Arton sekunder

Ibland är Livescore bättre än radio, tv eller levande fotboll. Bara de här två raderna:

89.02 Mål TFF 18. Mensah
88:44 Skott i målram HEL 17. Larsson

Det blir tv-sport ikväll.

Plastic fantastic lover

Jag var hemma hos plastfabrikören och kolkade vin i helgen. Plastfabrikören tillhör den tysta majoriteten av fotbollsanhängare i Sverige. Han har anställt en man på sitt företag bara för att mannen vet allt om Glasgow Rangers. Han åker på fotbollsresor till London och Barcelona och ser lag som Fulham och Español. Eurogoals står alltid på hemma i lägenheten på Abrahamsbergvägen och framför den sitter plastfabrikören i sin Wolverhamptontröja. Däremot kan han inte beskrivas som "supporter". Han har ett ljummet förhållande till favoritlaget Helsingborg och det är svårt att tänka sig honom speciellt upprymd eller deppad för att de, eller något annat lag, vinner eller förlorar. Den enda gång jag har sett honom riktigt glad under en fotbollsmatch är när Paul Ince blev utvisad under EM-kvalet Sverige-England 1998, men då blev han å andra sidan så jävla glad att han sprang flera rundor upp och ner i läktartrappan.

Det slog mig att såna som plastfabrikörn troligen utgör den stora massan av landets fotbollsintresserade allmänhet. Post-Nick Hornby, i fotbollens romantiska era, är de bortdefinierade. Fotbollsälskaren definieras alltid som "fan" nuförtiden och "passion" är en obligatorisk egenskap hos honom eller henne. Jag är inte säker på att det är en särskilt ärlig verklighetsbeskrivning.

Den mardröm från vilken jag försöker vakna

Brommapojkarna och Elfsborg har såvitt jag förstår aldrig legat i samma serie tidigare. Om alla andra återstående matcher slutar som de gjorde när lagen mötte senast på samma plats i seriespel, då vinner för övrigt AIK Allsvenskan ganska överlägset. 48 poäng mot Djurgården 44, Kalmar och Hammarby 43, Elfsborg 42 (BP-matchen alltså inte inräknad), Göteborg 40 och Halmstad 39. Och Trelleborg åker. Tur att historien aldrig upprepar sig. Inte så detaljerat,i alla fall...

Senare tillägg: Djurgården vann mycket riktigt över Örebro, fast med 4-1 i t f 5-1 som senast. Om allt fortsätter att gå som det gjorde förra gången kommer AIK idag att slå Gais, Göteborg tappa mark genom att förlora hemma mot Hammarby imorgon och Kalmar FF genom 0-0 mot MFF, Djurgården åka dit mot Gefle i nästa omgång och AIK ta över serieledningen genom 3-1 borta mot Trelleborg. Sen kör AIK över IFK Göteborg hemma med 4-0 och säkrar guldet i en direkt avgörande match mot Kalmar i slutomgången (3-1 på Fredriksskans). Och för TFF räcker inte 2-2 mot Hammarby i näst sista omgången eftersom de övriga matcherna förloras (och BP för den delen klarar 2-2 borta mot Gais).

Åtminstone det sistnämnda känns tyvärr som ett sannolikt scenario. Jag undrar ibland om inte TFF:s problem går tillbaka till juni 2001, då den nya läktaren invigdes. Innan dess var de Allsvenskans mest fruktade bortalag och Vångavallen den mest hatade av arenor. Sedan dess har TFF vunnit tre allsvenska hemmamatcher på 34 försök - två av dem derbyn mot MFF och BoIS och så segern över Gefle i juni. Under samma period räknar jag till fyra bortasegrar, bland dem Malmö FF på Stadion, Hammarby på Söderstadion och Kalmar FF på Fredriksskans. Förr i världen skulle det ha varit gott hopp om en seger över AIK eller Hammarby hemma, nu hoppas jag nästan mer på en bortaseger över de förvirrade helsingborgarna idag.

Vi måste prata om Zoran

Zoran Lukic är ute och sprider sitt evangelium om topplagen som inte vågar vinna (till skillnad från Djurgården under hans tid) i DN idag. En myt han kolporterar i eget intresse. Det råkade ju vara Zoran som stod för den "mentala biten" under de där åren i Djurgården, och denna version av historien gör alltå honom till den huvudsakligen ansvarige för framgångarna. Däremot förklarar den inte varför det gick åt helsike när Zoran skulle hantera DIF på egen hand, eller varför Örgryte och Qviding visat sig så egendomligt resistenta mot hans vinnarbaciller. Nej, jag tror nog mer på Lasse Lagerbäcks idé om att Djurgården under Sören och Zoran helt enkelt var ett väldigt skickligt kontringslag, som råkade ha väldigt duktiga spelare (Kim, Andreas Johansson och Elmander) för uppgiften. Och att det helt enkelt finns för många duktiga kontringslag, lag som är duktiga på att förstöra för motståndarna, i Sverige just nu.

SKADECHOCKEN

Expressen skrämmer verkligen livet ur mig. Två veckor kvar till EM-kval och både Isaksson och Shaaban skadade! Och vilka mötte vi nu igen? Liechtenstein! Herregud, vilken tur att Mattias Asper är frisk!

Vi klarar oss nog ändå... inte.

