15 maj 2008

Numerologi

Vad kan det betyda att Fredrik Stoor fick nummer 5 i svenska truppen? Och att Sebastian Larsson nummer 18? Betyder det att Stoor spelar från start mot Grekland och att Larsson sitter på bänken? Nej, naturligtvis inte. Men nånting betyder nummerutdelningen ändå.

Kollar man historiskt har trupper i VM (senare också EM) haft fast numrering sedan 1950. I den svenska VM-truppen 1950 gav man helt enkelt numreringen 1-11 till laguppställningen i den första matchen, 3-2-segern över Italien, och delade ut de övriga sju siffrorna (bara 18 man åkte med till Brasilien, de övriga fyra i truppen var av kostnadsskäl reserver på hemmaplan) till de andra i truppen, i den ordning deras ordinarie positioner sattes upp på laguppställningen (målvakt - vänsterytter).

Detta har att göra med att man på den tiden fortfarande kunde lämna in trupper mer eller mindre i sista stund. Senare, när numreringen måste lämnas in med truppen, har skador och formförändringar för det mesta gjort att den tänkta uppställningen måste ändras. En enda gång, i VM 1978, har Sverige ställt upp i en inledningsmatch numrerat 1-11. Ändå är det intressant att se hur tänkta laguppställningar som aldrig blev verklighet ligger kvar i gamla tröjnummer och skisserar hur en alternativ landslagshistoria hade kunnat se ut.. Några exempel:

* VM 1958. Nummer 5 bars av centerhalven och mångårige lagkaptenen Åke "Bajdoff" Johansson, som petades i sista stund när "Julle" Gustavsson (nr 14 i truppen) kom loss från Atalanta. "Bajdoff" reagerade bittert och lär aldrig helt ha kommit över besvikelsen. Nummer 10 bars av ett annat olycksbarn, Arne "Månstrålen" Selmosson, då firad stjärna i Lazio som var den ende av de hemplockade proffsen som bänkades. Selmosson spelade enbart den betydelselösa sista gruppmatchen mot Wales.

*VM 1974. Nummer 9 bars fortfarande av Ove Kindvall, den gamle storstjärnan som nu var skadedrabbad och på nedåtgående. Kindvall spelade ändå mot Bulgarien och Uruguay i gruppspelet och spelade faktiskt fram till Ralf Edströms förlösande 1-0 mot Uruguay. Sedan föll han bort med en sträckning.

*EM 1992. Nummer 8, Stefan Rehn? Ja, Rehn var faktiskt mer eller mindre ordinarie under hela 1991, när Sverige skulle spela med femmannamittfält, och det var först när Stefan Schwarz klev in bredvid Thern i den sista träningsmatchen före EM som Rehn försvann ut i kylan. Ändå garderade sig Tommy Svensson genom att dela ut numren 6-10 till fem mittfältare (Schwarz, Ingesson, Rehn, Thern, Limpar). Nummer 11 bars av Tomas Brolin, då i första hand tilltänkt som forward och blivande forwardsparet Kennet Andersson och Martin Dahlin bar nummer 16 respektive 17.

*VM 1994. Nummer 7 hette Henrik Larsson. Ja, Henke startade faktiskt som yttermittfältare i flera av träningsmatcherna före VM och det var som sådan han byttes in i VM-matchen mot Kamerun där hans mäktiga ribbskott låg bakom Sveriges kvitteringsmål. Den mindre lyckade insatsen på den positionen mot Brasilien i gruppspelet gör att man nästan glömt bort att han flera gånger användes som mittfältare av Tommy Svensson. Och att Kennet Andersson hade nummer 19 visar bara i vilken grad han kom från ingenstans i den turneringen.

*VM 2002. Nummer 3 Patrik Andersson eller nummer 5 Michael Svensson? Det blev nummer
15 Andreas Jakobsson i inledningsmatchen. Men varför fick Teddy Lucic nummer 16, han hade ju faktiskt spelat vänsterback ett bra tag då? Att Anders Svensson hade nummer 8 signalerar att han faktiskt på något bakvänt sätt ändå var förstaval.

*VM 2004. Nummer 4, Johan Mjällby? Ja, han var ju faktiskt med som nåt slags maskot i Portugal. Ordinarie Jakobsson valde samma hockeylösning som Kim Källström har gjort i de senaste tre turneringarna - körde på sitt eget nummer, 15 i Jakobssons fall, 16 i Källströms, för att kompensera det faktum att man inte fått nåt 'ordinarie'.

*VM 2006. Ja, Micke Nilsson hade faktiskt nummer 2 den gången. Och ändå spelade han inte en match - inte att undra på att det gick åt helvete.

