16 december 2009

Tre hörnor straffs decenniesammanfattning - Ulf

Decenniets roligaste svenska fotbollsögonblick

Alla Stockholmsderbyn, generellt, men allra mest 2001, eller kanske 2003.

Stockholmsderbyna var det som drev allsvenskan under början av decenniet, de gav oss något som vi längtat efter: fullsatta läktare, hets, fantastiska tifon, strålkastarmatcher, nerv, kärlek, hat, passion… 2001 slutade de tre stockholmslagen på allsvenskans första platser och varje derby var en guldstridsmatch. Mitt starkaste minne är nog hösten 2003, Hammarby-Djurgården. Kim Källström har visats ut för Djurgården, Bajen har greppet om matchen och kan utmana om guldet, när Karl Oskar Fjörtoft plockar ner en förlupen höjdboll med handen. Hammarby tappar allt, torskar med 2-3 och Fjörtofts karriär tar slut. Historien berättar att den flinke Fjörtoft inte var av hårdaste virke, men också om vilken status derbymatcherna fått och vilken press det satte på spelarna.

Sverige-Senegal, åttondelsfinal, VM 2002, elva minuter in i matchen.

Henrik Larsson skjuter Sverige mot VM-kvart och inte ens en VM-final känns omöjlig. Det blev inte så, som du kanske minns, men jag minns Henrik Larsson. Det var hans stora chans att visa världen att han kunde göra mål utanför skotska ligan och jag har aldrig sett en spelare så totalt fokuserad på sin uppgift som Larsson var under den turneringen.

Sverige-Bulgarien 5-0, EM 2004

Vilken fest det var. Portugal-EM var den generationens stora chans till framgång. Rent jävla oflyt i kvarten mot Holland satte stopp för ett lag som kunde ha blivit lika klassiskt som 94:orna.

Sverige-Paraguay 1-0, VM 2006.

Att stå på Olympiastadion i Berlin och blicka ut över omgivningarna, se den ändlösa, trögflytande gula floden av svenska fans närma sig arenan, och sedan se dem färga läktarna alldeles gula, det var en riktigt maffig upplevelse. Sverige gjorde inget vidare VM, men hade supportrar i världsklass.

IFK Göteborg-AIK, november 2009, inmarschen

Alla upplagor av Allsvenskan borde sluta med att ettan och tvåan i tabellen möts, alla arenor borde alltid vara fullsatta, alla lag borde ha en inmarschlåt i klass med Joel Almes ”Snart skiner Poseidon”, alla lag borde ha ett bortafölje som fyller en dryg kortsida.

Bubblare:

Sverige-England, U21-EM, juni 2009

Molins långa inlägg, Söders klack, Bergs skott rakt up i nättaket och Sverige hade kvitterat till 3-3 mot England i U21-EM efter fantastisk offensiv och ohämmad coachning från Lennartsson och Söderberg. Det finns hopp för svensk fotboll.

Lucic, Mjällby och stolpen, VM 2002

Nigerias Jay-Jay Okocha snurrar för femtielfte gången med det svenska försvaret, till slut blir Teddy Lucic så snurrig att han i blindo ska sparka bort en boll som är på väg ut över kortlinjen. Bollen träffar Johan Mjällby i baken och studsar – i stolpen. Så nära var det att VM 2002 sorterades in i kategorin Svenska idrottsfiaskon. Teddy Lucic rörde som vanligt inte en min.

Internationell utblick:

Zinedine Zidane, i största allmänhet

Jag kommer fortfarande på mig själv med att sakna honom.


Och de tråkigaste:

Sverige-Senegal, sista sparken, VM 2002

Det är svårt att inte tänka på det ögonblicket som ett av decenniets tristaste. En jävla snedträff. En halvskadad målvakt. En stolpe som inte förmår styra bollhelvetet åt ett annat håll. Och – det visste vi inte då – början på en eländig landslagstrend där Sverige inte vinner när det gäller som mest.

