30 mars 2007

That hillbilly highway - Tre Hörnor Straffs allsvenska guide (del 1)

För de tre eller fyra människor i landet som delar vår särskilda form av nörderi presenterar vi här första delen av vår allsvenska guide, nämligen listan på

Vilka allsvenska lag som motsvarar vilken countrystjärna

AIK - Garth Brooks. Betonar gärna sina "friends in low places". Men lite för täta band till etablissemang och lite för stora försäljningssiffror för att det ska kännas trovärdigt.

Brommapojkarna - Roger "King of the road" Miller. Branschveteran och one hit wonder på en och samma gång. Om man mest driver sin verksamhet inom Disneykoncernen är det väl ingen som kan förmena en ens stund i solen.

Djurgården - Buck Owens. Den skamlöse enteprenören. Uppträder gärna som bondtölp på tv om publiken så kräver, men hitkänslan kan ingen ta ifrån honom.

Elfsborg - Dwight Yoakam. Den intellektuelle från landet, den klipske unge mannen som skapar nytt genom att betona samhörigheten med myllan. Men hur långt kan det utvecklas innan motsättningarna blir uppenbara?

Gefle - Tom T. Hall. Genuin, intelligent, medveten, blir aldrig spektakulär, gör aldrig bort sig och kommer aldrig att bli världskändis.

Gais - Waylon Jennings. Kör sin eviga outlawimage, men frågan är om publiken finns kvar?

IFK Göteborg - George Jones. Meritlistan finns där, men förmågan att strula till det likaså. Guldskivorna hänger där på väggen, men frågan är om det finns någon väg ut ur Country Music Hall of Fame?

Halmstad BK - Willie Nelson. Mannen som gör vad som faller honom in. Trenderna må skifta, försäljningssiffrorna pendla, men Willie kör på som han alltid har gjort, utan att hetsa upp sig eller slå sönder några hotellrum. Känslan för musiken förblir total och om det behövs en eller annan irreguljär cigarrett på vägen (visst kan man tänka sig jointen gå runt mellan Janne Andersson och hans mannar i halvtid?) så skadar det väl ingen fattig?

Hammarby - Dolly Parton (1982). "Working nine to five, what a way to make a living". Fortfarande den lilla tjejen från vischan om man frågar henne själv, men i en ny miljö som kräver duetter med Kenny Rogers och filmroller med Burt Reynolds om allt ska gå ihop. Lite problem med vikten och perukerna, lite problem med skötseln av Dollywood, kommer hon att hitta tillbaka till bluegrassen och till sig själv?

Helsingborgs IF - Jim Reeves. Påkostat Nashvillesound som förpackar äkthet till en publik som flyttat till villaförorten. Säljer fint, men kraschen är alltid hotande nära.

Kalmar FF - Patsy Cline. Tjejen från landet som blivit snyggt förpackad i Nashvillesound och latinamerikansk popinstrumentering. Kan bära högt upp i hitlistan, om planet håller sig i luften.

Malmö FF - Johnny Cash (1988). Framgångarna och det totala självförtroendet är långt borta, the Man in Black har sin ruffiga image kvar men ingen riktig självtillit. När kommer Rick Rubin och räddar honom?

Trelleborgs FF - Hasse Kvinnaböske Andersson. Skamlös skåntry för folk som inte bryr sig om trender. Funkar det så funkar det och då får man ta med sig hunden in i himlen.

Örebro SK - Porter Wagoner. Vem? Jo, en gammal trotjänare, tillbaka i rampljuset igen. Men knappast för att sätta världen i brand.

16 kommentarer:

Erik D. sa...

Innovativt och bra Jesper! Allt som går utanför gängse fotbollsskriverier utan att bli fånigt är alltid läsvärt. Jag är ytterst medveten om att det är en vass egg att befinna sig på, men om man inte försöker blir det heller inget.

Allt gott hälsar Erik D.

SB sa...

Kul läsning, ser fram emot fortsättningen.

lee sa...

Garth Brooks...nu var du elak i överkant. Vi är naturligtvis Charlie Pride. Say it loud - I´m black and I´m proud!

