Två stycken inte helt fotbollsrelaterade funderingar apropå sändningarna från Champions League

1) Vad är det med AIK och hårgelén?
2) Vad är det med f d fotbollsspelare och prydnadsdjur? Eller mer specifikt, prydnadsgiraffer?

I går trodde jag länge att Ralf Edström hade en uppstoppad leopard bredvid den vinröda skinnsoffan i vardagsrummet. Strax bredvid honom syntes ett fläckigt bakben. Man kunde inte ta ögonen från det. "Är det porslin?" frågade jag häpen mitt tevesällskap. Han påpekade klokt bristen på ljusreflexer och vi kom fram till att det nog snarare var skinn eller tyg.

Uppenbarligen väckte den lika stor fascination hos tv-teamet som hos mig, så sändningen hemma från det edströmska kället avslutades med en målmedveten utzoomning. Och då stod den där. En 1,5 meter hög plyschgiraff. Med ett par fotbollsskor hängande om halsen.

Det var förstås väldigt svårt att toppa. Ändå stirrade jag i tysthet när tv-kameran i dag gjorde sitt intåg hemma hos Patrik Andersson. För vad stod där, bredvid korgsoffan med röda kuddar, om inte två stycken prydnadsgiraffer? I trä denna gång, och förmodligen inte mycket högre än en meter. Men ändå. Hur vanligt är det egentligen med just väldigt stora giraffer i inredning? Vilka är oddsen för att två slumpmässigt utvalda personer båda två skulle visa sig pryda sina hem med just dessa djur?

Om jag hade skrivit det här i går hade jag haft med något exalterat om Mancini, och kanske något litet om att Kim uppenbarligen inte förlorat känslan helt i vänsterfoten. I dag blir det väl något om Henrik Larsson i stället. Jag vet inte om han faktiskt åker hem till Helsingborg nu, men om han gör det är det med total oantastlig professionalism. Han hade ett jobb att göra, han gjorde det, han åkte hem. Det är inte så mycket av vare sig hjärta eller smärta, men det är modern fotboll. Henrik Larsson är mer än en symbol, han ÄR modern fotboll och man kan kanske inte direkt älska det men jävlar vilken respekt det ger.