THS ser tillbaka på året som gick (2)

I september utkom "De apatiska", journalisten GELLERT TAMAS uppmärksammade reportage om svenska landslagsforwards. Tamas undersökte där de allmänt spridda ryktena om att apatiska blågula anfallare som Johan Elmander och Markus Rosenberg skulle ha simulerat sitt tillstånd. Det påstods till och med att Elmander skulle ha gått upp mitt i natten från den säng på landslagets hotell i Solna där han låg med dropp för att "dricka läsk och käka chips".
-Vissa psykologer påstod att Elmander, Rosenberg och Henke Larsson medvetet eller omedvetet ska ha känt av förbundskaptenenas motvilja mot anfallsspel och på så sätt suggererat fram det apatiska tillståndet hos sig själva, sa Tamas. Andra gick till och med så långt att de insinuerade att förbundskaptenerna själva skulle ha drogat sina spelare. Men vilka idrottsledare skulle medvetet göra en sån sak mot sina skyddslingar, även om de hyser en förklarlig antipati mot offensiva excesser och publikfriande målkalas?
Reportaget blev extra laddat i och med att Vellinge kommun samtidigt vägrade ta emot de ensamkommande svenska landslagsforwards som från början skulle ha inkvarterats på ett vandrarhem i Hököpinge. "Jag har ju inget emot att ta hand om folk som verkligen behöver hjälp", kommenterade en av vandrarhemmets grannar, lantbrukare Gert-Inge Jönsson. "men det här är ju inga riktiga svenska anfallare, det syns ju lång väg. Jag såg ju när di tränade här på plan att en av dem gjorde mål på varenda målchans han fick och en annan dribblade till och med av målvakten när han var fri." Ett upprop initierat av Svenska kyrkan uppmanade samtidigt alla svenskar att vara redo att ta emot en apatisk landslagsanfallare i sitt hem.

En av årets mest uppmärksammade fotbollshändelser var när AIK:s BOJAN DJORDJIC trädde fram med en debattartikel på sajten Newsmill och förklarade att han, med sin snajdiga klädstil, ville bli en förebild för svenska fotbollsspelare. "I Sverige är det tillåtet att förfalla bara för att man kommit med i laget. Det är synd om svenska tränare när spelarna snabbt blir oattraktiva, börjar klä sig slafsigt och struntar i tränarens behov." Men Djordjic riktade också hård kritik mot svenska tränare som var "tragiska med sina ryggdunkar och sin jämställdhet" och "helt hade glömt hur man uppvaktar en spelare". AIK:s Mikael Stahre, förklarade Djordjic, "skriver lappar, ringer och lämnar kärleksmeddelanden på telefonen. Han har stil, helt enkelt." Djordjic menade vidare att "det var spelarens plikt att se till att tränaren är tillfredsställd. Om det innebär att man får köra idioten till frukost så får man helt enkelt ställa upp."
Artikeln blev den överlägset mest lästa på Newsmill i år. I december avslöjades det dock att Djordjic kastat ut Stahre från deras gemensamma hem på kansliet på Råsunda och hindrat honom att träffa de andra AIK-spelarna. Stahre sades ha kontaktat både polis och advokat. Djordjic vägrade kommentera ärendet när han framträdde i sin nya julshow, utan nöjde sig med att håna bland annat Pontus Wernbloom och Henrik Rydström för deras "svenniga kläder".


Strax därefter avslöjades den sensationella uppgiften att förbundskapten LARS LAGERBÄCK under lång tid varit betald agent för Danska Fotbollsförbundet DBU. Lagerbäck tonade dock ner uppgifterna och förklarade att de hållits hemliga, eftersom de varit del av en mycket komplicerad kontraspionageoperation, med syfte att sprida den svenska fotbollsideologin till de benhårda gladfotbollsivrarna på andra sidan Sundet. "Det har inte varit lätt, för man får nog säga att det har förekommit en form av hjärntvätt inom dansk fotboll." Nu på sistone menade Lagerbäck dock att hans strävanden i det tysta äntligen burit frukt, något som det senaste VM-kvalet varit exempel på. Danskarna hade där äntligen visat sig mottagliga för den glanslösa 1-0-segerns evangelium. "Det känns som en seger."

Ett svårt avbräck drabbade SVENSKA FOTBOLLSLANDSLAGET när spelarbussen i samband med hemmalandskampen mot Albanien stoppades av en flygande testpatrull från Migrationverket. Det språktest som genomfördes på plats ledde till att landslagets målvakt Andreas Isaksson, samt anfallarna Marcus Berg, Ola Toivonen och Henrik "Henke" Larsson med omedelbar verkan utvisades ur landet. De kommer inte att kunna bli aktuella för svenskt medborgarskap, och följaktligen inte heller för landslagsspel, förrän tidigast hösten 2014.

Sökandet efter NYA DJURGÅRDSTRÄNARE pågick under hela december. Bland de namn som nämndes förekom Filip & Fredrik, bröderna Rongedahl, äkta paret Jonas Gardell och Marc Levengood samt Camilla Läckberg och Robinson-Martin. "Det här med delat ledarskap är väldigt viktigt för oss" kommenterade nytillträdda sportchefsduon Jan Tauer och Ibrahim Ba.


I slutet av december avslöjades att förbundskapten ERIK HAMRÉNS kusin RAIMO, 46, inte skulle medverka vid familjens julfirande i Enköping. Källor nära Raimo menade att det var den kontroversielle julprofilen själv som tröttnat på det lama firandet hemma hos Hamrén, och helt enkelt inte kände sig inspirerad längre. "Raimo tycker att de är dönickar allihop, och att buggandet efter glöggen är aptrist", sa källan.
Andra källor menade dock att flera släktingar till Hamrén menade att Raimo var "jobbig", som började dricka grogg redan efter jullunchen och överröstade tv-kärleksscenerna mellan Lady och Lufsen och mellan Robin Hood och Marian med ekivoka skämtsamheter. "Det blir roligare utan honom." Hamrén tvingades förklara uppgifterna att han inte personligen ringt upp Raimo: "Det är ju Lars Richt som har skött kontakten och Lars sa åt mig att Raimo ville koncentrera sig på nyårsafton med killarna på jobbet istället. Han hade gärna fått komma, det är inte det. Men som jag brukar säga, man kan leda fålen till hon, men man kan inte tvinga honom att dricka" "En dundertabbe av Hamrén", förklarade Aftonbladets fotbollskrönikör Simon Bank och fick medhåll av Raimos agent, Mino Raiola. "En sån stjärna som Raimo måste man behandla med särskild respekt."

TRE HÖRNOR STRAFF SER TILLBAKA PÅ ÅRET SOM GICK

2009 var ett fotbollsår som bjöd på flera höjdpunkter, både väntade och oväntade. TRE HÖRNOR STRAFF tar dig med på en resa genom året som gick.

Redan i maj framgick det att MALMÖ FF gick ett nytt tufft år till mötes. Dock framträdde sportchefen Hasse Borg och avslöjade att de usla resultaten i själva verket var ett led i en medveten, långsiktig strategi som handlade om att lyfta bort pressen från MFF-spelarna. "Det handlar om att få killarna att slappna av, helt enkelt." Genom att medvetet tappa 3-0-överlägen och förlora mot på pappret sämre lag har klubben under flera års tid jobbat mot att befria spelarna från tyngande förväntningar. Särskilt viktigt har det varit att känna av när tabellpositionen blivit så gynnsam att den lett till skadliga förhoppningar hos omgivningen och kontra med en vältajmad fiaskoinsats. En speciell utmaning i en klubb som Malmö FF har vidare varit att hantera klubbens ekonomiska situation utan att väcka destruktiv optimism. "Det har handlat om att köpa dåliga spelare dyrt, helt enkelt", sa Borg. "Det är inte så lätt alla gånger, ska jag säga." Namn som Tobias Grahn, Markus Halsti, Mattias Asper och Babis Stefanidis lyftes av sportchefen fram som lysande exempel på hans välgenomtänkta policy. När riktigt så usla spelare inte stått att få tag i, har man istället inriktat sig på att med ett ambitiöst träningsprogram försämra de man kunnat få tag i - att spelare som Jon Jönsson, Thomas Olsson och Johan Andersson blommat upp så fort de satt foten utanför Malmö nämndes av Borg som ytterligare exempel på hans nyskapande tänk. När arbetet kan tänkas börja bära frukt? "Ja, kanske redan i mitten på nästa årtionde. Men man får inte ha för bråttom i fotboll."


Vid samma tidpunkt framträdde HAMMARBY IF:S styrelse och meddelade nöjt att man lyckats sälja klädhängarna i damlagets omklädningsrum vid Kanalplan till en skrothandlare i Farsta samt hyra ut hela Hammarby TFF till ett bemanningsföretag. Ett särskilt lyckokast var att erbjuda Sebastian Castro-Tellos tjänster som lekledare vid barnmaskerader. "Han är så förtjust att klä ut sig."

