1) Trevligt för en utomstående är det alltid att bevittna supporterns paranoia å sin klubbs vägnar. Hagström muttrade, när jag träffade honom i torsdags, om att Max von Schleebrügge fått chansen i landslaget först sedan han lämnat Hammarby, "fast han var lika bra innan". Tja, Lucics landslagspensionering ihop med Antonssons och Kalle Svenssons bänknötarstatus utomlands skulle ju också kunna ha med chansen att göra. Fast för Hammarbysupporterns, precis som för AIK- MFF- eller vem-som-helst-supportern känns det ju så mycket skönare att tänka på sin älskade klubb som en föraktad och förföljd företeelse.
2) Trevligt, fast samtidigt otrevligt, att läsa Henkes fina Chippenintervju i Offside. Chippen har givetvis alldeles rätt när han säger att han är en sån som folk älskar att ha åsikter om. Som en som gärna irriterat mig på honom i hans egenskap av uppenbar mopperaggare turned megastar fick jag lite dåligt samvete av att läsa intervjun, men problemet är ju olösbart. Chippen, Zlatan, Petter Hansson och Lars Lagerbäck är ju i mina ögon personer i ett tv-serie, och om jag engagerar mig känslomässigt i någon av dem är det precis som när jag retar mig på Charles Ryder i "En förlorad värld" eller önskar att Rico i Six Feet Under inte skulle falla för den idiotiske nakendansösen. När man inser att de är riktiga människor, som kan tänkas bli illa berörda om de hörde om ens sätt att reagera, blir man en smula betänksam men kan ni andra hitta ett sätt att lösa den frågan?
3) Trevligt är det inte alltid att läsa Dagens Nyheter. Men i dag stod Mats Carlbom för en glädjespridande insats med sina rader om SAP:s nya partiledare:
Mona Sahlin är känd för att ha ett stort och brett nätverk, både inom och utom politiken. På hennes 50-årsdag i förra veckan var det kändistätt, med namn som Jonas Gardell, Liza Marklund och Jonas Gardell.
17 mars 2007
Tre trallande trevligheter
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
1. Schlebrügge, inte Schleebrügge.
2. Fascinerande med Jespers paranoia när det gäller fotbollssupportrar. Jag är väl knappast ensam om att ha gjort iakttagelsen att svenska fotbollsspelare blir mer attraktiva för landslagsledningen när de flyttar utomlands.
Magnus, nej det är du inte ensam om, men ibland önskar man också motsatsen, läs D. Andersson, Svensson å Alexandersson...
Magnus: Skulle det föreställa en argumentation i detta specifika fall? Jag upprepar gärna min tes - att van Chlebrücke fått chansen beror ganska mycket på att tre kvalificerade medtävlare (fyra med Fredrik Risp) på kort tid fallit bort. Sen är det ju så klart att alla baggbölare och arbetarplågare i landslagsledningen mobbar er stackars trasproletärer med adliga efternamn, men det är så att säga en annan femma...
Men Jesper... vad jag främst argumenterar om är ditt sätt att generalisera över fotbollssupportrar. Din raljans bygger på att jag i det här fallet skulle se min klubb som förföljd och föraktad - därför att Schlebrügge hade svårt att nå landslaget så länge han spelade i Hammarby. I själva verket är det inte viktigt för mig att Hammarbys spelare tar plats i landslaget.
Jag kan förstå att du som landslagssupporter (eller vad man nu ska kalla dig - jag får en känsla av att ordet supporter satt i samband med någon form av fotboll i din värld är något negativt) tror att det är allas högsta dröm att se de "egna" spelarna i blågul tröja.
Jag kan tvärtom se det som en fördel om de bästa Hammarbyspelarna hålls utanför landslaget. Det gör att vår chans att behålla dem i klubben ökar.
Resonemanget om Schlebrügge handlade om fenomenet med att spelarnas chanser till landslagsspel ökar när de spelar för andra ligor än Allsvenskan. Att jag tar till honom som exempel är inte så konstigt eftersom det är en av dem jag sett spela ett stort antal gånger. Det är möjligt att det finns rimliga orsaker till att Max denna gång ges chansen, men min undran gäller snarare varför han inte varit landslagsman för länge sen.
Magnus: Jag är obekväm med kollektiv. Jag är obekväm när folk på Expressens kultursida talar om "kvinnliga" och "manliga" skribenter. Jag är obekväm när folk ger ut böcker som heter "Vi som inte sa hora" och jag är obekväm med de "kulturdebatter" som blir följden och där boken behandlas av någon som gör sig till talesman för något annat "vi".
Jag gillar helt enkelt inte när folk säger "vi".
Jag gillar inte när folk säger "ni".
Jag gillar inte när folk säger "de".
Jag tycker vid närmare eftertanke att personliga promonomina i pluralis kunde avskaffas ett tag, åtminstone i vissa sammanhang.
Och anledningen till att jag tycker så är att det oftast kommer in rök och töcken i samtalet så fort folk pratar å något kollektivs vägnar, en benägenhet att se sig som förorättad, en massa projektioner av den egna aggressivitet på den ansiktslösa motståndaren.
Men det är naturligtvis så att jag själv gärna skulle vilja höra till något kollektiv och inte känner att jag någonsin har hittat något.
Skicka en kommentar