Om inte annat artar sig det här till skånefotbollens sämsta år sedan 1966, då MFF blev nia och Helsingborg tia i Allsvenskan. Skulle TFF åka ur och BoIS bli kvar på Superettans undre halva så bekräftar det bara bilden (tyvärr, Bunkeflos relativt sensationella framgångar är inte mycket till plåster på såren.)

Om det finns någon större historia bakom detta är inte lätt att veta. Att stockholmsfotbollens uppsving efter milennieskiftet hade med fotbollens medialisering och glamourisering att göra är det knappast snack om, sen kan bajenfans vara mot den "moderna fotbollen" så mycket den vill. Men i det skånska fallet vet jag inte vad sens moralen är, försåvitt man inte tycker att den allmänna dryghet som präglar både MFF och HIF är typiskt skånska egenskaper. Och då ställs man inför frågan varför den plötsligt blivit så skadlig just i år.

First among equals

År 1995 räckte det med 46 poäng för att vinna SM-guldet. Segrarna hette IFK Göteborg.

Guldet ska hem!

"Det står mer och mer klart att det är nåt av de här båda lagen det handlar om" skriver David Tanentsapf idag i nån av de där gratisblaskorna som skräpar mer Stockholms tunnelbana. Handlar det om Kalmar FF, som gick förbi AIK i helgen, och IFK Göteborg, som bör gå upp i topp idag? Nej, det handlar om AIK med sin virrige målvakt och Djurgården med sitt virriga mittfält - de har ju en massa åskådare som skjuter iväg raketer på sina matcher och de är från stan där den där tunnelbanan finns. Det är en plåga ibland att behöva bo där.

Historiens tröst

Året var 1996. Trelleborgs FF, som hade legat på betryggande avstånd från det nedre strecket, lyckades förlora samtliga matcher mellan den 21 och 25 omgången och åka ner på nerflyttningsplats. Ändå ordnade sig allting som genom ett mirakel. Örgryte bortaslogs i sista omgången samtidigt som Djurgården stöp mot Öster på Stadion. Sedan besegrades Hammarby i kvalet, efter en klassisk raket av Rami Rantanen på Vångavallen. TFF kvar i Allsvenskan, Hammarby och Djurgården till div 1 Norra, hela Sverige jublade...

Ja, ni hör, jag har kommit dithän att jag måste försöka trösta mig med historia. En blick på det avslutande programmet avslutar att det mesta ser becksvart ut för TFF. Helsingborg borta, AIK och Hammarby hemma och IFK Göteborg borta; och minst tre poäng, troligen fler, som måste skaffas. Det värsta är att man inte ens kan kalla det orättvist, för om BP kan ta poäng av HIF borta så borde TFF kunna göra detsamma (bara det att jag är övertygad om att så inte blir fallet) och om TFF kan förlora mot Kalmar hemma så måste BP och Örebro kunna göra detsamma (fast jag är rädd för att de inte gör det). Och AIK hemma, där vill jag ha tre poäng så jävla mycket, av alla tänkbara skäl, att jag är övertygad om att det blir noll. Återstår Hammarby hemma, och det är där jag får hoppas på att tidsfönstret ska öppna sig som i en science-fiction-rulle och Rami Rantanens kanonkula komma susande från 1996. Den här gången skulle väl ingen hammarbyare tycka att det behövde leda till ett grishuvud på klubbhustrappan?

Med Play Station mot SM-guld

En ny målvakt fick chansen i vår match mot Karlbergs F 99:or igår. Succé. Emelina höll inte bara nollan i vår 3-0-seger, hon briljerade också med precisa utrusningar, även utanför straffområdet, och hade hela tiden järnkoll på vilken sida om linjen hon befann sig på. Inte helt självklart för en åttaåring. Hemligheten? Play Station, hävdade föräldrarna efteråt. Tjejen har tydligen ett fotbollsspel som har utvecklat hennes känsla för fotbollplanens spatiala dimensioner någonting enormt. Kanske inte en sensation att somliga barn kan tillägna sig fotbollens baskunskaper även på detta s a s teoretiska sätt, men inget jag tror att Fotbollförbundets tränarutskott är helt medvetet om.

Intresseklubben antecknar

BP är för övrigt på 45:e plats i maratontabellen just nu. Igår passerade de Oddevold. Tar de bara en poäng till går de förbi Redbergslid, Ljungskile och Ludvika Ffi som alla har 2o poäng och avancerar till plats 42. Sen är det ytterligare 5 poäng upp till Motala AIF på 25 - som de tog på 33 matcher, i och med att deras enda allsvenska säsong inföll 1957-58, då serien skulle läggas om från höst-vår till vår-höst och alltså tre säsonger spelades - och så många hoppas jag innerligt att BP inte lyckas samla på sig.

Ljungskile verkar f ö vara på väg upp igen, fortfarande med wålemarkar i laget, fast utan någon åshöjdenaura kring sig den här gången. Egendomligt hur snabbt sånt försvinner . Vad gäller Redbergslid undrar jag om de överhuvudtaget har någon fotbollssektion nuförtiden, men Ludvika Ffi har väl gått upp i Ludvika FK, i nuläget fyra i div 3 Södra Norrland. Stryk 0-2 hemma mot Bollnäs GIF igår inför 135 åskådare. Sic transit gloria mundi.

Till havs, till havs!

