kunde inte ta ögonen från det. "Är det porslin?" frågade jag häpen mitt tevesällskap. Han påpekade klokt bristen på ljusreflexer och vi kom fram till att det nog snarare var skinn eller tyg.

Uppenbarligen väckte den lika stor fascination hos tv-teamet som hos mig, så sändningen hemma från det edströmska kället avslutades med en målmedveten utzoomning. Och då stod den där. En 1,5 meter hög plyschgiraff. Med ett par fotbollsskor hängande om halsen.

Det var förstås väldigt svårt att toppa. Ändå stirrade jag i tysthet när tv-kameran i dag gjorde sitt intåg hemma hos Patrik Andersson. För vad stod där, bredvid korgsoffan med röda kuddar, om inte två stycken prydnadsgiraffer? I trä denna gång, och förmodligen inte mycket högre än en meter. Men ändå. Hur vanligt är det egentligen med just väldigt stora giraffer i inredning? Vilka är oddsen för att två slumpmässigt utvalda personer båda två skulle visa sig pryda sina hem med just dessa djur?

Om jag hade skrivit det här i går hade jag haft med något exalterat om Mancini, och kanske något litet om att Kim uppenbarligen inte förlorat känslan helt i vänsterfoten. I dag blir det väl något om Henrik Larsson i stället. Jag vet inte om han faktiskt åker hem till Helsingborg nu, men om han gör det är det med total oantastlig professionalism. Han hade ett jobb att göra, han gjorde det, han åkte hem. Det är inte så mycket av vare sig hjärta eller smärta, men det är modern fotboll. Henrik Larsson är mer än en symbol, han ÄR modern fotboll och man kan kanske inte direkt älska det men jävlar vilken respekt det ger.

För bra för att vara sant

Hur fan ska det här sluta? Martin Ericsson, Sebastian Larsson, Kim, Runström, Kennedy, Sharbel Touma, Lasse Nilsson, Zlatan, Majstorovic och Chippen målskyttar. Ingen som minns att svensk fotboll är bäst i underläge? Vi får trösta oss med att Fredrik Risp och Östlund är skadade.

Här kan man se Paolo Maldinis och Christian Vieris favoritlåtar. Jag har inte hört hälften, men är positivt överraskad av att Maldini har Primal Screams "Country girl" som "låt nummer ett". Och är inte så värst negativt överraskad av att Vieri har Ricky Martin med på listan. Mats Rubarth gör nog bäst i att glömma en italiensk proffskarriär.

Men när i gryningen sken den rosenfingrade Eos

Vem är klok nog att fundera ut allt som kan hända med svenska landslaget nu? Inte jag. Men ett par saker står klara när morgonrodnaden brer ut sig över Vanadisplan:

1) Hurra lite högre kan vi börja göra när Zlatan är med i startuppställningen i Belfast. Och hurra på allvar kan vi börja med när han och svenska landslaget infinner sig i Österrike eller Schweiz nästa sommar.

2) Landslaget kommer att bli extremt instabil materia från och med nu. Alla potentiella konflikter kommer att granskas och nagelfaras, alla eventuella sprickor i truppen, all potentiell särbehandling av Zlatan, allt, allt kommer att bli föremål för rykten och spekulationer och det som inte kan vetas kommer att hittas på. Så nu blir det mästarprovet för Lagerbäck-Andersson. De kommer att tvingas administrera ett landslag där de potentiella personmotsättningarna påminner om ett europeiskt klubblag, men som samtidigt bygger på helt motsatta idéer om arbete för lagets bästa.

3) Trots allt behöver båda parterna varandra. Att landslaget behöver Zlatan är så självklart att det inte behöver utvecklas (vilket inte är att säga att det inte hade överlevt utan honom), men trots allt behöver Zlatan också landslaget. Visst händer det i andra länder att stjärnor som Ruud van Nistelrooij bojkottar landslaget, men det är länder där förbundskaptenerna byts ut på regelbunden basis och man som spelare kan hoppas på att komma tillbaka under efterträdaren. Zlatan vet nog någonstans att det inte är den svenska modellen, att Lagerbäck och Andersson, vad än pressen och malmöborna må säga, inte kommer att bytas ut på grund av att han bojkottar dem. Han är ingen Zidane, Thuram eller Makelele, som har haft sådana framgångar med landslaget att han kan känna sig mätt med dem. Och han kan inte byta landslag.

4) Allt detta som skrivs och så lite vi vet om vad som verkligen händer. Kan man hoppas på att Lagerbäck och Zlatan gör en Carl Bildt och börjar blogga? Nja, det skulle vara Roland Andersson i så fall.

5) The rest is silence, tills Belfast.

