Utan Ljungberg i Tyrolen

En bit in på andra halvlek, samtidigt som den nervösa tystnaden böjade lägga sig över Råsunda, vände sig Henke mot mig och sa: "Det här börjar kännas läskigt." Det var som hela stadion tänkte samma tanke: vi har inte gjort mål någon av de chanser vi hittills har haft, Danmark känns som de hela tiden är på väg att bryta igenom och det svenska försvaret som om det hela tiden är på väg att rämna, det betyder att det kan bli 0-1 av hela den här skiten ändå...
...men det blev det alltså inte. Fast jag erkänner att jag hade onda aningar när lagen först ställde upp mot fel läktare för att höra nationalsångerna; det var den sortens lilla planeringsmiss som bådade illa för Lagerbäck och hans maniska kontrollbegär. Lika onda aningar hade jag så fort Petter Hansson försökte göra sig av med bollen med något annat än en tvåmeters sidledspass. Varenda uppspel han slog gick till en dansk. Mellbergs försök att dribbla bort bollen ur straffområdet i slutminuterna ska vi bara inte tala om, det som slutade med att han ramlade framstupa och fick handen på bollen.
Men nu var det enda jag kände när jag gick därifrån att jag äntligen sett Zlatan inta sin plats i landslaget. En Zlatan som inte längre var en gubben i lådan, eller joker i leken utan en lugn och självklar huvudfigur, en Zlatan som stigit fram när Henke och Ljungberg försvunnit och blivit den ende Supersvensken, en Zlatan som sög åt sig varenda boll som kom i hans närhet, med en maklighet som hade tiden gått lite långsammare bara för honom, och stötte den vidare med en passning genom en lucka som ingen annan ens kunde ha anat existensen av. Den gången i andra halvlek när han vrickade Elmanders passning tillbaka i en löpväg som Elmander inte ens uppfattat: hur Elmander blev stående kvar och först ryckte på axlarna, lite oförstående, och sen förstod vad han borde ha förstått och vinkade urskuldande. Och den gången i första halvlek när Zlatan fick gratischansen i straffområdet och nästan såg ut att medvetet avstå från att göra mål för att det var för enkelt: hur han såg sig om som för att vädja till publiken - ni fattar väl att det här är under min värdighet? - innan han skickade iväg ett nedlåtande avslut.

Nej, detta var helt ok. Och att 0-0 var ett helt acceptabelt resultat för Sverige framgick redan när man lämnade hela backlinjen plus Linderoth hemma på hörnorna i första halvlek. Det var en underlig match, i och med att det var laget som kunde nöja sig med oavgjort som förde matchen och laget som måste vinna som låg och lurade i vassen, och därför satt man som åskådare och funderade på om danskarna hade något djävulskt knep i bakfickan och att Sverige höll på att luras i en fälla; men nu visade det sig att det blev ett bra resultat ör båda parter ändå. Danskarna kan vara nöjda, i och med att Spanien tappade poäng på Island. Nu kan de gå förbi spanjorerna av egen kraft, genom att slå dem hemma och vinna resten av sina matcher. Det kanske blir fyra nordiska lag i Alperna ändå. De övre makterna hjälpte ju Finland att klara 0-0 i Serbien. Fast det vet vi ju att det där kommer att gå åt helvete till slut...

P.S. söndag morgon: Esk konstaterar idag att "Svensson och Linderoth såg ut att vara i ständigt numerärt underläge på innermittfältet", men det kan ju bero på att de faktiskt var i numerärt underläge mot den danska 4-4-1-1-uppställningen. D.S.

P.P.S. Vi diskuterade efter presskonferensen vad vi trodde Lagerbäck skulle svarat om han fått frågan vad han tyckte om det svenska mittbacksparets uppspel. Vi hade tre alternativ:
a) "Jag förstår inte riktigt hur du menar."
b) "Om man ser till matchen om helhet tycker jag inte att det finns skäl att klaga."
c) "Det är en fråga som är svår att svara på så här direkt efter match, jag måste nog se om den på video ett par gånger."

Däremot sa han klassikern, att "vi skapade gott och väl tillräckligt med chanser för att kunna vinna den här matchen." Vilket ju betyder att vi, moraliskt sett, faktiskt har vunnit den. Precis som vi slog Trinidad i VM. D.D.S.

P.P.P.S. Brask hade sett "Doktor Snuggles" tillsammans med sin son på Bolibompa på morgonn. Där förekom ett talande hus med armar och ögon som av någon anledning fick honom att tänka på Petter Hansson. D.D.D.S.