21 maj 2008

Alla fötter säger stamp, stamp, stamp

Det förekommer nåt slags allmän uppfattning att landslaget är mer "individualistiskt" nu än det varit tidigare. När jag gjorde mina intervjuer för min landslagsbok i vintras fick jag uppfattningen att det är en sanning med stor modifikation. 1994-gänget var möjligtvis mer kollektivistiskt på ett hierarkiskt och militäriskt sätt, men det verkar ha fått sin särskilda mentalitet av att ha varit sammansatt av egensinniga tjurskallar. Folk höll sig för sig själva på hotellen, och var det nån som stack upp på träningen körde Jocke Björklund eller Schwarz över honom. Till stor del verkar det ha varit den mentaliteten Pär Zetterberg föll offer för. "Tro inte att Thomas Ravelli stod och höll alla under armarna!", sa en av medlemmarna i landslagsledningen till oss när vi intervjuade honom. "Tro inte Martin Dahlin, inte Jonas Thern gjorde det! Patrik och Jocke umgicks inte med någon. Det är en myt. Jag tycker nog det är mer kollektivt sedan de slutade. Tror du Fredrik Stenman, Markus Rosenberg, Micke Nilsson och Elmander bildar grupper? De är riktiga A-pojkar!"

Det handlar helt enkelt om olika sätt att uppfatta kollektiv och individualism på. Klas Ingesson och Jonas Thern ägde inga kinesiska skrynkelhundar och skulle aldrig ha tatuerat in latinska fraser i frakturstil på underarmarna, men det gör dem inte nödvändigtvis mer "kollektivt" sinnade. "Idag är det större grupper, det är kollektivt", fortsatte vår sagesman. "Möjligen är Fredrik den som väljer att gå undan, han pysslar med annat, fan vet vad han gör. Och Zlatan är med några. Chippen är överallt och far och Mellberg kan spela tennis och pingis. 2002 och 2004 spelade hela gänget rundpingis och den som förlorar får någon form av kollektiv bestraffning. Som ett dagis!"

När han sa det kom jag ihåg vad Jonas Thern liknat 94-laget vid: "en pluton". Från militär enhet till dagisavdelning, alltså, från uppställning och inspektion till morgonsamling och fruktstund. Jag är inte säker på att det är en förändring till det sämre.

8 kommentarer:

Eric Goesta Rosén sa...

Jag blir alltid varm i hela kroppen så fort jag läser om Jonas Thern. Ett citat räcker för att jag ska känna mig missnöjd med hela dagens svenska mittfält. "Texas" spelarkrönika i Offside häromsistens, om just Thern, gjorde mig därför helt sprallig och lycksalig i flera dagar.

Han vill att spelarna skulle kalla honom "Kungen", och hånade dem för deras usla teknik och taskiga avslut.

En gång i tiden trodde jag att Kim Källström skulle bli vår tids Jonas Thern. Så blev det aldrig, och därför är jag än idag besviken varje gång jag ser Kim spela, vad han än tar sig för.

Jesper sa...

Ja, jag kan bara säga att jag delar dina känslor vad Thern beträffar. Men som åttiotalist är nog Kim mer fruktstund än ålning medelst hasning. Han har klara Zetterbergtendenser vad gäller sättet att hantera sin bänknötarstatus i alla fall.

Malena sa...

Jag håller med om Thern.

Eftersom de flesta i landslaget nuförtiden är så mesiga personligheter (de har antagligen väldigt starka drivkrafter att vinna och lyckas och så vidare eftersom de är fotbollsproffs, men de har inte så mycket karisma och personlighet som drar med sig andra) så tror jag det bästa är om de håller sams, leker dagis och är kompisar. När det är konflikter verkar det bara skapa missmod och håglöshet.

Men jag kan ändå sakna någon mer rivig mittfältare som liksom kan ta tag i saker och styra.

Majornas Henke Larsson sa...

Thern, i all ära.

Jag saknar Schwarz så det blöder!

Fast troligen saknar jag kombon av de två.

Studiomannen sa...

Jag saknar båda. Jag citerar Thern i en intervju från Radiosporten -94 angående hans utvisning mot brassarna:

"Visserligen var det en tuff tackling, men när han tog upp ett kort och jag trodde att det var det gula och så var det det röda (...) Man hade ju lust att slå honom på käften, men det spelar ingen roll. Det är bättre att bara gå därifrån"

En underbar spelare och en stor ledargestalt på planen.

Jesper sa...

Framför allt hans ansikte när han spelade. Den där kontrollerade galenskapen i blicken, de där sammanbitna käkarna. Linderoth kommer nära vad gäller käkarna, fast inte vad gäller blicken.

Eric Goesta Rosén sa...

...och det faktum att han var passningsskicklig på världsklassnivå känns än idag rätt unikt på ett svenskt mittfält.

Studiomannen sa...

Minns en intervju till och den var med Klas Ingesson från EM -92 efter Englandsmatchen:

"Vi sa i paus att nu jävlar går vi ut och äter upp dom. Och det gjorde vi och dom smakade jävligt gott!"

Detta inte apropå Thern utan apropå intervjuer. Helt meningslöst att diskutera skillnaderna mellan Ingesson och Thern. Två helt olika spelartyper. Men Ingesson i 92-94 års form hade tagit en plats i årets landslag.

De som inte fattat att Ingesson var en stor spelare har inte fattat någonting.