Rydström beskriver hur han och Tobias Carlsson tittar ut över hamnen i Trelleborg och drömmer om att gå ombord på ett av lastfartygen och sätta segel mot främmande hamn. Killar, vad hindrar er? Gör det, nu i denna stund, var lite Ulf Lundell och bjussa Nanne och pojkarna på en övning i konsten att hantera det oförutsägbara.
Och era motståndare på tre välbehövliga poäng.

Glöm inte mopederna

Talade med Beddingebon Weman på telefon igår. Skulle han se TFF-Kalmar? Nej, det här är en sån match som TFF skulle kunna förväntas vinna, så han förmodade att det skulle bli stryk. Det gör jag också, men det har jag å andra sidan gjort hela säsongen. Det värsta är att jag har så liten tilltro till Halmstads förmåga att sätta Brommapojkarna på plats. Att åka ur Allsvenskan ett år då BP är med och bara ett enda lag degraderas vore en förnedring utan like - då kan man bara trösta sig med att Trelleborg, tack vare Lars Vilks vandaliserade rondellhund, har hamnat i debattens centrum. Det har pratats om Al Quaida, men jag vet inte om det faktum att förövarna flydde på moped styrker den teorin.

Fifth dimension

Som vi tidigare har påpekat: fler än ett svenskt lag till Uefacupens gruppspel måste betecknas som en framgång, och nu är det gott hopp om att vi får tre. Det borde glädja den mest inbitne klubbfanatiker, särskilt som man alltid kan hävda att vissa prestationer naturligtvis är svårare än anra. Inbitne bajocentrikern Hagström pyste av stolthet när jag fikade med honom häromdagen och frågade sig hur många svenska lag som lyckats ta sig förbi fyra rundor europeiskt cupspel. Det är mycket riktigt inte många - Malmö FF 1978/79 (Monaco, Dynamo Kiev, Wisla Krakow, Austria Wien) slog ut just fyra motståndare på vägen till final i Europacupen. Men de var något svårare än Klaksvik och Cork och IFK Göteborg fick slå ut sex lag båda gångerna de vann Uefa-cupen. Hammarbys prestation är ändå imponerande.

För Rami i tiden

Jag vet inte om fotbollsmiljön är den bästa reklamen för de "sekulära värden" som det hela tiden dillas om. Den ende svenske elitfotbollsspelare som verkar ha något perspektiv på sin tillvaro, som säger att han gör en grej av att hålla upp dörren för andra och vika ihop sin smutsiga dräkt själv efter träningen, det är muslimen Rami Shaaban. Personligen är jag väldigt förtjust i människor som har en hög standard vad beträffar sitt personliga uppträdande, som tar ansvar för sitt liv och behandlar andra människor med hänsyn, och på den fronten verkar Shaaban betydligt bättre fostrad än sina oklanderligt sekulariserade landslagskamrater.

Däremot var det en otroligt förvirrad artikel av Zanyar Adami i Expressen i förrgår, som jämförde mordhotet mot Lars Vilks med de mer eller mindre hårda reaktionerna på Kens uppmaning häromåret att våldta kronprinsessan . Jag ger väl fan i både kungafamiljen och Ken, men så vitt jag vet var det ingen terrororganisation som mordhotade mannen? Den mosigaste artikeln på länge, tyckte jag, men den fick hård konkurrens idag, både av Aase Bergs bekännelse till kvinnlig rättshaverism i Expressen och de fyra pappskallarna som slagit sig samman för att backa upp Maja Lundgren i DN. Deprimerande hur plakatord som "blatte", "förtryck", "makten", "tysta ner" etc hela iden används för att befria en själv från behovet att resonera klart och andra från förpliktelsen att ta ansvar för sina liv. Klipp håret och skaffa jobb!

Drillo som irakisk landslagstränare, det känns som en filmidé. Ser särskilt framför mig några scener där den gamle kommunisten snackar fotbollsideologi med en wahhabit, en sunnit och en shiit i omklädningsrummet.

Om det är nåt vi TFF-anhängare uppskattar så är det tusentals åskådares bedövande tystnad när våra hjältar gjort mål. Eftersom jag och Siri (vi utgjorde tillsammans Trelleborgs samlade hejaklack, för dagen kallad "Mensahklubben") satt vid motsatta änden uppfattade jag först inte ens vad som hänt, utan trodde att TFF-arna som rusade mot sidlinjen för att gratulera Sundin stod i begrepp att anfalla linjemannen för en eller annan missad förseelse vid den målchans Sundin just oundvikligen hade missat. Sedan njöt jag och jag njöt nästan lika mycket över buropen mot Sahlman varenda gång han töjde ut på sekunderna vid inspark. Eller när Stefan Andreasson, en dittills skamlös hemmadomare som varnat 4 (fyra) TFF-are och 0 (noll) djurgårdare blåste av de fyra minuternas övertid efter tre. Sånt förstår ni, bortskämda lyxsupportrar, inte att uppskatta!

Tir'd Nature's sweet restorer

Memo för framtiden: bäst mår man man om man inte dricker en droppe, utan bara går och lägger sig tidigt och sen sover hela natten. Förhandskollar numera text-tv innan jag riskerar sportsändningarna. Varför skulle jag uthärda tv-bilder och Ekwall om allt gått åt helvete? Ingenting gick direkt åt helvete igår, men inte tillräckligt bra heller för att motivera tv-titt. Hade Halmstad vunnit...