Den 6 juni noterades en ny stor framgång för LARS LAGERBÄCKS svenska landslag när man fullkomligt dominerade VM-kvalmatchen mot Danmark på Råsunda. Vid presskonferensen efteråt pekade förbundskaptenen stolt på lagets kraftiga spelöverläge och den straff man tvingat fram, samtidigt som motståndarna förhindrats att skapa en enda målchans. Lagerbäck berömde särskilt Mikael Nilssons funktionella teknik vid Danmarks mål, "att med en smalbensvolley pricka den ende dansk som stod omarkerad framför tomt mål i det läget är inte så lätt som somliga i media verkar tro."
Förbundskaptenen uttryckte också sin tillfredsställelse över att Kim Källström till sist fått ta den straff han hade väntat på sedan EM-kvalet mot San Marino 2003. "Det känns bra". Utfallet av straffen innebar ju desutom att turen går tillbaka till Zlatan Ibrahimovic, som ska få lägga den första svenska straffen i Sydafrika-VM 2010. Tillfrågad om resultatet inte innebar att Sverige inte skulle komma att delta i VM svarade Lagerbäck att detta var "en typisk missuppfattning i media. Jag vet ärligt talat inte var man har fått det ifrån."


I oktober firade AIK att de vunnit Allsvenskan och därmed officiellt utsetts till UNIVERSUMS MEST FRAMGÅNGSRIKA FOTBOLLSKLUBB NÅGONSIN ALLA KATEGORIER PUNKT PUNKT PUNKT SLUT STJÄRNSTOPP HUNDRA GÅNGER MER ÄN DU KAN SÄGA.

I november utdelades NOBELS FREDSPRIS till ordföranden i Svenska fotbollförbundet, Lars-Åke Lagrell, och Sveriges förenade supporterorganisationer som med förenade krafter lyckats lösa Israel-Palestina-konflikten. Lagrell bidrog, enligt Nobelpriskommitténs motivering, med sin "knivskarpa analys" att konflikten inte bara kunde ses som fotbollens problem, utan att "hela samhället måste ta sitt ansvar". Supportrarna förklarade å sin sida att allt bråk "inte var vårt fel heller". När detta stod klart för de stridande parterna "var det en baggis för dem att komma överens".

För en annan internationellt uppmärksammad insats stod DJURGÅRDENS IF:S SÄKERHETSORGANISATION, som genom sitt nydanande tänkande lyckats lösa flera segslitna konflikter i bland annat Somalia och Norra Kivu-provinsen i östra Kongo. Tidigare fredsbevarande styrkor har inriktat sig på att hindra krigsherrar och deras band av narkotikapåverkade barnsoldater att plundra och misshandla civilbefolkningen, exempelvis med hjälp av kravallstaket. Djurgårdsvakterna insåg dock att "folk kunde bli skadade av de där staketen" och drog sig därför helt undan för att låta därför krigsherrarna och de värnlösa byborna komma överens på egen hand. "Och det verkar ha gått bra, för vi har inte hört ett knyst från dem sedan dess."

Efter VM-KVALMATCHEN FRANKRIKE-IRLAND i november beordrade Fifa omspel eftersom tv-kameror visade att Frankrikes Thierry Henry tagit bollen med handen före lagets kvitteringsmål. Fifa nöjde sig dock inte med detta, utan tillsatte en s k "Sanningskommitté" med uppgiften att gå igenom samtliga matcher genom historien som finns inspelade på film. Hittills har det beordrats att VM-kvartsfinalen 1986 mellan England och Argentina ska spelas om, liksom VM-semifinalen 1958 mellan Sverige och Västtyskland. Det upptäcktes nämligen att Sveriges Nils Liedholm vidrörde bollen med handen före Sveriges 1-1-mål. Liedholm tilldelades postumt ett gult kort och hans efterlevande har bett om ursäkt å hans vägnar. Västtysklands högerback Georg Stollenwerk, 79, mottog nyheten med jubel: "Det känns som när vi fick tillbaka Saarområdet". Det har ännu inte avgjorts huruvida de avlidna spelarna ska få ersättas med reserver i omspelet.

I december bekräftade landslagets nytillträdde player manager MARCUS ALLBÄCK att han och Zlatan Ibrahimovic är dödsfiender. "Jag hatar honom och han hatar mig. Jag hatar Anders Svensson också och alla bröderna Elm. Och Magnus Källander har jag hatat ända sedan jag var liten pojke. Förresten hatar jag alla människor, alla, alla! HA HA HA!"

Snömatcher jag (inte) minns

Jag tittar ut genom fönstret och nånting jag inte kan förklara får mig genast att tänka på KLASSISKA SNÖMATCHER JAG MINNS. Eller hur det nu ligger till med minnet. De fem jag genast kommer att tänka på är nämligen:

1) Sverige-Österrike 2-1. VM-kval-omspel, Gelsenkirchen den 27 november 1973. The orginal snömatch, inget snack om den saken. Vit plan med friskottade linjer, röd boll, spelare i handskar. Bara det att jag aldrig såg den. Roland Sandbergs mål, Ove Kindvalls lätta fall som ledde fram till Bosse Larssons 2-0-mål på straff är sådant jag sett i efterhand, som tv-highlights. Jag var åtta år gammal och hade ännu nte upptäckt fotbollen (det skedde först följande vår; en vänskapslandskamp borta mot Västtyskland är den första jag minns). Därför minns jag inte det jag läst mig till efteråt, att Sverige var mer eller mindre utspelat i matchen och att österrikarna ansåg sig lika snuvade på en välförtjänt VM-plats som Sverige både 1998 och nu i höst.

2) Malmö FF-Wisla Krakow 4-1. Europacupen, Malmö den 21 mars 1979. Jag var där. Jag borde minnas hur Tore Cervin stod i snödrivan och firade sitt matchavgörande 3-1-mål. Ändå minns jag det inte. Mitt minne kommer från tidningsfoton och tv-bilder. Omständigheterna spelade roll: mina föräldrar hade skilt sig bara hösten innan, och min mors nye man hade tagit dit mig, som ett försök till kontaktskapande. Jag uppskattar det i efterhand, men det skulle dröja betydligt längre innan just den frosten smälte. Det enda jag minns från matchen är den obehagligt laddade atmosfären som omgav den.

3) Hammarby-FC Köln 2-1. Uefa-cupen, Solna, november 1985. Den måste ha tv-sänts. Annars skulle jag inte ha något som helst minne av matchen (även om jag minns vintern, den som kulminerade i Palmemordet och gav Hasse Gunnarsson titeln på romanen "En jävla vinter"). Däremot märker jag att jag fortfarande tänker på den som en triumf, trots att Köln vände och vann med ett sent avgörande mål i returen. IFK Göteborgs 3-0-seger över Barcelona i Europacupen följande vår är däremot bortraderad ur minnet, just för att returen gick så åt helvete. Kanske brydde jag mig aldrig om returen; kanske var det de fantastiska väderleksförhållandena - som jag minns det påminde det man såg på tv-rutan verkligen om Napoleons reträtt från Moskva - som gjorde att just denna match etsade sig in i minnet hos en icke-hammarbysupporter.

4)Malmö FF-Ajax, Cupvinnrcupen, Malmö, mars (?) 1987.Tja, detta är en match jag mest minns för att den inte spelades överhuvudtaget. För att busschauffören på väg till Malmö stadion informerade oss om att det var inställt. Även då minns jag att jag blev häpen över att något sånt här kunde inträffa på den nivån. MFF vann sedan med 1-0 några dagar senare, över ett lag med Frank Rijkaard, Dennis Bergkamp och Marco van Basten, men i returen blev det utspelning och 1-3. Mats "Balja" Arvidssons sista match av betydelse för Malmö FF, för övrigt.

5) Moldavien-Sverige 0-2. VM-kval, Chisinau, 28 mars 2001. Ibland undrar jag om folk verkligen minns vilken skillnad Marcus Allbäck gjorde för landslaget? Jag minns snödrivorna bredvid plan i Moldavien. Jag tror mig minnas att Sverige spelade i en vit reservdräkt. Jag minns den bottenlöst frustrerade stämning kring landslaget, som satt i efter det misslyckade EM-slutspelet och den dystra hösten året innan, hur ett nyskapat 4-2-3-1 hade skrotats morgonen före match eftersom planen i Moldavien var för frusen (eller hur det var). När folk tjatade om anfallsalternativ hade de tjatat om Yksel Osmanovski och Stefan Selakovic. Och så kom Allbäck, denne i mina ögon ganske anonyme 28-åring, hoppade in i andra halvlek och dängde in två mål i slutminuterna. I nästa match, hemma mot Slovakien, gjorde han om samma sak.

Läsare, låt mig höra om era snömatcher. Det är väl sånt man har julen till.

Extra: Tre nya julgåtor!

Det är ju juletid och vi på Tre Hörnor Straff tycker ju, som ni förstod av inlägget om Svennis och Notts County, att det är skojigt med julgåtor.

Så här har vi då tre frågor till.

1) Titta på den här lilla filmen och svara på frågan: "Var skulle Johan Elmander befunnit sig om han fått den passningen från Zlatan?"

2) Vi undrar också, med anledning av detta: Hur många svenskar får det plats i Heerenveen?

3) Och, till sist, exakt hur mycket mardröm och helvete hade Jonas Sandqvist under hösten i MFF, med hög kvalitet på träningen och 80.000 i månaden?

Utom tävlan: Svennis & Co skaffar nytt jobb

Jag vill be att få göra ett tillägg till min decenniesammanfattning, gällande tristaste ögonblick.

- Svennis, Grip & Backe tränar Notts County
Vi snackar ändå om Sveriges två mest meriterade tränare och en trogen vapendragare. Det är deprimerande att de ser som sin uppgift att ansvara för ett lag i den engelska fjärdedivisionen. Uppgiften blir inte mysigare av att de aldrig bryr sig om att ställa frågan: "varifrån kommer pengarna?".
Underligast är att Backe - som inte kan skylla på ålder, utan snarare borde stå på sitt tränarlivs topp - antar en så bisarr utmaning, som i bästa och mest osannolika fall (serieseger varje år) skulle föra honom till Premier League hösten 2012.
Backe tog sitt förnuft till fånga, gudskelov, men vart ska Svennis ta vägen? FCZ?

