Nordirland och blundskylten

Nordirland är en av de första landslagsmotståndare jag minns. Det var hösten 1974, efter VM-succén i Västtyskland, och det var EM-kval på hemmaplan. På den tiden eftersändes landskamperna ofta, och för den som inte orkade sitta uppe under redovisades resultatet på en så kallad blundskylt under den ordinarie Sportspegeln. Jag var nio år gammal, hade aldrig varit med om något sånt förr och kom mig inte för att blunda fast min mamma satt bredvid mig i soffan och förtvivlat försökte få mig att sluta ögonen. Där stod det, obarmhärtigt: 0-2. På nåt sätt som är typiskt för barn lyckades jag övertyga mig - knappast min mor, fast hon på föräldrars vis la ner diskussionen efter ett tag - att detta nog var en felaktig uppgift: när allt kommer omkring var det ingen som bekräftat det genom att uttala resultatet. Men när jag satt uppe visade det sig att 0-2 var precis vad det blev. Som jag minns det gjordes två nickmål av Aston Villas Chris Nicholl (ett förhållande som naturligtvis avvanns ett antal galghumoristiska ordvitsar av Plex, Grive eller vem nu kommentatorn kan ha varit) och Sveriges EM-drömmar var skingrade innan de hunnit formas.

Fast som jag minns det var det ingen som var så värst förvånad på den tiden. Det är lätt att glömma bort nu, men att hålla på det svenska landslaget var ett ganska förtvivlat företag ganska länge. VM 74 var mitt första minne, men det förbleknade snart under intrycket av nederlag mot norrmän och rumäner och förväntningar som ofelbart sveks så fort de fått en chans att uppstå. Pragfiaskot 1985 var en första svidande lektion i vad som hände så fort man vågade ha för höga förhoppningar på landslaget och Costa Rica-matchen i VM 1990 var en annan och värre minnesbeta. Dessellan fanns det oräkneliga små tillfällen då hoppet tändes, segrar över loja italienska världsmästare, mirakulösa kvitteringsmål av Masse Magnusson mot Västtyskland, och vänskapsturneringssegrar i Berlin, men ännu mer oräkneliga 0-1-nederlag mot Portugal hemma sedan Bernt Ljung eller någon annan klantskalle ställt till det för landslaget. För min del var EM 1992 det stora ögonblicket, ögonblicket då Sverige plötsligt presterade över all förväntan och visade sig kapabelt att slå ut både England och Frankrike (båda upphaussade världslag i försnacket). Den långa svackan efter VM 1994 var visserligen dyster, men som jag minns det fanns det ändå hela tiden känslan av att vi egentligen var bättre än så, inte den tröstlösa förväntningen på nederlag som jag minns från de långa, långa Labanåren när min syn på det svenska landslaget formades.

Och vart skulle jag komma med allt detta? Jo, att det egentligen är egendomligt att jag nu, inför en bortalandskamp mot Nordirland, känner mig ganska säker på att Sverige kommer att vinna. Kanske inte efter något strålande spel, kanske inte efter att ha dominerat matchen, men vi kommer att vinna. När förlorade vi senast i kval mot ett lag som vi borde ha slagit (jag räknar inte den betydelselösa EM-kvalmatchen mot Lettland)? Mot Österrike 1997. När har vi tappat poäng mot lag vi borde slagit? Mot Lettland och Ungern, omedelbart i inledningen av EM-kvalet 2002. När kvalen väl har kommit i gång har vi under Lagerbäcks regim visat en närmast övernaturlig förmåga att till sist gneta till oss en seger. Man kan jämföra med vår granne och kvalmotståndare från Danmark som under samma period tappat poäng mot länder som Wales, Vitryssland, Nordirland, Georgien och Bosnien-Herzegovina. Det brukar sägas att stabilitet är en gammal svensk dygd. Men egentligen är den ganska ny. Trots allt har vi inte förlorat en tävlingsmatch med fler än två mål sedan hösten 1980. Mot Nordirland i Belfast, för övrigt.