Till självmålets dialektik

Satt och pokulerade med Ystén igår och pratade, naturligtvis, om självmål. Henke hävdade att det verkligen finns olika definitioner av begreppet och att italienarna är järnhårda på den punkten - minsta kontakt med en försvarare (undantaget målvakten) innan bollen går över linjen så är det autogol. Henke hade också något minne att man faktiskt diskuterat frågan på upptaktsträffen och kommit fram till att man i framtiden skulle vara mer "generösa" när det gällde att ge målet till den spelare i det anfallande laget som råkade vara sist på bollen.

I övrigt snackade vi en del om Lennart Johansson med anledning av hans snart utkommande självbiografi. Frågade oss vad det hade kunnat bli för bok om en redaktör hade ställt Johansson mot väggen och tvingat honom att fördjupa sig lite grann om de påståenden han gör. Själv är jag nog villig att tro på att Johansson i stora drag är mer hederlig än exempelvis Havelange eller Sepp Blatter. Men lika sant är att han aldrig skulle ha varit Uefaordförande i nästan tjugo år om han var så helgonlikt upphöjd över intriger och ränkspel som han själv (och svenska medier) gärna vill framställa det som. Problemet med den här självbiografin (som jag recenserar i kommande Offsidenummer) är att man verkligen får bilden av en klassisk patriark, van att få lägga ut texten om sig själv utan att på allvar bli kritiserad eller ifrågasatt. I en klassisk passage mediterar han lite melankoliskt över hur globaliseringen påverkat spelartruppen i hans kära gamla AIK och funderar över hur alla dessa utländska namn påverkar "svensk fotboll" - Anchen, Burgic, Atta, Obolo, Valdemarin, Jagne, Özcan. Att Walid Atta är uppvuxen i Angered, Gabriel Özcan i Rinkeby och Salihou Jagne i Finspång ryms inte riktigt i hans världsbild.