13 december 2009

Tre Hörnor Straffs Decenniesammanfattning – Mats

De fem roligaste ögonblicken.

Parma-Inter, 18 maj 2008:

Jag skulle ju gärna kunna göra både en och två listor med bara Zlatan i huvudrollen. Till skillnad från någon annan svensk fotbollsspelare genom tiderna håller han för det. Men jag väljer när han, efter sex veckors skadefrånvaro, hoppade in i den andra halvleken borta mot Parma. En halvtimme före slut.

Det stod 0-0 och Inter visade upp ett krampaktigt spel med ett påtagligt impotent anfall. Det var den sista omgången för säsongen och Inter var tvungna att vinna för att ta hem Lo Scudetto före ett Roma som hade tagit en tidig ledning borta mot Catania.

Zlatan behövde bara 25 minuter på Stadio Ennio Tardini. På de minuterna smällde han in två mål. Det första helt på egen hand, det andra på läckert inlägg från Maicon. Det är sådana insatser som gör spelare odödliga.

Tottenham-Chelsea, final i Carling Cup, 24 februari 2008:

Spurs kom tillbaka från underläge mot Chelsea (vilket bara det räknas bland det svåraste i modern fotboll) och vann sin första titel under det här århundradet. I förlängningens fjärde minut nickade Jonathan Woodgate, bara en dryg månad gammal i klubben, in 2-1 på Jermaine Jenas snygga frispark.

Givetvis ett drama och en upplevelse färgad av mina sympatier, men det är väl vad de här listorna (också) ska få lov att handla om. Det privata fotbollsrummet.

Nästan hela förlängningen tillbringade jag i trädgården, vankande av och an, under vilket jag ängsligt (läs: panikartat) försökte tolka de avlägsna ljuden av familjens tjut framför TV:n.

Någon vecka senare vågade jag för första gången se denna förlängning (som jag så klart spelade in). Även denna gång var det obrutet spännande.

Milan-Liverpool, final i Champions League, 25 maj 2005:

Jag minns hur hustrun kom ner och undrade vad det stod. ”3-0”, sa jag. ”Men då så”, sa hon, gick upp igen och la sonen och började läsa i någon bok. Två tjut senare från bottenvåningen fick henne att rusa nerför trappan. Plötsligt hade Liverpool gjort både 1-3 och 2-3 mot ett Milan, världsberömt för att kunna spela på resultat.

Aldrig har Steven Gerrard visat så mycket fysisk kraft som när han (mer eller mindre) ensam tog tag i matchen och visade vägen genom sin eleganta nick till 1-3. Matchen gick till straffar och när Sjevtjenko, vid 3-2 i straffar till Liverpool, sköt i famnen på Jerzy Dudek, var ”Miraklet i Istanbul” ett faktum.

Malmö FF-Elfsborg, 30 oktober 2004:

Det är möjligen inte det mest självglänsande guldet denna väl medaljerade klubb tagit. Men den som som efter 30 matcher (numera) är överst i tabellen är ju den bäste just det året.

Jag glömmer aldrig straffen. Jag vågade inte titta. Vände blicken bort från målet, mot mittlinjen. Såg att Jon-Inge Höiland plötsligt började jogga framåt. Förstod inte varför. Ända tills han hann fram alldeles perfekt i tid och tryckte in returen på Nicklas Skoogs bedrövliga straff och med det sköt guldet till Malmö FF.

Klubbens första på 2000-talet och den första seriesegern sedan 1989.

Sverige-Argentina, 12 juni 2002:

Sverige hade hamnat i Dödens Grupp. Det fanns inte på kartan att vi skulle ta oss vidare i VM i Japan/Korea. Inte med Nigeria, England och Argentina i samma grupp. Att vi lyckades spela 1–1 mot England var möjligen ingen större överraskning, med tanke på den statistik Sverige har mot dem. Segern mot Nigeria, med två mål av Henrik Larsson, gav visst hopp. Men att vi skulle ha en chans mot Argentina gick bara inte att tänka sig.

Det visade sig att den 59:e matchminuten skulle bli en lyckominut. Det var då Niclas Alexandersson kvitterade mot England och det var då Anders Svensson skruvade in 1-0 bakom den argentinske målvakten Cavallero. Tillsammans med Ravellis räddning 1994 är möjligen Anders Svenssons barnsligt lyckliga ansiktsuttryck den fotbollsrepris som vevats flest gånger i sport-TV i modern tid.

