10 mars 2007

Halløj på herrgården

Jag hör från Danmark att biljetterna till Sverigematchen i juni släpptes igår. Min vän Rico och två kompisar till honom satt startklara vid datorerna medan en fjärde försökte på telefon. Det blev nitlott för dem allihopa. Biljetterna sålde slut på 24 minuter, tydligen nytt rekord i DBU:s historia. Jag antar att vi svenskar får vår egen tilldelning.

"En förlorad värld" vann för övrigt Expressen Kulturs omröstning om bästa tv-serie någonsin. Jag vill gärna ha lagt till handlingarna att jag själv röstade på Six feet under, med Pang i bygget som tvåa och Den goda viljan som trea. En förlorad värld har jag händelsevis sett om den senaste veckan - mitt senaste dvd-box-projekt för tidiga morgnar med Vilhelm - men jag erkänner att den tjockflytande aristokratromantiken får mig att storkna. Detta självklara antagande att människor som inte kan uppskatta kaviar utan lök är föraktliga knölar! Denna skorrande klagosång över gamla stilfulla aristokrater som - jämrar sig Evelyn Waugh - "must die... so that things might be safe for the travelling salesman, with his polygonal pince-nez, his fat wet hand-shake, his grinning dentures." Jag undrar vad han skulle tyckt om folk som låg på telefonen för att försöka få biljetter till Danmark-Sverige?

Och Sebastian, förresten? "Sebastian har det där känsligt magiska" skriver Katrine Kielos i Expressen idag. "En speciell arrogans inför omvärlden sprungen ur insikten om att majoriteten av mänskligheten är mindre levande än han själv: vettskrämda medelmåttor." Well, uppenbarligen kan man vara ungsosse och ändå vara mottaglig för Waughs speciella snobbism. Själv kanske jag höll med Kielos när jag var sådär en arton år gammal, men nu lutar jag som vanligt åt Kingsley Amis åsikt, att Sebastian egentligen är en ganska tråkig och självupptagen typ som super för att han själv har upptäckt hur tråkig och självupptagen han är. Waughs grundläggande estetiska misstag är att han utgår från att hans personer är viktiga (eftersom de jagar räv, bor på slott och dricker fyra sorters vin till maten) utan att han, som författare, riktigt behöver motivera varför de är viktiga. Och uppenbarligen funkar det ju ändå, på många håll i alla fall.

9 kommentarer:

Billy Swan sa...

KIngsley Amis har koll, men jag har inte sett tv-serien (vad är det för straff på det?), bara läst boken. Jag tycker nog att Waugh har lite humor och emellanåt behandlar sina rikingar med välriktad ironi.
Sebastian däremot, uuuuuh. Folk varnar en för allt möjligt när man skaffar barn (inget sex, ingen sömn etc), men de viktiga varningarna hörde aldrig jag. Varför talade ingen i tid om att man skulle tivngas se saker som Gladiatorerna, Fångarna på fortet och Schlagerfestivalen?
DN:s schlagerexpert (Mattias Dahlström, som problemfritt växlat om från hip-hop-expert...) menade att Sebastians refräng lät som en episk David Bowie och sedan dess kommer jag aldrig att tro på nånting som Dahlström skriver eller säger. Jag finner det här problematiskt, jag tycker inte alls att det är rimligt att ena dan vara down med grabbarna i Bronx och Oakland och nästa köra upp snoken i Bert Karlssons och Sebastians röv.
Det hänger inte ihop nånstans och det är definitivt inte estetiskt.
Danmark-Sverige? Spöa lillebror, säger jag. Samtidigt hoppas jag att någon vettig skribent passar på att hitta ett vettigt sammanhang för att förklara att det är Danmark och inte Sverige som gav upphov till Jantelagen.
Jesper?

Jesper sa...

Fan, Billy, jag menade ju Sebastian Flyte i "En förlorad värld"... En Jantekommentar, jag vet...

Billy Swan sa...