Mamadou ”Big Mama” Diallo värvas av IFK Göteborg 2003

Konstiga brasseimporter, afrikaner på korttidskontrakt, otränade videojuggar, ex-stjärnor på dekis. Allsvenskan har under det senaste decenniet drabbats av en rad krassliga spelarvärvningar. Ändå har inget spelarköp varit ett så fundamentalt tecken på sjukdom – hos svensk fotboll i allmänhet och den tidens IFK Göteborg i synnerhet – som när Blåvitt knöt till sig Big Mama Diallo. Roger Gustafsson hade hittat honom på nätet – ingen agent ville samarbeta med Gustafsson eftersom han gjort klart att han föraktade dem och deras yrke. Den store senegalesen, ålder något oklar, sken som en sol när han klev av planet på Landvetter, Roger Gustafsson såg däremot ut att vilja sjunka genom jorden. Han visste att värvningen stred mot allt han står för som fotbollsledare. Big Mama var jättestor, otränad, oteknisk och lat. I IFK fanns klubblegendarer som Erlingmark och Mild. Ändå, i en tid när blåvita fans längtade desperat efter något som kunde skänka glädje och skratt, blev Big Mama den störste stjärnan, eftersom han vickade på rumpan när han gjorde sina (få) mål, och eftersom han färgade blåvita ränder i håret.

AIK-Hammarby, Råsunda, oktober 2004

Lika kittlande som stockholmsderbyna har varit när de varit som bäst, lika hemska har de varit när de varit som sämst. När Mikkel Jensen satte 1-0 för Hammarby i mitten av andra halvlek blev det signalen till Black Army på norra stå att försöka storma planen. Det lyckades inte, men det krävdes en mur av kravallpoliser hålla tillbaka fansen. Spelarna flydde in i omklädningsrummen. Det var inte det första stora bråket på svenska läktare och inte det sista, men jag kommer aldrig att glömma hur stämningen på Råsunda på någon minut gick från härligt derbyladdad till fullständigt förgiftad, man satt bara kvar och mådde illa. Efter nästan en timmes uppehåll blåste Peter Fröjdfelt till spel igen, och AIK hann kvittera till 1-1. Anders Linderoths slutsats om att ”ligisterna vann” var helt rimlig.


Royal League-mötet Halmstad-Odense på Behrn Arena, Örebro, februari 2005

Alltså, Royal League var en okej idé. På pappret. I praktiken blev turneringen, precis som Big Mama-värvningen, ett bevis på en massa problem i svensk och skandinavisk fotboll. Jag minns att Tommy Töpel, den förbundsfarbror på vars skrivbord Royal League-projektet trillat ner, försökte marknadsföra turneringen som ”en fantastisk chans nu när Uefa-cupen inte är så het längre.” Men vänta nu? Uefa-cupen är ju iskall bara för att svenska lag nästan aldrig är med? Och det är ju därför vi måste starta Royal League?
I praktiken visade det sig att väldigt få människor vill se på fotboll i svinkall februari. Särskilt om motståndet är så osexigt som Odense. Och särskilt om hemmalaget (Halmstad) har en så omodern hemmaplan att man tvingas spela 35 mil hemifrån.
Halmstad vann med 2-1. Det kom 86 betalande åskådare till matchen.

Tyskland-Sverige, VM 2006

Lars Lagerbäck hade predikat att rutinen var hans landslags största kvalitet. I detta VM skulle all uppdämd kunskap som spelarna samlat på sig i EM 2000, VM 2002 och EM 2004 ta Sverige ännu längre. I stället var de tagna av allvaret, på gränsen till förlamade, när de unga tyskarna vrivlade runt. Lagerbäck hade fått ett betydligt vackrare avslut på sin karriär om han hade valt – eller ännu hellre om Lagrell hade valt det åt honom – att avgå där och då.

Bubblare:
- Robin Söder haltar mot sin egen undergång i U21-EM mot England, ivrigt påhejad av ledarstaben, juni 2009
- Albanien-Sverige 0-0, Tirana, September 2009

Internationell utblick:

Zinedine Zidane skallar Materazzi, 2006

Ett så bisarrt slut på en av historiens finaste fotbollskarriärer att jag nästan inte tror att det hände.

Den gyllene badtofflan:

Anders Svensson, för att han har varit med om allt. Fört omhuldad, klacksparkande supertalang med långt hår, sedan mobbad som tråkspelande föredetting. Däremellan ett misslyckat klubbval när utlandskarriären skulle ta fart. Ändå har han visat att inte ens plastgräset i Borås har kunnat ta ifrån honom hans fotbollskunnande. Bonus för att det ser ut som om han fortfarande ha badtofflorna på sig när han går in på planen.

