TRE HÖRNORS STRAFFS DECENNIESAMMANFATTNING – MATTIAS

De fem roligaste ögonblicken:

Estadio Alvalade, Portugal, Sverige leder EM-premiären 2004 mot Bulgarien med 5-0, och klacken börjar sjunga: »Jobba, jobba, jo-obba!«

Jag förklarade ramsans betydelse för brittholländaren Simon Kuper – »work, work, work« – som smålog överseende och konstaterade att det lät som en »mycket svensk ramsa«. Fram till det bittra slutet mot Holland var EM i Portugal decenniets blågula fotbollsfest, med sjungande fans, strålande sol, billig öl, en lycklig Zlatan och ett lag som förenade andan i den där ramsan med något helt annat – kan vi kalla det spelglädje?

Henrik Larsson avgör Champions Leaguefinalen, 2006.

Jag har aldrig tillhört de fanatiska Henkedyrkarna, men det där förtjänade han verkligen efter att under så många år ha burit Celtic genom Europa. Jag tror att jag till och med fick något i ögat när han ensam gick fram till Barçafansen efter slutsignalen. Där och då borde Henrik Larsson ha lagt skorna på hyllan.

Tiotusentals göteborgare firar SM-guldet med pyttipanna, raketer och hoppdans, Götaplatsen november 2007.

Jag minns SM-firandet 1994, eller om det nu var 1995 – spelartruppen och några av föreningens ledare åt en halvrisig middag på Harley’s på Avenyn. Vi var runt ett femtiotal supportrar där, som kunde flamsa med spelarna och ta en öl med Ravelli. Ruben Svensson bad discjockeyn leta fram »Staten och kapitalet« och tog en liten svängom på dansgolvet. Och det var inte mycket mer med det – vinna allsvenskan var något man bara gjorde. Säg så här: de tio mörka åren mellan 1997 och 2007 skulle jag aldrig vilja ha tillbaka, men den sjövilda glädjen när ordningen äntligen var återställd gjorde att de ändå gavs en retroaktiv mening.

Anders Svenssons 1-0-frispark mot Argentina, VM 2002.

Hela jävla vitsen med att överhuvudtaget bry sig om fotboll i ett ögonblick.

Hasse Borg smätter en kapsyl i ögat på Jari Litmanen sommaren 2006, och förlänger finnens evighetslånga skadeperiod.

Skadeglädje är som bekant också glädje. Inget ont om Litmanen, men om Hasse Borg säger jag som jag har sagt förut: En man som stolt poserar under det uppstoppade huvudet från ett nedlagt afrikanskt antilopdjur kan man inte ta på allvar.

De fem tristaste ögonblicken:

Henry Camaras 2-1 i VM-åttondelen mot Senegal, 2002.

Min vän Martin Sundborn och jag reste oss upp från pressläktaren, kramade om våra afrikanska bänkgrannar och hetsade iväg för att hinna med tåget till Fukuoka. Det fanns inget mer att säga. Ett överraskande, underbart hopp släcktes när det precis hade hunnit tändas. Ser man till vägen framåt för de lag som sedan avancerade i turneringen står det klart att Sverige hade en semi mot Brasilien inom räckhåll, och därefter ånyo en bronsmatch (mot Sydkorea).

Roman Abramovitj tar över Chelsea, juni 2003.

Fotbollsvärlden har sett värre skurkar både före och efter Romans entré, men för mig symboliserar hans köp av Chelsea den djupt komplicerade och obehagliga skärningspunkt där sportsliga framgångar, status, politik och ekonomisk råstyrka möts.

Jesper Blomqvist utsätts för hot och utses till »Judas« av IFK-fans, hösten 2003.

Ingen spelare som gett sin publik så många vackra minnen förtjänar att behandlas som Jesper Blomqvist behandlades av delar av Göteborgsfansen när han skrev på för Djurgården. Dessutom: vad jag har förstått erbjöd IFK honom aldrig ens ett kontrakt.

Olof Mellberg skyller straffmissen mot Holland på Andreas Jakobsson, Algarve 2004.

Mellberg rusade ut från arenan efteråt och mötte inte pressen förrän på den avslutande presskonferensen dagen därpå. Där lyckades han snabbt förflytta fokus till de spelare som inte slog några straffar överhuvudtaget. Intressant grepp av en lagkapten, men den alltid lika eftertänksamme och laglojale Andreas Jakobsson klädde sig snabbt i säck och aska och absorberade sin del av skulden. Sedan tackade han för sig i landslaget.

Djurgårdshuliganer ger sig på Assyriskas spelare, november 2009.

Efter De fina grabbarnas insatser i Göteborg runt den allsvenska premiären, bärsärkagången på flygplanet hem från Malmö och andra säsongshighlights bör ingen ha blivit förvånad. Vilket enbart gör saken tristare.

Specialgenrer:

Decenniets temalåt: »Det gör ont«, Lena Philipsson.

Landslagets val av pepplåt på Magnus Hedmans boombox inför matcherna under Portugal-EM visade sig profetisk, inte bara för den turneringen – utan som summering av de blågulas hela decennium.

Den gyllene badtofflan till den som bäst symboliserat svensk fotboll: Håkan Mild, IFK Göteborg.

Johan Orrenius skrev i Expressen att Håkan dyrkade Lars Winnerbäck, och jag blev först helt förtvivlad. Winnerbäck är ju usel, på ett rent objektivt sätt: han sjunger svajigt, skriver platta texter och är inget vidare på gitarr. Sedan såg jag logiken: för varför hade Roger Gustafsson Håkan Mild som favoritspelare, efter alla sina år som tränare (och gudarna vet att han hade spelare att välja bland)? Därför att Håkan var den som kom längst på ren vilja. Han var den relativa medelmåttan som genom träning, envishet och outtröttlig energi nådde hela vägen till VM-brons och proffsspel i La Liga. Att han sedan, när hans klubb stod på ruinens brant och hade saboterats av oproffsiga klåpare, gjorde om samma bedrift fast som sportchef – utan någon som helst utbildning eller objektiv kompetens – förminskar inte badtoffleprestationen. Kanske ska jag ändå ge Winnerbäck en chans?

Decenniets mest spridda vanföreställning: Lars Lagerbäcks »fantastiska« kvalfacit.

Fem slutspel på sex försök låter bra. Tittar man tillbaka på motståndet har Sverige rent generellt ställts mot länder under vår status såväl meritmässigt som sett till den för tillfället rådande världsrankningen, och hade något av dem nått slutspel på vår bekostnad hade det varit ett misslyckande som resulterat i byte av förbundskapten. Undantagen lyder England, Danmark, Portugal och Spanien. Utöver dem har vi mött några länder med sporadiska formtoppar, som Bulgarien och Turkiet. Från vår kvalgrupp till EM 2000 nådde både Sverige och England slutspelet, och Bulgarien hölls utanför. 2002 tog vi oss till VM tillsammans med Turkiet. EM 2004 nådde vi i princip utan motstånd. VM 2006 tillsammans med Kroatien. EM 2008 tillsammans med Spanien, på Danmarks bekostnad. VM 2010 missade vi, petade av Portugal och Danmark. Tio år av kvalansträngningar och jubel kan alltså kokas ner till detta: vi har petat dem vi borde peta, och därutöver spelat remi mot danskarna. Bra jobbat, inte fantastiskt.