Tre hörnor straffs decenniesammanfattning - Ulf

Decenniets roligaste svenska fotbollsögonblick

Alla Stockholmsderbyn, generellt, men allra mest 2001, eller kanske 2003.

Stockholmsderbyna var det som drev allsvenskan under början av decenniet, de gav oss något som vi längtat efter: fullsatta läktare, hets, fantastiska tifon, strålkastarmatcher, nerv, kärlek, hat, passion… 2001 slutade de tre stockholmslagen på allsvenskans första platser och varje derby var en guldstridsmatch. Mitt starkaste minne är nog hösten 2003, Hammarby-Djurgården. Kim Källström har visats ut för Djurgården, Bajen har greppet om matchen och kan utmana om guldet, när Karl Oskar Fjörtoft plockar ner en förlupen höjdboll med handen. Hammarby tappar allt, torskar med 2-3 och Fjörtofts karriär tar slut. Historien berättar att den flinke Fjörtoft inte var av hårdaste virke, men också om vilken status derbymatcherna fått och vilken press det satte på spelarna.

Sverige-Senegal, åttondelsfinal, VM 2002, elva minuter in i matchen.

Henrik Larsson skjuter Sverige mot VM-kvart och inte ens en VM-final känns omöjlig. Det blev inte så, som du kanske minns, men jag minns Henrik Larsson. Det var hans stora chans att visa världen att han kunde göra mål utanför skotska ligan och jag har aldrig sett en spelare så totalt fokuserad på sin uppgift som Larsson var under den turneringen.

Sverige-Bulgarien 5-0, EM 2004

Vilken fest det var. Portugal-EM var den generationens stora chans till framgång. Rent jävla oflyt i kvarten mot Holland satte stopp för ett lag som kunde ha blivit lika klassiskt som 94:orna.

Sverige-Paraguay 1-0, VM 2006.

Att stå på Olympiastadion i Berlin och blicka ut över omgivningarna, se den ändlösa, trögflytande gula floden av svenska fans närma sig arenan, och sedan se dem färga läktarna alldeles gula, det var en riktigt maffig upplevelse. Sverige gjorde inget vidare VM, men hade supportrar i världsklass.

IFK Göteborg-AIK, november 2009, inmarschen

Alla upplagor av Allsvenskan borde sluta med att ettan och tvåan i tabellen möts, alla arenor borde alltid vara fullsatta, alla lag borde ha en inmarschlåt i klass med Joel Almes ”Snart skiner Poseidon”, alla lag borde ha ett bortafölje som fyller en dryg kortsida.

Bubblare:

Sverige-England, U21-EM, juni 2009

Molins långa inlägg, Söders klack, Bergs skott rakt up i nättaket och Sverige hade kvitterat till 3-3 mot England i U21-EM efter fantastisk offensiv och ohämmad coachning från Lennartsson och Söderberg. Det finns hopp för svensk fotboll.

Lucic, Mjällby och stolpen, VM 2002

Nigerias Jay-Jay Okocha snurrar för femtielfte gången med det svenska försvaret, till slut blir Teddy Lucic så snurrig att han i blindo ska sparka bort en boll som är på väg ut över kortlinjen. Bollen träffar Johan Mjällby i baken och studsar – i stolpen. Så nära var det att VM 2002 sorterades in i kategorin Svenska idrottsfiaskon. Teddy Lucic rörde som vanligt inte en min.

Internationell utblick:

Zinedine Zidane, i största allmänhet

Jag kommer fortfarande på mig själv med att sakna honom.


Och de tråkigaste:

Sverige-Senegal, sista sparken, VM 2002

Det är svårt att inte tänka på det ögonblicket som ett av decenniets tristaste. En jävla snedträff. En halvskadad målvakt. En stolpe som inte förmår styra bollhelvetet åt ett annat håll. Och – det visste vi inte då – början på en eländig landslagstrend där Sverige inte vinner när det gäller som mest.

Mamadou ”Big Mama” Diallo värvas av IFK Göteborg 2003

Konstiga brasseimporter, afrikaner på korttidskontrakt, otränade videojuggar, ex-stjärnor på dekis. Allsvenskan har under det senaste decenniet drabbats av en rad krassliga spelarvärvningar. Ändå har inget spelarköp varit ett så fundamentalt tecken på sjukdom – hos svensk fotboll i allmänhet och den tidens IFK Göteborg i synnerhet – som när Blåvitt knöt till sig Big Mama Diallo. Roger Gustafsson hade hittat honom på nätet – ingen agent ville samarbeta med Gustafsson eftersom han gjort klart att han föraktade dem och deras yrke. Den store senegalesen, ålder något oklar, sken som en sol när han klev av planet på Landvetter, Roger Gustafsson såg däremot ut att vilja sjunka genom jorden. Han visste att värvningen stred mot allt han står för som fotbollsledare. Big Mama var jättestor, otränad, oteknisk och lat. I IFK fanns klubblegendarer som Erlingmark och Mild. Ändå, i en tid när blåvita fans längtade desperat efter något som kunde skänka glädje och skratt, blev Big Mama den störste stjärnan, eftersom han vickade på rumpan när han gjorde sina (få) mål, och eftersom han färgade blåvita ränder i håret.

AIK-Hammarby, Råsunda, oktober 2004

Lika kittlande som stockholmsderbyna har varit när de varit som bäst, lika hemska har de varit när de varit som sämst. När Mikkel Jensen satte 1-0 för Hammarby i mitten av andra halvlek blev det signalen till Black Army på norra stå att försöka storma planen. Det lyckades inte, men det krävdes en mur av kravallpoliser hålla tillbaka fansen. Spelarna flydde in i omklädningsrummen. Det var inte det första stora bråket på svenska läktare och inte det sista, men jag kommer aldrig att glömma hur stämningen på Råsunda på någon minut gick från härligt derbyladdad till fullständigt förgiftad, man satt bara kvar och mådde illa. Efter nästan en timmes uppehåll blåste Peter Fröjdfelt till spel igen, och AIK hann kvittera till 1-1. Anders Linderoths slutsats om att ”ligisterna vann” var helt rimlig.


Royal League-mötet Halmstad-Odense på Behrn Arena, Örebro, februari 2005

Alltså, Royal League var en okej idé. På pappret. I praktiken blev turneringen, precis som Big Mama-värvningen, ett bevis på en massa problem i svensk och skandinavisk fotboll. Jag minns att Tommy Töpel, den förbundsfarbror på vars skrivbord Royal League-projektet trillat ner, försökte marknadsföra turneringen som ”en fantastisk chans nu när Uefa-cupen inte är så het längre.” Men vänta nu? Uefa-cupen är ju iskall bara för att svenska lag nästan aldrig är med? Och det är ju därför vi måste starta Royal League?
I praktiken visade det sig att väldigt få människor vill se på fotboll i svinkall februari. Särskilt om motståndet är så osexigt som Odense. Och särskilt om hemmalaget (Halmstad) har en så omodern hemmaplan att man tvingas spela 35 mil hemifrån.
Halmstad vann med 2-1. Det kom 86 betalande åskådare till matchen.

Tyskland-Sverige, VM 2006

Lars Lagerbäck hade predikat att rutinen var hans landslags största kvalitet. I detta VM skulle all uppdämd kunskap som spelarna samlat på sig i EM 2000, VM 2002 och EM 2004 ta Sverige ännu längre. I stället var de tagna av allvaret, på gränsen till förlamade, när de unga tyskarna vrivlade runt. Lagerbäck hade fått ett betydligt vackrare avslut på sin karriär om han hade valt – eller ännu hellre om Lagrell hade valt det åt honom – att avgå där och då.

Bubblare:
- Robin Söder haltar mot sin egen undergång i U21-EM mot England, ivrigt påhejad av ledarstaben, juni 2009
- Albanien-Sverige 0-0, Tirana, September 2009

Internationell utblick:

Zinedine Zidane skallar Materazzi, 2006

Ett så bisarrt slut på en av historiens finaste fotbollskarriärer att jag nästan inte tror att det hände.

Den gyllene badtofflan:

Anders Svensson, för att han har varit med om allt. Fört omhuldad, klacksparkande supertalang med långt hår, sedan mobbad som tråkspelande föredetting. Däremellan ett misslyckat klubbval när utlandskarriären skulle ta fart. Ändå har han visat att inte ens plastgräset i Borås har kunnat ta ifrån honom hans fotbollskunnande. Bonus för att det ser ut som om han fortfarande ha badtofflorna på sig när han går in på planen.

När far dyker är det rätt

Paul Doyle i Guardian om det engelska hyckleriet kring engelsmäns filmning. Ersätt "engelsk" och "engelsmän" med "svensk" och "svenskar" och inte ytterligare ett ord behöver ändras.

