En väns vän frågade mig om vem som var Italiens största fotbollslegend någonsin. Jag tänkte på namn som Meazza, Piola, Rivera, Rossi och Maldini, men jag sa Roberto Baggio. Och så tänkte jag än en gång på hans bataljer med Sacchi under VM 1994, hans vemodiga ansiksuttryck när han byttes ut mot Norge, hans matchavgörande briljans som saknade alla revanschistiska övertoner, det tragiska fakrum att det ändå var han som brände den avgörande straffen i finalen.
Det fick mig att återigen tänka på vilket djupt motsägelsefullt fenomen den italienska fotbollen är. Denna nation som hyllar individualism, estetik och livsglädje och samtidigt ängsligt tyr sig till försiktighet, pragmatism, system, catenaccio och pressing. De värden som hyllas i svensk, dansk, engelsk, tysk och spansk fotboll känns entydiga i jämförelse. Roberto Baggio och hans förhållande till Italiens förbundskaptener känns som det säger lika mycket om den kulturen som Berlusconi eller Roberto Saviano.
I en ny dansk bok om FC Barcelonas historia berättar Allan Simonsen för övrigt att han hade två argentinska lagkamrater under sin tid i klubben. De brukade gömma nålar i sina hårband före mötena mot Real Madrid och sticka motståndarna med dem under matchen. Vad det säger om Argentina och argentinskt samhälle vågar jag inte spekulera om. Men det sägs att Roberto Baggio har en ranch i Argentina nuförtiden. Det låter som om det skulle kunna bli en Taube-ballad det.
12 december 2009
Minnen av en fläta
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
18 kommentarer:
Lippi kritiserade ju nyligen det svenska landslaget för att lita för mycket på att en enda stjärna ska göra jobbet!
Det är väl en klassisk konflikt i den italienska landslagsfotbollen ända sedan staffetten mellan Mazzola och Rivera: det finns alltid en fantasista, en potentiell "trascinatore" - eller flera - som folk vill ska bära och symbolisera laget men det blir aldrig så till slut.
Malena: Javisst, men historiskt sett finns det också en systemtro inom den italienska fotbollen, över Vittorio Pozzos "metodo" till Herreras catenaccio, och den är ganska paradoxal. Och den inbillar jag mig är typisk för den italienska spänningen mellan individualism och tillhörighet till auktoritära strukturer.
Håller du med om valet av Baggio som största italienska legend nånsin? Det var inte direkt något lätt val...
Jo, det var det jag menade: först och främst så tror man på systemet, men sen vill man alltid ha in det där vackra och fria, eller man skulle vilja det, men i praktiken litar man inte på det.
Jag har nog inte upplevt tillräckligt många år för att kunna uttala mig i legendfrågan. Det finns många att välja på.
Men Baggio är ett sympatiskt val. Fast på något vis orepresentativt, för han flyttade runt hela tiden och är liksom ett undantag. Men det motsägelsefulla i sig gör honom kanske i och för sig representativ. Han har inte vunnit så mycket utanför Italien.
Under samma period skulle man nog lika gärna kunna välja Paolo Maldini.
Malena: Jo, Maldini är en typisk italiensk spelare på ett annat sätt, den trogne legionären liksom. Precis som Baresi dessförinnan. Men det ÄR svårt att hitta en totalt framträdande spelare i Italien, nån motsvarighet till Cruyff i Holland eller Beckenbauer i Tyskland. Det är som om fotbollen i Italien verkligen är en kollektiv företeelse på så många sätt. Och tränare som Pozzo, Bearzot, Sacchi och Trappatoni känns på många sätt lika stora som spelare man minns.
Spelade Baggio överhuvudtaget utanför Italien nån gång? Eller du menar kanske i internationella turneringar?
Ja, jag håller med. Förutom auktoritära strukturer är ju det kollektiva det säkraste sättet att vinna i fotboll. Att vinna till varje pris är nog den överordnade ideologin.
Jo, jag menade i internationella turneringar.
Intressant det där. Att vinnandet ska vara viktigare för italienare än t ex spanjorer som odlar en mycket mer estetisk fotbollssyn. Är det Machiavelli som går igen? Hoppas du kommer att gå in på det där i din kommande bok.
