VAB skaderisk

Stjärnreportern, mannen på fältet, mejlar följande lilla observation: "Sambandet är tydligt men orsakerna diffusa. Nyblivna pappor löper större risk att skadas på planen. Anders Andersson och Jens Bjurström är bara ett par exempel. Hammarbys fysläkare sa också att Suleiman Sleymans rehab kunde påverkas av att han har en lite batting hemma. Sånt sliter. Även Shaaban dillade väl nåt om dagisdisease under sin sjukfrånvaro.Värt att utreda?"

Ja, sannerligen. Själv minns jag Brian Steen Nielsen i Malmö FF som skadade ryggen när han skulle lyfta upp sitt barn ur spjälsängen.

Gungorna ocj karusellen

Eftersom lillpågen är lika snäll och konfliktundvikande som alla andra i familjen var jag tvungen att höra hur det var att behöva fråga Henke Larsson om landslaget. Nej, det var inte lätt, fick jag veta. Men Henke hade nöjt sig med att stirra stint och inte fått det vredesutbrott brorsan fruktat.

Oklarhet råder dock om Henkes besynnerliga uttalande igår om "swings och roundabouts". Tolkat av lillbrodern på ett sätt och av Olsson på ett annat "it swings in the roundabout" - båda (och Henke själv) tycks mena ungefär att det går upp och ner i fotboll, och det får man ju hålla med om. Närmaste lexikon uppger dock att uttryckets betydelse på engelska är samma som i Karl Gerhard-låten, "han tar igen på gungorna vad han förlorar på karusellen". Här tycks finnas dolda undermeningar. Eller inte.

"Derbyfest", "kalldusch", "målfyrverkeri" etc.

Barnen var naturligtvis inte lagda till kl 20. Jag såg de båda första målen i bakgrunden medan jag läste "Diamantmysteriet" för Sonja. Lyckades förhandla bort kapitlet ur "Baskervilles hund" mot tillstånd att se första halvlek för Siri. Hetsöversatte tre sidor ur min sydafrikanska deckare (120 sidor kvar, ska vara inlämnad på torsdag) under resten av första halvlek. Försökte förgäves skicka Siri i säng i paus. Såg sista delen av matchen med henne, trots att jag inser att en förälders plikt är att se till att en åttaåring somnar före kl tio kvällen före en skoldag. Men hon tittade på mig och sa "Du får inte se på fotboll utan mig, pappa" och vad gör man då? Sen satt hon och skrev anteckningar om matchen i sin lilla röda bok med guldglitter på omslaget. De löd så här:

Match: Helsingborg IF-Malmö FF
Mål: 1-0.1-1. 2-1. 3-1. 3-2. 4-2.
Summa: 6.
Äger: Snygga mål.
Suger: OFFSAIDE!

Vad minns jag av matchen? Mest sekvensen där Marcus Lantz manglar Behrang Safari eller om det var Labinot Harbuzi och sen genast springer fram och skäller ut honom. Av diverse anledningar fick det mig att tänka på Kvällspostens nye sportreporter, som förresten befann sig på plats på Olympia. Jag råkar nämligen veta att han har blivit utsatt för liknande behandling ganska ofta under uppväxten, eftersom familjen råkade ha sin alldeles egna Marcus Lantz. Händelsevis rör det första skrivna dokument som finns bevarat av min hand också denne man och lyder:

HENRIK HAR
SPRUGIT ÖVER VÄGEN

Jag var sex år då, han var fyra, och vi bodde vid en landsväg som vi givetvis var tillsagda att akta oss för. Tänka sig att den grabben nu sitter på pressläkare och poängbedömer allsvenska spelare. Om nån av dem läser det här får de gärna höra av sig, för jag har fortfarande en hel del komprometterande grejer jag kan berätta...

Och så vidarebefordrar Rain Man sin uppdaterade tabell som för nytillkomna tittare alltså utgår från de poäng lagen bör ta och räknar poäng vunna mot topplag högre än poäng erövrade mot bottenlag:

Övre halvan:

1.Kalmar FF +4
2.IFK Göteborg -1
3.Elfsborg -1
4.Malmö FF -3
5.Djurgården -4
6.AIK -4
7.Helsingborg -6
8.Hammarby -7
9.Halmstad -7

Varav framgår att Djurgårdens andraplats hittills är den mest missvisande. Djurgårdens program har varit enklare än de andra topplagen, och alla deras segrar har tagits mot bottenlag.

Undre halvan:

1.Gais +8
2.Ljungskile +8
3.Örebro +7
4.Trelleborg +4
5.GIF Sundsvall +-0
6.Gefle -1
7.Norrköping -4

Vilket skulle bevisa att Ljungskile klarat sig ännu bättre än den officiella tabellen visar. Segrar över Elfsborg och Göteborg och bortaseger över Trelleborg är extra tunga poäng. Gefle däremot precis så dåligt, ja till och med ännu sämre, än vad som framgått. Till och med Pelle Ohlsson verkar till slut ha blivit upphunnen att verkligheten.

Goda råd från Dr Phil.

Livet blev en logistisk mardröm redan när jag blev trebarnsfarsa. Att vara en ENSAMSTÅENDE trebarnsfarsa tar mardrömmen till helt nya höjder. Orkade knappt skicka hånfulla sms till Hammarbykompisar - "ingen segår utan negår" - efter matchen igår. Men vad fan, ibland får man helt enkelt skärpa sig.

Rain man ger sig aldrig!

Det krafsade på dörren, var det min lilla hund? Nej, det var Rain Man som flackade med blicken och genast började rabbla FC Saarbrückens resultat från 40-talet. Jag kände igen syndromen, så jag kunde med några finkänsliga frågor snart frilägga problemet. Det är stockholmsderbyna som spökar igen för stackars Rain Man. Hur ska man rättvisligen dela ut poäng för dem enligt hans system? Han hade ju kommit till slutsatsen att det egentligen inte finns några hemma- och bortalag i de matcherna, därför vore det fel att t ex bedöma gårdagens oavgjorda match som två förlorade poäng för AIK och en vunnen för Djurgården, som hans ursprungssystem egentligen krävde. Men om samtliga stockholmsderbyn bedöms på det viset, då blir resultatet att färre poäng står på spel för stockholmslagen än för alla andra, räknat över hela säsongen. Det rättvisa, sett över hela perioden, vore då att behandla de formella hemmalagen i derbyna som hemmalag, men poängen med Rain Mans tabell är ju att bedöma läget just nu, utan hänsyn till hela säsongen. Fattade jag? Fattar ni? Han gav ifrån sig ett monotont läte och började räkna upp domarna i Tippeligan i alfabetisk ordning. Sen lämnade han över sin nya tabell, i omodifierat skick (dvs att AIK och Djurgården båda har fått +-0 för derbyt).