Öppnade e-mailprogrammet imorse och möttes av glädjande budskap: 16 nya mail. Besvikelse är världens lön. Alla visar sig avsända av engelska namn inom citationtecken och ha rubriker som: "RE: Part of the physiological process of erection involves the parasympathetic nervous system causing the release of nitric oxide (NO) in the corpus cavernosum of the penis."

Stadion ikväll. Det har gått hyggligt varenda gång jag sett TFF där - 2-1 till oss 1992 efter en chippad straff av Hulda Hillgren, 2-2 1999 i en match när Andreas Isaksson fortfarande var 17 år och tog allting och Magnus Arvidsson gick upp och petade in en boll så fort han inte gjort det, 0-0 2001 efter en match som är värd att minnas eftersom TFF tog så få poäng den säsongen. Jag har inga liknande förhoppningar ikväll. Men jag ser fram emot det ändå, eftersom jag ska gå dit med stjärnmålvakten i Norrtulls SK:s F-99-or.

Hugossons hand, söndagens stillhet och pärlor för svin

Memo för framtiden: man kan dricka utan att må dåligt dan efter. Hemligheten: att förlägga supandet tidigt på dygnet och ha meningsfulla samtal under tiden. Satt med Magnus Utvik på sunkkrog vid Skanstull och såg Hammarby-Gefle på tv. När Eguren sparkade bollen ur målvaktens grepp vände sig killen vid bordet bredvid om och sa: "Man måste ha fem fingrar på bollen!" Sen höll han upp sin högra hand, där långfingret saknades. Kändes som ett mycket välanvänt partytrick.

Kom hem redan halv nio. Känner mig idag behagligt vadderad, ungefär som välemballerade porslinstallrikar iställt för sådana som åker fram och tillbaka i en tom låda i ett bagageutrymme under en vansinnesfärd på gropig skogsväg. Såsom sensationen plägar vara när jag bakfuller är.

Jag är en människa som gärna vill tro. I allmänhet, men i synnerhet på Skottlands EM-chanser. Dock tvivlar jag - Frankrike kan fortfarande ta den ena platsen av egen kraft, genom att klå Färöarna, Litauen och redan avsågade Ukraina. Det tvingar skottarna att slå både Georgien borta och Ukraina hemma och sen undvika stryk mot Italien i slutmatchen. All erfarenhet av skotsk fotboll talar för att de gör haggis (skotsk pölsa) av alltsammans redan mot georgierna eller ukrainarna och sen avslutar med en futilt heroisk insats (=oavgjort) mot Italien .

Har laddat ner Evert Taubes samtliga inspelningar. När ska jag hinna lyssna på dem? Sånt som "Hjalmar och Elvira", insjungen i Stockholm 1921? Eller de 13 minuter långa deklamationen "Diktaren och drömmen (Oscarsbal i ladan)" i en inspelning från Sveriges radio 1967?

Såg första halvtimmen av "Hata Göteborg" på dvd. Stängde av. Trots alla lovord en besvikelse. Sammanfattningsvis: overkligt. Scenen med styvfarsan i kostym vid korpmatchen fullkomligt omöjlig för den som har erfarenhet av sådana miljöer, vilket är fatalt för en film med realistiska ambitioner. Samtidigt förstår jag varför Croneman och andra tar till de överord de gör (Olssons lovord har jag slutat lyssna på efter allt det äckelpäckliga kompisryggdunkandet av Ekwall), eftersom kvaliteten på svensk film (och litteratur) generellt är så låg att man blir glad för det lilla. Plus att det är mycket svårare att förhålla sig objektiv till något som görs här hemma, av folk man ofta vet vilka det är och i somliga fall har träffat. Snackade en hel del med Magnus, som recenserar böcker för Morgon-tv om detta igår, snackade även om det med Annina Rabe sedan vi medverkat i samma radioprogram i måndags. Allt sånt här, recensionsjobbets särskilda villkor, allt som gör att idén om "objektivitet" är en sanning med sådan betydande modifikation, är sånt man bara snackar om recensenter emellan och talar tyst om offenligt. Det skulle bli för jobbigt.

Läser Michael Palins dagböcker från åren 1969-79. Varför köper jag en sån bok? För att jag föredrar den framför fiktion (i sht svensk). Det framgår i alla fall att det fanns ett Monte Python-fotbollslag där Palin och Terry Jones (som enda Pythonmedlemmar, trots namnet) spelade tillsammans med bl a Frank Lampard (senior).

Dagens läxa ur livet: Vilhelm får tag i en ask med pärlor som tjejerna har att bygga pärlplattor med. Det går väldigt fort att hälla ut pärlorna på golvet och det tar väldigt lång tid att samla ihop dem igen.

Fusionens fasor

På denna fusionvansinnets dag bör kanske påpekas att flera framgångsrika svenska lag från början är resultatet av just sammanslagningar. Kalmar FF (Gothia+Kamraterna), Trelleborgs FF (Wictoria+Sport) och Helsingborgs IF (nåja, framgångsrika, Swithiod+Stattena) är några cases in point. Men att slå ihop några etablerade svenska lag har aldrig funkat säskilt bra, med Linköping och Carlstad som särskilt avskräckande exempel och Umeå FC som enda tänkbara undantag. Min omedelbara reaktion är förstås skräck och fasa, i och med att det är sådana traditionella pjäser som Gais och Örgryte som är inblandade - det känns ungefär som om Paul McCartney och Ringo skulle slå sig ihop med Mick Jagger och Keithan och bilda ett hobbyband.