Vi får väl se, men det blir inte så mycket landslag i den boken. Det finns i alla fall en bok som har ambitionen att vara nån slags heltäckande bok om italiensk fotboll tror jag, av John Foot, som har underrubriken "Winning at All Costs". Eller så är det den amerikanska upplagan som heter det eller nåt.
Jag vet inte det själv så noga men man brukar väl säga att de hatar italiensk fotboll i Spanien? Den är tråkig och cynisk och så vidare. De länderna är ju verkligen antiteser i fotboll, även om jag antar att de har latinska likheter också.
I Italien tror jag mer att man kanske skulle vilja ha det där sympatiska och trevliga spanska (även om man kanske inte skulle erkänna det för en spanjor), alltså det som Rivera, Baggio, Del Piero, Totti - eller nu när alla tjatar på Lippi att ta in Antonio Cassano - står för är det man egentligen skulle vilja vara. Så på förhand tjatar folk om det. Sen efteråt när man har vunnit skiter alla i hur det gick till.
Zoff
Köpenick: jo, tänkte på honom också.
Malena: Det är säkert inte obetydligt att italiensk fotboll bröt fram internationellt under Mussolini, även om det kanske inte är något som italienare gärna känns vid. Den fascistiska retoriken var stark kring det italienska landslaget när e vann VM både 1934 och 1938. Sen har jag förstått att catenaccio blev italienarnas sätt att hävda sig internationellt på 60-talet gentemot Real Madrid, Benfica och de andra efter 50-talets förnedring, men då hade det å andra sidan redan utvecklat sig i den egna ligan.
Säkert inte obetydligt. Jag vet inte om man kan dra en spikrak linje från Mussolini till Lippis uttalande häromveckan om vikten av kollektivet, men bara det att fotbollslandslaget är ett uttryck för den italienska nationen. Kanske den starkaste nationella institutionen som lever kvar sen Mussolini? Annars finns det ju inte så många kollektiva lösningar som fungerar i Italien, på nationell nivå eller annars.
Eller jo, tåget funkar ganska bra också.
Mot Norge menar du? (När målvakten blev utvisad, Baggio byttes ut, Italien trots allt vann med 1-0 mot ett Norge som inte visste hur man skulle föra matchen och D. Baggio blev matchhjälte?)
Han blev iofs utbytt mot Irland 1990. Är det den matchen du menar, glöm allt jag sagt.
Tobias: du har rätt, jag skrev fel, det var mot Norge -94 jag menade.
Lustigt det där med Mussolini och fotbollen… han försökte väl införa Volata istället, som ett slags uritalienskt alternativ med anor från romartiden? De fick ge sig när de upptäckte hur djupt rotad den där obehagliga engelska vanan var bland folket och låtsades som att de alltid stått bakom sporten lagom till VM -34 eller så.
Han fick nöja sig med att tvinga Inter, med sitt obehagligt kosmopolitiska namn, att döpa om sig till Ambrosiana.
Dessutom undrar jag om han inte hade sin hand med i spelet när fotboll kom att kallas "calcio" på italienska. På nästan alla andra språk (utom de germanska,där ordet lätt låter sig naturaliseras) har man lånat in det engelska ordet. Om det inte var Mussolini handlar det om samma nationalistiska strömningar som förde honom till makten.
Ibland säger man football på italienska, men det var vanligare förr. Men ordet calcio kommer från det medeltida spelet calcio fiorentino. Det var mer fruktsamt att göra historiska, nationalistiska kopplingar till, än det uppfunna volata.
Sen kan säkert det fascistiska regimen och/eller tidigare nationalistiska strömningar spelat roll för att man använder italienska ord som Jesper säger. De flesta sporter har ju italienska namn, men just calcio har ett gammalt ursprung.
Men fascisterna var ju de som skapade den första nationella serien, och byggde många arenor till exempel, en del som man fortfarande spelar på som Franchi i Florens och Dell'Ara i Bologna.
Så det var inte bara landslaget som utrikespolitiskt propagandainstrument, utan hela organisationen också på lokal nivå som utnyttjades av fascistregimen.
Skicka en kommentar