1. Kalmar FF +5
2.Göteborg +2
3.Malmö FF -2
4.Elfsborg -3
5.Djurgården -4
6.Hammarby -4
7.AIK -4
8.Halmstad -5
9.Helsingborg -8

Av kan man sluta sig till att föregivet krisdrabbade AIK faktiskt har en missvisande låg position i den officiella tabellen. De har helt enkelt haft ett betydligt hårdare program än Djurgården och Hammarby hittills.

och den undre halvan:

1.Gais +7
2.Örebro +6
3.Ljungskile +5
4.Trelleborg +1
5.GIF Sundsvall +-0
6.Gefle -1
7.Norrköping -2

Tomma tunnor

Sida upp och sida ner om en 1-1-match mellan trean och tian i Allsvenskan. Stockholmsderbyn är verkligen fotbollens svar på Lars Norén, företeelser som får uppmärksamhet bara för att de får uppmärksamhet. Nån som har lagt märke till att det finns ett lag som leder Allsvenskan med sex poängs marginal efter sju omgångar? När hände det senast i denna föregivet rekordjämna Allsvenska? Jag vet att Rydström jämt tjatar om att medierna ignorerar Kalmar FF för att de kommer från Kalmar. Men guess what? Han har rätt.

Den som alltid har drömt om att ställa de stora frågorna till en Tre Hörnor Straff-medarbetare - bästa och sämsta egenskaper? första köpta LP-skiva? vad lever man för? - har möjlighet här. Dagens Nyheter-chat om min bok om fotbollslandslaget isag torsdag från kl 13.00.

Det kommer att gå bra på torsdag!

Matchen mellan de såta tvillingklubbarna på torsdag är ett derby att se fram emot. Äntligen en match som bara kan gå bra! Någon av klubbarna kommer troligtvis att vara tilltufsad och förnedrad efter matchen, vilket ju alltid är stimulerande.
Vinner Djurgården blir Gnagets kris än mer markant (även om den i viss mån är självvald) = bra.
Skulle AIK däremot vinna så tappar Djurgården mark i tätstriden = bra.
Ett oavgjort resultat är en poängförlust för båda och ökar chansen att båda klubbarna blir menlösa mittenlag = bra.

Hurra för tvillingderbyn!

Rain man rockar på

Rain man ber att få påpeka att MFF:s vinst över Halmstad är den första bortaseger som ett lag ur hans översta kategori tar mot ett annat. Sånt betyder tre pluspoäng och ett stort hopp uppåt för di blåe i hans lilla tabell, som nu ser ut så här:

1. Kalmar FF +3
2.Göteborg +2
3.Malmö FF -2
4.Hammarby -2
5.Djurgården -4
6.Elfsborg -4
7.AIK -4
8.Halmstad -5
9.Helsingborg -7

Kalmar FF:s försprång i den konventionella tabellen är alltså inte lika stort här. Anledningen är naturligtvis att Kalmar haft ett lättare spelprogram så här långt. Bara bortapoängen mot AIK och hemmasegern mot Hammarby är ju poänggivande i Rain Mans stränga system.

I botten, tunga nederlag för TFF och Gefle, lika tunga segrar för Ljungskile resp Örebro. Ställningen nu:

1.Örebro +6
2.Gais +5
3.Ljungskile +5
4.GIF Sundsvall +2
5.TFF +-0
6.Gefle +-0
7.Norrköping -2

Självprövningens vanskligheter

Jag ska inte säga att jag väntade mig det, för det gjorde jag inte. Allt jag kan konstatera är att jag inte är helt överraskad över de 1-2 mot Ljungskile. Redan på Råsunda i fredags tyckte jag mig notera två illavarslande tendenser, åtminstone från traditionell TFF-synvinkel:

1) de gör inte mål på minsta lilla halvchans

2) de slarvar i försvaret.

Och jag kan gott lägga till

3) Tom Prahl var nöjd efteråt och tyckte att TFF bevisat att de "inte bara kunde tjonga och sparka bort bollen".

Illavarslande, som sagt. Det känns mycket möjligt att Prahl nu kommit dithän att han, medvetet eller omedvetet, vill tvätta bort alla etiketter som har suttit på honom tidigare. Det känns mycket troligt att han nu vill göra upp med ett lång fotbollsliv under devisen "spela som du kan inte som du vill", det känns mycket troligt att han efter ett långt liv som gringubbe nu vill vinna folkets kärlek.

Jag är inte alls säker på att det är bra.

Jag är inte alls säker på att Trelleborg är en lämplig plats för själskriser, vare sig vad tränaren eller laget beträffar. Konstigt: mitt definitiva intryck är att TFF hittills i år har spelat betydligt bättre än de har gjort på länge, och framför allt har de har en betydligt större trupp än de haft på länge. Precis det är vad som just nu gör mig orolig.

För jag tar det en gång till: årets allsvenska handlar om att inte kasta bort de poäng man inte bör kasta bort. De enda lag som inte gör det är Kalmar FF och IFK Göteborg. Snajdarlag som Helsingborg och Elfsborg kan hålla på att trilla boll så mycket det vill, det kommer inte att hjälpa dem när fåren skiljs från getterna och agnarna sållas från vetet. Jag är rädd att Trelleborgs FF, under denna självprövande Prahl håller på att bli ett Helsingborg eller ett Elfsborg snarare än ett Göteborg eller Kalmar.

Sanningens ögonblick

Om man gör mål i slutminuterna, eller släpper in mål i slutminuterna, då är det aldrig bara slump. Jag är säker på att Lars Lagerbäck skulle hålla med mig, och så är Sverige också ett lag som konsekvent gör viktiga mål i de sista skälvande sekunderna (Ljungberg mot Paraguay, Zlatan mot Ungern, Zlatan mot Italien och Jonson mot Danmark är bara de senaste jag kommer att tänka på, medan turkarnas straffkvittering på Ullevi hösten 2000 faktiskt är det enda tunga baklängesmål i slutminuterna jag överhuvudtaget kan minnas att landslaget släppt in). Detta sagt kan det inte vara nån slump att Helsingborg, Hammarby och Elfsborg redan har visat sig vara lag som släpper in mål i slutet av matcherna. Helsingborg och Elfsborg gör det dessutom mot Allsvenskans bottenlag, Helsingborg gör det på hemmaplan. Tro mig, det är sånt som kommer att straffa sig när korna kommer hem och skeppet kommer in.

Mannen, myten, håret

Jag gnäller ofta över svenska sportjournalister. Jag gnäller tyvärr numera också ofta över den tidning jag själv skriver för, både för sportbevakningen och diverse annat. Det var därför med stor glädje jag i går läste Johan Orrenius fascinerande intervju med Jan Tauer. En mycket underlig människa. En kanske ännu underligare fotbollsspelare. Jag lyckas inte hitta texten på internet, men den läggs kanske ut så småningom (erm, där hade man ju kunnat lufta en del av den där kritiken igen). Orrenius är vad jag vet varken särskilt underlig som skribent eller som person. Men bra. Det räcker det också.

Ryktet går förresten att Sören Cratz kommer att göra ärevarv på Olympia ikväll.

Sliding doors

Är det Philip K Dick som hittar på Allsvenskan, förresten? Poppen Björklund, var det inte han som Brommapojkarna petade ifjor, och satte in Mattias Asper istället? Så att Asper kunde stå och kasta in bollar när BP mötte Trelleborg på Grimsta, samtidigt som TFF skaffat in Sahlman istället för den där andre olycklige målvakten som skulle ersätta Fritz Persson? Vad hade hänt om det hade varit tvärtom, om Björklund och Fegler fått stå kvar, då hade Brommapojkarna troligen varit kvar i Allsvenskan (och Poppen i deras mål). Nu grenar verkligheten ut sig åt ett annat håll, Sahlman är i Halmstad, Poppen i BP, båda räddar straffar av Henke Larsson, Rami Shaaban sitter på bänken, Rami Shaaban är otränad till EM, Sverige har inga matchtränade landsladsmålvakter, blir det Sahlman eller Poppen som står mot Grekland?

