Down and out in Copenhagen

"Man vill vara lycklig, men livet tillåter inte alltid detta".
Denna livsvisdom är formulerad av Thore Skogman och publicerad i hans "Samlade tankar på pränt". Av någon anledning är det dessa ord som jag kommer att tänka på efter att ha varit nere på Parken i Köpenhamn och sett mitt favoritlag.

Man älskar den man får

Det finns öisare och det finns öisare. Det finns forwards och det finns forwards. Det finns ligor och det finns ligor. Ni förstår kanske vart jag vill komma.

Okej för att det är besvärligt att Sveriges bästa spelare inte vill spela i landslaget. Att den spelare som kanske lyckats allra bäst i just landslaget precis skadat knäet är inte heller så roligt. Men vad gör det, frestas jag att i övermod säga, när det finns en kille till, som aldrig riktigt platsat, som aldrig riktigt fått konkurrera på lika villkor, men som alldeles just nu får backarna från Olympique Marseille att se lika tafatta ut som rundningsmärkena i Elfsborg gjorde när han sist lekte med dem våren 2003. Den långa slängiga kroppen, den där löpstilen som mer ser ut som ett lufsande men som ändå sekundsnabbt lägger flera meter mellan honom och närmaste försvarare.

Johan Elmander spelar inte i ett av den franska ligans bästa lag (tillägg efter kloka kommentarer, Toulouse går förstås just nu väldigt bra, men anses allmänt inte tillhöra toppen) men det är som om han för ögonblicket helt själv kan uppväga det för att leka med backar som förmodligen är en hel del kvickare än de som Nordirland kan bjuda på. Och som han leker. Han må inte ha Zlatans varggrin, och inte heller hans styrka i boxen, men just nu delar de den där gudagåvan som god form och spellycka innebär. Han lägger huvudet på sned och hänger liksom avigt mot sin back bara för att i samma stund som öppningen finns där, som passningen kommer ha skapat sig ett ointagligt försprång ur intet.

Det finns viss desperation i den här kärleksförklaringen, förstås. Elmander är som bäst i landslaget när han får bollarna av Kim, och den senare tycks fast förankrad på bänken. Han måste få smarta bollar att springa på för att kunna få ut maximalt av den där snabbheten, den där leklusten. Att bara ha en glimrande forward är inte heller en drömsituation.

Men han finns där i alla fall. Och han ser lika imponerande ut nu som han gjorde för fyra år sedan mot allsvenskt motstånd. Det är ett kliv som svenska spelare väldigt sällan lyckas med. Det finns alltså saker att glädjas åt, också.

Mycket väsen för ingenting

Jag såg färdigt Twin Peaks imorse. Eller rättare sagt, jag såg fram till det avsnitt jag har bestämt avslutar serien för mig, när Leland Palmer dör i fängelsecellen medan agent Cooper ledsagar honom mot ljuset och sprinklern dränker dem i vatten. Resten av serien minns jag fortfarande som ett eländigt vattentrampande krönt av en idiotisk antiklimax, där agent Cooper besätts av Killer Bob, och om det är nånting jag hatar så är det den typen av skräckfilmsslut. Det vill säga att man ägnar en hel film att ta kål på ett monster, varpå kameran zoomar in platsen där monstret begravts och så dyker en klo upp ur marken... Jag avskyr verkligen av hela mitt hjärta den hånflinande estetik som ligger bakom den sortens slut; i mina ögon är de det ett brott mot konstens hela kathartiska idé. Så om jag vet att de kommer att inträffa ser jag det som min rättighet som läsare/tittare att undvika dem. (Jag hade förresten gärna tagit bort Nadine med sjörövarlappen och receptionisten Lucy också, väl larvigt och nittiotalsskruvat för mig.)

Och på tal om ego. Vi kom ju överens om att inte nämna Z-namnet här på ett tag, men jag funderade på ett par inlägg här igår om anledningen till den Onämnbares impopularitet hos journalister och den väldiga mediebacklash han nu är offer för. Fenomenet existerar ju verkligen och är ganska olustigt. Överhuvudtaget är jag väldigt trött på att människors inställning till media ska spela en så förbannat stor roll när samma media bedömer dem, och när jag såg till exempel ett inslag på FAN-TV som bara ägnar sig åt att diskutera svenska landslagets attityd till samma sportmedia som FAN-TV är en del av måste jag säga att jag känner mig inlåst i en hopplöst syrefattig och självrefererande värld. På samma sätt är det så uppenbart att den Onämnbare nu får fan för att han har behandlat vissa journalister respektlöst. Majlard var en gång så pinsam att han faktiskt klagade i tidningen över att Z inte hälsat på honom när han besökte Ajax träningsanläggning. Det är i och för sig samme Majlard som en gång jämrade sig i tidningen över att Lagerbäck gett honom ett argt ögonkast, men ingen ska inbilla mig att det inte spelar in på andra håll också och att Z inte skulle ha blivit mildare bedömd i Aftonblader om han bara hade varit snällare mot Robert Laul.

