Vårkänslor

Det har gått några dagar sedan den allsvenska premiären. Det är kanske inte mycket till liga, men den är i alla fall vår, och det är skönt att den är i gång.
Men vad ska man egentligen förvänta sig? Jag hittade både glädjeämnen och ledsamheter, och en hel del jag kände igen från tidigare år.

Precis som man väntade sig 1:
IFK Göteborg kommer att göra några riktigt tråkfula mål i år också.

Precis som man väntade sig 2:
Rikard Norling kommer att stjäla allt för- och efterhandssnack kring AIK:s matcher – till och med nu när Bojan har kommit. Alltså, Norlings uppgraderande av sin egen och taktikens betydelse är rolig, men frågan är vilka som blir mest förvirrade – motståndarna eller de egna spelarna? När Norling ena dagen står och ritar pilar om sitt spelsystem i DN och nästa dag skickar fusklaguppställningar till Nanne Bergstrand inför matchen… har det inte gått lite långt då?

Sak som gjorde mig glad 1:
Flaggan med Daniel Anderssons jätteporträtt på Malmö stadion. Så skönt att denne bespottade man i alla fall får vara hjälte någonstans.

Sak som gjorde mig glad 2:
Alla hade benskydd. När jag var liten ville jag vara som Glenn Strömberg. Jag hasade ner fotbollsstrumporna så att de korvade sig runt anklarna och joggade så nonchalant jag kunde ut på planen, lätt framåtlutad, med Strömberg-slöa steg så att tårna nästan nuddade gräset när jag sprang. Benskydden fick ligga kvar i omklädningsrummet.
Men det var på gräsplanen hemmavid, i början av 1980-talet. Anders Andersson i Malmö FF borde förstås veta bättre, och drygt 200 allsvenska spelare gjorde det i helgen som gick. Om Andersson hade haft benskydd på sig på den där träningen hade han knappast brutit sitt ben. Och om han hade blivit skadad hade – jag tror i alla fall det funkar så – försäkringsbolaget stått för Anderssons lön under skadeperioden. Nu får Malmö punga ut med både Anders lön OCH sju-åtta miljoner för Markus Halsti. Det vore inte orimligt om Hasse Borg krävde att Anders Andersson tog ut dom där miljonerna från någon pensionsfond och ersatte klubben.

Sak som gjorde mig ledsen:
Tobias Hyséns form. Alltså, är det inte konstigt, det där med form? Här har Tobias Hysén äntligen fått allt han önskat sig: en blåvitrandig tröja, egen liten familj, nära till sina föräldrar och bröder, TV-spelskompisar i Wernbloom och Bjärsmyr... Och ändå var han mil ifrån form, harmoni och trivsel i Malmömatchen. Med Selakovic och Lill-Alex i truppen lär Hysén inte få så många chanser till. Kanske kan man linda in honom i vitkål, det funkade ju uppenbarligen på Rosengren i Kalmar (till exempel här).

Sak som jag önskar mig säsongen 2008: Ett nytt Kalmar. Det var ju så skönt att ha Kalmar som ständig vagel i ögat på Allsvenskan. Men vem ska ta över stafettpinnen nu när Kalmar har blivit etablissemang (guldtips, Expressenbloggande, etc)? Ljungskile borde vara den främsta utmanaren: utanför allfarvägen, trist arena, liten publik, spelare från överskottslagret och en bångstyrig engelsman som tränare. Massor av ingridienser för en potentiell irritationskälla. Problemet är att Ljungskile av allt att döma är alldeles för dåligt för att uppröra någon. Jag ska i alla fall se till att besöka Starke Arvid Arena (bara namnet!) så snart som möjligt. Återkommer med rapport.