Eller blir det Asper?

Rain Man gör halv pudel

Ja, ni vet, en autist har inte lätt att visa ånger. Sist jag pratade med Rain Man var det inte så lätt att förstå vad som var fel - han pratade på som vanligt om avbytarnas meddellängd i Eeredivisie och förhållandet mellan publiksiffror och domarnas snittålder i den mexikanska respektiva guatemaltekiska andradivisionen. Men till sist kröp det fram. Han hade kommit på att han hade gjort ett misstag i sitt poängberäkningssystem för Allsvenskan. Varför skulle ett lag få två minuspoäng om man förlorade på bortaplan mot ett lag på den egna nivån? En poäng var ju vad man kunde hoppas på, och en poäng borde därför räknas som förlorad vid förlust? Eller hur? Eller hur, eller hur, eller hur? Han harklade sig oroligt och rev små, små remsor ur ett kollegieblock han hade i knät och rullade ihop dem till små bollar som han arrangerade i symmetriska formationer på golvet framför sig. Jag nickade lugnande och han slet genast fram en modifierad allsvensk Rain man-tabell, som förresten ser ut så här:

Allsvenskan, nivå A:
1. Kalmar FF +1
2.IFK Göteborg +-0
3.Hammarby -1
4.Djurgården -2
5.Halmstad BK -2
6.AIK -3
7.Elfsborg -4
8.Helsingborg -5
9.Malmö FF -5

Nivå B:
1.Gais +4
2.Trelleborg +3
3.Örebro +3
4.Gefle +3
5.GIF Sundsvall +2
6.Ljungskile +2
7. IFK Norrköping -3

Jag vågade inte ens berätta för honom om den knot som hörts från den okunniga hopen om hans sätt att klassificera lagen. Det räcker väl med att påpeka att den "officiella" tabellen redan är skiktad på exakt samma sätt. Autist, javisst!

5.

About suffering they were never wrong

För någon månad sen satt jag på Ljud- och Bildarkivet på Karlavägen och såg om gamla fotbollslandskamper. Det var många overkliga upplevelser, från den mintgröna kavaj Staffan Lindeborg bar under EM 1992 till det faktum att det alltid verkar ha blivit avbrott på kommentatorsljudet i varenda landskamp Sverige spelade förr i tiden, men det som etsade sig fast mest i minnet var en scen från matchen mot Costa Rica i VM 1990. Jag satt och körde situationen vid Costa Ricas kvitteringsmål gång på gång för att försöka se varför Glenn Strömberg egentligen ramlar när frisparken slås och vems fel det egentligen är att Roger Flores får stå helt omarkerad och nicka in bollen (Strömberg skyllde på Johnny Ekström). Men det jag minns mest är att man längst fram i bilden ser en svensk avbytare (jag tror det är Roger Ljung) som värmer upp med ryggen åt målet, och som inte en enda gång ser ut att lägga märke till den katastrof som utspelar sig bakom hans rygg. Säkert var detta en outhärdligt pretentiös reaktion, men jag tänkte genast på W H Audens dikt "Musee des Beaux Arts", som handlar om hur lidandet alltid äger rum medan andra människors vardagsliv pågår som vanligt runtomkring, och tar en målning av Breughel som utgångspunkt:

In Breughel's Icarus, for instance: how everything turns away
Quite leisurely from the disaster; the ploughman may
Have heard the splash, the forsaken cry,
But for him it was not an important failure; the sun shone
As it had to on the white legs disappearing into the green
Water; and the expensive delicate ship that must have seen
Something amazing, a boy falling out of the sky, had somewhere to get to and sailed calmly on.

Och vad jag skulle komma fram till var att en liknande upplevelse drabbade mig på Råsunda igår. Jag satt några rader ovanför där båda lagens avbytare värmde upp, och jag måste säga att på dem kunde man inte se att deras lag just höll på att kämpa om viktiga allsvenska poäng några meter därifrån. Bojan Djordjic och Erik Sundin sprang till och med och småskrattade med varandra (jag antar de känner varandra sen pojkfotbollen i Stockholm). Allra längst nere vid hörnflaggan, längst bort från den egna bänken, höll sig Michael Mensah, och nog tyckte jag att han demonstrativt tog några extra sekunder på sig när Alf Westerberg kom springande och ropade på honom för att han skulle bli inbytt.

Annars:

*Stor respekt till Mattias Thylanders sätt att värma upp i kortärmat.

*Stor respekt till Mattias Thylanders sätt att alltid befinna sig där bollen är på mittfältet.

*Inte så stor respekt till Mattias Thylanders sätt att behandla bollen när han väl får tag på den (och hans sätt att alltid liksom ta ett djupt andetag och ta sats i vad som känns som flera minuter när bollen dyker upp ett par meter framför honom).

*Stor respekt till återvändande PR-geniet Derek Boateng och hans rastamansätt att sköta halvtidssnacket. "I'm really happy to be back... AIK is very special..." Jämföra AIK och Beitar Jerusalem? "You cannot compare anything to AIK". Komma tillbaka till AIK nån gång? "In football, anything can happen." Sen drog han de svenska fraser han hade lärt sig ("fy fan, helvete"), kramade gamle lagkompisen Kristian Haynes fast han är i TFF nuförtiden och spred i allmänhet positiva vibrationer över hela Råsunda. Kan de inte flyga in honom på varje derby?

*Stor respekt, trots allt, till Michael Mensah. Eftersom jag paraderat som fredsapostel på tal om stockholmssupportarna är det med viss blygsel jag avslöjar att jag helhjärtar sympatiserade med Mensahs besinningslösa kapning bakifrån av den äckligt findribblande Bojan Djordjic när TFF tappat bollen och det var en minut kvar.

*Tveksam respekt till Magnus Andersson. Fan, denna fantastiska inledning med ribbskott och allt och sen tappa bollen så onödigt före AIK:s mål. Trots allt är han ingen forward, Prahl.

*Allmän respekt till Jonas Bjurström. Kunde det inte vara en idé att ge honom bollen så fort Thylander hade erövrat den, istället för att låta Thylander försöka sköta en speluppbyggande roll han inte riktigt är lämpad för?

*Motvillig respekt till Ivan Óbolo. Som vi sågade honom i första halvlek, jag och Svante, hans allmänna primadonnelater, hans sätt att förnärmat peka på sig själv istället för att ta löpningar för att få passningar, som vi undrade om ett smånervöst lag som AIK verkligen hade råd med en sån spelare. Sen fick han den där chansen i andra halvlek och vi tittade på varandra och konstaterade att där fick vi.

*Häpen respekt till Andreas Drugge och hans frisyr. Vem hade trott att Elfsborgs pannbandsgeneration skulle få sin sista levande avläggare i Trelleborg?