30 kommentarer:

Mali sa...

Där ser man, jag vill minnas att det var Mjällby som paniksparkade 2002, men jag är inte medlem av Camp Sweden så jag kan vara helt ute och cykla.

Cliff sa...

Lucic drar den på Mjällbys smalben och sedan i stolpen. Ca 6 minuter in i det här klippet:

http://www.youtube.com/watch?v=FzOONJCIBSA

Ulf sa...

@Cliff: Tack. Jag tyckte att historien blev bättre om Mjällby fick den i rumpan, så jag slarvade lite med researchen...

Jesper sa...

Jag har själv gjort mig skyldig till att vidarebefordra denna variant av sanningen, i min bok om landslagets historia. Det är väl som minsta barn vet - rumpan är alltid roligare än smalbenet.

Mats sa...

Ulf! Tack för att du påminde om Sverige-England i U21. Vilken match det var!

Ulf sa...

Mats: Det var det verkligen. En av dom häftigaste man sett.

Niklas Gbg sa...

När man såg Zidanes skalle i vm finalen var jag rädd för att Zidande för alltid nu kommer bli ihågkommen för sitt hjärnsläpp ( troligtvis för en del såklart) men med tiden uppskattar jag istället alla de "andra" fantastiska prestationer denna spelare gjorde i fotbollens namn under så många år. Europas bäste genom tiderna? Att allt svartnade för honom i finalen gjorde även honom mer mänsklig tycker jag. För övrigt var Sverige - Danmark på parken i juni 2007 något i hästväg.(tillsammans med blåvitts guld 07) Matchen i Köpenhamn är något man aldrig mer får uppleva och då menar jag inte bara matchen utan stämningen under och efter matchen. I framtiden kommer det skrivas böcker och spelas in dokumentärer om den galna matchen.
Tack för en bra blogg!

Erik D sa...

Kul läsning Ulf, extra kul att även du kommer på dig själv med att sakna Zidane. Det gör jag med. Ofta. Allt gott! Erik

Mali sa...

Cliff:
Grazie, nu kan jag koppla av.
Man börjar bli ett vandrande kalkbrott...

Mats sa...

Ja, Zidane ska ha ett bättre eftermäle.
Iskylan när han satte straffen mot Portugal i semifinalen i EM 2000.
Eller chip-straffen på Italien i VM 2006, var det väl.
Eller nickmålen i VM-finalen 1998.
Grym gubbe.

Ulf sa...

Niklas: Tack! Jag är uppriktigt glad över att varken ha varit för ung eller för gammal och senil när Zidane hade sin karriär. H
Mats och Erik: Eller volleyn mot Bayer Leverkusen i CL-finalen.

Hagström sa...

Ulf: stort att du kan se Stockholmsfotbollen på det sätt du gör. Dvs både med dess förtjänster och avigsidor (som verkar vara två sidor av samma mynt). Att dessutom ta med avslutningsmatchen 2009 där ditt eget IFK förlorade titeln till en hatad rival - det är vidsynt, på ett sätt som jag själv till exempel inte hade klarat av. Tack för en bra lista. Gillar också stycket om "Big Mama".

Daniel Lampinen sa...

Sedan 2006, när det bara handlade om Elfsborg och AIK, men de möttes andra gången i typ mitten av september, har jag förespråkat detta:

En EVENTUELL final.

Om ettan i den raka serien slutar mer än två poäng före tvåan så blir de också mästare. MEN: om ettan i den raka serien slutar mindre än tre poäng före tvåan, har vi en EVENTUELL final några dagar efter sista omgången, på ettans hemmaplan. Då måste bortalaget vinna. Målskillnad kan inte skilja ettan och tvåan. Om båda lagen slutar på samma antal poäng så spelas finalen på neutral plan.

Det är ju lite Rickard Fagerlund (och sporten pingis) över det här. Och det är uppförsbacke att inga andra ligor har det här. Men tänk OM Sverige skulle bli trendsättande på den här punkten?

Vad tycker ni?

Mats sa...

@Daniel: Här river du ju upp gamla sår från 80-talet, då förbundet lekte hockey och berövade ett visst himmelsblått lag tre SM-tecken. Så jag är, med historiens tyngd över mig, bestämd motståndare. Det lag som är först efter 30 omgångar är mästare.

