Självprövningens vanskligheter

Jag ska inte säga att jag väntade mig det, för det gjorde jag inte. Allt jag kan konstatera är att jag inte är helt överraskad över de 1-2 mot Ljungskile. Redan på Råsunda i fredags tyckte jag mig notera två illavarslande tendenser, åtminstone från traditionell TFF-synvinkel:

1) de gör inte mål på minsta lilla halvchans

2) de slarvar i försvaret.

Och jag kan gott lägga till

3) Tom Prahl var nöjd efteråt och tyckte att TFF bevisat att de "inte bara kunde tjonga och sparka bort bollen".

Illavarslande, som sagt. Det känns mycket möjligt att Prahl nu kommit dithän att han, medvetet eller omedvetet, vill tvätta bort alla etiketter som har suttit på honom tidigare. Det känns mycket troligt att han nu vill göra upp med ett lång fotbollsliv under devisen "spela som du kan inte som du vill", det känns mycket troligt att han efter ett långt liv som gringubbe nu vill vinna folkets kärlek.

Jag är inte alls säker på att det är bra.

Jag är inte alls säker på att Trelleborg är en lämplig plats för själskriser, vare sig vad tränaren eller laget beträffar. Konstigt: mitt definitiva intryck är att TFF hittills i år har spelat betydligt bättre än de har gjort på länge, och framför allt har de har en betydligt större trupp än de haft på länge. Precis det är vad som just nu gör mig orolig.

För jag tar det en gång till: årets allsvenska handlar om att inte kasta bort de poäng man inte bör kasta bort. De enda lag som inte gör det är Kalmar FF och IFK Göteborg. Snajdarlag som Helsingborg och Elfsborg kan hålla på att trilla boll så mycket det vill, det kommer inte att hjälpa dem när fåren skiljs från getterna och agnarna sållas från vetet. Jag är rädd att Trelleborgs FF, under denna självprövande Prahl håller på att bli ett Helsingborg eller ett Elfsborg snarare än ett Göteborg eller Kalmar.