*Ständig respekt till Tom Prahl. Hans sätt att personligen plocka upp alla koner efter TFF:s uppvärming, hans indignerade pantomim vid sidlinjen sedan Jens Sloth som siste man tappat bollen och gett Miran Burgic fritt lopp mot mål - en träffsäker imitation av Sloths sätt att ta emot bollen så att han samtidigt förlorade tyngdpunkten och fick bollen för långt ifrån sig. Man känner verkligen att det är sånt som får en man som Tom Prahl att på allvar bli upprörd.

*Lite allmän sorg över resultatet. Jo, det som är bra med att vara TFF-anhängare är att 0-1 mot ett rikemanslag på bortaplan är något man kan leva med, och det är bättre när målet kommer i 48:e minuten än i 88:e. Men detta var ju ett darrigt AIK och TFF hade gott om chanser att göra mål. Det traditionella TFF byggde på att aldrig göra defensiva misstag, inte skapa så mycket framåt men göra mål på de chanser som bjöds. Här gjordes det minst tre defensiva missar (varav ett blev mål) och skapades en hel del framåt (utan att det blev mål). Tycker nog att Mensah gör större nytta på plan än när han värmer upp nere vid hörnflaggan.

In search of non-excellence

Denna morgon, rentav den senaste veckan har jag tillbringat i hat. Jag har tillbringat den i hat med dem som har gjort programmet Excel. Hur en så depraverad, obegriplig och djävulskt ond företeelse kan få förekomma övergår mitt förstånd. I synnerhet vill jag ha svar på varför man ska behöva konfronteras med den bara för att man har tagit på sig att vara lagledare för ett gäng oskyldiga nioåringar och ska försöka åstadkomma ett rullande schema för S:t Erikscupen.

Den enda lättnad jag har erfarit under de senaste dygnen har varit att föreställa mig Lagerbäck och Roland Andersson i samma situation. Svettiga framför Excelarket på Fotbollförbundets kansli medan timmarna går och kaffekopparna töms och de ska lägga schema för landslagsåret: "Ja, men mailade inte Chippens mamma och sa att han inte kunde mot Slovenien.... då måste det vara Ljungans tur, eller är det Kims?... kan Mackans pappa köra till Ukraina, eller vad sa han...helvete, nu blev det tolv man i laget!!... nej för fan, vi kan inte ta bort Zlatans, hans morsa ska ju ha med kaffet... hur fan får man bort den där färgen i rutan... pröva att högerklicka!... JÄVLAR, NU FÖRSVANN ALLTIHOP... ring på Balsom!!!"

Elmarna åt folket

Kalmar FF nu i topp även enligt Rain Man-tabellen. Inga tappade poäng i Sundsvall gör +1 medan Göteborg är nollade (de vunna bortapoängen i Halmstad och Malmö kompenseras av de förlorade mot Gais igår). Egentligen borde naturligtvis även en derbyfaktor räknas in (det känns mer ursäktligt för IFK att tappa poäng mot Gais, liksom det känns mer ursäktligt för MFF att spela oavgjort på Vångavallen), men då börjar man undra om kanske Ljungskile-Elfsborg också var ett derby, eller åtminstone ett halvderby... Det finns gränser även för vad en autist kan räkna ut...

Vi tar dom med traktorn!*

En sentens att reflektera över i Borås-trakterna en kväll som denna.

* Enligt säkra källor finns den, sentensen alltså, uppspikad utanför den arena i Allsvenskan med roligast namn.

Lyssnar man på en AIK-supporter är det alltid domarens fel om publiken bråkar på Råsunda. Lyssnar man på Richard Slätt är det alltid polisens och säkerhetsvakternas fel om de snälla Hammarbysupportarna inte får utöva sin fotbollskultur. Läser man en gratistidning i Stockholms tunnelbana är det en otrolig triumf av ett självutnämt topplag att klara 1-1 mot Örebro. Jag tror att Djurgården ska se det som två förlorade poäng istället. Nu är det bara IFK Göteborg och Kalmar som låtit bli att tappa mark.

Rajalalala fortsätter

Är det någon som känner till när en nykomling i allsvenskan sist gjorde mål i de fem första matcherna? Visst, de pratar om den Ouden (som ju alltså gjorde mål sina sex första matcher) men han hade trots allt spelat i bättre ligor än superettan innan. Här behövs en mästare i gammal fotbollstatistik och vilken tur att vi har en sådan här då. Jesper?

Hjärtats nyckel heter Kristoffer Näfver

Stort steg mot SM-guld för Malmö FF. För dem gäller nämligen väldigt speciella regler - full pott mot Gefle och GIF Sundsvall (eller åtminstone 8 poäng) så går mästerskapstiteln automatiskt till dem enligt de nya reglerna.

Jag ser att göteborgarna tror att de ska klå Stockholm fotbollsmässigt bara genom att samla fler människor på Ullevi för derbyt. Men herregud, har de inte fattat vad fotboll handlar om? De här människorna måste BRÅKA också. De måste kasta in TÄNDARE. De måste se till att AVBRYTA MATCHEN SÅ FORT DET SER UT TT GÅ DÅLIGT FÖR DERAS LAG och utstråla en sån MAKT och en sån FARLIGHET att Pontus Wernbloom tackar dem efteråt för att de är såna fantastiska supporters. Och innan dess får de gärna SKRIVA UPPROP SOM KLAGAR PÅ HUR MISSFÖRSTÅDDA DE ÄR. För det är passion, eller hur? Och det är vad fotboll handlar om, va? Och det har ni inte i Göteborg, va, eller i Malmö, för den delen, eller i Halmstad, eller Kalmar, eller Norrköping, eller Åtvidaberg eller Degerfors heller.

Eller i Örebro.

Tim, förresten! Tim Nielsen! När hände det senast att nykomlingarna efter 4 omgångar hade samlat inalles en seger (tagen mot annan nykomling) och en oavgjord (tagen mot Trelleborg)?

Så här efteråt

Så är det väl, att bakom allt som skrivs och görs, bakom allt arbete som utförs, finns en historia som bara den som gjort det känner till.

Jag tittar på den lilla boken jag har ägnat det senaste halvåret åt - "Blågult, en historia om fotbollslandslaget"- och tänker på dagen när jag fick idén. Det var en solig sommardag och jag gick hemma i en lägenhet med smutsiga fönster. Min ettochetthalvtåring sov i rummet bredvid och jag hade ett äktenskap som höll på att gå åt helvete. Jag började putsa fönstrena och sa till mig själv att jag var tvungen att konfrontera tanken jag bara ville fly från: var skulle jag göra av mig om det blev skilsmässa? Och jag insåg att jag måste ha en arbetsidé som tog upp all min tid, hindrade mig från att falla samman och gå ner mig, och samtidigt var tillräckligt väldefinierad för att jag skulle kunna förverkliga den under ordnade former. Då slog mig tanken: hundra år sen första landskampen, ett EM som låg och väntade. Jag tog upp telefonen och ringde Tobias på Offside.