Frågan är om Sverige varit bättre i något enskilt ögonblick under de senaste tio åren, än just i denna stund, den 12 juni 2002 på Miyagi Stadium. Jag tror inte det.


De fem tristaste ögonblicken.

Sverige–Danmark, 6 juni 2009:

Det är klart jag är efterklok. Man har den rätten när man skriver den här sortens betraktelser. Men allvarligt. Zlatan Ibrahimovic var förste straffskytt i italienska mästarna Inter. Av en anledning. Medan Kim Källström aldrig kom på fråga i sitt Lyon.

Ändå fanns det en orubblig ordning i det svenska landslaget som medförde att när vi hade en gyllene chans att ställa en fot i nästa års VM, då skickades denne Källström fram. I gula skor. Tretton år efter Kennet Anderssons ödesdigra miss, på samma arena (i VM-kvalet mot Österrike) slog Källström inte straffen bättre än att Thomas Sörensen kunde rädda.

Det var min första landskamp på Råsunda, det kändes i just det ögonblicket också som det borde vara den sista.

Manchester United – Tottenham, 4 januari 2005:

Pedro Mendes chansskott från mittlinjen seglade ner mot United-målvakten Roy Carroll, som fumlade och tappade in den bakom sig. Det var i den 89:e minuten. Jag minns hur jag jublade i soffan. Äntligen skulle vi slå United på Old Trafford.

Men det blåstes aldrig för mål. Detta solklara mål dömdes inte ens bort. Jag mår fortfarande illa när jag tänker på det. Det finns rimligen bara en förklaring till hur tre domare kunde missa att bollen var nästan en meter över mållinjen.

Varje gång jag plågar mig själv med att titta på sekvensen på YouTube, varje gång ser jag Roy Carrolls långa blick bort mot sidlinjen, efter att han genomfört sin närmast fantastiska akt av fusk. Jag hoppas verkligen att han lider av usel nattsömn. Än idag.

Om inte annat får får jag väl åka över till Odense och fråga honom någon gång. Det senaste jag hörde var att han idag står för danska ligaledarna OB.

Sverige-Holland, kvartsfinal i EM 2004, 26 juni 2004:

Det gick ju att se på en hel kontinents avstånd. Klart som fan han skulle missa, med det kroppspråket. Med den senaste projektilen (i lördags kväll mot Espanyol) i färskt minne är det svårt att förstå att det var samma Zlatan i Portugal.

Men just den kvällen, i en match där Sverige hade vassaste chanserna (i synnerhet i förlängningen) och där jag fortfarande kan få ont i magen av tankarna på Ljungbergs stolpträff, just den kvällen gick en synnerligen skakad 22-åring fram och slog bollen högt över Edwin van der Sars mål.

Sverige–Senegal, åttondelsfinal i VM 2002, 16 juni 2002:

Fotboll är obegripligt. Fyra dagar efter den match då vårt herrlandslag var som allra bäst det här århundradets första decennium, orsakar man en av samma årtiondes största besvikelser. I sig var det ingen katastrof att förlora mot Senegal, som ju slog Frankrike i öppningsmatchen i samma VM. Men det såg ju så bra ut. Det var krattat för full fart fram till semifinalen, där vi skulle få möta Brasilien.

Men de svenska förbundskaptenerna gjorde misstaget att spela defensivt mot ett Senegal vi kunde sprungit ner, med den form som rådde. Magnus ”Turbo” Svensson var sannerligen inte nyckeln till framgång i just den matchen.

Först i den 76:e minuten vågade man byta in den spelare som skyhögt vann svenska folkets omröstning (under VM) om vem som var landslagets bäste spelare, nämligen 20-årige Zlatan Ibrahimovic. Med honom på planen från start hade Sverige spelat kvartsfinal mot Turkiet. Jag lovar.

Sverige-Turkiet, 15 juni 2000:

Grunden lades i och för sig i öppningsmatchen mot Belgien. Men aldrig jag har jag rodnat så skamset inför ett svenskt landslag som i just den här matchen. Det var dock inte därför jag inte avstod från gruppspelets sista match, den mot Italien.

Den kvällen tillbringades istället på BB i Malmö. Den natten föddes min idag 9-årige son. Ett betydligt ljusare minne än det mörka EM 2000.

