Hurra för FIFA!

Dagens glada nyhet: FIFA gör ett allvarligt försök att motverka klubbfotbollens hysteriska "galacticos"-utveckling. Från 2012 ska lagen få ha högst fem utländska spelare på planen samtidigt. Tydligen stöds förslaget även av UEFA och givetvis finns många hinder innan den här regeln börjar gälla. Bland annat ska fotbollens företrädare stångas med en utav världens främsta byråkratorganisationer, EU, innan förändringen går att genomföra.
Men bara att man gör ett försök att bryta fotbollens accelererande hyperkommersialisering ger applåder från mig.

¡Pasarán!

Nu är jag övertygad. Nu har jag läst den hundratrettonde artikeln som proklamerar att just i detta EM kommer Spanien att bryta sin förbannelse, och blivit förvissad om att just detta är skäl till att förbannelsen kommer att fortsätta att verka. Redan ett normalt Spanien kunde förväntas krackelera vid första bästa tillfälle, men ett segertippat Spanien måste vara det mest instabila materia som kan tänkas, ett slags fotbollens motsvarighet till nitroglycerin. Jag ser framför mig en upprepning av de hajpade spanjackernas fiasko i VM -98, med ett inledande nederlag mot Ryssland, 0-0 mot Sverige och sen en 6-1-seger över Grekland när allt redan är för sent. Med det enda resultatet att det blir Sverige och Ryssland i kvartsfinalen.

Sen kan det naturligtvis hända att jag önsketänker. Allt detta prat om Spanien som Europas brasilianare får mig att tycka sämre och sämre om dem. Gesterna, sensualismen, glamouren och de ändlösa passningssekvenserna - kan det finnas ett rödare skynke för en den ärliga lerfotbollens anhängare? Det är ett sånt jävla lag där folk som håller på dem på fullt allvar använder argumentet att spelarna är snygga!

Nej, ner med picadorerna, bort med banderiljärerna och ut med matadoren!

Bespara er svenska EM-genomgångar. Läs det här istället. Dålig stil dålig för kropp och själ, bra stil bra.

Mannen som älskade livet

Jag blev ju lite orolig. Häromdagen beskyllde jag svenska fotbollsspelare för att ha blivit emobloggare hela högen som la ut texten om döden, livet och relationerna mellan träningspassen. Skönt då att Jörgen Pettersson finns. Jag är bara rädd att hans levnadsglada inställning ska tillhöra en utdöende fotbollsgeneration.

Wiman ringde precis med kvällstidningsmannens sanna upphetsning i rösten. Vilken dag - först får Lars Lagerbäck sitt första kända vredesutbrott i modern tid, sen brinner Olof Lagercrantz dagböcker upp. Vad gäller Lagercrantz så har jag läst de dagboksutdrag som publicerades i artikelurvalet ifjor, och om de är nåt att gå efter lär det sannerligen inte finnas någon brist på människor med intresse av att se dessa dagböcker brända.

Vad gäller Lagerbäck är jag mest förvånad över att han är en av dessa människor som börjar prata engelska när han blir arg. Fast det är väl ungefär som att folk skriker på medtrafikanter när de sitter i bil, men inte när de går bredvid dem på trottoaren - ett uttryck för konfliktobenägenhet, ett sätt att distansera sig från sin obehagliga ilska. Men om han nu har ischias är jag inte särskilt förvånad över att han förr eller senare tappar humöret. Herregud, själv behöver jag bara ha lite tandvärk eller ha sovit dåligt för att bli stingslig och irritabel mot barnen. Tänk då att behöva ha med ett gäng tykna journalister att göra. Och ja, ja, man ska ha rätt att ställa frågor, men innebär det att man också har rätt att upprepa de frågorna trettiosex gånger?

Majeutik från Mjällby

Förresten gillade jag Roland Anderssons lilla kommentar i pausen: "Det finns ingen anledning att skaffa sig dåliga vanor." Han kanske inte har samma filosofiska stil som Söderberg, men en viss filosofisk stil har han ändå.

Detsamma kan man säga om Chippen Wilhelmsson. Sokratisk retsamhet utmärker denne mans diskursiva förmåga. Se blott hur han försökte provocera fram den inneboende visdomen hos den där slovenske backen genom att dra honom lätt i armen innan han la sig platt under honom. Fan, vad jag skulle ha hatat Chippen om han inte var svensk.

Sida vid sida, tillsammans rycker dom fram

Det var en dag av konstiga, distanserade upplevelser igår. Först skickades jag på en sorts iscensättning av Kårhusockupationen 1968 av Expressen. Ungdomar hade klätts ut till originalockupanter och de gamla revolutionärerna satt nu i åhörarbänkarna och fnittrade som vid en klassåterförening. Alltsammans led svårt av bristen på nån som på allvar ville försvara ockupationen och 68-leninismen, fast jag inser hur omöjligt svårt det är - det hela sammanfattades på de gamla filmbilderna där Palme sa "när det gäller vakthållningen om det demokratiska styrelseskicket företräder jag svenska folkets överväldigande majoritet". Och så spelade de "Staten och kapitalet" i högtalarna, som en påminnelse om att den tidens vänster såg bostadsbidrag som ett djävulens påfund... Men utslätat var det. Tack Gud för alltid lika rolige Håkan Arvidsson som satte åt Ludvig Rasmusson när Rasmusson försökte vara kåsörsglidig och påstå att alla -68 egentligen bara ville ha kul, liksom. Arvidsson sa barskt åt honom att precisera sig. Jag gillar folk som brukar allvar.

Sen kom slovenienmatchen som påminde lika mycket om EM-fotboll som 68-eftermiddagen påminde om revolution. Tack Gud för Tobias Linderoth, Ullevis svar på Håkan Arvidsson, och hans drömmål. Äntligen ett landslagsmål som jag med gott samvete kan säga att det kunde jsg ha gjort själv. Det enda som fattades om man jämför med den senaste liknande fullträff jag sett - Björn Westerbergs 2-0 för TFF mot BP på Grimsta ifjor - är att Linderoth borde ha knockat sig själv mot stolpen när han forcerade in bollen och ha blivit utburen på bår. Fast just den detaljen var jag villig att undvara.

Det sista jag la märke till av matchen var att Henke Larsson hade blivit väldigt solbränd. Hur har det gått till? Sen konstaterade jag och tonåringen jag såg matchen med att Johan Elmander var väldigt lik Boone i Lost - "Ååh, han är så söt!" sa Fanny, "Väldigt söt, men väldigt död!", sa jag elakt - och fortsatte med att spekulera vem som i övrigt skulle vara vem om landslaget kraschade på en öde ö. Skulle Olof Mellberg eller Zlatan vara Sawyer till exempel?

Det

Prov utan värde

Ska man verkligen se på träningsmatcher före ett slutspel? Betyder de egentligen nånting? Plågar man inte bara sig själv eftersom man bara sitter där och är nervös för att nån ska bryta benet av sig? Jag vet inte. Jag kan på rak arm nämna usla genrep som lett till lyckade turneringar (02), lovande genrep som lett till fiaskon när det gällde (90), menlösa träningsmatcher som förebådat lika menlösa turneringsinsatser (00 och 06) och hyggliga uppvärmningar som faktiskt mynnat ut i lika hyggliga slutspel (94 och 04). Fan vet vad sens moralen är. Men jag vet att jag förmodligen kommer att sitta där framför Slovenienmatchen ändå och hoppas på en stabil 2-0-seger. Elmander och Anders Svensson målskyttar.

Har för övrigt läst genom en bok om rysk fotboll, "Fotboll Dynamo" av Marc Bennett. Det är tämligen klart att ryssarna är på väg att bli en makt att räkna med och att de, under Hiddink, helt uppenbarligen har fått ihop sitt skit. Vi kan uppenbarligen inte räkna med samma labila motstånd som 94, då halva laget strejkade och andra halvan ägnade sig åt suporgier på träningslägret. Notera dock att Hiddink trots allt lyckats bäst i länder utan fotbollstradition, där han fått helt fria händer och inte haft en massa klåfingriga lokala maktfaktorer att ta hänsyn till. Det kan man med bästa vilja inte säga om Ryssland. Notera också att ryssarna även under Hiddink verkar komma i darrning så fort de vågar sig utomlands. 1-2-förlusten i Israel, som nästan tog EM-biljetten från dem, är det senaste exemplet. Trots allt kom de till Österrike tack vare att de mötte ett ÄNNU MER neurotiskt och självdestruktivt land, nämligen England. Att de är på gång är det inget snack om - se en annan intressant artikel här - men förhoppningsvis är de inte framme riktigt än.

