Tredje söndagen i mars

Mina tankar går till Cosmo denna dag.
Cosmo bor på Krukmakargatan och är en av de mest genuina supportrar av Hammarbybandyn som jag känner. Vare sig det är hippt med bandy eller inte förnyar han sitt säsongkort och åker på ett antal bortamatcher. Jag har hört honom sitta o diskutera Hemingway på väg hem från match mot Vindhemspojkarna i div I. Han står alltid på samma läktare - den lilla träläktare vid ena hörnflaggan som kallas "100+" och är döpt efter den uppskattade vikten hos var och en som står där. Sist jag snackade med Cos var han förbannad på supporterorganisationen Bajen Fans för att de inte ordnade resor.

Jag lider med Cosmo, han hade verkligen förtjänat att få åka guldrusig från Uppsala denna gång. Själv var jag inte med på tåget i år. Efter att ha sett 2000-talets samtliga finalförluster blev det teven denna gång (man ser inte bollen där heller).

För egen del hade ändå matchen något gott med sig: jag märkte att detta är viktigt för mig. Jag blev förbannad och bedrövad, började skylla på otur. Eftersom jag den senaste tiden brottats med frågeställningen om hur viktig idrotten och hammarbyismen egentligen är för mig var det bra att åter känna de där känslorna.
Det går alltså att känna en viss tacksamhet även över en förlust.

(Jag vet att detta är fotbollsblogg, men det skiter jag i just nu)