Den gyllene badtofflan (till den person som under årtiondet bäst personifierat den svenska fotbollens själ):

Det finns väl egentligen bara en person som kan föräras denna utmärkelse. En person som suttit som förbundskapten för det svenska herrlandslaget under hela årtiondet, till för bara några månader sedan.

Lars Lagerbäck cementerade det gamla slitna skämtet om att det är lättare att komma in i landslaget än att komma därifrån. Det är därför Sverige är turister i den inernationella fotbollen fram till nästa höst.

Eller, om man är snäll, fram till lottningen i Warszawa den 7 februari 2010. Då kan vi börja hoppas igen.

17 kommentarer:

Anonym sa...

Badtoffla är ett taskigt pris till den ende svenske förbundskapten någonsin som lett Sverige till tre raka EM-slutspel - av egen kraft.
(1992 var vi direktkvalade som arrangör)

Jesper sa...

Anonym: Det kan påpekas att det fram till 1996, när EM-slutspelet utökades till 16 lag, var betydligt svårare att kvala in än nu. Om dagens regler hade gällt hade vi varit med både 1984 och 1988.

studiomannen sa...

Det var inte mycket allsvenskan där, Mats. Vi prioriterar olika, min vän. :)

Anonym sa...

Trevlig och minnesväckande lista. Däremot är det väldigt mycket klapphatt att skriva ner Lagerbäck på det viset. En utmärkt tränare och absolut förbundets bästa någonsin. Resonemanget om att han skulle vara orsaken till svensk fotbolls turistskap köper jag inte alls. Vi hade lika gärna ha kunnat vara "Ungern" vid det här laget och det är vi inte. Tvärtom, det var ett internationellt gångbart gäng som dessvärre drog det sämre strået mot Danmark och Portugal. Nåja: Ska bli kul att se vad Hamrén kan göra nu. Har en känsla av att många får en chock när det visar sig att han inte heller tycker att t.ex Bajrami är något för julgranen.......

Ulf sa...

Studiomannen och Mats: inte så mkt allsvenska, men väldigt mycket Zlatanrelaterat. :)

Mats sa...

@Anonym: Såvitt jag förstått är inte badtofflan ett negativt pris. I det fallet hade knappast Mattias gett det till Håkan Mild, eller hur. Att han tagit oss till samtliga mästerskap mellan 2000 och 2008 är ju redan avhandlat. Min enda nedsättande poäng var egentligen att Lagerbäck skulle tackat för sig efter Tyskland och förbundet skulle tagit sikte på 2010 med nya krafter. Man borde sett vad som komma skulle. Vi var några som gjorde det då.

@Studiomannen: Hur man än gör så är det alltid någon som är missnöjd. Det var ju en ocean att vaska ur. Gick på magkänslans första tio steg.

@Ulf: Jamen det vore väl konstigt annars. Mycket Göteborg från Mattias och dig (javisstja, du har ju inte lämnat än... :-)) och mycket Bajen från Hagström. Jag kunde som sagt fyllt hela plus-sidan med Zlatan-minnen. Så roligt har jag haft i hans sällskap.

Truls sa...

Fin lista Mats!

Sen, gällande Lagerbäck, har jag önskat hans avgång i 10 år. Att Sveriges landslag kvalat in till stora mästerskap beror mer på spelarna än något annat.

Calle sa...

Jag tycker det är lite väl att kalla Carrolls agerande för fusk. Jag tror han agerar helt på instinkt i det där läget.

Mats sa...

@Truls: Tack! Så sant!

@Calle: Jo, det må så vara. Men om man vill kunna titta sig i spegeln efteråt får man faktiskt säga till domaren direkt. Han vet ju att bollen var långt inne. Och ljuger. Det vill säga: han fuskar. Finns inget annat ord för det.
Och Sir Alex. Så klart säger han att han såg ingenting, just den gången. Annars, varenda match de förlorar, har han tusen saker att säga om domarna. Senast, mot Villa, skulle ju inte tidtagningen skötas av domarna. Han är så pinsam. Well, don't get me started...

Ulf sa...

Mtas: jag menade inte att det skulle vara något negativt med Zlatan-kopplingar. Ni skåningar vill gärna göra gällande at det finns en massa människor som inte gillar Zlatan. Jag tycker det verkar vara som att slåss mot väderkvarnar. Han är ju det bästa vi har fått fram sen Håkan Mild.

Calle sa...