Dessutom - även gamla Sovjet hade ett genomgående bra landslag, som aldrig riktigt nådde ända fram. På det viset påminner ryssarna ganska mycket om våra andra gruppmotståndare Spanien: de har en tradition av att underprestera. Båda har tagit varsitt EM-guld på den tiden EM hette Europacupen för landslag och inte lockade alla europeiska länder att delta, och det är faktiskt Grekland, med ett EM-guld, och Sverige, med ett VM-silver och två VM-brons, som har gruppens tyngsta meriter. Såna traditioner kan betyda mer än man tror.

Erkänner att en hel del dealande med högre makter pågått idag. Rosenberg borta över EM, betyder det att Zlatan kan få vara kry över EM? Reaktionen blev bergmansk: Guds tystnad. Hoppas resten av det hela blir mer Sommarnattens leende än Nattvardsgästerna.

Illojal konkurrens

David Elm skriver om döden. Henrik Rydström skriver om relationsproblem och livet som ensamstående farsa och Pontus Wernbloom skriver om Lejonkungen. Ärligt talat, var ska det här sluta egentligen? Vi som har hängt upp våra liv på att vi kanske inte var så jävla bra på att spela fotboll men att vi åtminstone kunde se svåra ut och citera Doorslåtar, ska vi nu inte få ha det i fred heller? Jävla fotbollspretton, go home!

Alla fötter säger stamp, stamp, stamp

Det förekommer nåt slags allmän uppfattning att landslaget är mer "individualistiskt" nu än det varit tidigare. När jag gjorde mina intervjuer för min landslagsbok i vintras fick jag uppfattningen att det är en sanning med stor modifikation. 1994-gänget var möjligtvis mer kollektivistiskt på ett hierarkiskt och militäriskt sätt, men det verkar ha fått sin särskilda mentalitet av att ha varit sammansatt av egensinniga tjurskallar. Folk höll sig för sig själva på hotellen, och var det nån som stack upp på träningen körde Jocke Björklund eller Schwarz över honom. Till stor del verkar det ha varit den mentaliteten Pär Zetterberg föll offer för. "Tro inte att Thomas Ravelli stod och höll alla under armarna!", sa en av medlemmarna i landslagsledningen till oss när vi intervjuade honom. "Tro inte Martin Dahlin, inte Jonas Thern gjorde det! Patrik och Jocke umgicks inte med någon. Det är en myt. Jag tycker nog det är mer kollektivt sedan de slutade. Tror du Fredrik Stenman, Markus Rosenberg, Micke Nilsson och Elmander bildar grupper? De är riktiga A-pojkar!"

Det handlar helt enkelt om olika sätt att uppfatta kollektiv och individualism på. Klas Ingesson och Jonas Thern ägde inga kinesiska skrynkelhundar och skulle aldrig ha tatuerat in latinska fraser i frakturstil på underarmarna, men det gör dem inte nödvändigtvis mer "kollektivt" sinnade. "Idag är det större grupper, det är kollektivt", fortsatte vår sagesman. "Möjligen är Fredrik den som väljer att gå undan, han pysslar med annat, fan vet vad han gör. Och Zlatan är med några. Chippen är överallt och far och Mellberg kan spela tennis och pingis. 2002 och 2004 spelade hela gänget rundpingis och den som förlorar får någon form av kollektiv bestraffning. Som ett dagis!"

När han sa det kom jag ihåg vad Jonas Thern liknat 94-laget vid: "en pluton". Från militär enhet till dagisavdelning, alltså, från uppställning och inspektion till morgonsamling och fruktstund. Jag är inte säker på att det är en förändring till det sämre.

Ingen cupfeber i Gävle

Den mycket dåliga idén att förlägga en hel radda cupmatcher till en ort blev ett fiasko. Matcher som normalt setts av åtminstone några tusen åskådare (Sirius-Djurgården, AIK-Landskrona, Valsta Syrianska-Helsingborg) hade nu publiksiffror värdiga div II-klubbar i volleyboll.

Upprinnelsen till det här greppet kan jag inte - det är troligt att Lars-Åke Lagrell har rätt när han säger att det rådde enighet bland klubbar och förbund om att det här var värt att prova. Jag har dock ett svar till Lagrells påpekande om att de som kritiserar inte har något eget förslag att komma med: det behövs inte. Dåliga förslag bör inte ens prövas. Alternativet att låta allt vara som vanligt hade helt enkelt varit bättre.

Förhandsklokhetens kranka blekhet

Nu börjar det, tänkandet i flera led. Vilken är den idealiska vårsäsongen för en svensk EM-stjärna? Det ska inte ha gått FÖR bra, som för Fredrik Ljungberg 2002. Men det ska inte ha gått för dåligt heller, som för Zlatan 2006. Idealet verkar vara en lagom lyckosam säsong som tuffat på i hård internationell konkurrens, men som lämnat en del hunger kvar efter ytterligare framgångar. På det viset känns läget just nu idealiskt. Som vanligt faller man tillbaka på 1994 och minns att Ravelli just då var ifrågasatt, Ingesson älgkrockad, Dahlin småskadad, Brolin ett frågetecken i landslagssammanhang och Kennet Andersson totalt ute ur bilden.

Men som vanligt kommer det att bli efterklokheten som segrar. Före VM 2006 försökte jag låtsas att det kändes hoppfullt att Sverige nu vågade sikta på guld och att det såg så klent ut i genrepen. Man sparade krutet, intalade jag mig. Så här i efterhand syns det tydligt att trenden var dålig redan från Dublin i februari och att de jättelika förväntningarna snarare hämmade än hjälpte.

Ska jag se ett hoppfullt tecken med tanke på just 2006 har det egentligen med landslagets så omtalade konservatism och långsamma anpassningstid att göra. Trots allt prat om kontinuitet visade det sig att bytet från Tommy Söderbergs gosiga ledarstil till Roland Anderssons MFF-tuffhet inte gick helt spårlöst förbi. Ledare som Söderberg som går omkring och kramar folk och frågar hur de mår kan ofta bli föremål för drift och sarkasmer, men jag skulle tro att även de som drev med honom egentligen mådde bra av hans sätt att vara.

Det hade sina avigsidor också: det är svårt att tänka sig nån annan förbundskapten ömka en misslyckad Marcus Allbäck, som Söderberg gjorde i VM 2002. Men det är ändå uppenbart att situationerna kring förra VM - den kallhamrade petningen av Anders Svensson, belägringsstämningen i Bremen, Göteborgsincidenten efteråt - inträffade så fort Söderberg var borta. Jag undrar om de hänt om han funnits där med sina känselspröt, sin förmåga att svetsa samman truppen. Roland Anderssons sätt har också sina poänger, men det är möjligt att landslagstruppen behövde en turnering på sig för att vänja sig vid den nya stilen. Ser man tillbaka i tiden är det uppenbart att det i regel behövs ett fiasko för svenska landslag att dra lärdom av - ett 1970 före 1974, ett 1990 före 1992, ett 2000 före 2002. Vad som än sades och skrevs var VM 2006 inte ett fiasko, men däremot en turnering där Sverige inte gjorde det bästa av sina resurser. Jag vet inte riktigt vad läxan var, men förhoppningsvis har de lärt sig den vid det här laget.

Att se på fotboll

Den senaste tiden har jag sett ett par fotbollsmatcher. Den första: Dala-Järna IK v/s Bollnäs tillsammans med 279 andra på IP. Frågan man ställde sig innan: hur skulle det gå för DJ utan Emil Blom? Ganska bra visade det sig. Dala-Järna, som ju är en ganska liten ort och som egentligen borde ha kommunens andralag efter Vansbro AIK, biter sig fast i div III Södra Norrland. Ganska bra insats, som sagt, med en trygg 3-0-ledning, men som så ofta blir det ändå spännande mot slutet. 3-0 blev 3-2 och det märkliga fenomenet uppstår att man önskar att det som man i grund och botten är intresserad av - en fotbollsmatch - ska upphöra. "Blås av nån gång!" "Var fick du dom övertidsminuterna ifrån?".
Pausunderhållningen var perfekt för oss stenhårda storstadssupportrar: publiken fick kasta golfbollar in på planen. Idealiskt med ett litet träningsläger inför kommande derbyn.

