20 maj 2008

Förhandsklokhetens kranka blekhet

Nu börjar det, tänkandet i flera led. Vilken är den idealiska vårsäsongen för en svensk EM-stjärna? Det ska inte ha gått FÖR bra, som för Fredrik Ljungberg 2002. Men det ska inte ha gått för dåligt heller, som för Zlatan 2006. Idealet verkar vara en lagom lyckosam säsong som tuffat på i hård internationell konkurrens, men som lämnat en del hunger kvar efter ytterligare framgångar. På det viset känns läget just nu idealiskt. Som vanligt faller man tillbaka på 1994 och minns att Ravelli just då var ifrågasatt, Ingesson älgkrockad, Dahlin småskadad, Brolin ett frågetecken i landslagssammanhang och Kennet Andersson totalt ute ur bilden.

Men som vanligt kommer det att bli efterklokheten som segrar. Före VM 2006 försökte jag låtsas att det kändes hoppfullt att Sverige nu vågade sikta på guld och att det såg så klent ut i genrepen. Man sparade krutet, intalade jag mig. Så här i efterhand syns det tydligt att trenden var dålig redan från Dublin i februari och att de jättelika förväntningarna snarare hämmade än hjälpte.

Ska jag se ett hoppfullt tecken med tanke på just 2006 har det egentligen med landslagets så omtalade konservatism och långsamma anpassningstid att göra. Trots allt prat om kontinuitet visade det sig att bytet från Tommy Söderbergs gosiga ledarstil till Roland Anderssons MFF-tuffhet inte gick helt spårlöst förbi. Ledare som Söderberg som går omkring och kramar folk och frågar hur de mår kan ofta bli föremål för drift och sarkasmer, men jag skulle tro att även de som drev med honom egentligen mådde bra av hans sätt att vara.

Det hade sina avigsidor också: det är svårt att tänka sig nån annan förbundskapten ömka en misslyckad Marcus Allbäck, som Söderberg gjorde i VM 2002. Men det är ändå uppenbart att situationerna kring förra VM - den kallhamrade petningen av Anders Svensson, belägringsstämningen i Bremen, Göteborgsincidenten efteråt - inträffade så fort Söderberg var borta. Jag undrar om de hänt om han funnits där med sina känselspröt, sin förmåga att svetsa samman truppen. Roland Anderssons sätt har också sina poänger, men det är möjligt att landslagstruppen behövde en turnering på sig för att vänja sig vid den nya stilen. Ser man tillbaka i tiden är det uppenbart att det i regel behövs ett fiasko för svenska landslag att dra lärdom av - ett 1970 före 1974, ett 1990 före 1992, ett 2000 före 2002. Vad som än sades och skrevs var VM 2006 inte ett fiasko, men däremot en turnering där Sverige inte gjorde det bästa av sina resurser. Jag vet inte riktigt vad läxan var, men förhoppningsvis har de lärt sig den vid det här laget.

2 kommentarer:

Erik D sa...

Många bra och kloka tankar Jesper! Själv har jag samma känsla som inför VM - 94 och kan Sverige upprepa den mästerskapsinsatsen blir det tre roliga veckor från Alperna. Har precis börjat på din bok och än en gång är det bara att bocka och tacka för ett bra hantverk. Nästa gång vi ses ska jag ha den med mig så att jag kan på den signerad. Allt gott till dig! Erik

Jesper sa...

Tack för det, Erik, hoppas du gillar resten också! Jag signerar mer än gärna när vi ses!