Det var ett halvår sedan dess. Det var ett halvår av ångest, kamp och sömnlöshet - tankarna på allt som höll på att falla ihop, oron för de mina tre barn som jag älskar över allt annat i världen - innan jag till sist gav upp och la vigselringen i myntfacket på min plånbok. Det var också ett halvår av intensivt arbete. När jag ser på resultatet frågar jag mig ängsligt om det bär spår av de omständigheter den blev till under. Och då talar jag inte bara om de mentala: jag stötte också på ett material som var betydligt mer svårhanterligt än det jag hade att göra med när jag skrev min historia om fotbolls-VM för två år sen. Detta var större, detta involverade både intervjuer och arkivmaterial, detta krävde en betydligt noggrannare avvägning när det gällde att välja rätt avstånd till det som skulle berättas. Detta tvingade mig också - ett problem som andra skribenter kanske känner igen - att skriva om ämnen jag hade skrivit om tidigare (VM 74, VM 94), med allt vad det kan innebära av skräck för att upprepa sig. När jag läste Gunnar Bergdahls fina recension i HD idag och hörde honom efterlysa ännu fler samtidshistoriska kopplingar, ännu fler samhälleliga paralleller och resonemang, kunde jag inte låta bli att nicka medhåll. Det var många gånger under arbetets gång jag önskade att jag hade haft mer tid på mig, att jag hade hunnit läsa hundra gånger så många tidningsklipp, intervjua hundratals ytterligare människor och haft ett par år till att putsa stilen och fördjupa resonemangen på.

Men så här blev det. Trots allt en bok jag är väldigt nöjd med. Sedan hör det till sakens natur att det finns en dimension av den som bara räknas för mig och bara kan räknas för mig; men den är jag stolt över.

Varav hjärtat är fullt...

2001 var jag i Istanbul och skrev om derbyt mellan Fenerbahçe och Galatasaray för Offsides räkning. Att komma in på Sükrü Saraçoglu-stadion som Galatasarayspelare är ingen lek. Under 90 minuter regnade det projektiler – telefoner, tändare, mynt, batterier – mot boratalagets bänk. Galatasarays manager Lucescu kunde inte resa sig upp och coacha sitt lag under hela matchen, avbytarna kunde inte värma upp. Galatasaray hade inget kantspel över huvud taget – ingen spelare ville befinna sig nära sidlinjen.
Stämningen överraskade mig inte. Ett derby är ett derby, i Istanbul, Glasgow eller Stockholm. Den där febriga uppiskade stämningen som är härlig och fientlig på samma gång är det som kittlar.
Det som förvånade mig var att det ansågs okej att det gick över gränsen – att matchen inte var i närheten av att avbrytas trots att Hasan Sas fick en flaska i skallen. Och att Fenerbahçemålvakten Rüstü efter matchen helt coolt gick ut i TV och tackade fansen som han tyckte hade uppträtt ”som föredömen och gentlemän”.
Jag kunde skriva om kaoset kring matchen med den fascination och den distans man kan tillåta sig när det inte handlar om ens egen vardag.
Nu gör det det.
Lagkaptenen Bojan Djordjc efter Hammarby-AIK: ”Chanko är inte den första som får en papperstuss på sig. Det var inte så att det regnade knivar direkt.”
Tränare Rikard Norling: ”Det tyder på mognad hos fansen att de slutade.”
Dulee Johnson: ”Jag är glad att de stoppade matchen. Kanske kom vi tillbaka för att våra supportrar hejade på oss.”
Allsvenskans internationalisering fortsätter uppenbarligen.

Derbydesperation

På förhand är en match på Råsunda som inte slutar med förlust alltid ett bra resultat. I efterhand kan det förstås finnas en massa invändningar mot den hållningen. Sålunda var jag inte glad i går trots 1-1. Som enögd supporter väljer jag att skylla den tappade segern på AIK-publiken, som än gång fick utdelning efter att ha saboterat matchen. Efter matchavbrottet kunde ett tillbakapressat AIK med tio man komma tillbaka i matchen.

Det börjar bli en tradition att AIK-fansen stoppar matcher till gagn för deras eget, för tillfället, utmanövrerade lag. Företeelsen började på 90-talet när fansen stoppade en hockeymatch, där motståndarlaget Boden just fått en straff och kunde spela bort AIK från Elitserien. Publiken tvingade fram en omspolning av isen och sedan kunde AIK komma tillbaka i matchen.
Samma sak var det när AIK till slut åkte ut Allsvenskan 2004 - den gången sprängde fansen en grind i mötet med Bajen och ändrade matchbilden efter ett 50 minuter långt uppehåll. Precis som i går kvitterade AIK Hammarbys 1-0-ledning efter avbrottet.

Vän av ordning kanske undrar om det inte vore klädsamt att i min sits även fördöma Hammarbypublikens mindre tilltalande insatser - exempelvis den inslängda smällare som gjorde att Canal+ kameraman ansåg sig tvingad att avsluta sitt uppdrag. I princip är svaret: jo, det borde jag förstås. Men som sagt; dagen efter ett derby är jag mer enögd supporter än neutral och rättvis bedömare. Faktum är att jag vid avbrottet önskade att matchen inte skulle komma i gång, vilket troligen hade gett oss 3-0. En seger mot AIK är alltid en seger även om den avgjorts vid ett kommittésammanträde.

En annan dag kanske jag kan kombinera förnuft och känsla. I dag regerar känslan.

Rajajajajajajalakso

Första matchen, Norrköping borta, såg jag på en suddig storbildsskärm och kunde inte se skillnad på dem. "Pannbandsligan är ju riktigt bra", enades vi snabbt om. Vi var dock inte helt säkra på vem av dem som gjorde vad. Mer än att det bara var en av dem som gjorde mål, då.

Andra matchen, hemma mot Malmö, såg man bättre. Den lite mindre var utseendemässigt otroligt lik Fredrik Stenman. Den lite större och snyggare var en klippa på mittfältet. Den lite mindre gjorde mål, igen.

Och sen igen. Och sen igen. Nu vet förhoppningsvis även Siggi Jónsson att Mr Stenman-lookalike heter Rajalakso och inte Rajalasko och gör mål på ett sätt som vi inte sett sen Sören Larssen. Låt oss hoppas att laget lärt sig avstå från besvärliga vidareförsäljningsklausuler sedan dess. För om han stannar, och om de här fyra matcherna faktiskt avspeglar hans verkliga kvaliteter och inte bara nybörjartur och -entusiasm, så kan det räcka nästan hur långt som helst.

Jag vet att 19 inte är särskilt ungt för en anfallare internationellt sett (jag vet också att han räknas som mittfältare, men i realiteten spelar han lika mycket vänsterytter) men som bland annat kunde utläsas ur den där artikeln i senaste Offside så är Djurgården inte direkt bortskämda med tonårs-succér längre. Det var roligare förr, har jag sagt i några år. Inte längre. Det är roligare nu.

A dedicated follower of fashion

Jag fick gliringar av Weman för att jag klagade på MFF:s färgkombination (ljusblå strumpor till rödvitrandig tröja och svarta brallor). Gästspelet hos Ekwall och Lundh hade gjort mig till modebög, antydde han. Vågade inte ens yppa vad jag tyckte om de tidigt-åttiotal-data-darriga siffrorna TFF har på ryggen nuförtiden.