Match nr 2: Mallorca-Osasuna. 11 000 åskådare på en arena som rymmer 23 000. Lite större inramning, lite mer sydländska gester, men i grunden ungefär samma engagemang hos publiken som i Järna. Den som besöker några av stadens barer (för lokalbefolkningen) märker snabbt att Real Madrid eller Barcelona intressemässigt står över ortens lokala klubb i La Liga. Detta trots att man gör en av sina bästa säsonger på länge och när en match återstår har man ännu häng på sjätteplatsen och en plats i UEFA-cupen. Som tillfällig fotbollsturist kunde man glädja sig åt att se ligans något oväntade skyttekung, den 28-årige Guiza, göra ett - som jag inbillar mig - typiskt mål. Frustrerat löpande i större delen av matchen får han plötsligt den där genomskäraren som gör honom fri med målvakten. Avslutningen är kylig och enkel. Till slut 2-1 till hemmalaget efter dramatisk avslutning med Osasunakvittering på slutet och avgörande i 93:e.

Det här var att se på fotboll. Att vara på plats när Hammarby spelar är något helt annat.

Henkes klassiska 30-plusbeteende

Det är kul när man får små påminnelser om att den fotboll man själv spelar - söndagsmorgnar i inomhushallen, korpmatcher på Hedens grus eller vad det nu kan vara - faktiskt är samma sport som den de håller på med i Allsvenskan och landslaget. Att samma regler gäller. Och då menar jag inte inkast och offside och sånt (vi har ju faktiskt varken eller i vår korpserie).
Däremot är det väldigt lätt att känna igen Henrik Larsson-beteendet med att komma och gå som man vill.
Jag minns när jag spelade gärdsgårdsseriefotboll i Halmstad i slutet av 1980- och början av 90-talet. Vi satt där på avslutningsfesten på hösten, förmodligen på Karl XI:s pub eller kanske på Pio Pio efter en plankstek, och blickade fram mot nästa säsong. Vi runt 20-strecket frågade gubbarna som var tio år äldre.
Hur är det, Hanse, ska du köra ett år till?
- Näe, nu är det nog slut. Jag orkar inte ett år till. Knäna gör ont.
Du då Ingemar?
- Nja, jag tror knappast det. Det är inte så populärt hos frugan när man säger att man ska lägga en hel lördag på att åka till Lilla Tjärby.
Men Anton, du fortsätter väl?
- Nej, nu lägger jag av. Det här var min sjuttonde säsong. Det får räcka.
Så vi som var unga knegade på under vintern. Tränade i disigt elljus på en grusplan med isfläckar, förfrös tårna i dom där stela jävla grusskorna, sprang extra löprundor på galgberget. Vi var grymma i Cooper-testet.
Sen kom våren. Planerna blev gröna. Och farbröderna kom ut ur sina iden. Då var det plötsligt kul med fotboll igen, och knäna kändes visst inte alls.
- Jag åkte förbi med bilen, det såg så skönt ut, sa Hanse.
- Man blir ju sugen när linjerna är kritade, sa Anton.
Och så stod de där, lite gråare, lite mer mage, men med rutin som gjorde att de stod rätt, lunkade rätt, och tog plats i laget.
Vi tyckte det var kul att se dem, men samtidigt irriterande.
Det är fascinerande att det funkar på samma sätt i landslaget, och jag är inte förvånad över att både Stefan Selakovic och Rasmus Elm reagerar över Henrik Larsson-uttagningen.
Men det är väl sånt man kan tillåta sig om man är bäst. Och som omgivningen då tillåter.
Så var det i vår gärdsgårdserie också. Om Totte ville vara med efter två träningar blev vi bara glada, eftersom han hade fotboll i sig som var på en helt annan nivå än oss andra.
Naturligtvis ska Henke vara med, han är kanske bäst av alla, men det går inte att komma ifrån att det är ett klassiskt glidarbeteende som alla som spelat någon form av fotboll känner igen.
Att Lagerbäck ringde Teddy Lucic är svårare att förstå, eftersom han inte alls är på Larssons nivå. Men Teddy sa nej. Kanske kände han att det inte skulle anses lika okej bland lagkamraterna.

Spökena från förr

Sen var det Lennart Johanssons misstankar om att Havelange påverkat domaren i semifinalen 1994. Den uppgiften har jag suttit på sedan jag fick pdf-filen av självbiografin för recension, men jag tyckte att Offside skulle vara först med den. Faktum är dock att jag hört den ännu tidigare. Thomas Ravelli sa samma sak när vi intervjuade honom för landslagsboken i vintras: "Som matchen -94 mot Brasilien när Jonas Thern åker ut efter en smäll och vi har en colombiansk domare. Då tänker man också 'på något vis måste domaren vara påveekad, alltså...' Ju mindre land, desto svårare är det, så är det bara."

Ravelli trodde också att det varit nåt skumt med västtyskarnas förlust mot Portugal 1985, den som gjorde att Sverige missade VM, och det fick mig att avfärda det mesta han sa som en konspirationsteoretikers tankefoster. Trots allt sköt tyskarna i stolpe och ribba flera gånger under slutminuterna den gången, och det gör man väl ändå inte om man har bestämt sig för att förlora?

Med 1994 är det en annan femma. Utvisningen på Thern var verkligen felaktig och kom i ett skede där brassarna började bli frustrerade. Om det är någonting man kan se i VM-historien är det också hur konsekvent Brasilien har gynnats av domarna. Marc Wilmots bortdömda mål i åttondelsfinalen 2002 var bara det senaste exemplet. Och var gång är det samma reaktion (som det säkert blit nu också): åh, men de spelar ju så bra och så fint, de skulle ju säkert ha vunnit ändå, då gör det liksom inget om de fuskar lite grann...

Sen tycker jag att Johanssons föregivna gentlemannainställning ("jag gav Havelange en arg blick, men jag sa aldrig nånting om saken") fantastiskt väl uttrycker hur sjuk hela den där fotbollspatriarkaliska världen är. Ungefär som att läsa om hur Nixon och Mao sitter och beundrar varandra över hur duktiga skurkar de är, var och en på sitt sätt.

Numerologi

Vad kan det betyda att Fredrik Stoor fick nummer 5 i svenska truppen? Och att Sebastian Larsson nummer 18? Betyder det att Stoor spelar från start mot Grekland och att Larsson sitter på bänken? Nej, naturligtvis inte. Men nånting betyder nummerutdelningen ändå.

Kollar man historiskt har trupper i VM (senare också EM) haft fast numrering sedan 1950. I den svenska VM-truppen 1950 gav man helt enkelt numreringen 1-11 till laguppställningen i den första matchen, 3-2-segern över Italien, och delade ut de övriga sju siffrorna (bara 18 man åkte med till Brasilien, de övriga fyra i truppen var av kostnadsskäl reserver på hemmaplan) till de andra i truppen, i den ordning deras ordinarie positioner sattes upp på laguppställningen (målvakt - vänsterytter).

Detta har att göra med att man på den tiden fortfarande kunde lämna in trupper mer eller mindre i sista stund. Senare, när numreringen måste lämnas in med truppen, har skador och formförändringar för det mesta gjort att den tänkta uppställningen måste ändras. En enda gång, i VM 1978, har Sverige ställt upp i en inledningsmatch numrerat 1-11. Ändå är det intressant att se hur tänkta laguppställningar som aldrig blev verklighet ligger kvar i gamla tröjnummer och skisserar hur en alternativ landslagshistoria hade kunnat se ut.. Några exempel:

* VM 1958. Nummer 5 bars av centerhalven och mångårige lagkaptenen Åke "Bajdoff" Johansson, som petades i sista stund när "Julle" Gustavsson (nr 14 i truppen) kom loss från Atalanta. "Bajdoff" reagerade bittert och lär aldrig helt ha kommit över besvikelsen. Nummer 10 bars av ett annat olycksbarn, Arne "Månstrålen" Selmosson, då firad stjärna i Lazio som var den ende av de hemplockade proffsen som bänkades. Selmosson spelade enbart den betydelselösa sista gruppmatchen mot Wales.