Aha, den Sebastian... Kanske dags att revisit Brideshead sådär 20 år senare?
Jag tyckte annars att det stämde på Idol-Sebastian eftersom han verkar både tråkig och självupptagen (och har en speciell arrogans inför omvärlden).
Detta tyder på att varningarna om för lite sömn och efterföljande gröt i skallen trots allt är befogade.
Men hellre för lite sömn och lite gröt i huvudet än ännu en Melodifestival vilket det tydligen heter nu, inte Schlagerfestival.
Oavsett vilket, den Jantekommentaren förtjänade jag.
Finns det för övrigt nån dansk landslagsman i dag född i Nyköbing Mors som jag kan trösta mig med?

Grue sa...

Äh, jag gillar boken och nästan ännu mer serien som är välspelad och snygg. Waugh var säkert en fjant på många sätt med sin katolicism och beundran av aristokratin men det är en fascinerande värld. Speciellt gillar jag dén att en kamel genom ett nålsöga (rik in i himmelriket) inte alls är en omöjlighet: "it's all part of the Alice-in-wonderland side of religion".

Jesper sa...

grue: Särskilt när Lady Marchmain lägger till den där funderingen att "det kan vara en dödssynd för en rik människa att avundas de fattiga deras priviligier"... Nej, jag köpte den där snobbromantiseringen när jag var 17, men jag gör det inte längre. Jag lånade ut Kingsley A:s sågning av tv-serien till Expressen, men jag upptäcker nu att han, på ett betydligt mer distinkt sätt, avfärdade redan romanen när den kom ut, i ett brev till Philip Larkin den 8/10 1946: "I may have missed the irony, but I cannot believe that a man could write as badly as that for fun. Nay, if it hade been QUITE CLEAR that the man was BUGGERING THE BOY'S ARSE and SHAGGED THE BOY'S SISTER when he couldn't BUGGER THE BOY'S ARSE any more, I shouldn't mind so much. As it is, I DO. VERY MUCH."

grue sa...

Jag gissar att jag är kvar på en sjuttonårings mentala stadium då.:) Får se om jag växer upp snart.

Jag tycker Amis missar lite av poängen. En bok kan va bra även om författaren har skumma värderingar. Går du till Thomas Mann så finns det massa bråte där också men det gör inte att han inte skriver bra (betydligt bättre än Waugh förstås). Sen finns det ju annat i romanen som inte har att göra med överklassbeundran: Anthony Blanche t ex.

Jesper sa...

grue: nej, men i mina ögon hör värderingar och människosyn ändå till det som kan göra en författare mer el mindre tilltalande. Och Waugh förmedlar sin snobbism på ett så oreflekterat sätt att det känns som om han tar för givet att man som läsare ska dela hans synsätt - som består i att folk fördöms för att de inte kan uppskatta kultiverad mat på rätt sätt (Rex Mottram) eller anses konversera vulgärt (Mrs Muspratt). Jag har svårt för det där. Och tyvärr tror jag att Kielos är ganska representativ för dem som fallit för just En förlorad värld med sitt omogna pladder om människor som på något sätt är mer "känsliga" och "levande" än de "vettskrämda medelmåttorna" som inte vågar leva. Billig självgodhet och förljuget människoförakt kallar jag sånt.

grue sa...

"Och tyvärr tror jag att Kielos är ganska representativ för dem som fallit för just En förlorad värld med sitt omogna pladder om människor som på något sätt är mer "känsliga" och "levande" än de "vettskrämda medelmåttorna" som inte vågar leva. Billig självgodhet och förljuget människoförakt kallar jag sånt."

Bra poäng, det ligger säkert en hel del i det. Inte minst Julias och Charles konversationer har mycket av det där; förakt för dom som "inte fattar" (som Charles fru t ex).

Jag får nog bedriva lite självanalys för att komma fram till varför jag gillar boken.

Jesper sa...

grue: Som du säkert förstod fick min polemik extra skärpa av att det var en äldre upplaga av mig själv jag debatterar mot... Har för övrigt romanen i en upplaga från 1959 härhemma och upptäckte nu att Waugh verkar ha haft en väldigt klar blick för dess skavanker själv. I ett förord talar han om att boken, som en följd av krigsårens knapphet ("the period of soya beans and Basic English") genomsyras av "a kind of gluttony, for food and wine, for the splendours of the recent past, and for rhetorical and ornamental language, which now with a full stomach I find distasteful."

Sen slår det mig hur nära tv-serien ligger boken. Tv-mediet har utvecklats på 25 år.