Dessutom framgick det att det var domarna som förbjudit MFF att ha samma strumpfärg som TFF. Det var absurt redan i VM, när Sverige inte fick ha blå brallor för att Paraguay hde det (fast tröjorna var så olika som gärna gick att tänka). Detta var snäppet värre.

Annars: både TFF och MFF bättre än i fjor. Klagar MFF-fansen över detta resultat är de i bästa fall ohistoriska. Alltid lika trevligt att se Vångavallen på tv, den där grusplanen som används som parkeringsplats i den ena glipan mellan långsida och kortsida, de sumpiga träningsplanerna i den andra.

Dagens citat: "Det kan vara ett skäl, men ingen orsak" (TV 4-Sportens språkvårdare Magnus Hedman om att Magnus Andersson kanske syntes mindre i andra halvlek för att han dragits tillbaka till mittfältet.)

Och så tyckte jag att Mattias Nylund var lite lik Billy i Six Feet Under.

A case of identity II

Bollinnehav 57-43, skott 17-7, skott på mål 7-3 och mål 0-0. Det är nån minut kvar, men redan kan jag säga att jag känner igen Elfsborg sen förra säsongen.

Som jag tänker fortsätta att hävda gäller dessutom, i denna tudelade Allsvenska, att inte förlora ett enda poäng mot ett lag från undre nivån, allra minst på hemmaplan.

Jag tror i och för sig att Malmö FF kommer att råka ut för just detta ikväll. Men mot Örebro kan Elfsborg faktiskt inte skylla på derbyfaktorn.

P.S. Ser nu att Helsingborg lyckades ännu bättre, eller sämre, till att leva upp till sin fjorårsidentitet. 64-36 i bollinnehav, 2-2 i mål, kvitteringsmålet insläppt på övertid. Och Olof Lundh som trodde på dem som svenska mästare (och skrattade åt mig som envisades med att tro på HBK som guldkandidat...). Nej, i en tabell där det gäller att förlora så få poäng som möjligt av dem som ska tas är det fortfarande mästarna och Kalmar som ligger bäst till, med Djurgården tätt efteråt. Déja vu all over again, om John Hiatt sa. D.S.

A case of identity.

Jag säger det igen: jag trodde IFK Norrköping var ett Elfsborg, och nu visar det sig att de är ett Öster.

Och jag säger det igen: det har gnällts - senast av Orrenius i Expressen idag - på att Göteborg spelat två oavgjorda matcher i Allsvenskan hittills i år, utan att det har beaktats att dessa oavgjorda matcher varit på bortaplan mot andra tänkbara guldlag. Jag vidhåller att det resultatmässigt sett har sett helt ok ut för IFK Göteborg i år. Och så verkar de ju även fortsättningsvis kunna räkna med hjälp på traven av trelleborgsbackar, även såna som råkar spela i Norrköping nuförtiden.

Rain man och Allsvenskan

Tre Hörnor Straff gratulerar serieledarna. De heter IFK Göteborg. Sedan Allsvenskan officiellt delades i två delar infördes nämligen ett komplicerat poängberäkningssystem där man bara kan erövra poäng mot de lag som befinner sig på ens egen nivå eller steget över. Uppdelningen ser ut så här:

Nivå 1: Djurgården, AIK, Kalmar FF, Elfsborg, Halmstad, Hammarby, Helsingborg, Malmö FF, IFK Göteborg

Nivå 2: Norrköping, Sundsvall, Gais, Gefle, Ljungskile, Trelleborgs FF, Örebro.

Två pluspoäng får lag i nivå 1 vid seger på hemmaplan mot annat lag på samma nivå, tre pluspoäng för seger på bortaplan mot dito, ett pluspoäng för oavgjort borta. Ett minuspoäng däremot för förlust borta mot lag på samma nivå, två minus för förlust borta eller oavgjort hemma, tre minus för förlust hemma. Varje tappad poäng mot lag på nivå 2 ger likaledes minuspoäng. Följande tabell blir hittills resultatet:

IFK Göteborg +2
Elfsborg +1
Kalmar FF +1
Halmstad -1
Djurgården -2
Helsingborg -2
Malmö FF -3
Hammarby -3
AIK -3

För lagen på nivå 3 gäller exakt samma sak, förutom att varje poäng mot lagen på övre halvan räknas som vunnen poäng. Resultatet:

Gais +3
Trelleborg +3
Gefle +2
Örebro +2
Ljungskile +-0
GIF Sundsvall +-0
Norrköping -4

(Ärligt talat ångrade vi redan när vi hade kommit fem minuter in i den här beräkningen att vi någonsin hade börjat. Men nu är det gjort i alla fall. Så går en halvtimme ifrån vårt liv och kommer aldrig åter.)

Rantaruntiringen

Wiman på Expressen har drabbats av den sortens regressionsattack som småbarnsföräldrar är så mottagliga för och mejlar idiotiska namnskämt av typen "Vad heter Kinas fattigaste man?" (Svaret, för den som undrar: "Tom Peng Pung"). Mindes då att jag faktiskt hört ett dylikt skämt framföras av en vuxen man till andra förut, nämligen när jag besökte Trelleborgs FF:s träning för många år sen och hörde Alf Westerberg fråga sina spelare vad Finlands fegaste boxare hette.

De kunde inte svaret.

Green green Grönhagen of home.

Jaha, nu sitter ni alla och väntar på resultatet av utredningen i tråden nedan, nämligen "Senaste etablerade svenske landslagsforward som aldrig blev proffs". Och svaret, tror vi i alla fall, är ingen mindre än välkände tränarprofilen Anders Grönhagen - Stor grabb, 22 landskamper mellan 1976 och 1979, och ordinarie åtminstone under Åbys sista år (svensk fotbolls sämsta under modern tid). För Grönis blev väl åtminstone aldrig proffs? Vi ser fram mot läsekretsens kommentarer i frågan!

Bojkotta Peking!

Bortamatch, mot ett lag TFF bör ha bakom sig när säsongen slutar, ett lag som startat säsongen uruselt och har all press på sig... Needless to say är jag hundraprocentigt säker på nederlag.

Äras den som äras bör!

Jag såg Helsingborg-Halmstad på min lokala sportbar och tyckte att det var en jättebra allsvensk match i högt tempo (det kan delvis bero på att TV4:s ljud var nerskruvat och min ljudkuliss i stället var från Barnsley-Cardiff på en annan TV).
En av de fina prestationerna stod Martin Fribrock för. På egen planhalva slet han sig loss från Erik Wahlstedt, drev bollen 40-50 meter, tittade åt höger, tittade åt vänster, hittade ingen att passa, så mitt på Helsingborgs planhalva drog han till. Ett hårt pressat skott med en äcklig studs framför Daniel Andersson, och perfekt placerat stolpe in.
Det tog en sekund, sedan sa grannen vid bardisken: ”Vilken målvaktstavla!”
Suck.
Jag vet att jag själv skrev häromdagen att Allsvenskan inte är mycket till liga. Jag ska aldrig säga så igen, för det finns ett mindervärdeskomplex och en jantelag kring Allsvenskan som jag inte vill vara med och bidra till. Jag kan själv sitta på läktaren eller framför TV:n och muttra över professionella spelare som inte kan träffa rätt med ett inlägg. Men, med det sagt måste vi bli bättre på att berömma de prestationer som faktiskt är bra.
Varje gång någon av Allsvenskans professionella fotbollsspelare gör något bra eller lyckat på planen dyker det upp glädjedödare, i vardagsrumssoffan eller i medierna, som säger ”det där gör han aldrig om” eller ”en riktig lyckträff”.
Prestationen som ska hyllas är väl Fribrocks löpning och skott, i stället för att klaga på att Daniel Andersson släppte in et hårt skott vid stolpen?