Det finns bara två stora undantag från denna numreringsregel. Möjligen är det ingen slump att de båda var de största svenska turneringsfiaskona i modern tid och helt säkert är det ingen slump att den bisarrt rationalistiske Olle Nordin låg bakom numreringen i VM 1990. Där delades först numren 1, 12 och 22 ut till målvakterna, i bostavsordning - Sven Andersson, Lasse Eriksson, Thomas Ravelli. Därefter fick backarna, i bostavsordning, numren 2-8: Janne Eriksson, Glenn Hysén, Peter Larsson, Roger Ljung, Roland Nilsson, Niclas Nylén, Stefan Schwarz. Så likadant med mittfältarna och numren 9-16 (förutom 12, som alltså redan delats ut till Lasse Eriksson) och anfallarna, 17-21. Det kunde förmodligen ha varit ännu värre - som jag minns det var Argentinas VM-trupp 1978 numrerad i strikt bokstavsordning, utan hänsyn till position, vilket innebar att nummer 1 bars av en utespelare.

Vad gäller EM 2000 är det svårt att få syn på några styrande principer överhuvudtaget (ens i numreringen). Men med kännedom om Tommy Söderberg kanske man hellre ska tala om ett stort antal kolliderande och mot varandra stridande principer. Magnus Hedman har nummer 1, den ordinarie backlinjen (Roland Nilsson, Patrik Andersson, Jocke Björklund, Teddy Lucic) har nummer 2-5: so far, so good (att nummer 14 Olof Mellberg skulle bryta in i laget som vänsterback var ju faktiskt inget man på förhand kunde veta.) Men sen följer ytterligare en back: nummer 6, Gary Sundgren. Sedan en icke ordinarie mittfältare, nummer 7, Håkan Mild, därefter en annan backreserv, nummer 8 Tomas Gustafsson, sedan en ordinarie mittfältare, nummer 9 Fredrik Ljungberg som helt uppenbart har lyckats snacka sig till detta tunga nummer, sen en ordinarie forward, nummer 10 Jörgen Pettersson (ja, han startade faktiskt mot Belgien) och sen ytterligare en mittfältsreserv, nummer 11 Niclas Alexandersson. Kennet Andersson höll sig till 94-numret 19 och Johan Mjällby startade av någon anledning med nummer 17.

Vilket är då det mest fiaskosäkrade numret i den svenska mästerskapshistorien? Mycket svårt att svara på för nästan alla siffror har någon gång burits av någon bänknötare eller olycksfågel - det blir till sist helt frågan om det Lagerbäck talar om som "högst lägstanivå". Man kan ju hävda att nummer 10 burits av svenska hjältar som "Nacka" 1950, Ralf 1974, Dahlin 1994 och Zlatan 2004, men sen kommer Selmosson 1958, Jörgen Pettersson 2000 och Allbäck 2002 och väger upp det hel. Man kan peka på framgångsrika 11-or som Nacka 58, Roland Sandberg 74, Tomas Brolin 92 och 94 och Henke 2002-06, men så stöter man på VM-truppen 1990 och namnet Ulrik Jansson. Nej, det finns bara två nummer att välja på: Tobias Linderoths nummer eller Fredrik Ljungbergs, 6 eller 9? Låt oss se efter:

Nummer 6:

VM 1950 Ingvar Gärd, Malmö FF. Slitstark vänsterhalv som spelade alla matcher och fick kompensera för den föga disciplinerade Nacka Skoglunds offensiva utflykter. Har knappast gått till historien, men lever än i denna dag, 87 år gammal.

VM 1958 Sigge Parling, Djurgården. Dito: slitstark vänsterhalv som spelade alla matcher, kom undan med äran mot brassarna i finalen och lever än i denna dag.

VM 1970 Tommy Svensson, Öster. Ansvarstagande lagkapten, spelade alla tre matcher, kom undan med äran från ett misslyckat VM och blev t o m frimärke i Mexico.

VM 1974 Ove Grahn, Grasshoppers. Slet och skavde i samtliga svenska VM-matcher, körde över Bulgariens stjärna Bonev och missade ett friläge mot Polen. I det stora hela dock lika tunnårigt pålitlig som föregångarna.

VM 1978 Staffan Tapper, Malmö FF. Lennart Johansson antyder en hel del i sin nya självbiografi om MFF:arna i 78-truppen och deras liv och leverne utanför plan. På plan var Tapper hur som helst pålitligheten personifierad, och det var hans skada mot Österrike och som fick hela det svenska laget att kollapsa.

VM 1990 Roland Nilsson, Sheffield W. Ja, vad ska man säga - pålitlighet, trots allt, så långt som det var möjligt i ett så skakigt VM. Knappast Rolles fel att han förväntades spela i en trebackslinje ihop med en Hysén som aldrig gjort något liknande innan mot Costa Rica.

EM 1992 Stefan Schwarz, Benfica. Kommentar överflödig. Det underliga i efterhand är mest att Schwarz kom in så sent, i sista träningsmatchen före EM. Med honom avstängd i semifinalen var Sverige hjälplöst mot Tyskland.

VM 1994 Stefan Schwarz, Benfica. Dito.

EM 2000. Gary Sundgren, Real Zaragoza. Ja, vad ska jag säga? Jag måste erkänna att detta sätter "högsta-nivå"-problematiken på mycket svåra prov. Gary spelade en match, den klassiska 0-0-matchen mot Turkiet, och det jag minns som en sinnebild av den svenska desperationen i den matchen var när han, med någon minut kvar, skickas fram för att ta en frispark i bra läge. Å andra sidan: det var Sveriges enda poäng i det slutspelet, och om det är någon som kan sägas ha stretat på under vidriga omständigheter så är det onekligen han.