Fast egentligen får man bedöma det som all annan alternativmedicin - funkar det så är det bra. Annars inte.

P.S. Ravelli dragen? Brolin bitter? Herregud, Maja Lundgrens ande har tagit sig in i fotbollsvärlden! D.S.

Allt är möjligt (2)

Rade Prica gör drömmål. Skottland slår Frankrike. Fan, TFF kan nog vinna Allsvenskan ändå när jag tänker närmare på saken.

The man I love is on the bench tonight

Ikväll kommer han inte att stå där i ledet och tiga sammanbitet när nationalsången spelas. Ikväll kommer han att sitta på bänken. Ändå kommer jag att titta efter honom, för jag kan älska och beundra Zlatan Ibrahimovic, men ingen griper mig i hjärtat så som Tobias Linderoth.
Det har just med hans sammanbitna ansikte att göra, hans sätt att slita och härja i det tysta för någonting större än honom själv. Jag tänker mig att när Tobias Linderoth dör, då kommer han att stå där i sin leriga landslagsdräkt inför Gud som Fattig Bonddräng i Astrid Lindgrens sång och då kommer Gud att tala till honom på samma sätt:

Men då säger Herren: "Fattig bonddräng, kom hit
jag har sett din strävan och ditt eviga slit
därför, fattig bonddräng, är du välkommen här
därför, fattig bonddräng, ska du vara mig när."

Det är kanske jag som är naiv. Det finns kanske ingen världsordning som belönar Tobias Linderoth för hans sammanbitna käkar och hans slit i det tysta. Men jag kan inte leva utan den tanken.

Utan Ljungberg i Tyrolen (2)

Rubriken på inlägget från danmarksmatchen satte jag av ett infall. Nu undrar jag om det inte var freudianskt. Skulle Zlatan verkligen ha stigit fram på ett så praktfullt dominant sätt om Ljungberg inte varit borta? Kan hans skada inte visa sig vara en välsignelse i förklädnad, ungefär som Patrik Anderssons skada före Japan-VM?

Profeter i sina hemland

Så här skriver f ö danska Ekstra Bladet:

"Men herfra overtog de svenske indvidualister langsomt, men sikkert, kontrollen, blandt andet fordi Tobias Linderoth og co. helt som frygtet var for stor en mundfuld for den danske midtbane, der tydeligvis savnede Christian Poulsen og aldrig fik ro til at etablere kombinationerne."

"De svenske individualister". Och ett svenskt mittfält som helt dominerade det danska. Underligt hur nationalismen ibland tar sig det bakvända uttrycket att man är mycket mer kritisk mot det egna än mot den andres.

Utan Ljungberg i Tyrolen

En bit in på andra halvlek, samtidigt som den nervösa tystnaden böjade lägga sig över Råsunda, vände sig Henke mot mig och sa: "Det här börjar kännas läskigt." Det var som hela stadion tänkte samma tanke: vi har inte gjort mål någon av de chanser vi hittills har haft, Danmark känns som de hela tiden är på väg att bryta igenom och det svenska försvaret som om det hela tiden är på väg att rämna, det betyder att det kan bli 0-1 av hela den här skiten ändå...
...men det blev det alltså inte. Fast jag erkänner att jag hade onda aningar när lagen först ställde upp mot fel läktare för att höra nationalsångerna; det var den sortens lilla planeringsmiss som bådade illa för Lagerbäck och hans maniska kontrollbegär. Lika onda aningar hade jag så fort Petter Hansson försökte göra sig av med bollen med något annat än en tvåmeters sidledspass. Varenda uppspel han slog gick till en dansk. Mellbergs försök att dribbla bort bollen ur straffområdet i slutminuterna ska vi bara inte tala om, det som slutade med att han ramlade framstupa och fick handen på bollen.
Men nu var det enda jag kände när jag gick därifrån att jag äntligen sett Zlatan inta sin plats i landslaget. En Zlatan som inte längre var en gubben i lådan, eller joker i leken utan en lugn och självklar huvudfigur, en Zlatan som stigit fram när Henke och Ljungberg försvunnit och blivit den ende Supersvensken, en Zlatan som sög åt sig varenda boll som kom i hans närhet, med en maklighet som hade tiden gått lite långsammare bara för honom, och stötte den vidare med en passning genom en lucka som ingen annan ens kunde ha anat existensen av. Den gången i andra halvlek när han vrickade Elmanders passning tillbaka i en löpväg som Elmander inte ens uppfattat: hur Elmander blev stående kvar och först ryckte på axlarna, lite oförstående, och sen förstod vad han borde ha förstått och vinkade urskuldande. Och den gången i första halvlek när Zlatan fick gratischansen i straffområdet och nästan såg ut att medvetet avstå från att göra mål för att det var för enkelt: hur han såg sig om som för att vädja till publiken - ni fattar väl att det här är under min värdighet? - innan han skickade iväg ett nedlåtande avslut.

Nej, detta var helt ok. Och att 0-0 var ett helt acceptabelt resultat för Sverige framgick redan när man lämnade hela backlinjen plus Linderoth hemma på hörnorna i första halvlek. Det var en underlig match, i och med att det var laget som kunde nöja sig med oavgjort som förde matchen och laget som måste vinna som låg och lurade i vassen, och därför satt man som åskådare och funderade på om danskarna hade något djävulskt knep i bakfickan och att Sverige höll på att luras i en fälla; men nu visade det sig att det blev ett bra resultat ör båda parter ändå. Danskarna kan vara nöjda, i och med att Spanien tappade poäng på Island. Nu kan de gå förbi spanjorerna av egen kraft, genom att slå dem hemma och vinna resten av sina matcher. Det kanske blir fyra nordiska lag i Alperna ändå. De övre makterna hjälpte ju Finland att klara 0-0 i Serbien. Fast det vet vi ju att det där kommer att gå åt helvete till slut...