Det fortsatte i går när Stefan Ålander lobbade Rami Shaaban från halva plan. Magnus Hedman hade en lång och konstruerad utläggning i Fotbollskanalen om hur Shaaban skulle ha stått närmare sitt mål och jag förstod ingenting. En simpel journalist ska väl inte ge sig in i diskussion med en gammal landslagsmålvakt, men jag har aldrig sett en målvakt stå innanför eget målområde när bollen är i spel på mittplan. Varför detta ständiga sökande efter syndabockar? Kunde vi inte fått en lång analys av Stefan Ålanders speluppfattning och perfekta tillslag i stället? Hammarbylägret med Tränar-Tony i spetsen gjorde det i viss mån, men hittade en annan syndabock: Petter Andersson, som missat en tunnel på mittplan när Ålander fick bollen. Men det måste förstås vara okej att försöka dribbla på mittplan.

Det finns ett ännu värre tecken på återkommande underskattning av allsvenska spelare. Det är den närmast obligatoriska intervjufrågan efter att någon har gjort något riktigt snyggt: ”Var det meningen?” Eller möjligen ”Siktade du?”
I Göteborgs-Posten i går fick till och med Niclas Alexandersson argumentera för att hans snygga volleymål till 4-1 mot Örebro faktiskt var meningen.
”Ulf, jag läste en artikel du hade skrivit häromdagen, där fanns en bra formulering. Var det meningen?” Onekligen ett effektivt sätt att ta ner någon.

Eftersom ingen målvakt står innanför målområdet när bollen är i spel på mittplan är det alltid möjligt att göra mål från mittplan med en perfekt lobb. Att det händer sällan beror på att det är svårt. Applåder till Ålander som lyckades.

Apropå Helsinborg-Halmstad: Den stora hjälten var förstås HBK-målisen Marcus Sahlman. Onekligen en skön revansch för en kille som under en kort karriär hunnit med så märkliga saker som att 1) debutera i Allsvenskan som utespelare och 2) vara petad av Conny Johansson.

Här Kaspars Goorks man

Helgen tillbringade jag i Riga, en fin liten stad som i likhet med andra Ryan air-destinationer blivit tillflyktsort för brölande engelska killgäng. Deras närvaro var det mest fotbollsrelaterade min helg hade att bjuda på, förutom att jag hade utsikt över Skonto Rigas hemmaplan från mitt fönsterbord på Latvija Hotels skylinebar. Ett sånt ställe som hade varit tillhåll för de snygga och sofistikerade hemma där valutan är stark, men där pojkarna från Londons förorter nu dansade till Absolut Sjuttiotal vid borden redan vid fyratiden på lördagseftermiddagen medan bartendrar i smoking betraktade dem med outgrundliga blickar.

Hemkommen bjöds jag dock på en glad överraskning. Min tilltro till min egen förmåga som tippare är solitt låg, men här hade jag prickat in min största jackpot sedan jag tippade Italien som vinnare i både tv och radio före VM i Tyskland. 3-1 till TFF mot Gais sa jag i Fotbollskanalen och 3-1 var vad det blev. Och så är jag speciellt glad att just Magnus Andersson får ut det man redan förra säsongen kunde se att han hade i sig.

Men IFK Norrköping! Är de inte bättre än så här? Jag var övertygad om att de skulle göra en Elfsborg och visa direkt att de var tillbaka för att stanna (och framför allr är jag övertygad om att det var så de själva hade tänkt sig saken). Kanske bäst att Cratz tar ett ärevarv när Peking kommer till Söderstadion så att han slipper ur det här äventyret.

Mer ÖIS

Invigningen av VM 58-utställningen på Riksidrottsmuséet i dag:
Skådespelaren och ÖIS-supportern Fredrik Ohlsson passar i minglet på att låta sig fotograferas tillsammans med 58-spelaren "Fölet" Berndtsson.
Jag gillar scenen.

Supportermakt, den goda versionen

För övrigt vill jag ge ett erkännande till Örgrytefansen (en av de supportergrupper jag hackat på mest genom åren). Kampanjen för några veckor sedan när 200 ÖIS-fans åkte ner till Idrottsparken för få FCK-spelaren Marcus Allbäck att vända hem var mycket stark och bra.

Vårkänslor

Det har gått några dagar sedan den allsvenska premiären. Det är kanske inte mycket till liga, men den är i alla fall vår, och det är skönt att den är i gång.
Men vad ska man egentligen förvänta sig? Jag hittade både glädjeämnen och ledsamheter, och en hel del jag kände igen från tidigare år.

Precis som man väntade sig 1:
IFK Göteborg kommer att göra några riktigt tråkfula mål i år också.

Precis som man väntade sig 2:
Rikard Norling kommer att stjäla allt för- och efterhandssnack kring AIK:s matcher – till och med nu när Bojan har kommit. Alltså, Norlings uppgraderande av sin egen och taktikens betydelse är rolig, men frågan är vilka som blir mest förvirrade – motståndarna eller de egna spelarna? När Norling ena dagen står och ritar pilar om sitt spelsystem i DN och nästa dag skickar fusklaguppställningar till Nanne Bergstrand inför matchen… har det inte gått lite långt då?

Sak som gjorde mig glad 1:
Flaggan med Daniel Anderssons jätteporträtt på Malmö stadion. Så skönt att denne bespottade man i alla fall får vara hjälte någonstans.

Sak som gjorde mig glad 2:
Alla hade benskydd. När jag var liten ville jag vara som Glenn Strömberg. Jag hasade ner fotbollsstrumporna så att de korvade sig runt anklarna och joggade så nonchalant jag kunde ut på planen, lätt framåtlutad, med Strömberg-slöa steg så att tårna nästan nuddade gräset när jag sprang. Benskydden fick ligga kvar i omklädningsrummet.
Men det var på gräsplanen hemmavid, i början av 1980-talet. Anders Andersson i Malmö FF borde förstås veta bättre, och drygt 200 allsvenska spelare gjorde det i helgen som gick. Om Andersson hade haft benskydd på sig på den där träningen hade han knappast brutit sitt ben. Och om han hade blivit skadad hade – jag tror i alla fall det funkar så – försäkringsbolaget stått för Anderssons lön under skadeperioden. Nu får Malmö punga ut med både Anders lön OCH sju-åtta miljoner för Markus Halsti. Det vore inte orimligt om Hasse Borg krävde att Anders Andersson tog ut dom där miljonerna från någon pensionsfond och ersatte klubben.