*VM 1974. Nummer 9 bars fortfarande av Ove Kindvall, den gamle storstjärnan som nu var skadedrabbad och på nedåtgående. Kindvall spelade ändå mot Bulgarien och Uruguay i gruppspelet och spelade faktiskt fram till Ralf Edströms förlösande 1-0 mot Uruguay. Sedan föll han bort med en sträckning.

*EM 1992. Nummer 8, Stefan Rehn? Ja, Rehn var faktiskt mer eller mindre ordinarie under hela 1991, när Sverige skulle spela med femmannamittfält, och det var först när Stefan Schwarz klev in bredvid Thern i den sista träningsmatchen före EM som Rehn försvann ut i kylan. Ändå garderade sig Tommy Svensson genom att dela ut numren 6-10 till fem mittfältare (Schwarz, Ingesson, Rehn, Thern, Limpar). Nummer 11 bars av Tomas Brolin, då i första hand tilltänkt som forward och blivande forwardsparet Kennet Andersson och Martin Dahlin bar nummer 16 respektive 17.

*VM 1994. Nummer 7 hette Henrik Larsson. Ja, Henke startade faktiskt som yttermittfältare i flera av träningsmatcherna före VM och det var som sådan han byttes in i VM-matchen mot Kamerun där hans mäktiga ribbskott låg bakom Sveriges kvitteringsmål. Den mindre lyckade insatsen på den positionen mot Brasilien i gruppspelet gör att man nästan glömt bort att han flera gånger användes som mittfältare av Tommy Svensson. Och att Kennet Andersson hade nummer 19 visar bara i vilken grad han kom från ingenstans i den turneringen.

*VM 2002. Nummer 3 Patrik Andersson eller nummer 5 Michael Svensson? Det blev nummer
15 Andreas Jakobsson i inledningsmatchen. Men varför fick Teddy Lucic nummer 16, han hade ju faktiskt spelat vänsterback ett bra tag då? Att Anders Svensson hade nummer 8 signalerar att han faktiskt på något bakvänt sätt ändå var förstaval.

*VM 2004. Nummer 4, Johan Mjällby? Ja, han var ju faktiskt med som nåt slags maskot i Portugal. Ordinarie Jakobsson valde samma hockeylösning som Kim Källström har gjort i de senaste tre turneringarna - körde på sitt eget nummer, 15 i Jakobssons fall, 16 i Källströms, för att kompensera det faktum att man inte fått nåt 'ordinarie'.

*VM 2006. Ja, Micke Nilsson hade faktiskt nummer 2 den gången. Och ändå spelade han inte en match - inte att undra på att det gick åt helvete.

Det finns bara två stora undantag från denna numreringsregel. Möjligen är det ingen slump att de båda var de största svenska turneringsfiaskona i modern tid och helt säkert är det ingen slump att den bisarrt rationalistiske Olle Nordin låg bakom numreringen i VM 1990. Där delades först numren 1, 12 och 22 ut till målvakterna, i bostavsordning - Sven Andersson, Lasse Eriksson, Thomas Ravelli. Därefter fick backarna, i bostavsordning, numren 2-8: Janne Eriksson, Glenn Hysén, Peter Larsson, Roger Ljung, Roland Nilsson, Niclas Nylén, Stefan Schwarz. Så likadant med mittfältarna och numren 9-16 (förutom 12, som alltså redan delats ut till Lasse Eriksson) och anfallarna, 17-21. Det kunde förmodligen ha varit ännu värre - som jag minns det var Argentinas VM-trupp 1978 numrerad i strikt bokstavsordning, utan hänsyn till position, vilket innebar att nummer 1 bars av en utespelare.

Vad gäller EM 2000 är det svårt att få syn på några styrande principer överhuvudtaget (ens i numreringen). Men med kännedom om Tommy Söderberg kanske man hellre ska tala om ett stort antal kolliderande och mot varandra stridande principer. Magnus Hedman har nummer 1, den ordinarie backlinjen (Roland Nilsson, Patrik Andersson, Jocke Björklund, Teddy Lucic) har nummer 2-5: so far, so good (att nummer 14 Olof Mellberg skulle bryta in i laget som vänsterback var ju faktiskt inget man på förhand kunde veta.) Men sen följer ytterligare en back: nummer 6, Gary Sundgren. Sedan en icke ordinarie mittfältare, nummer 7, Håkan Mild, därefter en annan backreserv, nummer 8 Tomas Gustafsson, sedan en ordinarie mittfältare, nummer 9 Fredrik Ljungberg som helt uppenbart har lyckats snacka sig till detta tunga nummer, sen en ordinarie forward, nummer 10 Jörgen Pettersson (ja, han startade faktiskt mot Belgien) och sen ytterligare en mittfältsreserv, nummer 11 Niclas Alexandersson. Kennet Andersson höll sig till 94-numret 19 och Johan Mjällby startade av någon anledning med nummer 17.

Vilket är då det mest fiaskosäkrade numret i den svenska mästerskapshistorien? Mycket svårt att svara på för nästan alla siffror har någon gång burits av någon bänknötare eller olycksfågel - det blir till sist helt frågan om det Lagerbäck talar om som "högst lägstanivå". Man kan ju hävda att nummer 10 burits av svenska hjältar som "Nacka" 1950, Ralf 1974, Dahlin 1994 och Zlatan 2004, men sen kommer Selmosson 1958, Jörgen Pettersson 2000 och Allbäck 2002 och väger upp det hel. Man kan peka på framgångsrika 11-or som Nacka 58, Roland Sandberg 74, Tomas Brolin 92 och 94 och Henke 2002-06, men så stöter man på VM-truppen 1990 och namnet Ulrik Jansson. Nej, det finns bara två nummer att välja på: Tobias Linderoths nummer eller Fredrik Ljungbergs, 6 eller 9? Låt oss se efter:

Nummer 6:

VM 1950 Ingvar Gärd, Malmö FF. Slitstark vänsterhalv som spelade alla matcher och fick kompensera för den föga disciplinerade Nacka Skoglunds offensiva utflykter. Har knappast gått till historien, men lever än i denna dag, 87 år gammal.

VM 1958 Sigge Parling, Djurgården. Dito: slitstark vänsterhalv som spelade alla matcher, kom undan med äran mot brassarna i finalen och lever än i denna dag.

VM 1970 Tommy Svensson, Öster. Ansvarstagande lagkapten, spelade alla tre matcher, kom undan med äran från ett misslyckat VM och blev t o m frimärke i Mexico.

VM 1974 Ove Grahn, Grasshoppers. Slet och skavde i samtliga svenska VM-matcher, körde över Bulgariens stjärna Bonev och missade ett friläge mot Polen. I det stora hela dock lika tunnårigt pålitlig som föregångarna.

VM 1978 Staffan Tapper, Malmö FF. Lennart Johansson antyder en hel del i sin nya självbiografi om MFF:arna i 78-truppen och deras liv och leverne utanför plan. På plan var Tapper hur som helst pålitligheten personifierad, och det var hans skada mot Österrike och som fick hela det svenska laget att kollapsa.

VM 1990 Roland Nilsson, Sheffield W. Ja, vad ska man säga - pålitlighet, trots allt, så långt som det var möjligt i ett så skakigt VM. Knappast Rolles fel att han förväntades spela i en trebackslinje ihop med en Hysén som aldrig gjort något liknande innan mot Costa Rica.

EM 1992 Stefan Schwarz, Benfica. Kommentar överflödig. Det underliga i efterhand är mest att Schwarz kom in så sent, i sista träningsmatchen före EM. Med honom avstängd i semifinalen var Sverige hjälplöst mot Tyskland.

VM 1994 Stefan Schwarz, Benfica. Dito.

EM 2000. Gary Sundgren, Real Zaragoza. Ja, vad ska jag säga? Jag måste erkänna att detta sätter "högsta-nivå"-problematiken på mycket svåra prov. Gary spelade en match, den klassiska 0-0-matchen mot Turkiet, och det jag minns som en sinnebild av den svenska desperationen i den matchen var när han, med någon minut kvar, skickas fram för att ta en frispark i bra läge. Å andra sidan: det var Sveriges enda poäng i det slutspelet, och om det är någon som kan sägas ha stretat på under vidriga omständigheter så är det onekligen han.

