Jag har varit lagledare åt min sjuåriga dotters flicklag i ett drygt år och jag kan konstatera att de finns: de stereotypa tränarfarsorna som med illa dold irritation i rösten gormar åt tjejer som ängsligt sneglar åt sidlinjen och bara blir mer och mer osäkra på vad de ska göra. Sånt är beklämmande, men som vanligt går de pedagogiska myndigheterna alldeles för långt i sin strävan att motverka det. Nyss damp det ner ett dekret från Stockholms Fotbollsförbund att resultat överhuvudtaget inte får räknas när det är 98-or och 99-or som spelar. Eller rättare sagt: mål får tydligen noteras när det spelas match, men det får inte finnas någon tabell, någon turneringssegrare, etc. Den högdramatiska straffläggning som vi i Norrtulls SK förlorade mot Hanviken på Ingarö för två veckor sen blir alltså den sista på ett par år.
Jag tycker det är dumt. GIVETVIS är det grundläggande när man har med småtjejer att göra att man uppmuntrar dem, älskar dem, visar dem att det är ok att förlora om man förlorar. Men varför ska man fördensskull ta bort upplevelsen att förlora överhuvudtaget? Skulle man inte kunna se det som en fostrande situation att förlora en match som lag, att gratulera motståndaren, att övervinna besvikelsen tillsammans? Istället för att överbeskydda på det här klassiskt flumpedagogiska sättet?
14 mars 2007
Fånigt Förbund
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Herregud så dumt. Tävlingsmomentet är ju i allra högsta grad en del av lockelsen med fotboll (idrott) också som liten. Minns att jag visserligen hade dålig koll på tabellen när jag började spela som sex eller sju år gammal men bara det faktum att det fanns en tabell att förhålla sig till gjorde ju att det kändes proffsigt och äkta och på riktigt.
När jag var liten hade vi på mitt dagis boken "200 lekar utan vinnare". Den har inte hjälpt nämnvärt, då jag är en av de sämsta förlorarna som finns.
Lika bra att de tar bort stolparna, ribban och nätet också, liksom domaren, sid- och kortlinjerna.
goesta: Ja, det är som om många som sysslar med pedagogik inte kan förstå att det är roligt när det är på allvar. Att allvar någonstans faktiskt är en förutsättning för att det ska kunna vara riktigt roligt. Känns så förbannat... teoretiskt alltsammans.
Vet inte riktigt hur StFF tänker. Som om tjejer och killar i sju- och åttaårsåldern inte kunde räkna. Det kan dom och det gör dom på varenda träning och varenda match.
Om jag skulle frågat "mina" tjejer i IK Tellus efter matchen mot Norrtulls SK vad slutresultatet blev skulle samtliga, sprudlande av glädje, ha gett rätt svar. De skulle dessutom kunna svara på vilka som gjorde målen.
;-)
sånger: Ja, självklart är det så. Min dotter för in resultaten från matcherna på träningen varje söndag i sin skoldagbok.
Är dina tjejer förresten samma IK Tellus som NSK:s 00-or mötte i Liljeholmen häromhelgen? Då var mina andra dotter med.
Jajamensan! Vi hade ett mixlag av 99- och 00:or. 99-laget drog vi igång för två år sedan, så nu får de äntligen spela matcher. Gissa om det pirrar i magen på dem (och på oss ledare/tränare med). Miniturneringen i Liljeholmen var fan i mig nästan värre att uppleva än när Bajen mötte öis den 21 okt 2001...
Sånger: Grattis! Fast det för NSK:s del mer påminde om Trelleborgs säsong det år du nämner...Jag var också där, fast i den något mer tillbakadragna rollen av förälder o målvaktstränare. Men då vet du också att tjejerna själva vet om de har vunnit eller förlorat - det är upp till oss ledare att lära dem hantera det.
Att de vet. Det roliga är att de flesta av de skiter i det, tycker att det var kul att få lira match. Sen har vi ett par stycken som blir riktigt sura, som står å glor i backen med tårfyllda ögon plutandes med en darrande underläpp. De är faktiskt också bedårande på sitt sätt.
Skicka en kommentar