Överlag tycker jag att de här frågorna är intressanta. Jag skulle gärna se en större undersökning bland fotbollsspelare vad de egentligen tycker är rätt och fel. De flesta elitspelare tror jag bekänner sig till nån variant av domaren-dömer-moralen, att man gör vad som behövs för att vinna och för att gynna sin egen karriär. Men inom detta finns det en stor mängd nyanser, för jag tror få spelare är så cyniska att de tycker att man får göra vad om helst som gynnar laget, bara man kommer undan med det. Vad får man göra för att psyka en motståndare? Var går gränsen för ens lojalitet mot ens lagkamrater? Min teori är nog att de flesta människor agerar efter någon form av kodex, fast de ibland inte uttalar den offentlig och ibland har övertagit den från sin omgivning utan att reflektera.

När skillnaden mellan den "offentliga" och den "professionella" moralen blir så pass stor som i England blir det naturligtvis extra intressant.

Allbäck goes goddag yxskaft

Ja, jag skrev när Allbäck åkte med Hamréns allra första trupp till Italien att det skulle bli intressant att se hur han kommer att hantera medierna. Det var efter att ha sett hur obekväm han blev i TV-studion hos Ekwall och Lundh, där han inte alls kunde hantera deras sätt att småhetsa eller helt enkelt ställa ärliga följdfrågor.
Jag har bara goda erfarenheter av Allbäck, och kan förstå att Hamrén vill ha denne stabile, sympatiske man vid sin sida. Samtidigt är det något med den där prydliga fasaden, hans sätt att knyta fintröjan nonchalant över skjortan, som får honom att se ut som om han ska spatsera vid båtbryggorna i Kullavik och artighetskonversera grannarna i villaområdet: "Och bilen går bra?", "Har du tagit upp båten än, Lundström?", "Hälsa frugan!". Så där bekvämt som man ska prata med sina grannar och det inte spelar nån roll om bilmotorn skurit, båten frusit fast eller frugan har dragit.
Tyvärr kommer inte fotbollsreportrarna att nöja sig med standardsvar. Och Allbäck lärde väl sig igår, när han fick frågor om relationen till Zlatan, att det inte heller funkar att göra som Lagerbäck, nämligen att betrakta alla citat som vidarebefordras av journalister som lögner.
Därmed inte sagt att valet av Allbäck är fel. Han får väl lära sig, även om det inte blir lätt.
Erik Hamrén måste ju välja en kollega som han själv kan samarbeta med, och inte en som Zlatan tycker om.
Zlatan är ju inte ens med i landslaget nu, och det vore ju onekligen snopet om Hamrén utsett Chippen eller Alexander Östlund till assisterande, och Zlatan ändå fortsatt att tacka nej.

Det stoff mardrömmar väves av

Erik Hamrén har alltså fått en "mardrömsinledning" som förbundskapten. Ibland undrar jag om det är lönt att försöka använda språket i fotbollssammanhang, när det så systematiskt missbrukas, när varje ord berövas sin tänkbara innebörd?

Larsson goes controversial

Ja, Magnus Hagström är obekväm över att en kille som visst lirat i AIK och Djurgården nu ska träna hans Hammarby. Säga vad man vill, men i skenet av att Henke Larsson tar över Landskrona Bois kommer den lilla konflikten i skymundan. Han är inte rädd att stöta sig med folk i alla fall, den gode Larsson.
Hursomhelst är det uppenbart att vi som är supportrar inte kan ställa några lojalitetskrav på den som gör tränarjobbet till sitt yrke.
Spännande tränarkamp i Superettans tippade topplag blir det i alla fall med Larsson, Janne Andersson och Rikard Norling. Och så radarparet Borgqvist/Blomqvist då.

Tre Hörnor Straffs Decenniesammanfattning – Mats

De fem roligaste ögonblicken.

Parma-Inter, 18 maj 2008:

Jag skulle ju gärna kunna göra både en och två listor med bara Zlatan i huvudrollen. Till skillnad från någon annan svensk fotbollsspelare genom tiderna håller han för det. Men jag väljer när han, efter sex veckors skadefrånvaro, hoppade in i den andra halvleken borta mot Parma. En halvtimme före slut.

Det stod 0-0 och Inter visade upp ett krampaktigt spel med ett påtagligt impotent anfall. Det var den sista omgången för säsongen och Inter var tvungna att vinna för att ta hem Lo Scudetto före ett Roma som hade tagit en tidig ledning borta mot Catania.

Zlatan behövde bara 25 minuter på Stadio Ennio Tardini. På de minuterna smällde han in två mål. Det första helt på egen hand, det andra på läckert inlägg från Maicon. Det är sådana insatser som gör spelare odödliga.

Tottenham-Chelsea, final i Carling Cup, 24 februari 2008:

Spurs kom tillbaka från underläge mot Chelsea (vilket bara det räknas bland det svåraste i modern fotboll) och vann sin första titel under det här århundradet. I förlängningens fjärde minut nickade Jonathan Woodgate, bara en dryg månad gammal i klubben, in 2-1 på Jermaine Jenas snygga frispark.

Givetvis ett drama och en upplevelse färgad av mina sympatier, men det är väl vad de här listorna (också) ska få lov att handla om. Det privata fotbollsrummet.

Nästan hela förlängningen tillbringade jag i trädgården, vankande av och an, under vilket jag ängsligt (läs: panikartat) försökte tolka de avlägsna ljuden av familjens tjut framför TV:n.

Någon vecka senare vågade jag för första gången se denna förlängning (som jag så klart spelade in). Även denna gång var det obrutet spännande.

Milan-Liverpool, final i Champions League, 25 maj 2005:

Jag minns hur hustrun kom ner och undrade vad det stod. ”3-0”, sa jag. ”Men då så”, sa hon, gick upp igen och la sonen och började läsa i någon bok. Två tjut senare från bottenvåningen fick henne att rusa nerför trappan. Plötsligt hade Liverpool gjort både 1-3 och 2-3 mot ett Milan, världsberömt för att kunna spela på resultat.

Aldrig har Steven Gerrard visat så mycket fysisk kraft som när han (mer eller mindre) ensam tog tag i matchen och visade vägen genom sin eleganta nick till 1-3. Matchen gick till straffar och när Sjevtjenko, vid 3-2 i straffar till Liverpool, sköt i famnen på Jerzy Dudek, var ”Miraklet i Istanbul” ett faktum.

Malmö FF-Elfsborg, 30 oktober 2004:

Det är möjligen inte det mest självglänsande guldet denna väl medaljerade klubb tagit. Men den som som efter 30 matcher (numera) är överst i tabellen är ju den bäste just det året.

Jag glömmer aldrig straffen. Jag vågade inte titta. Vände blicken bort från målet, mot mittlinjen. Såg att Jon-Inge Höiland plötsligt började jogga framåt. Förstod inte varför. Ända tills han hann fram alldeles perfekt i tid och tryckte in returen på Nicklas Skoogs bedrövliga straff och med det sköt guldet till Malmö FF.

Klubbens första på 2000-talet och den första seriesegern sedan 1989.

Sverige-Argentina, 12 juni 2002:

Sverige hade hamnat i Dödens Grupp. Det fanns inte på kartan att vi skulle ta oss vidare i VM i Japan/Korea. Inte med Nigeria, England och Argentina i samma grupp. Att vi lyckades spela 1–1 mot England var möjligen ingen större överraskning, med tanke på den statistik Sverige har mot dem. Segern mot Nigeria, med två mål av Henrik Larsson, gav visst hopp. Men att vi skulle ha en chans mot Argentina gick bara inte att tänka sig.

Det visade sig att den 59:e matchminuten skulle bli en lyckominut. Det var då Niclas Alexandersson kvitterade mot England och det var då Anders Svensson skruvade in 1-0 bakom den argentinske målvakten Cavallero. Tillsammans med Ravellis räddning 1994 är möjligen Anders Svenssons barnsligt lyckliga ansiktsuttryck den fotbollsrepris som vevats flest gånger i sport-TV i modern tid.

Frågan är om Sverige varit bättre i något enskilt ögonblick under de senaste tio åren, än just i denna stund, den 12 juni 2002 på Miyagi Stadium. Jag tror inte det.

De fem tristaste ögonblicken.

Sverige–Danmark, 6 juni 2009:

Det är klart jag är efterklok. Man har den rätten när man skriver den här sortens betraktelser. Men allvarligt. Zlatan Ibrahimovic var förste straffskytt i italienska mästarna Inter. Av en anledning. Medan Kim Källström aldrig kom på fråga i sitt Lyon.

Ändå fanns det en orubblig ordning i det svenska landslaget som medförde att när vi hade en gyllene chans att ställa en fot i nästa års VM, då skickades denne Källström fram. I gula skor. Tretton år efter Kennet Anderssons ödesdigra miss, på samma arena (i VM-kvalet mot Österrike) slog Källström inte straffen bättre än att Thomas Sörensen kunde rädda.

Det var min första landskamp på Råsunda, det kändes i just det ögonblicket också som det borde vara den sista.

Manchester United – Tottenham, 4 januari 2005:

Pedro Mendes chansskott från mittlinjen seglade ner mot United-målvakten Roy Carroll, som fumlade och tappade in den bakom sig. Det var i den 89:e minuten. Jag minns hur jag jublade i soffan. Äntligen skulle vi slå United på Old Trafford.

Men det blåstes aldrig för mål. Detta solklara mål dömdes inte ens bort. Jag mår fortfarande illa när jag tänker på det. Det finns rimligen bara en förklaring till hur tre domare kunde missa att bollen var nästan en meter över mållinjen.

Varje gång jag plågar mig själv med att titta på sekvensen på YouTube, varje gång ser jag Roy Carrolls långa blick bort mot sidlinjen, efter att han genomfört sin närmast fantastiska akt av fusk. Jag hoppas verkligen att han lider av usel nattsömn. Än idag.