Jesper sa...

Daniel: Ja, jag måste hålla med Mats på den här punkten. Jag gillar fotbollens regelfundamentalism. Fast jag var nog emot tre poäng för seger också, om jag minns rätt...

Daniel Lampinen sa...

Om du hade fått ställning till detta tio sekunder innan straffen mot Elfsborg 2004, och du då hade sett framför dig en ljusblå invasion av Halmstad eller ytterligare en hemmamatch för att säkra Champions League-spel kommande år, hade du fortfarande varit motståndare? Alltså INNAN straffen?

Grunden är att det fortfarande inte skulle existera någon serielunk. Man bara tar det bästa från hockeyn. Ett lag som inte har något att spela för skulle aldrig få ha direkt makt över var guldet hamnar.

För övrigt - det löjligaste med hockeyn är inte ens serielunken. Det är när ett skitmål i sudden avgör var guldet hamnar. Och vad händer sedan? En massa patriotiska bönder kan kalla sig för mästare. Och kanske får man lite mer sponsorintäkter. Men det leder inte till drömmar om europa eller chans till radikalt mer pengar (som CL-pengar) än sina motståndare. Serien bara börjar om. Vissa spelare går från topplag till andra topplag och vinner guld på flera ställen.

Drömmen om Europa är det största med ett fotbollsguld. Exakt hur avslutningen går till behöver inte vara så HELIGT. (Men kan som sagt bli ytterst MINNESVÄRT mycket oftare än nu.)

Hagström sa...

I Italien finns ju faktiskt systemet att man inte låter målskillnad avgöra upp- och nedflyttning (hur det är med serieseger i Serie A vet jag inte). Kommer två lag på samma poäng i en match som gäller placeringen ovan eller nedanför strecket blir det ju faktiskt omspel.
När det gäller Lampinens förslag tycker att det åtminstone är värt att diskutera - men det ska i så fall enbart gälla när lagen kommer på samma poäng. Ett poängs marginal måste räcka för att bärga titeln.

Mats sa...

Italienska regeln gäller, om jag förstått rätt, bara upp- och nerflyttning.
Som svar på Lampinens fråga hade jag givetvis haft samma hållning tio sekunder före straffen. I det läget både hoppas man ju och samtidigt är man så förbannad på det usla spel (det var inte bra) som ens lag spelar, så man unnar dem ingenting. Genast när straffen kom upplevdes en annan känsla.
Jag kan också tänka mig diskutera om vi skulle ha en sådan "avgörande match" om det var på samma poäng. Inte om man var en poäng före. Är alltså helt på Hagströms linje. Det var inte igår det :-)

Daniel Lampinen sa...

Så ni ogillar också pingisregeln där man måste vinna med två (?) bollar, där det inte räcker med att vinna med en?

Är det verkligen negativt för pingissporten?

Om man kommer ett i en serie med en poäng, men inte kan undgå att förlora hemma mot tvåan ett par dagar senare, förtjänar man då att bli mästare?

Anonym sa...

Pingisregeln beror väl på att det är en fördel att serva och att båda spelarna därför ska ha lika många servar.

En annan sak, Lampinen. Det var länge sedan du dissade Zlatan. Vill minnas att du förringade hans insatser i början av säsongen med att han gjorde mål mot kasst motstånd och att vi skulle vänta med en bedömning av hans kunnande tills efter mötet med Real Madrid. Om jag minns rätt behövde han en handfull minuter för at vända matchbilden i El Classico och även avgöra detsamma. Några reflexioner?

Mikael

Daniel Lampinen sa...

Men faktumet att man måste vinna med mer än en boll förstör inte pingissporten?

Under en månad var jag i Kina, där Blogspot/Facebook/Youtube (exempelvis) är blockerade av regeringen, och varken såg matchen eller kunde kommentera här.

Givetvis tror jag fortfarande att anledningen till att Zlatan sällan är bra i de stora matcherna är att han lever på sin begåvning men brister i inställning. Men om han plötsligt börjar bevisa motsatsen under en ansenlig tidsperiod så har jag gärna fel. Jag har hellre fel än irriterar mig på superlativ där man inte vet vad som ligger bakom - skribenters vilja att svänga sig med en exotisk accessoar eller rena fotbollsanalyser?