VM 2002-VM 2006. Tobias Linderoth, Everton, FC Köpenhamn. Naturligtvis tre värdiga uppföljningar av Parling-Grahn-Schwarz-traditionen. Men vad händer om Linderoth nu tvingas stå över? Då måste numret lämnas över till Kennedy Bakircioglu. Trots sin Ove Grahn-frisyr ser jag inte riktigt honom som en spelare i denna anda.

Så vänder vi siffran 6 uppochner och istället för slit och svett hittar vi finlir och snajderi.

Nummer 9:

VM 1950 Hasse Jeppson, Djurgården. 2 mål på fyra matcher, biljett till proffskarriär i Italien.

VM 1958 Agne Simonsson, Örgryte. Ende unge svenskbaserade spelare med stjärnstatus 1958. Fyra mål, varav ett i finalen.

VM 1970 Ove Kindvall, Feyenoord. Dåtidens store svenske stjärna som skjutit oss till VM och vunnit bragdguldet på kuppen. Spelade alla tre matcher i Mexico, ingen stor succé dock.

VM 1974 Ove Kindvall, IFK Norrköping. Som sagt - två matcher, ingen större utdelning.

VM 1978 Lennart "Lie" Larsson, Schalke 04. Spelade alla tre matcher, habil, men ingen fantastisk succé. Som Sverige generellt.

VM 1990 Leif Engkvist, Malmö FF. Tja, vad säger man? Spelade tio minuter mot Costa Rica, trots att han varit bra på träningarna.

EM 1992, VM 1994 Jonas Thern Benfica, Napoli. Pålitlighet och briljans kombinerad.

EM 2000-VM 2006 Fredrik Ljungberg, Arsenal. Ja, jag vet inte. Det där avgörande, briljanta insatsen av Ljungberg har man väl ändå inte sett i nåt av dessa mästerskap. En målnick mot Paraguay, visst, men inget i närheten av Brolin i VM 1994.

Nej, Gary Sundgren till trots - nummer 6 är det stora svenska numret genom mästerskapshistorien. Förmodligen eftersom det förkroppsligar en tradition som trots allt alltid har varit central för svenska landslaget. Med Tobias Linderoth som naturlig representant.

P.S. Det visar sig att Sverige inte alls hade fast numrering i VM 1950. Den som vilselett mig är ingen mindre än min bistre faktagranskare till "VM-boken", samme Gunnar Persson som gav mig en avhyvling jag aldrig glömmer för att jag påstått att Erich Probst i 1954 års österrikiska VM-lag var tunnhårig, och undrade om jag var riktigt klok eftersom jag påstått att Tore Kellers Sleipner legat två år i division II på 30-talet (när de, som alla vet, bara var nere en säsong). Jag ska ägna lite tid åt att tänka ut adekvata repressalier. Jag tror dock att svenskarna var numrerade, fast 1-11 i varje match, och det innebär att Gärd ändå bar nummer 6 genom hela detta VM.
Det mest intetsägande numret i den svenska mästerskapshistorien måste dock vara reservmålvaktsnumret 12. Enbart Sven-Gunnar Larsson i VM 1970 (2 st) och Rami Shaaban i VM 2006 (1) har spelat mästerskap i det numret överhuvudtaget. D.S.

P.P.S. Har mottagit mail från Gunnar Persson. Det lyder: "Du förnekar dig inte. Ingvar Gärd som 'lever än i denna dag, 87 år gammal' är död. Han dog 31 augusti 2006. Be mycket snällt nästa gång du behöver hjälp. Hälsningar G. Persson, Sekreterare i föreningen ”Erich Probsts Vänner”, Styrelseledamot i ”Kellers Kanoner”. Inget om numreringen i VM 1950, dock. D.D.S:

4 kommentarer:

Ulf sa...

Den briljante Ardiles var den som hade nummer 1 när Argentina tillämpade sig av den nyskapande formen med bokstavordningsprincipen. Och Spanien -82 var det.
Allbäck, Alexandersson och Andersson hade fått intressanta nummer om Sverige hade använt sig av det. Eller kanske efter ålder kan vara något?

Anonym sa...

Argentina körde med bokstavsordningen redan 1978 som Jesper skriver. Då hade Ardiles nummer två medan ettan tillhörde hans mittfältskollega Norberto Alonso.

Tim

Ulf sa...

Det stämmer, intressant att Kempes lyckades pricka in nummer 10.

pelle sa...

Kan Jesper även reda ut Hollands sifferutdelning 1974 och 78? 1974 hade man alfabetisk tröjnumrering utom för Cruyff som fick sin klassiska nr 14. Tex hade ju målisen Jongbloed nr 8. Arie Haan fick nr 2 trots H:et.

-78 verkar de ha gått över till svenskvarianten 1-11 förutom ett antal undantag för Jongbloeds klassiska 8, Reps 16 och van der Kerkhofarnas 10&11.

Leif Engqvist sköt sönder en ribba på träning i Genoa - han borde sannerligen spelat 3x90.