Om inte annat får får jag väl åka över till Odense och fråga honom någon gång. Det senaste jag hörde var att han idag står för danska ligaledarna OB.

Sverige-Holland, kvartsfinal i EM 2004, 26 juni 2004:

Det gick ju att se på en hel kontinents avstånd. Klart som fan han skulle missa, med det kroppspråket. Med den senaste projektilen (i lördags kväll mot Espanyol) i färskt minne är det svårt att förstå att det var samma Zlatan i Portugal.

Men just den kvällen, i en match där Sverige hade vassaste chanserna (i synnerhet i förlängningen) och där jag fortfarande kan få ont i magen av tankarna på Ljungbergs stolpträff, just den kvällen gick en synnerligen skakad 22-åring fram och slog bollen högt över Edwin van der Sars mål.

Sverige–Senegal, åttondelsfinal i VM 2002, 16 juni 2002:

Fotboll är obegripligt. Fyra dagar efter den match då vårt herrlandslag var som allra bäst det här århundradets första decennium, orsakar man en av samma årtiondes största besvikelser. I sig var det ingen katastrof att förlora mot Senegal, som ju slog Frankrike i öppningsmatchen i samma VM. Men det såg ju så bra ut. Det var krattat för full fart fram till semifinalen, där vi skulle få möta Brasilien.

Men de svenska förbundskaptenerna gjorde misstaget att spela defensivt mot ett Senegal vi kunde sprungit ner, med den form som rådde. Magnus ”Turbo” Svensson var sannerligen inte nyckeln till framgång i just den matchen.

Först i den 76:e minuten vågade man byta in den spelare som skyhögt vann svenska folkets omröstning (under VM) om vem som var landslagets bäste spelare, nämligen 20-årige Zlatan Ibrahimovic. Med honom på planen från start hade Sverige spelat kvartsfinal mot Turkiet. Jag lovar.

Sverige-Turkiet, 15 juni 2000:

Grunden lades i och för sig i öppningsmatchen mot Belgien. Men aldrig jag har jag rodnat så skamset inför ett svenskt landslag som i just den här matchen. Det var dock inte därför jag inte avstod från gruppspelets sista match, den mot Italien.

Den kvällen tillbringades istället på BB i Malmö. Den natten föddes min idag 9-årige son. Ett betydligt ljusare minne än det mörka EM 2000.

Den gyllene badtofflan (till den person som under årtiondet bäst personifierat den svenska fotbollens själ):

Det finns väl egentligen bara en person som kan föräras denna utmärkelse. En person som suttit som förbundskapten för det svenska herrlandslaget under hela årtiondet, till för bara några månader sedan.

Lars Lagerbäck cementerade det gamla slitna skämtet om att det är lättare att komma in i landslaget än att komma därifrån. Det är därför Sverige är turister i den inernationella fotbollen fram till nästa höst.

Eller, om man är snäll, fram till lottningen i Warszawa den 7 februari 2010. Då kan vi börja hoppas igen.

Skadereglering

Arsenal stämmer holländska fotbollsförbundet sedan Robin van Persie knäskadats på landslagsuppdrag. Personligen hoppas jag att det misslyckas. Man behöver inte älska nationalismen som idé för att anse att landslagsfotbollen, där Slovenien kan slå ut Ryssland och de rika länderna inte kan köpa de fattiga ländernas spelare, har en demokratisk potential som klubbfotbollen saknar.

Sen finns det komplikationer i detta också. Fifa och Uefa är trots allt inte välgörenhetsorganisationer och jag kan förstå att folk som Arsène Wenger muttrar över att de tjänar stora pengar på turneringar där klubbarnas anställda medverkar. Wenger verkar i alla fall ha tänkt så långt att han inser att små länder som Togo (eller Sverige) inte kan betala de kostnader som kulle bli följden om han fick igenom sitt system och Emmanuel Adebayor skulle skadas på landslagsuppdrag. Då, menar han, skulle Fifa betala. Nästa fråga blir då precis vilka länder som är så fattiga att Fifa ska betala för deras skadade spelare? Ska det handla om kollektiv och solidarisk finansiering och hur sja den gå till?

Tre hörnor straffs decenniesammanfattning: Hagström

DE FEM ROLIGASTE ÖGONBLICKEN
1. Det går naturligtvis inte att säga något annat än SM-guldet 2001.
När jag tänker tillbaka på den där dagen - något som händer ganska ofta - märker jag att det är känslan strax innan matchen mot Örgryte som oftast återkommer. Hur jag kom in på restaurang Kvarnen, som då var den självklara samlingsplatsen för mig och mina kompisar innan matcherna, och ingen fick fram ett vettigt ord. Stämningen var helt annorlunda än före andra matcher; inget hojtande, inga sånger. Det var något andäktigt över det hela. Ett antal människor stod inför en händelse som skulle komma att förändra deras liv - vad säger man till varandra vid sådana tillfällen?

2. Beslutet att ge ut "Supportrarnas matchprogram".
Som hammarbyare är det svårt att tycka något annat än att de två senaste säsongerna varit skit. Men tillvaron har i någon mån räddats upp av supporterprojektet "Supportrarnas matchprogram" där jag själv varit en av de drivande. Tack vare jobbet med programmet har vi fått något att engagera oss i som varit oberoende av de usla resultaten.

3. AFC Wimbledon.
Ett ljus i mörkret för alla som känner olust över toppfotbollens extrema utveckling, där storklubbarna fjärmar sig alltmer från den vanlige åskådaren. AFC Wimbledon bildades av supportrar som inte accepterade att deras klubb togs ifrån dem. Det har funkat - nu befinner de sig i högsta divisionen utanför de fyra ligadivisionerna.

4. Tidskriften offsides entré.
Innan offside fanns inget forum för att skriva längre och djuplodande texter om fotboll. För mig, både i egenskap av skribent och läsare, har dess ankomst varit ett lyft. Dessutom tror jag att den tvingat fram bättte fotbollsjournalistik även på annat håll. En detalj jag minns från tidiga offside var när Göransson förklarade för mig att de inte ville ha med författare att göra - de levererar inte i tid, deras texter håller inte och de vägrar ändra ett ord. Innan offside var det just författare som anlitades när nån fick för sig att det skulle skrivas om fotboll på ett djupare sätt. Så förmodligen har offside gjort att jag besparats ett och annat alster av Ranelid eller Ragnar Strömberg.

5. Skylten 0-3 på svenskläktaren i Köpenhamn 2007
Några svenska fans hade sin prioritering klar när domaren bröt matchen mellan Danmark och Sverige efter "öldanskens" insats. De insåg snabbt att avbruten match skulle betyda svensk seger med 3-0, knåpade ihop en skylt där de befann sig på läktaren och lanserade sitt budskap. Som underförstått betydde " sätt inte i gång matchen, vi tar hellre tre poäng än att fotbollen färdigspelas". Jag gillar snabbheten i det här skyltmakeriet, den smarta insikten i hur fotbollsmyndigheterna kommer att hantera situationen långt innan de ens börjat diskutera saken och ärligheten: ibland är de tre poängen viktigare än allt annat.

DE SÄMSTA ÖGONBLICKEN
1. Jag väljer HIF-DIF 2006...
...men hade kunnat ta någon annan av matcherna när folk på Hammarbyläktarna krossade mina illusioner. Jag var såklart medveten om att bilden av bajaren som alltid glad och positiv inte stämde med verkligheten, och skandaluppträdande mot DIF 2006 kom inte som nån chock. Men jag trodde att den bortre gränsen för vad som kunde hända på Hammarbyläktarna låg långt tidigare.

2. Nedflyttningen 2009.
Kombinationen guld till AIK, DIF kvalräddade och vi ur var bara för mycket. Hela hösten mötte jag en AIK-granne som jag brukar snacka fotboll med men jag kunde knappt se honom i ögonen under den här perioden. Jag orkade varken med guldflin eller kondoleanser.

3. Mästarlagen 2002, 2003, 2005 och 2009.

4. Att allsvensk seriefotboll tvingas göra speluppehåll under VM - trots att landslaget inte är med.
Vi ska alltså avstå från att spela under den här tid som i vårt klimat är den allra bästa för fotboll för att FIFA bestämmer det. Planekonomin har gått för långt.

5. Red Bull Salzburg
Så klart jag inte bryr mig särskilt mycket om österrikisk ligafotboll, men det här kan inte påtalas nog många gånger. Att låta en klubbsponsor byta namn och färger på klubben är fel. Det förstör fotbollen.

DECENNIETS BADTOFFLA (EN PERSON SOM SYMBOLISERAT SVENSK FOTBOLL)
Lars-Åke Lagrell förstås. På gott och ont som det brukar heta. Tragikomik när han inte lät de svenska landslagssupportrarna ordna tifo - med motiveringen att de i så fall måste göra ett som hyllar motståndarlaget England också.

DECENNIETS MEST ÖVERSKATTADE LANDSLAGSINSATS
När damlandslaget kom från VM i USA var det förvisso med en fin medalj i bagaget (silver), men egentligen var det precis som vanligt med damlandslaget. De besegrade lägre rankade lag och förlorade mot högre. En helt normal insats alltså.