Sak som gjorde mig ledsen:
Tobias Hyséns form. Alltså, är det inte konstigt, det där med form? Här har Tobias Hysén äntligen fått allt han önskat sig: en blåvitrandig tröja, egen liten familj, nära till sina föräldrar och bröder, TV-spelskompisar i Wernbloom och Bjärsmyr... Och ändå var han mil ifrån form, harmoni och trivsel i Malmömatchen. Med Selakovic och Lill-Alex i truppen lär Hysén inte få så många chanser till. Kanske kan man linda in honom i vitkål, det funkade ju uppenbarligen på Rosengren i Kalmar (till exempel här).

Sak som jag önskar mig säsongen 2008: Ett nytt Kalmar. Det var ju så skönt att ha Kalmar som ständig vagel i ögat på Allsvenskan. Men vem ska ta över stafettpinnen nu när Kalmar har blivit etablissemang (guldtips, Expressenbloggande, etc)? Ljungskile borde vara den främsta utmanaren: utanför allfarvägen, trist arena, liten publik, spelare från överskottslagret och en bångstyrig engelsman som tränare. Massor av ingridienser för en potentiell irritationskälla. Problemet är att Ljungskile av allt att döma är alldeles för dåligt för att uppröra någon. Jag ska i alla fall se till att besöka Starke Arvid Arena (bara namnet!) så snart som möjligt. Återkommer med rapport.

Champions League=Allsvenskan

Spelade in "Ekwall vs Lundh" på Fotbollskanalen idag (den som inte har nåt bättre för sig kan titta på det när det nu sänds) och kände mig som en slödde bredvid dessa modevetna herrar. Ett samtalsämne som skickades mig mejlledes men som vi aldrig hann fram till var "Är Manchester United bäst i världen igen?". Jag missade alltså tillfället att fråga Lundh när de någonsin varit bäst i världen. Manchester United vann Champions League en gång, 1999, under bragdartade men ärligt talat ganska tursamma former (att sedan engelska storlag blir uppmärksammade på ett sätt som bara engelska lag blir, tack vare den höga traditions- och glamourfaktorn kring dem är en annan femma). Överhuvudtaget tycker jag att den europeiska klubbfotbollen påminner ganska mycket om Allsvenskan på det sätt att det inte finns några dominanter längre. Det finns ett tiotal lag som kan vinna Champions League och varje år nån motsvarighet till Gefle eller Örebro som tar sig till åttondel eller kvart men aldrig går hela vägen. Real Madrid hade sina år vid sekelskiftet när de vann tre gånger på fem år, men inte sedan Milan 1990 har nån segrare lyckats försvara sin titel. Några dynastier som femtiotalets Real Madrid, det tidiga sextiotalets Benfica, sjuttiotalets Ajax, Bayern München och Liverpool är det inte tal om. Undrar hur det kommer sig och vad det i slutänden betyder.

Rydström for president

Jag ser till min glädje att Rydström slår tillbaka mot Majlard idag. Roligt att det var fel på själva grundbulten i J.M.:s resonemang: han påstod att Rydström aldrig gjort ett allsvenskt mål, när denne i själva verket gjort fem. Men så brukar Majlards tesbyggen se ut: luftslott byggda på lösan sand, om vi på ett för ämnet passande sätt ser till att blanda våra metaforer lite grann. Jg vill inte låta för högtidlig (eller jo, lite grann) men det som är unikt med Rydström är att han faktiskt gör det där som alltid efterlyses i medierna och ger stumma befolkningsgrupper en egen röst. Nämligen fotbollsspelarna.

Mittfältare ej vid sin läst

Stackars Rydström vet inte vem han stungit haver. Han hade redan en fejd med Johan Esk, nu utnämns han till "plattfotad bromskloss" av den oförliknelige Majlard. Nå, så går det om man ger sig på bedömarnas egen planhalva. Det verkliga problemet Esk och Majlard har med Rydström är nämligen att han inte bara är bättre än de på att spela fotboll; han är dessutom bättre än de på att skriva.

Ytterligare apartheidforskning

Det är kanske fel att ta upp frågan när en brasiliansk mittback faktiskt gjorde mål igår (i ett lag där han dessutom har en liberiansk kollega). Annars tänkte jag bara utveckla temat om den segregerade Allsvenskan där gästarbetare sköter anfallssysslorna och den inhemska arbetskraften försvaret. Det hela hänger naturligtvis ihop med efterfrågan på svenska spelare utomlands. Låt oss bara kasta ett öga på Allsvenskans svenskar. Jag räknar bort de som är under 25 och fortfarande har spel utomlands i sikte, jag räknar bort dem som har återvänt hem efter en tid utomlands och jag tittar bara på de sällsynta exemplar som framsläpat hela sin kaiiär inom Sveriges gränser. Uppenbart är då att målvakter och backar kan bli ganska etablerade i Allsvenskan utan att nödvändigtvis dra till sig något intresse utifrån:

Målvakter: Daniel Örlund, AIK, Johan Wiland. Elfsborg , Conny Johannson, Halmstad, Mattias Hugosson, Gefle, Petter Wastå, Kalmar FF, Jonas Sandqvist, Malmö FF, Fredrik Sundfors, GIF Sundsvall
Backar: Markus Jonsson, AIK, Markus Johannesson, DIF , Johan Karlsson, Elfsborg, Daniel Mobaeck, Elfsborg, Per "Texas" Johansson, Halmstad, Tommy Jönsson, Halmstad, Suleyman Sleyman, Hammarby, Patrik Rosengren, Kalmar FF, Mikael Roth, Norrköping, Thomas Magnusson, Norrköping.
Redan när man kommer till mittfältare börjar listan bli kort. Dels handlar de om sådana tidvis skadedrabbade herrar som Daniel Tjernström och Thomas Olsson, delvis om sådana som tillbringat en lång tid av sin karriär i Superettan, som Henrik Rydström. Och så har vi ett sånt unikum som Mats Rubarth. Anfallare ska vi bara inte tala om. Den ende etablerade allsvenske forward som är över 25 och aldrig har varit utomlands är så vitt jag kan se Daniel Westlin, Gefle.

Den eviga återkomsten

Nu har det börjat, så här kommer det att fortsätta. Med känslan av att det i all evinnerlighet blir 0-1, ibland möjligen 0-2, i Örebro, vare sig underlaget är gräs eller plast och arenan heter Eyravallen eller Behrns arena. Och att man får vara nöjd så länge Ljungskile, Gefle och Gif Sundsvall (som verkar tillfredsställande kassa i år) åtminstone inte ligger före TFF i tabellen.

Vad gäller Malmö FF:s visade framfötter är åtminstone inte jag förvånad. Till sist, efter många års mödosamt arbete på saken, har de lyckats hamna i den enda position som kan leda till framgång, nämligen en där ingen tror på dem. Fast så vitt jag minns gjorde de en bra premiärmatch ifjor också.

Ytterligare en deja-vu-upplevelse: Elfsborg har redan börjat släppa in kvitteringsmål i slutminuten.

Och så denna lilla mening ur en stor morgontidning i helgen: "Bojan Djordjic tillstånd av sur eller söt är kanske ändå det mest avslöjande lackmustestet på hur det blir på Råsunda i år." Yes box, Jan Majlard finns kvar och visar att sportjournalistiken fortfarande är en helt egen värld som lyder sina helt egna lagar och regler.