Nu begynner vårt jubelår

Ja, jävlar i havet vad skönt! Jag hade ju redan använt metaforen, med verkligheten tvingade mig att upprepa den: jag satt framför tv:n och Inter-Udinese i onsdags med Philip Roths "Operation Shylock" om alla de konstifika turerna, förvecklingarna och identitetskonflikterna i Palestinafrågan i knät. Och tänkte att tanken på att aldrig mer få se den här spelaren i svenska landslaget igen är lika outhärdlig och samtidigt, tydligen, lika ofrånkomlig som tanken på att det aldrig ska bli fred i Mellanöstern. (Ja, jag överdriver, men låt mig göra det just nu i alla fall). Och så nu, plötsligt, har molnen dragit undan. Då ger jag fulla fan i vad som har hänt och vad som har sagts och vad som har varit - historien är den mardröm jag försöker vakna från, som Stephen Dedalus sa, men nu är Zlatan tillbaka och då är historien tamej fan historia.

P.S. Jag är ju inte kvällstidningskrönikör, så jag fäster gärna uppmärksamheten på att jag för bara några dar skrev att Zlatan aldrig i helvete kommer att komma tillbaka just nu i alla fall. Så skönt att ha fel. D.S.

Don't look back in anger

Dödsdansen tycks vara över för den här gången. Jag har ingen mer avancerad analys för tillfället än ett simpelt hurra. Tänk bara på att svenska landslaget alltså förfogar över två av de anfallare i Europa som för ögonblicket har allra bäst form. Det är väl värt en indie-allsång eller två?

Man borde köpa sig en tyrolerhatt

Sombrerovarning, sa min kompis Wille som jag lunchade med idag. Han tänkte på den klassiska bilden på Robert Prytz i denna huvudbonad, inför den avgörande kvalmatchen till VM i Mexico mot Tjeckoslovakien i Prag, hösten 1985. Ett dygn senare grät han i omklädningsrummet. Wille menade att detsamma var fallet nu.
Tja, med all respekt för en man som fyller år på samma dag som Ralf Edström tycker jag faktiskt att vi ligger ganska bra till. Inte nog med att vi har slagit Spanien hemma och vunnit de svåra bortamatcherna mot Lettland och Island, spanjorerna har dessutom förlorat mot Nordirland och Danmark spelat oavgjort mot dem (på hemmaplan!). Och ursäkta mig, jag vägrar tro att Nordirland är något hot mot den svenska EM-platsen. De har hävdat sig väl mot lag de kunnat slå ur underläge mot, och de lagen har varit Spanien och Danmark som är notoriska för att underskatta motståndare. Men när nordirländarna skulle föra spelet, hemma mot Island, blev det stryk med 0-3. Nej, om de nu tror att de ska kunna gå till attack mot Sverige, so much the better, för då blir det en solid uddamålsseger för oss, precis som det blev mot Lettland och Island.
Och vad betyder det? Jo, det betyder, om jag räknar rätt, att oavgjort hemma mot Danmark räcker för att säkra EM-platsen. Sen kan vi lugnt låta oss hamras sönder och samman i Köpenhamn och Sevilla (eller var nu spanjorerna spelar sin hemmamatch). Förutsatt att vi slår Lettland, Nordirland och Island på hemmaplan förstås, men si, det tror jag vi gör.
Jag tror alltså, förutom att jag gillar inställningen av rent principiella skäl, att Roland Andersson gör rätt i att säga att detta inte är ett nödläge för landslaget. Nordirland kommer att försöka gå på knock och Elmander och Rosenberg duger mer än väl för att kontrastöta (särskilt som vi har ett par mittfältare som går bra i sina klubblag och har saker och ting att bevisa i landslaget). Och sen kan vi ta det lugnt och, förhoppningsvis, få lite andrum under vilket vissa problematiska saker kanske kan lösa sig och någon hittills okänd kvantitet (Kennedy? Rosenberg? Samuel Holmén?) kanske kan kliva fram och visa upp sig.
Man borde köpa sig en tyrolerhatt.

Människan, skapelsens krona

Vi uppmanades häromdagen att skriva mer om de tänkbara landslagsanfallarna Johan Elmander och Rade Prica. Vad gäller Elmander antog Isobel utmaningen på ett sådant sätt att inget finns att tillägga, och jag antar, med en tveksamhet vars orsaker snart ska bli uppenbara, att det då blir min plikt att återberätta det jag hört om Rade Pricas inkilning i Ljungby IF. Denna ska ha gått så till att Prica försågs med ögonbindel, varvid en lagkamrat tog tag i hans ena hand och placerade fingrarna i sin egen nakna armhåla, som han dessförinnan smort in med nötkräm. Därefter vände sig lagkamraten snabbt om, drog ner byxorna och vände sin nakna bakdel mot Prica, som under tiden befriats från ögonbindeln.
Att lyssna på denna anekdot fick mig att förstå vad Olof Lagercrantz menade med sin klassiska recension av Bergmans Sommarnattens leende: "Jag skäms att jag har sett den."