Minnen av en fläta

En väns vän frågade mig om vem som var Italiens största fotbollslegend någonsin. Jag tänkte på namn som Meazza, Piola, Rivera, Rossi och Maldini, men jag sa Roberto Baggio. Och så tänkte jag än en gång på hans bataljer med Sacchi under VM 1994, hans vemodiga ansiksuttryck när han byttes ut mot Norge, hans matchavgörande briljans som saknade alla revanschistiska övertoner, det tragiska fakrum att det ändå var han som brände den avgörande straffen i finalen.

Det fick mig att återigen tänka på vilket djupt motsägelsefullt fenomen den italienska fotbollen är. Denna nation som hyllar individualism, estetik och livsglädje och samtidigt ängsligt tyr sig till försiktighet, pragmatism, system, catenaccio och pressing. De värden som hyllas i svensk, dansk, engelsk, tysk och spansk fotboll känns entydiga i jämförelse. Roberto Baggio och hans förhållande till Italiens förbundskaptener känns som det säger lika mycket om den kulturen som Berlusconi eller Roberto Saviano.

I en ny dansk bok om FC Barcelonas historia berättar Allan Simonsen för övrigt att han hade två argentinska lagkamrater under sin tid i klubben. De brukade gömma nålar i sina hårband före mötena mot Real Madrid och sticka motståndarna med dem under matchen. Vad det säger om Argentina och argentinskt samhälle vågar jag inte spekulera om. Men det sägs att Roberto Baggio har en ranch i Argentina nuförtiden. Det låter som om det skulle kunna bli en Taube-ballad det.

England fortfarande bäst i Europa

Utan att gå i närkamp med statistiken så vet jag, från minnet, att England, eller snarare Premier League, haft fyra lag i kvartsfinal i Champions League det senaste decenniet - mer än en gång.

Som vi alla vet har det handlat om De Fyra Stora: Manchester United, Chelsea, Arsenal och Liverpool.

På så vis har vi (mer än en gång) kunnat slå fast att England är bäst i Europa. Eller, i alla fall, att England har den bästa ligan i Europa. Det senare är mer sant. Samtidigt som den rubrik jag satt är roligare att sätta för oss anglofiler.

Igår blev de 16 lagen till åttondelsfinalen i Champions League 2009/2010 klara. Vi kan snabbt konstatera att den engelska dominansen inte är lika omfattande som tidigare år. Årets Liverpool är en blek version av det Liverpool som stod för den makalösa vändningen i alla tiders final, mot Milan, i Istanbul 2005.

Bland de 16 lagen kommer alltså "bara " tre från England: Manchester United, Chelsea och Arsenal.

Även Spanien har tre lag representerade: Barcelona, Real Madrid och Sevilla. Liksom (lite överraskande) Italien: (Fiorentina, Milan och Inter).

Dessa nationer torde därmed stå i särklass.

Utöver dessa har Tyskland två (Bayern München och Stuttgart) och Frankrike två (Lyon och Bordeaux). De övriga tre är Olympiakos (Grekland), Porto (Portugal) och CSKA Moskva (Ryssland).

Nästa fredag lottas åttondelsfinalerna, som spelas 16/17 februari med returer en vecka senare.

Ska vi då försöka särskilja De Tre Stora på något sätt, kan vi börja med att peta bort Italien. Varken Milan eller Inter övertygade i gruppspelet (undantaget Milans märkliga bortaseger mot Madrid) och slutade tvåor i sina grupper. Fiorentina var kanske den allra största positiva överraskningen i gruppspelet (den mest negativa är Liverpool, så var det sagt) som lyckades vinna en grupp med så pass tufft motstånd som Lyon och Liverpool, båda med gedigen CL-erfarenhet.

De sex lagen från England och Spanien imponerade däremot. Samtliga vann sina grupper. De sex lagen från dessa två länder vann alltså 75 procent av grupperna. En styrkedemonstration. Och en bekräftelse på att England och Spanien behåller sina positioner från de senaste åren.

Hur kan jag ändå påstå att England fortfarande är bäst? Jo, vi vill ju gärna ha en "vinnare", eller hur, och vi får då söka oss till knappast möjliga, subjektiva marginal, dvs att de tre engelska lagen var klara för åttondelen redan efter fem spelade omgångar i gruppspelet. Som bekant säkrade Barcelona sin plats först i går kväll.

Men besinnar vi (jag) oss något så är det alltså England och Spanien för hela slanten. Jag tror högst ett av de italienska lagen överlever åttondelen, däremot skulle jag bli överraskad om inte fem av sex (i alla fall) från England och Spanien passerade ganska enkelt.

Om det är fornstora dagar eller bara sedan Patrik Anderssons tid, låter jag vara osagt, men jag har ett lite hjärta hos Bayern München. Och inget lag har spelat så bra i gruppspelet som BM gjorde borta mot Juventus, i tisdagens direkt avgörande match om andraplatsen i den gruppen (bakom franska Bordeaux, också de en trevlig överraskning).

Min gissning, och förhoppning, är helt enkelt att vi ser fem lag från England och Spanien i kvartsfinalen och att de följs åt av Bayern, Porto (alltid starka i CL) och en av italienarna, sannolikt Milan, som har en märklig förmåga att slingra sig vidare, utan att spela bra. Stark outsider är Bordeaux.

TRE HÖRNOR STRAFFS DECENNIESAMMANFATTNING - Jesper

De fem roligaste ögonblicken:

1.Zlatans klack, EM 2004.

Det målet. Med fem minuter kvar. I 0-1-underläge. Mot Italien. I EM. Det har hänt en hel del kring mannen sen dess, men frågan är om inte ett av Zlatans problem i landslagssammanhang har bottnat i att det är så svårt att toppa det där. Det var någonting med detta mål som uttryckte allt om hur Sverige med Zlatan skulle kunna vara, hur hela det svenska laget kämpade för att hålla bollen kvar i det fullpackade straffområdet, och så kröntes allt av denna geniala och briljant utförda improvisation. Jag såg det på mitt frilanskontor i Gamla Stan, eftersom jag var tvungen att lämna en notis till Expressen omedelbart efter matchen. Att behöva skriva om någonting direkt efteråt brukar kunna fördärva vilken upplevelse som helst för mig. Inte denna.

2.Marcus Allbäck sänker Spanien på Råsunda i EM-kval, hösten 2006.

Vissa mål måste man se live. Och jag kommer aldrig att glömma sekvensen som började med den spanska hörnan och Tobias Linderoths nickräddning på mållinjen just för att jag kunde följa den från Råsundas långsida med sikt över hela plan. Se Edman spela upp den till Chippen, se Chippen fara iväg längs sidlinjen medan spanjorerna stod kvar i svenskt straffområde och ropade på hands, se Allbäck löpa i mitten och ropa passa honom, passa honom, passa honom, se passningen komma och den hemjobbande Puyol och Casillas vräka sig framför Allbäcks skottfint - och då stod man för länge sedan upp och skrek besinningslöst - och så bollen i det tomma målet.
Såklart var det extra skönt för att det gjordes när det gjordes. Såklart att det var extra skönt för att det var ett utdömt Sverige, utan Zlatan, mot de blivande europamästarna, och att det var en seger för Marcus Allbäck, Niclas Alexandersson, Tobias Linderoth, Erik Edman och alla de andra slitvargarna. Så synd att det så sällan kändes som om Zlatans Sverige och Allbäcks Sverige på allvar tog fram det bästa ur varandra.

3.Claudio Caniggia visas upp på läktaren när Sverige möter Argentina i VM 2002.

Ja, det finns många skäl att minnas den här matchen. Anders Svenssons frispark. De fem mardrömslika övertidsminuterna efter Argentinas kvittering. Men det som på allvar gjorde det till ett roligt ögonblick var när gamle hårbandsjäveln Caniggia visades upp på läktaren från avbytarbänken efter att ha trakasserat en eller annan funktionär. Och när argentinarna försökte slingra sig ur det hela genom att skicka upp någon annan. Strålande roliga bondfångerifasoner.

4.Zlatan tar sig an Djurgårdens mittbackar på Stadion 2001.

Fotbollen gör mig till skamlös lokalpatriot och att se skåningar ställa till det för stockholmare på deras egen hemmaplan kommer alltid att bereda mig omätlig fröjd. MFF:s 4-0-seger över Djurgården våren 2001 hade nog allt jag kunde begära i den vägen (i synnerhet eftersom jag gått från mötet i Superettan året innan när det var en halvtimme kvar och Djurgården ledde med 6-0). Men Zlatans dribbling genom Djurgårdens mittförsvar var någonting annat, ögonblicket när jag tror hela landet förstod att detta, denne man, var någonting mycket speciellt.

5.Roger Pontare skrämmer skiten ur polackerna inför EM-kval på Råsunda 2003.

Det finns många som säger att det var Anders Svensson som vann den där matchen. Och visst stod han för en fantastisk insats (och två mål) när Sverige slog Polen på Råsunda. Men då var polackerna redan demoraliserade och skrämda, sedan deras uppvärmning störts av att en jättestor samisk schaman med fjädrar i håret kommit utlubbande på plan. Folk minns EM 2004 för Markoolio och "In med bollen i mål", men det var Roger Pontare som gjort grundarbetet.

De fem tristaste ögonblicken.

1. Tyskland sänker Sverige i VM 2006.
Det var... sättet det gick till på. Hur man inbillat sig att vi under alla omständigheter var ett segt, försvarsstarkt, respektingivande motstånd som det var svårt att göra mål på. Och så detta antiklimax, dessa tolv minuter när det svenska försvaret uppträdde som ett hönshus där räven var lös, dessa tolv minuter när man bara satt och glodde hemma i soffan, utan att kunna få fram ens ett "Fan också". Allt slut, innan det ens hade börjat.

