10 december 2009

TRE HÖRNOR STRAFFS DECENNIESAMMANFATTNING - Jesper

De fem roligaste ögonblicken:

1.Zlatans klack, EM 2004.

Det målet. Med fem minuter kvar. I 0-1-underläge. Mot Italien. I EM. Det har hänt en hel del kring mannen sen dess, men frågan är om inte ett av Zlatans problem i landslagssammanhang har bottnat i att det är så svårt att toppa det där. Det var någonting med detta mål som uttryckte allt om hur Sverige med Zlatan skulle kunna vara, hur hela det svenska laget kämpade för att hålla bollen kvar i det fullpackade straffområdet, och så kröntes allt av denna geniala och briljant utförda improvisation. Jag såg det på mitt frilanskontor i Gamla Stan, eftersom jag var tvungen att lämna en notis till Expressen omedelbart efter matchen. Att behöva skriva om någonting direkt efteråt brukar kunna fördärva vilken upplevelse som helst för mig. Inte denna.

2.Marcus Allbäck sänker Spanien på Råsunda i EM-kval, hösten 2006.

Vissa mål måste man se live. Och jag kommer aldrig att glömma sekvensen som började med den spanska hörnan och Tobias Linderoths nickräddning på mållinjen just för att jag kunde följa den från Råsundas långsida med sikt över hela plan. Se Edman spela upp den till Chippen, se Chippen fara iväg längs sidlinjen medan spanjorerna stod kvar i svenskt straffområde och ropade på hands, se Allbäck löpa i mitten och ropa passa honom, passa honom, passa honom, se passningen komma och den hemjobbande Puyol och Casillas vräka sig framför Allbäcks skottfint - och då stod man för länge sedan upp och skrek besinningslöst - och så bollen i det tomma målet.
Såklart var det extra skönt för att det gjordes när det gjordes. Såklart att det var extra skönt för att det var ett utdömt Sverige, utan Zlatan, mot de blivande europamästarna, och att det var en seger för Marcus Allbäck, Niclas Alexandersson, Tobias Linderoth, Erik Edman och alla de andra slitvargarna. Så synd att det så sällan kändes som om Zlatans Sverige och Allbäcks Sverige på allvar tog fram det bästa ur varandra.

3.Claudio Caniggia visas upp på läktaren när Sverige möter Argentina i VM 2002.

Ja, det finns många skäl att minnas den här matchen. Anders Svenssons frispark. De fem mardrömslika övertidsminuterna efter Argentinas kvittering. Men det som på allvar gjorde det till ett roligt ögonblick var när gamle hårbandsjäveln Caniggia visades upp på läktaren från avbytarbänken efter att ha trakasserat en eller annan funktionär. Och när argentinarna försökte slingra sig ur det hela genom att skicka upp någon annan. Strålande roliga bondfångerifasoner.

4.Zlatan tar sig an Djurgårdens mittbackar på Stadion 2001.

Fotbollen gör mig till skamlös lokalpatriot och att se skåningar ställa till det för stockholmare på deras egen hemmaplan kommer alltid att bereda mig omätlig fröjd. MFF:s 4-0-seger över Djurgården våren 2001 hade nog allt jag kunde begära i den vägen (i synnerhet eftersom jag gått från mötet i Superettan året innan när det var en halvtimme kvar och Djurgården ledde med 6-0). Men Zlatans dribbling genom Djurgårdens mittförsvar var någonting annat, ögonblicket när jag tror hela landet förstod att detta, denne man, var någonting mycket speciellt.

5.Roger Pontare skrämmer skiten ur polackerna inför EM-kval på Råsunda 2003.

Det finns många som säger att det var Anders Svensson som vann den där matchen. Och visst stod han för en fantastisk insats (och två mål) när Sverige slog Polen på Råsunda. Men då var polackerna redan demoraliserade och skrämda, sedan deras uppvärmning störts av att en jättestor samisk schaman med fjädrar i håret kommit utlubbande på plan. Folk minns EM 2004 för Markoolio och "In med bollen i mål", men det var Roger Pontare som gjort grundarbetet.

De fem tristaste ögonblicken.

1. Tyskland sänker Sverige i VM 2006.
Det var... sättet det gick till på. Hur man inbillat sig att vi under alla omständigheter var ett segt, försvarsstarkt, respektingivande motstånd som det var svårt att göra mål på. Och så detta antiklimax, dessa tolv minuter när det svenska försvaret uppträdde som ett hönshus där räven var lös, dessa tolv minuter när man bara satt och glodde hemma i soffan, utan att kunna få fram ens ett "Fan också". Allt slut, innan det ens hade börjat.