Jesper sa...

lee: Ray Charles har också gjort en bra countryplatta...

...grönvita sidan upp! sa...

Ser mer Bajen som Gram Parsons, unik, nyskapande, transcenderande och ständigt på gränsen till döden, men det är väl det vanliga självbedrägeriet.

Jesper sa...

gsu: Jag trodde inte att Parsons sociala bakgrund passade så bra till er självbild...

Anonym sa...

Jesper

Vi har pratat om metaforers styrkor och svagheter förr. Men man kan ju inte låta bli;-)

Jag skulle nog jämföra Bajen med The Band. Har hållt på i evinnerliga tider och alltid varit populära i media och bland kollegor, men utan att nå hela vägen fram. Har dock varit en stor inspirationskälla för de flesta i branschen...

/Flugan på väggen

Jesper sa...

Flugan: Ja, gränserna är godtyckliga men The Band brukar sällan kallas country. Fast Emmylou Harris fick sjunga på "Evangeline".

...grönvita sidan upp! sa...

jesper: Funderade också på The Band. "The Weight" är den bästa countryn jag hört, kanske just för att det inte är country.

Jesper sa...

gsu: Ser man till musikens hela anda, då undrar jag om det finns NÅGON musik som förtjänar att kallas country så mycket som The Band... Men alla de där etiketterna är godtyckliga, påsatta av marknadsföringsskäl vid någon tidpunkt i historien. Jag var på en jättestor "Americanafestival" i North Carolina för två år sen och då var det inte en människa som ville bli kallad för countryartist (fast alla där skulle ha kallats country från en svensk synvinkel, det var folk som Steve Earle och Rodney Crowell): "country" för dem var ett slags motsvarighet till eurodisco eller nåt i Europa.

Anonym sa...

Jesper

The Band är ju för fan den moderna countryns urmod...ehh urfader;-)

Jag har för övrigt en liten svensk countryraritet.
Ett kirunaband som skickade en demo till mig för några år sedan. Det kändes som ett skämt så den blev liggande i en låda i flera månader innan jag som av en tillfällighet lyssnade på den. Och då visade det sig att den var sjukt bra.

Jag ringde dem för att höra hur det hade gått med demon, och det visade sig att de signats av Blackstone och släppt ett album.

Tyvärr hade den amerikanska producenten misslyckats med att fånga magin från demon. Men jag har tror att jag har kvar demon i någon skivback.

/Flugan på väggen

The Bad Boy from Beddinge sa...

Flugan: som självutnämnd hedersmedborgare i Norrbotten, yrkar jag starkt på att få tag på en kopia på den där demon. Det är inte Acne du syftar på?

I övrigt: jäkla trevlig liten tråd det här, skule väl hellre se just Rodney Crowell på MFF, hade storhetstiden med The Hot Band på 70-talet, hamnade i annat lyckligt äktenskap på 80-talet, försvann nästan helt under 90-talet för att i början av det nya seklet blixtra till med några av sina bästa prestationer. Men frågan är vad som händer nu...

Och tillbaka till TFF igen, så tillhör jag dem som alltid varit svag för äktheten hos gamle malmöiten Hasse Andersson. Det blir bara värre och värre det här...

Anonym sa...

Bad boy from beddinge

Bandet heter Willy Clay Band och plattan heter Rebecca Drive. (Den finns på Music Store och är värd sina 90 kr)

Vad det gäller demon så ska jag försöka hitta den.

/Flugan på väggen

The Bad Boy from Beddinge sa...

FPV: Stort tack för tipset, har nu blivit av med en halvtimme av den här dagen genom att hamna på www.rootsy.nu och läst sjukt många tips på bra musik. Samt hela tiden provlyssnat på Willy Clay Band. Kanonbra, i mina öron. KAn också köpas över Rootsys hemsida.

Jesper sa...

bad boy: som jag avundas folk som har halvtimmar att bli av med.

The Bad Boy from Beddinge sa...

Jesper: Jag sa inte att jag hade den... :-)