2. Ryssland sänker Sverige i EM 2008.
Det var... sättet det gick till på. Hur man inbillat sig att vi under alla omständigheter var ett stabilt och rutinerat lag som hade bättre nerver än de darriga ryssarna (och fan åtminstone skulle kunna spela på oavgjort). Så denna utspelning, denna match mellan ett gäng pigga popsnören och ett band utslitna gubbrockare.

3. Holland slår ut Sverige i EM 2004.

Det var... sättet det gick till på. Om vi skulle förlora mot Holland skulle det åtminstone vara för att de var ett bättre lag. Inte för att Ljungberg och Henke träffar plankan i förlängningen och för att de notoriskt straff-inkompetenta holländarna ändå visar sig skarpare och mer koncentrerade än oss. Och sedan visar sig som det kanske sämsta holländska landslaget i mannaminne när de får däng av Portugal i semin. Det maler fortfarande i skallen - det var ju faktiskt då det här laget peakade, i en turnering som till sist vanns av... Grekland.
Det borde ha varit vi.

4. Thierry Henrys hand slår ut Irland ur VM-kvalet 2009.

Jag tycker inte att det brännmärker Henry som fuskare för tid och evighet, men det är bara så jävla onödigt. Varför frågar inte Martin Hansson Henry om han har tagit med hand eller ej? Varför kan man inte avgöra en sån här sak med hjälp av tv-repris? Varför är fotbollen så onödigt trög ibland när det vore så enkelt att rätta till det?

5. Hot, våld och inkastade föremål på valfri stadion, valfritt år under 00-talet.
Jag vet inte vad jag är mest trött på. Fotbollsmyndigheternas mantra att det är sådana som "inte är intresserade av fotboll" som slåss och beter sig svinaktigt. Vissa supportrars antagande att man får slåss och bete sig svinaktigt, om man bara har åkt på tillräckligt många bortamatcher. Andra supportrar som inte skulle drömma om att slå eller ofreda nån, men ändå intar nån form av tyst neutralitet mellan firmor och klubbledning. Andra som verkar tycka att det är naturligt supporterskap att rusa in på plan och håna motståndarna när man har vunnit en match. Mest trött är jag på att ingen gör nåt åt det, en gång för alla.

Den gyllene badtofflan (till den som symboliserade den svenska fotbollen): Tobias Linderoth. Kan man någonsin glömma bort hans sammanbitna ansikte inför matcherna? Eller det mål han till sist fick göra, det där han glidtacklade in mot Slovenien i uppvärmningsmatchen inför EM 2008? Man kan snacka om Marcus Allbäck, man kan snacka om Petter Hansson, Mattias Jonson och Niclas Alexandersson, men det känns som om Tobias Linderoth var förutsättningen för dem allihop. Alla djur är jämlika, men somliga är mer jämlika än andra.

TRE HÖRNORS STRAFFS DECENNIESAMMANFATTNING – MATTIAS

De fem roligaste ögonblicken:

Estadio Alvalade, Portugal, Sverige leder EM-premiären 2004 mot Bulgarien med 5-0, och klacken börjar sjunga: »Jobba, jobba, jo-obba!«

Jag förklarade ramsans betydelse för brittholländaren Simon Kuper – »work, work, work« – som smålog överseende och konstaterade att det lät som en »mycket svensk ramsa«. Fram till det bittra slutet mot Holland var EM i Portugal decenniets blågula fotbollsfest, med sjungande fans, strålande sol, billig öl, en lycklig Zlatan och ett lag som förenade andan i den där ramsan med något helt annat – kan vi kalla det spelglädje?

Henrik Larsson avgör Champions Leaguefinalen, 2006.

Jag har aldrig tillhört de fanatiska Henkedyrkarna, men det där förtjänade han verkligen efter att under så många år ha burit Celtic genom Europa. Jag tror att jag till och med fick något i ögat när han ensam gick fram till Barçafansen efter slutsignalen. Där och då borde Henrik Larsson ha lagt skorna på hyllan.

Tiotusentals göteborgare firar SM-guldet med pyttipanna, raketer och hoppdans, Götaplatsen november 2007.

Jag minns SM-firandet 1994, eller om det nu var 1995 – spelartruppen och några av föreningens ledare åt en halvrisig middag på Harley’s på Avenyn. Vi var runt ett femtiotal supportrar där, som kunde flamsa med spelarna och ta en öl med Ravelli. Ruben Svensson bad discjockeyn leta fram »Staten och kapitalet« och tog en liten svängom på dansgolvet. Och det var inte mycket mer med det – vinna allsvenskan var något man bara gjorde. Säg så här: de tio mörka åren mellan 1997 och 2007 skulle jag aldrig vilja ha tillbaka, men den sjövilda glädjen när ordningen äntligen var återställd gjorde att de ändå gavs en retroaktiv mening.

Anders Svenssons 1-0-frispark mot Argentina, VM 2002.

Hela jävla vitsen med att överhuvudtaget bry sig om fotboll i ett ögonblick.

Hasse Borg smätter en kapsyl i ögat på Jari Litmanen sommaren 2006, och förlänger finnens evighetslånga skadeperiod.

Skadeglädje är som bekant också glädje. Inget ont om Litmanen, men om Hasse Borg säger jag som jag har sagt förut: En man som stolt poserar under det uppstoppade huvudet från ett nedlagt afrikanskt antilopdjur kan man inte ta på allvar.

De fem tristaste ögonblicken:

Henry Camaras 2-1 i VM-åttondelen mot Senegal, 2002.

Min vän Martin Sundborn och jag reste oss upp från pressläktaren, kramade om våra afrikanska bänkgrannar och hetsade iväg för att hinna med tåget till Fukuoka. Det fanns inget mer att säga. Ett överraskande, underbart hopp släcktes när det precis hade hunnit tändas. Ser man till vägen framåt för de lag som sedan avancerade i turneringen står det klart att Sverige hade en semi mot Brasilien inom räckhåll, och därefter ånyo en bronsmatch (mot Sydkorea).

Roman Abramovitj tar över Chelsea, juni 2003.

Fotbollsvärlden har sett värre skurkar både före och efter Romans entré, men för mig symboliserar hans köp av Chelsea den djupt komplicerade och obehagliga skärningspunkt där sportsliga framgångar, status, politik och ekonomisk råstyrka möts.

Jesper Blomqvist utsätts för hot och utses till »Judas« av IFK-fans, hösten 2003.

Ingen spelare som gett sin publik så många vackra minnen förtjänar att behandlas som Jesper Blomqvist behandlades av delar av Göteborgsfansen när han skrev på för Djurgården. Dessutom: vad jag har förstått erbjöd IFK honom aldrig ens ett kontrakt.

Olof Mellberg skyller straffmissen mot Holland på Andreas Jakobsson, Algarve 2004.

Mellberg rusade ut från arenan efteråt och mötte inte pressen förrän på den avslutande presskonferensen dagen därpå. Där lyckades han snabbt förflytta fokus till de spelare som inte slog några straffar överhuvudtaget. Intressant grepp av en lagkapten, men den alltid lika eftertänksamme och laglojale Andreas Jakobsson klädde sig snabbt i säck och aska och absorberade sin del av skulden. Sedan tackade han för sig i landslaget.

Djurgårdshuliganer ger sig på Assyriskas spelare, november 2009.

Efter De fina grabbarnas insatser i Göteborg runt den allsvenska premiären, bärsärkagången på flygplanet hem från Malmö och andra säsongshighlights bör ingen ha blivit förvånad. Vilket enbart gör saken tristare.

Specialgenrer:

Decenniets temalåt: »Det gör ont«, Lena Philipsson.

Landslagets val av pepplåt på Magnus Hedmans boombox inför matcherna under Portugal-EM visade sig profetisk, inte bara för den turneringen – utan som summering av de blågulas hela decennium.

Den gyllene badtofflan till den som bäst symboliserat svensk fotboll: Håkan Mild, IFK Göteborg.

Johan Orrenius skrev i Expressen att Håkan dyrkade Lars Winnerbäck, och jag blev först helt förtvivlad. Winnerbäck är ju usel, på ett rent objektivt sätt: han sjunger svajigt, skriver platta texter och är inget vidare på gitarr. Sedan såg jag logiken: för varför hade Roger Gustafsson Håkan Mild som favoritspelare, efter alla sina år som tränare (och gudarna vet att han hade spelare att välja bland)? Därför att Håkan var den som kom längst på ren vilja. Han var den relativa medelmåttan som genom träning, envishet och outtröttlig energi nådde hela vägen till VM-brons och proffsspel i La Liga. Att han sedan, när hans klubb stod på ruinens brant och hade saboterats av oproffsiga klåpare, gjorde om samma bedrift fast som sportchef – utan någon som helst utbildning eller objektiv kompetens – förminskar inte badtoffleprestationen. Kanske ska jag ändå ge Winnerbäck en chans?

Decenniets mest spridda vanföreställning: Lars Lagerbäcks »fantastiska« kvalfacit.