Mats sa...

"Under ansenlig tidsperiod"...
Kom igen nu.
Han avgjorde El Clásico efter fem minuter.
Han avgjorde derbyt mot Espanyol med en stenhård straff.
Han är tvåa i spanska skytteligan efter notoriske avslutaren David Villa.
Och passningen på fråga ett i senaste inlägget med julgåtor undanröjer väl alla tvivel om hans geni...

Daniel Lampinen sa...

Att han gjort många och snygga mål i små matcher (typ alla utom Real-matcherna) tyder alltså på att han är bra på att göra mål i små matcher. Det kan jag garantera att jag aldrig har motsagt.

Konrad sa...

Lampinen: Det får bli hockey för dig. En rak tabell är det som gäller.

Ulf sa...

Daniel: Regelförslagen är kul. Men jag är fortfarande mest upprörd över att kineserna inte får läsa Tre Hörnor Straff.

Mats sa...

@Lampinen: Du ger dig inte. Målet mot RM var väl hur läckert som helst. Kraftfull vänster efter snygg löpning. Och straffen i derbyt som sagt stenhård.

Daniel Lampinen sa...

"Att han gjort många och snygga mål i små matcher (typ alla utom Real-matcherna) tyder alltså på att han är bra på att göra mål i små matcher. Det kan jag garantera att jag aldrig har motsagt."

"@Lampinen: Du ger dig inte. Målet mot RM var väl hur läckert som helst. Kraftfull vänster efter snygg löpning. Och straffen i derbyt som sagt stenhård."

Klacken mot Italien och klacken I Italien (när Adriano assisterade) är totala världsklassmål som jag älskar att se på, som ren estetik. Och målet mot Grekland var maxat, att ens försöka med en sträckt vrist i bortre där skulle inte många andra vågat. Det var klart bättre än Ungern-målet 2005 (då det bara fanns en sak att välja på, och det var att skjuta på mål).

Men det sker alltför sällan i STORA matcher, då man tvingas löpa mycket mer mycket tidigare i anfallen för att ens få chanser. Man kan säkert komma på andra spelare som också visar upp liknande mönster i stora matcher. Men kanske inte någon som samtidigt blir lika hyllad och betrodd.

Billy Swan sa...

Hur man än väljer att avgöra det finns en massa "om" kvar.
Rak tabell, extramatch, slutspel, det spelar ingen roll. Man kan alltid diskutera domartabbar, skador, avstängningar, transfers och allt möjligt annat.
En rak serie eliminerar mer än någonting annat en massa slump. Eliminerar man eller skapar man slump med en extra match?
Jag vet inte och eftersom jag inte vet håller jag fast vid den raka tabellen.
Apropå Zlatan och stora matcher - hur många stora matcher har han spelat i sitt liv? Hur många kvalar in?
Någonstans är fotbollen sådan att du måste spela bra i de små matcherna för att nå de stora. Om du gör mål i de "små" under en lång tid, kryddar det med klacken mot Italien, kanonen mot Ungern, de två målen för Inter mot Parma (var det väl) när Zlatan kom från bänken och på typ 20 minuter räddade scudetton till Inter, och sedan avgör el Clásico med ett fantastiskt mål - kan man då verkligen säga att Zlatan aldrig är bra i de stora matcherna?
Och att det dessutom beror på inställning?
Det tycker inte jag.

Billy Swan sa...

Och innan jag glömmer det, fin genomgång, Ulf.
Angående Zidane så hade han en fantastisk karriär, men med tanke på att han blev utvisad 14 gånger (vill jag minnas) under sin karriär kom inte skallen mot Materazzi så överraskande som man kanske önskat.
För mig är det inte skallen som sådan, utan konsekvensenav den.
I en VM-final sätter Zidane sig över sina lagkamrater och hänger ut dem på tork.
Ja, det är en väl hård dom, men med tanke på vilken uppbackning Zidane fick av sina lagkamrater efteråt är det ännu mer obegripligt att han inte tänkte mer på dem innan han avlossade skallen.

Ulf sa...

Billy: Tack. Och jag håller med dig. Det är vansinnigt fascinerande att han i det ögonblicket sätter sitt kränkta jag före laget, och före det mest gyllene slut på den egna karriären man kan tänka sig.