P.S. söndag morgon: Esk konstaterar idag att "Svensson och Linderoth såg ut att vara i ständigt numerärt underläge på innermittfältet", men det kan ju bero på att de faktiskt var i numerärt underläge mot den danska 4-4-1-1-uppställningen. D.S.

P.P.S. Vi diskuterade efter presskonferensen vad vi trodde Lagerbäck skulle svarat om han fått frågan vad han tyckte om det svenska mittbacksparets uppspel. Vi hade tre alternativ:
a) "Jag förstår inte riktigt hur du menar."
b) "Om man ser till matchen om helhet tycker jag inte att det finns skäl att klaga."
c) "Det är en fråga som är svår att svara på så här direkt efter match, jag måste nog se om den på video ett par gånger."

Däremot sa han klassikern, att "vi skapade gott och väl tillräckligt med chanser för att kunna vinna den här matchen." Vilket ju betyder att vi, moraliskt sett, faktiskt har vunnit den. Precis som vi slog Trinidad i VM. D.D.S.

P.P.P.S. Brask hade sett "Doktor Snuggles" tillsammans med sin son på Bolibompa på morgonn. Där förekom ett talande hus med armar och ögon som av någon anledning fick honom att tänka på Petter Hansson. D.D.D.S.

Krossade drömmar

Undrar förresten hur Jose Hmae uttalar sitt efternamn? Hur som helst har han just skjutit segermålet när Nya Kaledonien slog Fiji med 1-0 och vann Södra Stillahavsspelen. Lika betydelsefullt var att Vanuatu vann bronsmatchen över Salomonöarna med 2-0 och därmed gick vidare till VM-kvalets andra omgång. Salomonöarna är borta från VM i Sydafrika, tre år innan det börjat. Precis som Tonga, Samoa, Amerikanska Samoa, Tahiti och Cooköarna. Lukten av drömmar som gått upp i rök sprider sig långsamt över Söderhavet.

De övre makterna

"Det är bara att be till de övre makterna" skriver Hufvudstadsbladet inför kvällens finländska bortakval mot Serbien. Jag vet inte om Lagerbäck tror på de övre makterna, han ser det nog snarare som sin uppgift att eliminera deras påverkan på spelet så mycket som möjligt, men hittills i kvalet har de faktiskt ingripit lika ofta som gudarna och gudinnorna i något antikt skådespel. Från Zlatans och pojkarnas utflykt i Göteborg till det mirakulösa 2-0-målet mot Spanien, från Mellbergs hjärnblödning i Belfast till fyrverkeriet av gudar och djävlar ex machina i Köpnhamn... det är möjligt att kvällens match blir en återgång till det tryggt förutsägbara (och tro mig, jag kommer att bli hur nöjd som helst med en dödstrist 0-0-match), men jag tror det inte.

Vad gäller eventuellt "fett fyllo" inför kvällen framkastades igår teorin, när jag träffade ett par kompisar på indisk restaurang, att den mest tänkbara kandidaten att kreera denna roll i kväll är TRE HÖRNOR STRAFFS utsände. Nå, låt mig säga så här att jag skulle behöva lägga på mig sådär 100 kilo inför kvällen för att kunna leva upp till fettdelen av uppdraget. Dessutom är pressläktaren på Råsunda placerad så att man måste ta sig över hedersläktaren plus ytterligare ett antal rader vanlig pöbel för att ta sig in på plan. Men skam den som ger sig, tänker ni nog, och om ni ser ett magert fyllo löpa in på plan och hoppa på domaren när Sverige leder med 6-0 och det är fem minuter kvar, då vet ni att de övre makterna än en gång har beslutat sig för att påminna oss människor om att ingenting kan tas för givet...

En kvart med Nostradamus

Det har påståtts, bland annat av Olof Lundh, att vi skulle ha råd med en förlust mot Danmark imorrn eftersom vi ändå kan plocka in poängen mot de andra lagen i gruppen. Jag ställer mig tveksam, vilket jag härmed ska utveckla.

I dagsläget finns det fyra lag som kan vinna gruppen:

1) Sverige 18 p
2) Nordirland 16
3) Spanien 15
4) Danmark 10

Av dessa tänker jag helt fräckt räkna bort Nordirland, av det enkla skälet att jag inte tror på dem. De övriga lagen har då följande schema kvar:

SVERIGE: Danmark (h), Liechtenstein (b), Nordirland (h), Spanien (b), Lettland (h)
SPANIEN: Island (b), Lettland (h), Danmark (b), Sverige (h), Nordirland (h)
DANMARK: Sverige (b), Liechtenstein (h), Spanien (h), Lettland (h), Nordirland (b), Island (h).