VM 2002-VM 2006. Tobias Linderoth, Everton, FC Köpenhamn. Naturligtvis tre värdiga uppföljningar av Parling-Grahn-Schwarz-traditionen. Men vad händer om Linderoth nu tvingas stå över? Då måste numret lämnas över till Kennedy Bakircioglu. Trots sin Ove Grahn-frisyr ser jag inte riktigt honom som en spelare i denna anda.

Så vänder vi siffran 6 uppochner och istället för slit och svett hittar vi finlir och snajderi.

Nummer 9:

VM 1950 Hasse Jeppson, Djurgården. 2 mål på fyra matcher, biljett till proffskarriär i Italien.

VM 1958 Agne Simonsson, Örgryte. Ende unge svenskbaserade spelare med stjärnstatus 1958. Fyra mål, varav ett i finalen.

VM 1970 Ove Kindvall, Feyenoord. Dåtidens store svenske stjärna som skjutit oss till VM och vunnit bragdguldet på kuppen. Spelade alla tre matcher i Mexico, ingen stor succé dock.

VM 1974 Ove Kindvall, IFK Norrköping. Som sagt - två matcher, ingen större utdelning.

VM 1978 Lennart "Lie" Larsson, Schalke 04. Spelade alla tre matcher, habil, men ingen fantastisk succé. Som Sverige generellt.

VM 1990 Leif Engkvist, Malmö FF. Tja, vad säger man? Spelade tio minuter mot Costa Rica, trots att han varit bra på träningarna.

EM 1992, VM 1994 Jonas Thern Benfica, Napoli. Pålitlighet och briljans kombinerad.

EM 2000-VM 2006 Fredrik Ljungberg, Arsenal. Ja, jag vet inte. Det där avgörande, briljanta insatsen av Ljungberg har man väl ändå inte sett i nåt av dessa mästerskap. En målnick mot Paraguay, visst, men inget i närheten av Brolin i VM 1994.

Nej, Gary Sundgren till trots - nummer 6 är det stora svenska numret genom mästerskapshistorien. Förmodligen eftersom det förkroppsligar en tradition som trots allt alltid har varit central för svenska landslaget. Med Tobias Linderoth som naturlig representant.

P.S. Det visar sig att Sverige inte alls hade fast numrering i VM 1950. Den som vilselett mig är ingen mindre än min bistre faktagranskare till "VM-boken", samme Gunnar Persson som gav mig en avhyvling jag aldrig glömmer för att jag påstått att Erich Probst i 1954 års österrikiska VM-lag var tunnhårig, och undrade om jag var riktigt klok eftersom jag påstått att Tore Kellers Sleipner legat två år i division II på 30-talet (när de, som alla vet, bara var nere en säsong). Jag ska ägna lite tid åt att tänka ut adekvata repressalier. Jag tror dock att svenskarna var numrerade, fast 1-11 i varje match, och det innebär att Gärd ändå bar nummer 6 genom hela detta VM.
Det mest intetsägande numret i den svenska mästerskapshistorien måste dock vara reservmålvaktsnumret 12. Enbart Sven-Gunnar Larsson i VM 1970 (2 st) och Rami Shaaban i VM 2006 (1) har spelat mästerskap i det numret överhuvudtaget. D.S.

P.P.S. Har mottagit mail från Gunnar Persson. Det lyder: "Du förnekar dig inte. Ingvar Gärd som 'lever än i denna dag, 87 år gammal' är död. Han dog 31 augusti 2006. Be mycket snällt nästa gång du behöver hjälp. Hälsningar G. Persson, Sekreterare i föreningen ”Erich Probsts Vänner”, Styrelseledamot i ”Kellers Kanoner”. Inget om numreringen i VM 1950, dock. D.D.S:

Truppo sportivo

Lasse Lagerbäck är ganska medietränad nuförtiden. Det känns futtigt att beklaga sig över saken, eftersom han alltid har fått fan för att han inte är det, så det är bara att notera - han har lärt sig att han ska tänka på vilket budskap han vill ha fram (landslagets trumfkort är dess högsta lägstanivå), att lite självironi är vinnande ("det låter lite tråkigt, precis som jag själv brukar beskrivas" sa han på tal om den där högsta lägstanivån) och att man alltid själv ska ta upp eventuella problemområden så det inte låter som om man försöker undvika dem (som Isakssons åtta insläppta mål).

Men lite Saddam Hussein-stämning var det ändå när Henkes namn presenterades. Det var nästan så jag tyckte mig höra Lagerbäck utropa "Ladies and gentlemen, we've got him." Fast det att Henke skulle vara med var en insikt som långsamt smög sig på oss under presskonferensen. Fyra spelare skulle närvara, Alexandersson, Anders Svensson och Rami stod på scen och Ystén hade åkt flyplan från Göteborg med Svensson och Alex och tyckt sig förstå att den fjärde spelaren skulle vara en överraskning. Det var Andreas Granqvist, förstod vi i efterhand, men det fick oss att börja tänka på Henke. Sen blev det mer och mer klart när Lagerbäck började tala om att truppen skulle presenteras på ett "lite intressant" sätt och inte i nummerordning, och när Henkes helsingborgsnummer 17 till slut var det enda som återstod så kändes det uppenbart. Men det riktigt fintiga hade såklart varit om Lagerbäck hade drämt till med... RADE PRICA! Då jävlar skulle det visa sig att medieträningen bitit.

Annars lite kul ensemblespel av Roland Andersson och Lagerbäck på tal om årets Alexander Östlund-fall. Roland höll ett längre anförande om hur han själv sållats bort i sista gallringen före både VM 1970 och VM 1974, men till sist fått åka med till VM 1978 (där han inte spelade en enda sekund, utan fick inskränka sig till att filma de Galna Mödrarnas demonstrationer och häckla Ingemar Erlandsson för hans politiska omedvetenhet, fast det gick han inte in på). De som nu petades borde bita ihop på samma sätt: "Gör som Andersson". Sen påpekade Lagerbäck apropå ingenting att man också kunde göra som Magnus Forssblad som hade sadlat om och blivit idrottsläkare när han insett att han aldrig skulle bli nåt som elitfotbollsspelare. Nåt att tänka på för Peter Larsson.

Det mest bestående intrycket av eftermiddagen var när lille Frans körde loss på scen med sina trivselrastafarianer och Niclas Alexandersson stod längst bak i lokalen och fotade med kameramobilen. Och, såklart, att det sensationella namn alla skriker efter visar sig vara Henke Larsson. Lagerbäcks modell visar sig fantastiskt nog kunna härbärgera vad som helst utan att förändras - när någon får göra en Brolin så är det en man som debuterade i landslaget 1993.

TRE HÖRNOR STRAFF publicerar exklusivt EM-TRUPPEN

Förbundskapten Lars Lagerbäck och hans assisterande Roland Andersson har fått mycket kritik för att vara förutsägbara i sin laguttagning. När Tre Hörnor Straff nu, genom trovärdiga källor, kan publicera EM-truppen före någon annan, avslöjas att landslagsledningen på allvar tagit åt sig av kritiken.

Målvakter:

Conny Johansson, Halmstad BK. "Visst är det värdefullt med matchträning. Men för målvakter känner vi att rutin alltid kan kompensera. Conny är ett tungt namn, som vi har stort förtroende för."

Mattias Asper, Mjällby AIF. "Mästerskapsrutin är också väldigt värdefullt. Mattias tar med sig mycket av den fina atmosfären vi hade i truppen under EM."

Lee Baxter, AIK. Efter vad TRE HÖRNOR STRAFF erfar är Lee Baxter med i truppen eftersom han känner Mattias Asper sedan gammalt och är van vid stora sammanhang. "Dessutom bor han nära Råsunda, så det är lätt för honom att cykla ner och vara med på tvåmål om det skulle hända nåt med Conny eller Mattias."

Backar:

Erik Wahlstedt, Helsingborgs IF. "Vi som var med på Elitpojklägret i Halmstad 1990 minns hur enastående Erik var i sin åldersklass. Erik fick också värdefull internationell rutin när han var med som maskot i Portugal-EM. Nu har han äntligen blommat ut och visar det vi har väntat på i 18 år".

Suleyman Sleyman, Hammarby. Enligt vad TRE HÖRNOR STRAFF erfar beror uttagningen av Sleyman på en namnförväxling. Landslagsledningen hade istället velat ta ut backveteranen Sulo Vattavaara, f d IFK Norrköping, numera klubblös. "Sulans" namn är emellertid redan anmält till Uefa. "För oss i svenska landslaget är det viktigt att inte hänga upp oss på detaljer vi inte kan påverka", kommenterar Lagerbäck.