Fem slutspel på sex försök låter bra. Tittar man tillbaka på motståndet har Sverige rent generellt ställts mot länder under vår status såväl meritmässigt som sett till den för tillfället rådande världsrankningen, och hade något av dem nått slutspel på vår bekostnad hade det varit ett misslyckande som resulterat i byte av förbundskapten. Undantagen lyder England, Danmark, Portugal och Spanien. Utöver dem har vi mött några länder med sporadiska formtoppar, som Bulgarien och Turkiet. Från vår kvalgrupp till EM 2000 nådde både Sverige och England slutspelet, och Bulgarien hölls utanför. 2002 tog vi oss till VM tillsammans med Turkiet. EM 2004 nådde vi i princip utan motstånd. VM 2006 tillsammans med Kroatien. EM 2008 tillsammans med Spanien, på Danmarks bekostnad. VM 2010 missade vi, petade av Portugal och Danmark. Tio år av kvalansträngningar och jubel kan alltså kokas ner till detta: vi har petat dem vi borde peta, och därutöver spelat remi mot danskarna. Bra jobbat, inte fantastiskt.

Tack, men nej tack.

Det handlar inte om det är en bra tränare eller ej. Jag har alltid hävdat att det är otroligt svårt för en lekman att veta huruvida en fotbollstränare är bra eller inte. I det här fallet handlar det om något helt annat: JAG VILL INTE HA EN AIK-LEGENDAR SOM BAJENTRÄNARE.

Fler borde följa Zlatans exempel

Som min vän Anders skrev i en annan blogg är det tydligt att Zlatan inte bara tror att han är något - han vet det.

Hur kul kan det vara att spela med en Elmander som gör ett mål var femte match i bottenlaget Bolton - och som inte förstår en enda av de passningar som Iniesta och Messi och (till och med) Pedro förstår - alla dagar i veckan.

Jag hade också längtat hem till Helena, Maximilian och Vincent i de stunderna.

Nu är han ärlig och säger som det är: Jag saknar motivationen. Fler spelare borde följa hans exempel. Den som är bra nog bör få komma tillbaka när lusten återvänder.

Jag tror varken man bygger ett fantastiskt landslag på omotiverade spelare eller på spelare som varit på plats vid flest landslagssamlingar och vinterläger.

För övrigt är det ju så Zlatan alltid varit. Jag minns mitt första stora reportage för Offside, "Zlatan slår igenom", då jag följde honom vintern 2000/2001. En av hans lärare från Sorgenfriskolan berättade om hur Zlatan alltid gick hem efter skolan, när de andra stannade kvar och spelade fotboll tillsammans.

Tro inte att han inte lekte med bollen. Men han gjorde det själv.

Född solitär. Och son till en pappa som tidigt präntade i honom att han inte skulle lita på någon annan människa.

Det enda som kan väcka hans lust tillbaka är en riktig saftig morot i form av ett hägrande stort mästerskap. Då vaknar Zlatans vinnarskalle - den största inom svensk fotboll just nu - till nytt liv. Och jag tror inte jag är ensam om att vilja se honom - en gång till - i ett sådant sammanhang.

Dum vore väl den förbundskapten som då tackade nej till hans tjänster.

Jag kan så klart tycka att det är trist att den tiden är förbi, då det var en ära att dra på sig den gula tröjan. Men både Larsson och Ljungberg har tackat nej och avstått en hel massa gånger. Som vanligt utan att det blivit det rabalder det (alltid) blir när Zlatan gör samma sak.

Nu är det hans tur och vi bör, med gott humör, kasta både stolthet och jantelagar överbord.

Afrika åt afrikanerna?

Om jag vore ivorian - som jag inbillar mig att invånarna i Elfenbenskusten heter - skulle jag vara mindre glad idag. Argentina och Holland i förra VM, Brasilien och Portugal i detta. Risken är ganska stor att detta gruppspels på papperet största match, Brasilien-Portugal i tredje omgången, blir lika avslagen som motsvarigheten Argentina-Holland i förra eftersom båda lagen redan är klara för åttondelsmatchen.

Nu sägs det överallt att de afrikanska lagen kommer att ha fördel av att VM spelas på deras egen kontinent. Jag måste säga att resonemanget verkar halta. På Confederations Cup-bilderna från förra sommaren framgick att det är svinkallt i Sydafrika vid den årstiden. Att Algeriet skulle ha någon fördel av att spela mot England i det klimatet känns lika långsökt som att engelsmännen skulle haft fördel av att matchen spelades i Spanien eller på franska medelhavskusten.

Så var det då de kulturella likheterna. Tja, vi gör väl allt för att glömma detta ska vi säga ambivalenta historiska faktum, men Holland har väl egentligen mer med Sydafrikas historia att göra än Kamerun har.

Detta sagt skulle jag inte bli förvånad om flera av de afrikanska länderna gick till åttondelsfinalen. Grekland och Slovenien känns redan på papperet svagare än Nigeria och Algeriet, Portugal och Serbien är sköra lag som mycket väl kan åka på däng av Elfenbenskusten och Ghana, Sydafrika är hemmalag och Kamerun ska väl kunna klara av de förbannade danskarna.

Återträffar i sommar

Det fanns en tid när värdländer undantagslöst fick enkla lottningar i VM. Så inte nu: tvärtom undrar jag om Sydafrika kunde ha fått det mycket svårare än Frankrike, Mexico och Uruguay. Jo, troligen hade Chile eller Paraguay varit svårare än sina sydamerikanska kusiner, men det är väl det enda.

Annars kan vi VM-historienördar se fram mot repris av ett par klassiska one-off-möten. England kan äntligen få sin hämnd på USA för sin fotbollshistorias mest förnedrande nederlag i Brasilien 1950, Brasilien för sin 1-3-förlust mot Portugal i kusinernas enda möte, en brutal holmgång i England 1966. Och så får Nordkorea en chans till revansch på Portugal för det klassiska kvartsfinalnederlaget i samma VM, då de faktiskt ledde med 3-0 innan Eusebio kom igång och portugiserna till sist vann med 5-3.

I galen tunna

Rikard Norling i Assyriska? Låt mig bara helt kort säga att jag inte tror på det. Det må vara press i AIK, men i Assyriska är det också press, fast av ett helt annat slag. Det kräver att man hanterar förväntningar, samtidigt som man måste kunna rycka på axlarna, inse att saker går till på sitt helt egna sätt bland de glada och halvgalna restaurangägarna i Södertälje, kunna njuta av just detta. Någon plats för kontrollneurotiker är det inte. Det kommer att grimaseras en hel del vid sidlinjen i Södertälje år 2010.

Dödens grupp

Min gode vän Micke var på besök från Malmö i helgen. Givetvis pratade vi fotbolls-VM och kom fram till att vi var män utan naturliga favoritlag - jag finner det inte möjligt att hålla på England eller Danmark längre, han har tappat sina sympatier för Holland. Jag rodde fram min gamla teori om att det minst tippade av de möjliga segrarlagen kommer att vinna, en tumregel som jag numera tycker verkar gälla både i VM och i Allsvenskan. Det ledde mig till Argentina som favorit i Sydafrika.
"Det gäller att Maradona får en hjärtattack före VM", sa Micke. "Då kommer de att spela för honom, samtidigt som de slipper honom."

Seedbyte

FIFA har nu i sin outgrundliga visdom seedat VM-lottningen som äger rum på fredag. Jag kan inte påstå att jag har några invändningar när det gäller att lägga afrikanska och sydafrikanska lag i en burk, asiatiska och nord- och mellanamerikanska i en och åtta europeiska i en, däremot kan man fråga sig om verkligen FIFA-rankingen just nu borde bestämma vilka åtta som skulle seedas. Att värdlandet Sydafrika, världsmästarna Italien, Argentina, Brasilien och Tyskland ska seedas känns tämligen rimligt. Spanien också, trots att det inte riktigt kan backas upp med VM-meriter. Men att Frankrike och Portugal, tvåa respektive semifinalister senast, ska väljas bort till förmån för England och Holland känns en smula underligare.

Klart att man kan se det som ett sätt för Fifa att förbättra status för sin egen ranking. Vilket i sin tur ger "betydelselösa" kvalmatcher, ja till och med vänskapsmatcher, en viss betydelse, eftersom de påverkar rankingen. Uppenbart är ju att Englands insats i kvalet har gett dem deras förstaseedning på Portugals bekostnad, detta trots att portugiserna slagit ut England ur både EM 2004 och VM 2006 och därefter nådde EM-kvarten 2008 medan England inte ens kvalade in. Helt självklart känns det inte.

Zlatan i världen

Jag upplyses av min vän Ystén att fyra länder i världen anser att Zlatan är bättre än till och med vi svenskar gör. Vid Ballon d'Or-omröstningen placerades Z som världstrea av den svenska juryn (händelsevis identisk med Offsideredaktionen) medan fyra listor hade honom som tvåa - Danmark, Haiti, Honduras och Förenade Arabemiraten.

Slutsatsen är oklar. Danskarna brukade ju beundra Zlatan förr i tiden och beklaga sig över att deras buttra integrationspolitik hindrade dem att få fram liknande figurer själva. Efter senare kvalet borde de ha nått fram till motsatt ståndpunkt, eftersom det helt uppenbart gick bättre för dem att agera profillöst svenskt kollektiv än det gick för Sverige att leka danskt glamourlag. Men rösten på Zlatan kanske var en gärd av tacksamhet.

Zlatans popularitet i Haiti och Förenade Arabemiraten är svårare att spekulera om. Deras sammanlagda VM-meriter (två slutspel, 0 poäng, 4-25 på sex matcher) skvallrar heller inte om någon imponerande expertis bakom åsikterna. Men Honduras är åtminstone klara för Sydafrika i sommar, så de måste fatta nånting.