2. Ryssland sänker Sverige i EM 2008.
Det var... sättet det gick till på. Hur man inbillat sig att vi under alla omständigheter var ett stabilt och rutinerat lag som hade bättre nerver än de darriga ryssarna (och fan åtminstone skulle kunna spela på oavgjort). Så denna utspelning, denna match mellan ett gäng pigga popsnören och ett band utslitna gubbrockare.

3. Holland slår ut Sverige i EM 2004.

Det var... sättet det gick till på. Om vi skulle förlora mot Holland skulle det åtminstone vara för att de var ett bättre lag. Inte för att Ljungberg och Henke träffar plankan i förlängningen och för att de notoriskt straff-inkompetenta holländarna ändå visar sig skarpare och mer koncentrerade än oss. Och sedan visar sig som det kanske sämsta holländska landslaget i mannaminne när de får däng av Portugal i semin. Det maler fortfarande i skallen - det var ju faktiskt då det här laget peakade, i en turnering som till sist vanns av... Grekland.
Det borde ha varit vi.

4. Thierry Henrys hand slår ut Irland ur VM-kvalet 2009.

Jag tycker inte att det brännmärker Henry som fuskare för tid och evighet, men det är bara så jävla onödigt. Varför frågar inte Martin Hansson Henry om han har tagit med hand eller ej? Varför kan man inte avgöra en sån här sak med hjälp av tv-repris? Varför är fotbollen så onödigt trög ibland när det vore så enkelt att rätta till det?

5. Hot, våld och inkastade föremål på valfri stadion, valfritt år under 00-talet.
Jag vet inte vad jag är mest trött på. Fotbollsmyndigheternas mantra att det är sådana som "inte är intresserade av fotboll" som slåss och beter sig svinaktigt. Vissa supportrars antagande att man får slåss och bete sig svinaktigt, om man bara har åkt på tillräckligt många bortamatcher. Andra supportrar som inte skulle drömma om att slå eller ofreda nån, men ändå intar nån form av tyst neutralitet mellan firmor och klubbledning. Andra som verkar tycka att det är naturligt supporterskap att rusa in på plan och håna motståndarna när man har vunnit en match. Mest trött är jag på att ingen gör nåt åt det, en gång för alla.

Den gyllene badtofflan (till den som symboliserade den svenska fotbollen): Tobias Linderoth. Kan man någonsin glömma bort hans sammanbitna ansikte inför matcherna? Eller det mål han till sist fick göra, det där han glidtacklade in mot Slovenien i uppvärmningsmatchen inför EM 2008? Man kan snacka om Marcus Allbäck, man kan snacka om Petter Hansson, Mattias Jonson och Niclas Alexandersson, men det känns som om Tobias Linderoth var förutsättningen för dem allihop. Alla djur är jämlika, men somliga är mer jämlika än andra.

4 kommentarer:

studiomannen sa...

Folk brukar hata defaitister. Hata folk som säger "Vad var det jag sa". Osv. Jag satt i en bil på väg till Härjedalen samma dag Sverige skulle möta Tyskland 2006. Bra start på en fiskesemester. Far och jag dricker sprit och ser Sverige spela VM-fotboll. Men vi slog vad om följande: när matchen skulle vara död. Jag tippade 20 minuter. Han vann. Han sa en kvart.

För mig var det en solsystemsklar bergetta på Tyskland.

Och 70 mil i bil med diskussioner om Sverige vs Tyskland gjorde att vi inte blev så bedrövade. För bättre var vi inte. Det var mycket värre mot Senegal.

För övrigt tippade jag att Sverige skulle få stryk hemma mot Danmark i år. Jag är varken defaitist eller landsförrädare. Jag är rätt bra på fotboll, ty jag kan fotboll jag med.

Jesper sa...

Tja, vad ska man säga? Hoppet övervinner det mest solida förnuft. Men jag får erkänna att det krävdes extra starkt önsketänkande inför just den matchen. Fortfarande märkligt hur det kunde jublas så mycket över de 2-2 mot England, med tanke på att seger hade gett oss Ecuador i åttondelen i stället för Tyskland.

studiomannen sa...

Precis så. Du vet ju att jag gillar hockey. Du vet säkert hur Bengt-Åke Gustafsson resonerade lite indiskret under Turin-OS -06. Det gav guld.

Jag kan vara en jävla Macchiavelli om det passar mig.

Jesper sa...

Ja, problemen var dock att vi inte kunde förlora oss förbi England i Tysklands-VM...