Ponerar vi nu att det värsta sker och Danmark och Spanien vinner imorgon, då har Sverige och Spanien 18 poäng och Danmark 13. Om vi sen utgår från att alla de tre lagen tar full pott mot gruppens övriga lag (fast det då ska påpekas att Danmark har kvar att möta Nordirland i Belfast, där både Spanien och Sverige förlorade), då har Sverige och Spanien 27 poäng och Danmark 25. Om - och detta är naturligtvis ett stort om - Danmark även slår Spanien på hemmaplan, då är danskarna uppe på 28 poäng och klara för EM-slutspel. Danmark har alltså fortfarande saker och ting i egna händer, även om det kräver att de vinner allt som återstår. För Sverige skulle en sån utveckling dock betyda att vi skull behöva undvika nederlag borta mot Spanien, kanske till och med vinna (om Spanien hämtar in Sveriges försprång i målskillnad, just nu 13 plusmål mot Spaniens 7). Bäst att undvika detta, genom att undvika nederlag imorgon. Då tror jag å andra sidan att vi i princip är klara.

Bön

Snälla Lagerbäck, låt nu Shaaban stå imorrn. Kommer du inte ihåg hur det såg ut i Belfast, sist Isaksson kom tillbaka efter skada? I ett så potentiellt osäkert försvar som vi har sedan en tid tillbaka behöver vi inte en målvakt som radierar darrighet omkring sig, hur fantastiska reflexräddningar han än kan göra. Det är väl bättre om möjligheten att utföra dem aldrig uppstår.

Salomoniskt utslag

Det blir Fiji mot Nya Kaledonien i Södra Stillahavsspelens final. Nya Kaledonien slog Salomonöarna med 3-2 i en rafflande semifinal där salomonierna (eller vad de nu heter) fick två man utvisade på slutet och Nya Kaledonien avgjorde i fjärde och sista övertidsminuten. Nu återstår också en betydelsefull tredjeprismatch mellan Salomonöarna och Vanuatu, där segraren följer finallagen till andra omgången av det oceaniska VM-kvalet.

Själv tycker jag att det vore kul att Nya Kaledonien kunde gå vidare. Tar de sig hela vägen till slutspel blir de den första VM-deltagaren utan full politisk självständighet sedan Holländska Ostindien 1938. De har redan haft en världsmästare, Christian Karembeu, men han spelade för Frankrike 1998. Så funkar ju vår postkolonialistiska värld.

Vår egen lilla fotbollsvärld här hemma fungerar på ett mer idylliskt sätt, fast inte utan obehagliga inslag. Mot AIK i tisdags uppträdde elitklubbsspöket igen och smittade ner småtjejer som borde få vara förskonade för sånt. Det var knuffar i bröstet, det var höga armbågar, det var en tjej som räckte ut tungan åt en av våra vid ett inkast, det var en annan som gick längs ledet och slog knytnäven i våra flickors utsträckta händer när det var dags att tacka efter match. Besvikelse spelade säkert in, för vi hade just vunnit med 7-1. Men säkert spelar det också in att de tillhör ett lag där hela ståplatsläktaren står och sjunger "varje slag jag slår är för AIK" till The Polices "Every breath you take" vid matcherna. Slag? Slår? Jag kommer aldrig att begripa mig på det där.

Men jag var på Råsunda i måndags. Och tänkte på hur det kunde se ut när man såg Japan eller Sydkorea spela för en 10-15 år sen, hur de alltid satte upp ett rasande passningstempo som de inte riktigt behärskade. Det blir lite åt det hållet ibland när de nya, unga, passningsorienterade allsvenska tränarna sätter snurr på sina lag. Dessutom tänkte jag på hur konstigt det är med fotboll (förlåt den banala uttrycket), för hur mycket bättre än AIK var och hur bra kontroll de än hade på matchen så fick Hammarby ändå sitt friläge på övertid och hade bara Paulinho varit Magnus Arvidsson när Magnus Arvidsson spelade i TFF så hade han satt den bollen och motståndarna hade kunnat klaga hur mycket de ville efteråt hur orättvist det var och vilket spelövertag de hade...

Visst är det bra att vi ska passa bollen nuförtiden, men svensk fotboll måste alltid ha kvar lite av den där Magnus Arvidsson-kvaliteten.

Indoktrinering av ungdomen

Jag: Kan du säga "krossa Gnaget"?

Han: Aooouuu

Jag: Det gick ju sådär. Kan du säga "krossa Bajen"?

Han: Klllllrrroooo

Jag: Å nästan! Vad duktig du är!

I stället för derby: Fredrikstad

Det blev en match som går in på min tio-i-topp över bästa Hammarbydraman. Men vid sidan av den makalösa matchutvecklingen fanns också ett annat inslag som gör att jag är otroligt glad över att ha kommit i väg. Ja, förutom den givna tillfredsställelsen i att åter sitta i en bil på väg till match med några av sina bästa kompisar.