Alexander Östlund, Southampton. "Vi har haft lite problem att få tag i Salle för att berätta för honom att vi har tagit ut honom i truppen som lagkapten med garanterad 100%-ig speltid. Men Roland har addat hans flickvän på Facebook, så vi tror och hoppas att meddelandet har nått fram till honom."

Michael Svensson, klubblös. "Micke har haft vissa skadeproblem, men vi har gott hopp om att han ska vara tillbaka i matchform åtminstone till semifinalen."

Stefan Ålander, GIF Sundsvall. "Har spetskvaliteter som är sällsynta inom svensk fotboll. Vi upplever att hans förmåga att göra mål från halva plan kan vara till stor nytta mot exempelvis Spanien, där vi har räknat med att balansera laget så att våra elva spelare för det mesta kommer att befinna sig på egen planhalva. Tyvärr ledde nomineringen av Stefan till att Rami Shaaban tackade nej till att ställa upp i truppen. Men vi respekterar Ramis beslut."

Mittfältare och anfallare.

Klas Ingesson, klubblös, och Marcus Lantz, Helsingborgs IF. "Vi upplever att det hade blivit missförstånd i kommunikationen mellan oss och Klabbe och Marcus. Både Klabbe och Marcus har bojkottat landslaget i många år, men glömt att informera oss om saken. När vi nu fick kännedom om detta var det självklart för oss att höra av oss och reda upp saken."

Nicklas Bärkroth, IFK Göteborg. "Vi kände att om Theo Walcott kan vara med i Englands VM-trupp så är vi beredda att ta ut Nicklas. Nicklas har varit jätteduktig i Blåvitts juniorlag och har lovat att duscha efter varje match utan att vi ska behöva tjata."

Joakim Persson, Landskrona BoIS. Enligt vad TRE HÖRNOR STRAFF erfar är Joakim Persson främst med för sin beprövade förmåga att skapa harmoni i gruppen. "Den sortens egenskaper ska inte underskattas under en lång samling", kommenterar den mentala coachen Johan Plate för TRE HÖRNOR STRAFF.

Daniel Tjernström, AIK. "Daniel är ett namn för framtiden, och i den här truppen är han mest med för att se och lära. Oprövad i landslagssammanhang, men vid sådana här viktiga tillfällen känner vi att det kan vara rätt att chansa."

Peter Ijeh, Viking Stavanger. 2002 nobbade Peter Ijeh Nigerias landslag för att i stället få spela med Sverige. Sedan Fotbollsförbundets ordförande Lars-Åke Lagrell gripit in är nu processen med att ge Peter svenskt medborgarskap äntligen klar och ett nytt pass är skickat med posten. Grattis, Peter! Grattis, Sverige!

Stefan Selakovic, IFK Göteborg. Hade ett halvdant samarbete med Ijeh i IFK, men de två har sedan dess utvecklat sitt förhållande via msn. Lars Lagerbäck motiverar: "Vi tror att det är bra för Stefans rehabilitering i samhället att resa med vår grupp. Dessutom har Ijeh sagt att Stefan är skyldig honom pengar efter den där trassliga övergången. Jag vet inget om det, men det är väl lika bra att de får möjlighet att reda ut saken."

Jörgen Pettersson, Landskrona BoIS. "Jörgen har jobbat hårt för att utveckla vissa egenskaper som spelare. Under EM 2000 var vi inte riktigt nöjda med hans sätt att städa upp på rummet efter sig. Nu har han kört specialträning med Anders Linderoth i Landskrona och bättrat sig betydligt på den punkten och då står dörren till landslaget alltid öppen."

FOTNOT: Sverige har utnyttjat en speciell Uefa-paragraf och enbart tagit ut 16 spelare i truppen. De resterande platserna kommer att fyllas av tre extra fysiologer, två kostrådgivare och två geriatriker.

Önskan inför eftermiddagen

Ok, vi vet det mesta om hur EM-truppen kommer att se ut. Och de namn som diskuteras mest nu är de vi kommer att se minst av när EM väl är i gång.
Jag har två önskningar om Lagerbäcks trupp.

1. Två vänsterfotade vänsterbackar.
Jag älskar multi-purpose-spelare som Micke Nilsson och Alexandersson. Men det är hjärtskärande att se en landslagsspelare plågas på fel sida planen, eller ännu värre, stoppa upp allt tempo i anfallet för att vrida om vid hörnflaggan för att få slå inlägg med sin "rätta" fot.
Ge mig Wendt, Schlebrügge, Dorsin, Safari, Stenman, vilka som helst, bara det är två som ser naturliga och bekväma ut på sin kant.

2. En trupp utan Allbäck och/eller Alexandersson.
Förmodligen är alla småskadade Lagerbäckskämpar med, och så får de några veckor till på sig att visa att de är friska, och i värsta fall kallar Lagerbäck in en av reserverna (vilket gör att listan över reserver på hemmaplan faktiskt blir rätt intressant den här gången).
Men hur många tränare har inte gått i fällan att ta ut sina gamla favoriter en gång för mycket? (Jag vet inte. Rain Man, kanske?)
Hellre ett smärtsamt aningen för tidigt farväl till en gammal favorit än den ännu smärtsammare upptäckten av att de inte håller längre.

Ain't that just the way

Jag minns att jag såg matchen med min polare Rod på Tudor Arms på Östermalm. David Beckham satte en frispark i matchens sista skälvande sekunder och gjorde England klart för VM 2002 och vad vi pratade om efteråt var engelsmännens dåliga nerver, som gjort att de haft all möda i världen att klara 2-2 hemma mot erkänt klena Grekland.

Men vad vi borde ha lagt märke till var att Grekland, under nye tränaren Otto Rehhagel, faktiskt var ett lag på gång redan på senhösten 2001. Det gjorde vi inte, inte ens sedan de vunnit sin kvalgrupp till EM i Portugal genom att bortaslå Spanien. Inte ens före semifinalen mot Tjeckien kunde jag förmå mig att tro att grekerna verkligen kunde vinna hela EM - förr eller senare, trodde jag, skulle det överlägsna fotbollskunnandet ta ut sin rätt.

Det är det som gör mig ovillig att tippa den här gången. Finns det nåt Grekland bland de otippade nationerna i år - Polen, Ryssland, Rumänien, hemmanationen Schweiz eller Grekland själv? Egentligen tror jag att trenden kommer att bli densamma som i VM 2006, att de tunga pojkarna kommer att vara tillbaka i sadeln. Italien, Frankrike eller Tyskland.

Röven raskar över isen

Fotbollsfrun är naturligtvis i sitt esse på tal om "rövkörningen" i lördags.

Frågan är bara vad som är roligast, hennes inlägg eller de ursinniga motangreppen från indignerade djurgårdare. Njut bara av signaturen "Stockholm": "Små bönder som inte vet nånting ska enbart hålla käften, synd att den veka fan inte fick benet avbrutet." Eller denna: "Du kallar dig för fotbollsfru..HAHAHA kan inte fatta att någon ville gifta sig med dig ens HAHAH". Eller slutligen denna: "Förresten 'mannen' Elm hade så jävla ont att de var tvunga att ta fram kylsprejen....snacka om fjolligt."

Det är ingen idé att försöka låtsas om nåt annat: idioter är överrepresenterade bland fotbollssupportrar.

Du Rain Man-tabell, var är din udd?

Vår lilla Rain man-tabell har inspirerat många. De alternativa tabellerna för människor med olika psykiska diagnoser har formligen regnat in på sistone; i de för folk med aggressionsproblematik tenderar Djurgården just nu att ligga ganska högt, medan tabellerna för folk med med grandios personlighetsstörning samtliga toppas av AIK.

Men Rain mans eget blygsamma bidrag till genren ser just nu ut så här:

1. Kalmar FF +5
2. Göteborg +2
3. Elfsborg +1
4. AIK +-0
5. Malmö FF -6
6. Helsingborg -7
7. Hammarby -7
8. Djurgården -8
9. Halmstad -8

Vilket skulle kunna peka på att den övre halvan är på väg att falla samman i två separata delar, med Kalmar FF i täten av en kvartett bestående av Göteborg, Elfsborg och AIK. Känns som en ganska rimlig bedömning av vårsäsongen - om det fortsätter så här är det dessa fyra lag det handlar om. 2006 års tätduo mot 2007:s med andra ord. Men nu kommer ju sommaruppehållet, som kan förändra precis allt.