"Ljuger" är ett annat stort ord. Är det lögn om man låter bli att berätta något som är sant? Kanske det, om man medvetet har begått ett regelbrott (tänk Henry eller Eduardo). Men om man reagerar instinktivt, och inte bryter mot spelets regler, då har jag svårt att se det som fusk att inte jaga upp domaren och insistera på att han dömer mål, även om (eller snarare eftersom) det vore helt fantastiskt sportsligt om Carroll hade gjort det.

När det gäller Ferguson är vi nog så överens som två människor kan vara.

Mats sa...

@Calle: Jag anar att du är mer förtjust i United än i Arsenal... :-)
Men bortsett från det så vill jag nog, i brist på bättre, kalla det för både lögn och fusk. Han visste att den var inne, han utförde en handling (intuitiv eller ej) som ledde till att United berövade Tottenham en tre-poängare.
Jag vet inte den exakta brottsrubriceringen, men ett brott är det. Och det borde absolut vara möjligt att rätta till sådana här fadäser efter slutsignalen.

Calle sa...

Tvärtom! Jag har varit förälskad i Arsenal sedan Limpars dagar, och mina allmänna känslor för United lämpar sig inte i en städad blogg. Notera att jag skrev att vi var överens gällande Ferguson.

Däremot försöker jag hålla mina klubbsympatier utanför diskussioner av den här typen, och det var ju glädjande att jag lyckades med det.

Jag kanske bör tillägga att jag, om jag måste välja, även föredrar Tottenham framför United.

Mats sa...

@Calle: Jo, det var lite förvillande, men i och med att du slängde in både Henry och Eduardo så fick jag Arsenal-feeling. I min ranking står också det mesta ovanför United.... :-)

studiomannen sa...

Jag får skriva fler smileys! :)

Jag tycker att det är fantastiskt ambitiösa och läsvärda listor ni kommer med i alla fall.

Skulle jag göra en lista skulle jag faktiskt ha med när Z blev utvisad på Rambergsvallen och sparkade omkull en av våra mikrofoner och var oförskämd. Varför då? För att jag stod intill.

Men eftersom sånt väcker ont blod eftersom vi talar om just han så hade jag nog haft med nåt mål framåt i landslaget också.

Ett annat personligt minne är när jag träffar TFF:s materialare strax innan IFK:s guldmatch 2007 då han berättar att Dennis Melander utlovat ett ärevarv om han gett TFF ledningen. Tänk vilket jävla liv det skulle ha blivit! hahaha

Jag får väl skicka lite anekdoter till er vid tillfälle. Inga hemligstämplade utan bara roliga. Som när Sten-Inge Fredin med perfekt pokerfejs säger om Bosse Nilsson att "Du ska veta, Peter, hur skönt det är att bli av med den jäveln. Detta är en bra dag" och Bosse direkt svarar "Och nu fattar du varför jag slutar". Då sprack allas pokerfejs. :)

Och från U21 måste jag framhålla vilken personlighet Tommy Söderberg är. Vi från TV hade stränga förhållningsorder från UEFA. Inga konstigheter. Så är det på varenda CL-match och landskamp. Sket väl Tommy Söderberg i. När Sverige vunnit över Serbien kramade han inte bara om sitt lag utan även mig, ljudteknikern och arenaspeakern. Mitt framför näsan på en inte fullt så road UEFA-delegat! :)

Tar en negativ också. Av en tillfällighet var jag ledig då HBK mötte IFK Göteborg hösten -07. IFK spelade drömfotboll och Adam Johansson bevisade vem som är Sveriges bäste HÖGERback (yes. Trust me.). Men det var fasansfullt att se när Magnus Bahne sliter sönder knäet för det kommande året.

På samma arena var det inte kul att se Rami Shabaan göra samma sak heller. Skadeglädje är INTE den enda sanna glädjen.

Mats sa...

Tack för sköna anekdoter! Framför allt gillar jag den om Söderberg. Den gubben är ett fenomen. Pratade med Fjellström om Söderberg. Jensa kunde inte nog hylla hans ledarskap.

studiomannen sa...

Mats: Och han är för skön när han ska snacka också. Jag kör med lite icebreakers ibland med vissa jag vet kan vara svåra. Med Åkeby snackade jag alltid trav. Då också för att kolla av humöret. Men när Tommy dyker upp i intervjusammanhang (och på samlingar i omklädningsrummet har det sagt mig) kan han utan vidare strunta i att prata om fotboll utan istället om fiske. Eller matrecept. :)