06 september 2007

Salomoniskt utslag

Det blir Fiji mot Nya Kaledonien i Södra Stillahavsspelens final. Nya Kaledonien slog Salomonöarna med 3-2 i en rafflande semifinal där salomonierna (eller vad de nu heter) fick två man utvisade på slutet och Nya Kaledonien avgjorde i fjärde och sista övertidsminuten. Nu återstår också en betydelsefull tredjeprismatch mellan Salomonöarna och Vanuatu, där segraren följer finallagen till andra omgången av det oceaniska VM-kvalet.

Själv tycker jag att det vore kul att Nya Kaledonien kunde gå vidare. Tar de sig hela vägen till slutspel blir de den första VM-deltagaren utan full politisk självständighet sedan Holländska Ostindien 1938. De har redan haft en världsmästare, Christian Karembeu, men han spelade för Frankrike 1998. Så funkar ju vår postkolonialistiska värld.

Vår egen lilla fotbollsvärld här hemma fungerar på ett mer idylliskt sätt, fast inte utan obehagliga inslag. Mot AIK i tisdags uppträdde elitklubbsspöket igen och smittade ner småtjejer som borde få vara förskonade för sånt. Det var knuffar i bröstet, det var höga armbågar, det var en tjej som räckte ut tungan åt en av våra vid ett inkast, det var en annan som gick längs ledet och slog knytnäven i våra flickors utsträckta händer när det var dags att tacka efter match. Besvikelse spelade säkert in, för vi hade just vunnit med 7-1. Men säkert spelar det också in att de tillhör ett lag där hela ståplatsläktaren står och sjunger "varje slag jag slår är för AIK" till The Polices "Every breath you take" vid matcherna. Slag? Slår? Jag kommer aldrig att begripa mig på det där.

Men jag var på Råsunda i måndags. Och tänkte på hur det kunde se ut när man såg Japan eller Sydkorea spela för en 10-15 år sen, hur de alltid satte upp ett rasande passningstempo som de inte riktigt behärskade. Det blir lite åt det hållet ibland när de nya, unga, passningsorienterade allsvenska tränarna sätter snurr på sina lag. Dessutom tänkte jag på hur konstigt det är med fotboll (förlåt den banala uttrycket), för hur mycket bättre än AIK var och hur bra kontroll de än hade på matchen så fick Hammarby ändå sitt friläge på övertid och hade bara Paulinho varit Magnus Arvidsson när Magnus Arvidsson spelade i TFF så hade han satt den bollen och motståndarna hade kunnat klaga hur mycket de ville efteråt hur orättvist det var och vilket spelövertag de hade...

Visst är det bra att vi ska passa bollen nuförtiden, men svensk fotboll måste alltid ha kvar lite av den där Magnus Arvidsson-kvaliteten.

10 kommentarer:

Dysterkvisten sa...

Just i det här fallet Jesper, nej. Inte Magnus Arvidsson.

Såhär i skuggan av det stora nordenderbyt kan rapporteras av spansk media inte oroas särskilt mycket inför kvalmatchen mot Island. Det gör däremot Villarealbacken Capdevila, som påminner fansen om att Spanien faktiskt inte spöat Island på de två senaste försöken.

Själv blir jag glad om vi klarar 0-3.

Jesper sa...

dysterkvisten: Magnus Arvidsson representerade i detta fall ett högre, opersonligt värde, förmågan att toffla i en tjongboll i slutsekunderna och därmed rädda hlt orättvisa poäng...

Le dystre sa...

Alltså, tro mig att jag förstod den poetiska innebörden i dina formuleringar, men metaforen drunknar s a s i fysiska konnotationen.

Anonym sa...

Inte för att vara sån, men inget brittiskt lag representerar väl någon politiskt fullständigt självständig nation?

Anonym sa...

Skottland är ett brittiskt lag...men övriga är i högsta grad tveksamma

Hasse Mattissons susp sa...

anonym: hur många vm-slutspel har nordirland och wales gått?

Neander sa...

Wales, mitt specialområde, Swansea-fan som jag är, har gjort ett (1) Vm, 1958 i Sverige.
Man torskade kvartsfinalen mot Brasilien.

Jesper sa...

Och Nordirland har varit med i VM 1958, 1982 och 1986. Anonym, din invändning är befogad. De brittiska nationerna är delvis ett särfall i och med att de var ensamma i fotbollsvärlden väldigt länge. Skottland och England spelade den första landskampen 1872, sen kom Wales med i leken 1876 och Irland (då helt och hållet en brittisk koloni) 1882. År 1885 spelade USA och Kanada den första landskampen mellan icke-brittiska lag, sen dröjde det till 1901 innan Uruguay spelade mot Argentina. Då hade britterna redan spelat sin årliga "Home International"-turnering årligen sedan 1884.

Det enda andra lag om spelat VM-slutspel utan att vara politiskt självständigt är, om jag nu har rätt på allting, Egypten år 1934.

Studiomannen sa...

Norman Whiteside har nog fortfarande rekordet som yngste spelare nagonsin i ett VM...

Ibn Kafka sa...

Egypten var formellt självständig sedan 1922, även om denna självständighet kan liknas vid Ungerns eller Tjeckoslovakiens fram till 1989...