Undre halvan (före kvällens matcher):
1. Gais +7
2. Örebro +7
3. Trelleborgs FF +4
4. Ljungskile +3
5. Gefle +2
6. GIF Sundsvall +-0
7. Norrköping +-0

Få människor utom KvP:s nye sportreporter skulle ge bort en flaska Jim Beam där han själv redan druckit sådär en 10 cl. Få människor utom denne människa och hans bror skulle sen dricka upp resten av flaskan på en kväll (fast det är fan vad mycket whisky man kan dricka om man bara blandar det med coca). Inga människor alls skulle vara så korkade att de sen dagen efter tar sina tillsammans fyra barn och åker till Skansen fast det är årets varmaste dag och de vet att Skansen kommer att vara ett inferno även för icke-bakfulla. Nå, låt oss bara säga att efter en dag av sockervaddskladd, jag-orkar-inte-gå-längre-gnäll, du-lovade-oss-faktiskt-att-vi-skulle-få-köpa-nåt-på-Skansenakvariet-gnäll, jag-vill-inte-ha-den-här-leksaken-i-mitt-Happy Meal-gnäll, efter en dag som kompletta bakfyllebröder och helgfarsor med andra ord, som kom nyheten om Landsortens 5-1-triumf över just det Djurgården som arrangerar Skansen-infernot och dessutom tar ett helvetiskt inträde för att man ska få inträda och låta hoppet fara som en himmelsk hugsvalelse.

Om nånting helt annat

En anledning till att jag aldrig blir en riktig intellektuell, utan håller på och fibblar med den här fotbollsbloggen istället, är att jag inte kn förstå det nödvändig med att debattera precis
allting. Som den här frågan om Englas tv-sända begravning. Om det skapa nån glimt av mening i hela detta vidriga jävulskap för hennes familj eller för någon annan, varför ska då någon människa ha synpunkter på det? Finns det något mer grundläggande värde än respekten för folk som sörjer och lider, och kan det inte göra att man faktiskt bestämmer sig för att hålla inne med sina åsikter ibland? Jag har den största respekt för Göran Rosenberg, men i den här frågan tycker jag att både han och Expressens ledarredaktion helt enkelt borde ha hållit tyst.

Men så är det: ofta frågar jag mig om mänskligheten verkligen vinner på så kallde "civilisatoriska framsteg". Svenska Dagbladet har en intressant understreckare idag om den mänskliga tomheten i vårt rättssystem. Jag måste äga att jag ofta har förundrat mig när jag hört försvarsadvokater prata om att de inte bryr sig om skuldfrågor utan bara företräder sin klients "intressen". Om en människa har begått ett brott ligger det väl i hans eller hennes intresse att han erkänner det, ber de drabbade om förlåtelse och på så sätt kanske kan börja ett nytt och bättre liv? Men vi har ett rättsväsende som uttalat skiter i grundläggande mänskliga behov som skuld, förlåtelse och upprättelse för de drabbade. Ett sånt rättväsende är inte värt mycket respekt.

Snart kommer Rain man-tabellerna att landa

You asked for it, you will get it. Mina damer och herrar, i väntan på att Ad/hd-tabellen ska färdigställaas efter ett unikt samarbete mellan docent Eva Kärfve i Lund och professor Christopher Gillberg i Göteborg, ger jag er

den uppdaterade Rain man-tabellen:

ÖVRE HALVAN

1.Kalmar FF +3
2.Göteborg +2
3.Elfsborg +1
4.AIK -2
5.Malmö FF -5
6.Djurgården -7
7.Helsingborg -7
8.Hammarby -7
9.Halmstad -8

NEDRE HALVAN

1.Gais +7
2.Örebro +7
3.Ljungskile +6
4.Trelleborg +4
5.Gefle +2
6.GIF Sundsvall +-0
7.Norrköping -3

Till självmålets dialektik

Satt och pokulerade med Ystén igår och pratade, naturligtvis, om självmål. Henke hävdade att det verkligen finns olika definitioner av begreppet och att italienarna är järnhårda på den punkten - minsta kontakt med en försvarare (undantaget målvakten) innan bollen går över linjen så är det autogol. Henke hade också något minne att man faktiskt diskuterat frågan på upptaktsträffen och kommit fram till att man i framtiden skulle vara mer "generösa" när det gällde att ge målet till den spelare i det anfallande laget som råkade vara sist på bollen.

I övrigt snackade vi en del om Lennart Johansson med anledning av hans snart utkommande självbiografi. Frågade oss vad det hade kunnat bli för bok om en redaktör hade ställt Johansson mot väggen och tvingat honom att fördjupa sig lite grann om de påståenden han gör. Själv är jag nog villig att tro på att Johansson i stora drag är mer hederlig än exempelvis Havelange eller Sepp Blatter. Men lika sant är att han aldrig skulle ha varit Uefaordförande i nästan tjugo år om han var så helgonlikt upphöjd över intriger och ränkspel som han själv (och svenska medier) gärna vill framställa det som. Problemet med den här självbiografin (som jag recenserar i kommande Offsidenummer) är att man verkligen får bilden av en klassisk patriark, van att få lägga ut texten om sig själv utan att på allvar bli kritiserad eller ifrågasatt. I en klassisk passage mediterar han lite melankoliskt över hur globaliseringen påverkat spelartruppen i hans kära gamla AIK och funderar över hur alla dessa utländska namn påverkar "svensk fotboll" - Anchen, Burgic, Atta, Obolo, Valdemarin, Jagne, Özcan. Att Walid Atta är uppvuxen i Angered, Gabriel Özcan i Rinkeby och Salihou Jagne i Finspång ryms inte riktigt i hans världsbild.

Nischad excellens

Slutsatser efter vårens största match:
1. Regerande mästarna i IFK Göteborg kan inte spela ut ett enda lag i Allsvenskan.
2. IFK Göteborg kan bli utspelade av vilket lag som helst i Allsvenskan (inklusive vilket som helst av lagen på Rain Mans nedre tabell).
3. Om IFK bara gör det de är bra på, om så bara i tio minuter, alltså utnyttjar kanterna och slår ordentliga inlägg till sina powerfowards, då kör de över vilket lag som helst i Sverige.

Är det inte en smula underligt?

Aldrig nånsin din Rain man-tabell

Riktiga självmål ville jag se, riktiga självmål fick jag. Skönt att TFF alltid ställer upp för den som behöver dem.

Och den viktiga matchen igår? Tja, som jag sa, man blir inte yngre. Orkade själv med min konditionskrävande roll som ytterback i ungefär fem minuter och hade under den tiden Godismännens enda friläge när jag tog en offensiv löpning. Jag gjorde som jag alltid gjort, blundade och sköt. Rakt på målisen, som alltid. Jag skyller på det faktum att jag var tvungen att spela i långbrallor. Måste nämligen dölja för domaren att jag glömt mina benskydd. Inga målvaktshandskar heller (jag stod i andra halvlek). Jag menar, är det Korpen eller?

"Hur långt i förväg ska du vara där", frågade Malena, som skulle hänga med igår.
"I förväg?"
"Ja, ni ska kanske värma upp och så?"
"Öööööh..."

1-3 blev det till slut. Siffror i underkant, det måste erkännas. Fast vad fan, de hade fem avbytare.

