04 september 2007

I stället för derby: Fredrikstad

Det blev en match som går in på min tio-i-topp över bästa Hammarbydraman. Men vid sidan av den makalösa matchutvecklingen fanns också ett annat inslag som gör att jag är otroligt glad över att ha kommit i väg. Ja, förutom den givna tillfredsställelsen i att åter sitta i en bil på väg till match med några av sina bästa kompisar.

Jo, jag slogs över hur brokig skaran av fotbollssupportrar är. För läsarna av den här bloggen är det förmodligen ingen nyhet, men jag känner ändå ett behov av att berätta. Jag ska redogöra för vilka människor jag talade med under dagen:
a) "Tony Cascarino". En kille som tatuerat in detta namn på sin arm och som berättade hur han blivit bjuden på shots av en 50-årig toppman i Millwalls huliganled.
b) Rickard, en doktor från Malmö iförd Hammarbytröja som sedan några år jobbar i Norge och som jag första gången träffade vid en landskamp i Zagreb.
c) Mogge, en sympatisk flerbarnsfarsa som en gång i tiden tryckte Bajen Fanzine och som ibland går omkring i kilt (i det inregistrerade Hammarbytartan-mönstret).
d) En dam i 60-årsåldern, prydlig, sminkad och fin i håret. Jag ser henne på i stort sett varenda bortamatch jag är på. Och jag vet att hon åkte med en 40-timmars bussresa till Holland när Hammarby mötte ett holländskt handbollslag i Cupvinnarcupen.
e) Ett litet kompisgäng som jag jämt träffar på, bland annat Max o Per (tror jag de heter, det är lite märkligt i den här miljön, man kan ha mött människor i decennier som man alltid snackar med men ändå inte vet deras namn). Hursomhelst, de är mina generationskamrater och har varit med i klacken ungefär lika länge som jag själv. Aldrig inblandade i något stök, alltid i klacken.
f) Dagen efter ser jag en tjej i tioårsåldern i Hammarbytröja på en vägkrog någonstans i Sverige och byter några ord med henne. Hon hade också varit i Fredrikstad och tittat på match.

Där stod vi och 500-600 personer till och vrålade tillsammans från en kortsidesläktare 60 mil hemifrån. Och efter matchen blir det gemensam manifestation med laget: Suleyman Sleyman från planen initierar sången som handlar om vår gemenskap:
Här är Hammarbys A-lag, här är Hammarbys fans, alla kommer från Söder, och vi älskar Hammarby.

Jag är glad över att detta fortfarande är en del av mitt liv.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Fint skrivet.
Jag såg dig där på läktaren i Fredrikstad, en bit ovanför mig. Det var en helt underbar match, som knappast kunde gjorts mer spännande av den skickligaste filmregissör i världen.
Jag är också väldigt glad över att detta fortfarande är en del av mitt liv.

/g

Anonym sa...

Tack Gustav!
Jag såg dig också (följaktligen en bit nedanför mig). Det här måste jag betyda att vi kommer att ses under liknande omständigheter i framtiden också. Själv har jag en förhoppning om att ge mig i väg på bortamatcher 2031, som 70-åring. Och jag räknar med att få höra gamla fyllehistorier (och några nya) från samma gamla polare i baksätet.
/M Hagström

Anonym sa...

Jag får en tår i ögonen och inser att neutralitet när det gäller fotboll är en utopi.// ED

Anonym sa...

Jag tror att Fredrikstads supportrar inte håller med, inte än i alla fall.

Men av mina 10 starkaste fotbollsminnen är nog tre eller fyra förluster...

Got blues sa...

Mitt bästa förlustminne är när AIK slog Bajen med 5-2 hösten 2001.

Klacken skanderade:
5-2, vi tar guld ändå!

Och så rätt vi hade...

Anonym sa...

Cascarino här! Tänkte bara tipsa dig om min blogg. Tjo!