Jo, jag slogs över hur brokig skaran av fotbollssupportrar är. För läsarna av den här bloggen är det förmodligen ingen nyhet, men jag känner ändå ett behov av att berätta. Jag ska redogöra för vilka människor jag talade med under dagen:
a) "Tony Cascarino". En kille som tatuerat in detta namn på sin arm och som berättade hur han blivit bjuden på shots av en 50-årig toppman i Millwalls huliganled.
b) Rickard, en doktor från Malmö iförd Hammarbytröja som sedan några år jobbar i Norge och som jag första gången träffade vid en landskamp i Zagreb.
c) Mogge, en sympatisk flerbarnsfarsa som en gång i tiden tryckte Bajen Fanzine och som ibland går omkring i kilt (i det inregistrerade Hammarbytartan-mönstret).
d) En dam i 60-årsåldern, prydlig, sminkad och fin i håret. Jag ser henne på i stort sett varenda bortamatch jag är på. Och jag vet att hon åkte med en 40-timmars bussresa till Holland när Hammarby mötte ett holländskt handbollslag i Cupvinnarcupen.
e) Ett litet kompisgäng som jag jämt träffar på, bland annat Max o Per (tror jag de heter, det är lite märkligt i den här miljön, man kan ha mött människor i decennier som man alltid snackar med men ändå inte vet deras namn). Hursomhelst, de är mina generationskamrater och har varit med i klacken ungefär lika länge som jag själv. Aldrig inblandade i något stök, alltid i klacken.
f) Dagen efter ser jag en tjej i tioårsåldern i Hammarbytröja på en vägkrog någonstans i Sverige och byter några ord med henne. Hon hade också varit i Fredrikstad och tittat på match.

Där stod vi och 500-600 personer till och vrålade tillsammans från en kortsidesläktare 60 mil hemifrån. Och efter matchen blir det gemensam manifestation med laget: Suleyman Sleyman från planen initierar sången som handlar om vår gemenskap:
Här är Hammarbys A-lag, här är Hammarbys fans, alla kommer från Söder, och vi älskar Hammarby.

Jag är glad över att detta fortfarande är en del av mitt liv.

Plat à jour

Dagens funderingar gäller:

1) Franska fotbollströjor. Är det inte meningen att fransmännen ska vara esteter och modeorakel? Varför springer då varenda spelare i franska lign omkring i bisarra färgkombinationer av gredelint och rosa, gärna med den sortens egendomliga geometriska figurer som ser ut att komma från löpsedeln till Hänt Extra ("exklusivt!") eller innehålla ett specialpris på sidfläsk i ett flygblad från Vivo

2) Anders Linderoth som eventuell MFF-tränare. Ah, ytterligare en Micke Andersson eller Åkeby! Varför tar de inte Conny Karlsson lika gärna? Det är precis som om Haglund, Norling, Tony G, Siggi eller Rehn-Ohlsson aldrig skulle ha existerat - klubben som alla påstår har ett sånt jävla självförtroende har inte gjort ett modigt tränarval sedan Frans Thijssen.

3) Elitklubbars barnkompetens. Nej, alla beter sig inte lika idiotiskt som Djurgårdens F-99-tränare som vrålade "Det ska göra ont att möta Djurgården" från sidlinjen. Hammarbys åttaåringar, som vi mötte igår, hade två vänliga och åtminstone synbarligen kloka kvinnor som ledare, varav den ena för övrigt var forna popstjärnan Idde Schultz ("Fiskarna i havet"). Vi lönade dem illa och vann med 7-1.

4) Tuvalu. Som naturligtvis förlorade den match de borde haft störst chans att vinna, 1-4 mot Cooköarna (Tuvalus mål dessutom ett självmål). Varför tänker jag på TFF denna säsong?

Jobba, jobba, jobba!

Det har sina sidor att hålla på Trelleborgs FF, men det har sina fördelar också. Vilka andra supportrar kan bli så ärligen glada över 0-0 mot lokalkonkurrenten? Och MFF kan faktiskt inte klaga. Thylander fick bollen på handen, men han var utanför straffområdet vid tillfället. Dessutom var det synd att Mensah sumpade sistapasset vid två-mot-två-läget i slutminuten. Fast ett friläge för Erik Sundin kan å andra sidan inte riktigt definieras som målchans.

Halvtid

Ja, herregud. Tänk om TFF hade två anfallare också och inte två snabba men lättviktiga killar utan skott. Men mot psykfallen MFF kan vi mycket väl ta hem det här, nu när de fått publiken mot sig också. Sandqvist måste väl göra en tavla också, förr eller senare.

Undrar hur bra det blir med Prahls återkomst, förresten? Sånt brukar inte bli så lyckat, se bara på Bobs andra period i Malmö.

Trots allt

Ni trodde väl inte att vi glömt bort Tuvalu bara för at det är tre timmar kvar till Allsvenskans hetaste, dessutom tv-sända, lokalderby? I natt avslutar de sitt VM-kval med den match där hoppet om seger är störst - mot Cooköarna, rankade 198 i världen, och med 0-4 mot Fiji och 0-3 mot Nya Kaledonien i ryggsäcken. Vinst, och Tuvalu undviker sistaplatsen i gruppen, vilket i sig skulle vara en enorm triumf. Och ett gott omen för männen från Palmernas Stad.

Askesens former

Alla känner väl till den andra synoden i Braga? Den hölls år 563 och resulterade i att arianismen och priscillianismen fördömdes som kätterier. Arianismen ansåg att Jesus inte var gudomlig; den mindre kända priscillianismen hyllade ett asketiskt ideal och ansåg att människor måste leva i totalt celibat och fasta på söndagarna för att uppnå frälsning.

I bland annat Braga skall det nu alltså avgöras vilken självspäkning svensk klubbfotboll behöver ägna sig åt nuförtiden. Om vi räknar bort chanslösa Häcken är det fyra motståndare som just är på den nivå svenska lag vill upp till - lag snäppet under det europeiska toppskiktet, lag på den nivå som allsvenska spelare numera brukar gå till. Ett svenskt lag vidare är acceptabelt; två är mer än godkänt; allt över det är över förväntan.