Och så var det ju då det här med Rain Man-tabellen, som smögs in under min dörr på ett rutat papper imorse. Rain man håller på med en kartläggning av rödhåriga målvakter på Färöarna respektive Island och har inte så mycket social energi till övers. Det drar ihop sig i toppen, måste man säga, vem ska få ta emot förstapriset (en komplett upplaga av Hässleholms-områdets telefonkataloger åren 1967-79) ur Rain Mans hand i oktober?
Så här ser det ut:

1. Kalmar FF +3
2. Göteborg +2
3. Elfsborg +1
4. AIK -2
5. MFF -3
6. Djurgården -7
7. Helsingborg -7
8. Hammarby -7
9. Halmstad -8

Göteborg är alltså det lag som gått ännu bättre än officiella tabellen visar. Bara en rejäl djupdykning, förlusten mot Ljungskile, i övrigt tunga segrar över AIK och Hammarby, värdefulla bortapoäng mot MFF och Halmstad, full poäng mot bortalagen. Även AIK än så länge bättre än tabeller visar. Skulle inte förvåna mig om de plockar sin tredje raka 1-0-seger ikväll. Klar Stuart Baxter-aura över Rikard Norling just nu. Och för Malmö FF gäller enbart seger.

surrealistisk fotbollsdiskussion 2008

Ulf: "Vilket väder. Perfekt dag för fotboll."
Ulfs kompis: "Ja, i dag vill man nästan sitta på Ullevis östra och värmas av solen."
Ulf: "Ja, och så är det stormatch också. Blåvitt-Kalmar är ju bästa matchen på hela våren."
Ulfs kompis: "Du hörde vad du sa, va?"

Stor eloge till Kalmar - det enda lag som lyckats förena målskytte med tajt defensiv. Det som skulle vara en rekordjämn allsvenska har hittills utmärkt sig mest genom att nästan alla potentiella topplag har varit mittemellan, och bara ett har levt upp til förväntningarna.
IFK Göteborg har å sin sida haft tur, som fått möta ligans mest offensivt hämmade lag - AIK, Sundsvall, Ljungskile, Gais, Hammarby, you name them - under en period när spelet inte funkat alls. Det en gång så superhemliga spellsystemet - kodnamn Hunden, Katten, Glassen - är sönderläst och extremt förutsägbart, åtminstone när Blåvitt inte har haft något kantspel.
Och Kalmar... tja, jag trodde inte på Kalmar i år, åtminstone inte som guldkandidat. Dels för att alla andra slentrianmässigt tippade just det, dels för att jag inte trodde på en naturlag som fick Kalmar att med automatik varje år förbättra sin tabellplacering. Nu verkar det visst finnas en sån lag. Inget går emot Kalmar. Elmarna fortsätter utvecklas, Ingelsten har blivit skyttekung, Rydström håller och Santin verkar stanna kvar. Inte ens massa skador i backlinjen verkar störa.
Nu åker vi. Vårens största match.

Vill du ha din Rain man-tabell får du ta den

Öfre halfvan:

1.Kalmar FF +4
2. Elfsborg +1
3. IFK Göteborg +-0
4. AIK -2
5. Malmö FF -3
6. Djurgården -6
7. Helsingborg -7
8. Halmstad -8
9. Hammarby -9

och den undre:

1.Örebro +7
2.Gais +6
3.Ljungskile +6
4.Trelleborg +4
5.GIF Sundsvall +1
6.Gefle +-0
7.Norrköping -3

Premiärnerver

Så var det dags. 18.45, Huvudstafältet, premiär i korpen mot ett lag med det obligatoriskt festliga namnet "Snubbar som lubbar". Det blir väl den sextonde säsongen i rad för mig i Stockholmskorpen, om jag räknat rätt. Och hur är det de säger, man blir inte ju inte yngre. De brukar också alltid säga att man ska se till att slå en enkel passning det första man gör. Men det jag alltid har undrat: om man slår den där enkla passningen och passar FEL?

Det som är bra med att spela i Korpen är dock att man kan avancera utan att göra ett skapande grand på fotbollsplan. Vi i Godismännen har aldrig varit i närheten av en toppstrid, ändå ligger vi i div 2 (av 4) för att nya lag med roliga namn anmäler sig hela tiden. Vi segrar alltså enbart genom att delta, som det levande förverkligandet av Coubertins dröm.

Allsvenskan i våra fordon

Min IFK-kompis Andy Ek drömmer mardrömmar om traktorer och Ljungskile.

Själv funderar jag på vilka fordon som symboliserar de andra lagen. AIK är Porche Cayenne förstås, pråligt, vråligt, sticker i ögonen både för pengarna och den bisarra bensinförbrukningen, IFK Volvo, Gais mycket gammal Volvo med målarfärg över rosten. Hammarby skulle förstås önska att jag sa en urgammal Alfa Romeo, snygg att se på men går sönder var hundrade meter, men i ärlighetens namn är det ju si och så med den sorglösa spelskönheten på Söderstadion numera. Halmstad är skördetröska, Assyriska såklart Beirutmerca med tonade rutor och sänkt chassi, GIF Sundsvall Arctic cat.

I Djurgården vet jag att nästan alla spelarna kör Audi, men är det verkligen rätt känsla. Kanske. Trist, dyrt, snabbt, säkert. Fan. Är det dit vi kommit?

Självmål vill vara sig själv en stund

Åh, vilket fint mål AIK gjorde igår! Och det som fascinerar mig mest är att det står så här i tidningen: 1-0 Kenny Pavey (90). Vad krävs det egentligen för att ett mål ska kallas självmål nuförtiden? Att Daniel Arnefjord snor bollen vid mittplan, dribblar av alla sina egna backar och sen skjuter i bortre krysset? Är detta ytterligare ett inslag i den pågående språkliga revolution som kräver att alla potentiellt negativa, kontroversiella och jobbiga företeelser ska förkläs i positivt laddad term? I så fall är det dags att göra motstånd. Ett självmål är ett självmål är ett självmål, det vill säga ett mål som inte hade gått i mål om inte spelaren i det försvarande laget varit där med huvudet eller foten.

Den lilla Rain man-tabell jag har, den ska få lysa klart.

Den uppdaterade Rain man-tabellen ser ut så här:

1.Kalmar FF +4
2. Elfsborg +1
3. IFK Göteborg +-0
4.Malmö FF -3
5.AIK -4
6.Djurgården -6
7. Helsingborg -7
8. Halmstad -7
9. Hammarby -9

Som somliga torde ha insett ser jag inte denna tabell som helt och hållet ett skämt. Tvärtom tycker jag att den ganska korrekt speglar lagens insatser så här långt. Mest missvisande i den officiella tabellen är även fortsättningsvis Djurgårdens placering. Deras försök att glädjas över nollan i förlustkolumnen är sedda med de glasögonen tämligen ihåliga - ett oavgjort mot GIF Sundsvall är helt enkelt två förlorade poäng, precis som ett oavgjort mot Örebro är det. Malmö FF:s seger på Behrns Arena är helt enkelt det man måste kräva av ett topplag. På samma sätt är Hammarbys pinne hemma mot IFK Göteborg att se som två bortkastade poäng, sen kan Tony Gustavsson kvittra så mycket han vill om det trevliga spelet - på samma sätt som Helsingborg misslyckas Hammarby att få utdelning för sitt trevliga spel, och det kan kanske få gamla Kentanostalgiker att känna sig hemma på Söderstadion igen, men nån annan fördel skönjer man knappast. Elfsborg, däremot, har verkligen börjat få utdelning och AIK har egentligen haft en betydligt bättre säsong än krisrubrikerna visat (åtminstone före kvällens match). Men det enda lag som konsekvent hållit stilen är naturligtvis Kalmar FF. Där är Rain Man och den officiella tabellen helt eniga.

Den 51%-iga lösningen

För ett år sen jublade ett antal fotbollsfans åt att en korrupt och för brott mot mänskligheten anklagad miljardär köpte deras fotbollslag. I dag protesterar man när man samme man utövar den makt han har i kraft av att äga klubben.

Jag hoppas att Fotbollssverige - förbund, klubbar, supportrar, spelare, journalister - tänker efter ytterligare en gång när förslaget kommer om att ta bort klausulen som tvingar idrottsföreningarna att äga 51 procent vid ombildning till aktiebolag.

Väntar mig som vanligt inga poäng idag. Kalmar FF känns läskigt stabila i år, tror de grejar en uddamålsseger. Däremot ska det bli intressant att se om MFF och Djurgården kan ta de bortsegrar som krävs för att de ska hänga med i toppen. Det enda som är klart med årets MFF är att de till slut har lyckats befria sig från den prestationsångestens förbannelse som har legat som en närmast synligt ok över dem i sisådär en tjugo år nu. Hur långt det räcker får vi se, men en seger över Örebro borta skulle räcka väldigt långt. Kan inte låta bli att tänka på Richard Richardssons nickmål i slutminuten ifjor - är Richardsson kvar i Örebro, eller vad har hänt med honom? Han borde annars kunna vara nåt för TFF om Dahlin sticker.