Signaturen Leif Engqvist gjorde helt rätt i att dra in Shakespeares namn i sammanhanget, för en av Shakespeare yrkesknep var ju faktiskt att aldrig ställa sitt ego i vägen för sina karaktärer utan att gå in i dem, med total poetisk inbillning. Som essäisten William Hazlitt skrev om honom: "By an art like that of the ventriloquist, he throws his imagination out of himself, and makes every word appear to proceed from the mouth of the person in whose name it is given. His plays alone are properly expressions of the passions, not descriptions of them." Jag vidhåller att det är ett bra recept för sportjournalister också. För lösningen är trots allt inte att alla andra ska ignorera de ämnen som superegona har tjatat slut på, även om det är frestande: lösningen är att behandla dem på ett mer nyanserat och inlevelsefullt sätt.

Henke eller ingenting

Jag tror att Magnus Hedman har rätt: i Marcus Allbäcks frånvaro finns det en chans för förbundskaptenerna att få med Henke Larsson i landslaget mot Nordirland. I sådana fall som ett temporärt inhopp, i stil med det han gjorde mot Ungern under den senaste landslagsvägrarperioden. Henke är en spelare som presterat bäst när han inte tas för given, när han kan ses som en räddare i nöden, och den halvårslånga frånvarn har gett honom möjligheten att få tillbaka den positionen i landslaget. Men Zlatan? Herregud, ett läge när det går fantastiskt bra för honom i Italien och där Sverige verkligen behöver honom? Nej, att han njuter av den situationen är lika säkert som att det är den som minst av allt kan få honom att ge vika. Kanske, om eller när hans latenta auktoritetsproblematik börjar ge utslag i Inter också, och han börjar få känslan av att han har någonting att vinna på att komma tillbaka till landslaget. Men inte innan dess.

Apan som tänkte i flera led

Efter att ha studerat förberedelserna inför den allsvenska säsongen kan vi inte annat än yppa vår mest uppriktiga beundran för Hammarby IF. De sluga herrarna från Söder har med all önskvärd tydlighet analyserat de senaste allsvenska säsongerna och dragit slutsatsen att inget leder till misslyckande och kollaps så säkert som någon form av förväntningar på laget. Djurgårdens oväntade triumf över Malmö FF 2005, Elfsborgs och AIK:s kapplöpning om guldet medan MFF, Hammarby, Djurgården och IFK Göteborg kollapsade ifjor, allt pekar åt samma håll - bara de lag som helst saknar någon form av press på sig kan hoppas på framgång. (Inom parentes är mönstret detsamma på internationell nivå, vilket både Argentinas och Frankrikes VM-kollaps 2002 och Brasiliens fiasko nu senast ger besked om). Vilka förberedelser kan alltså vara mer lämpliga än att göra sig av med ett par nyckelspelare och hamna i öppen schism med en av dem som är kvar? Återstår bara att se om Hammarbys planer på att befria laget från prestationsångest är så sofistikerade att de, i likhet med Helsingborg ifjor, hade tänkt sig att inleda med en katastrofal vårsäsong för att därefter kunna komma bakifrån, eller om de rentav tänkt sig att använda AIK-metoden och planerat in en inledande sejour i Superettan? Vi tvekar dock inte att utnämnda dem till Tre Hörnor Straffs guldfavoriter inför 2007!

Sub specie aeternitatis

Med någon möda har vi börjat fundera över vad som kan tänkas inträffa i år i det så att säga större perspektivet, vilka ändringar, med andra ord, som kan tänkas äga rum i den Allsvenska maratontabellen. Hur ser lagens utsikter ut, vad har de för möjlighet att avancera, löper de rentav risken att tappa mark? En snabb titt i den tabell som underhålls av Jimmy Lindahl på Svenska Fotbollsstatistikers Sällskap (tre poäng för seger) avslöjar att

* IFK Göteborg inte alls kan känna sig trygga på den förstaplats de erövrade från Malmö FF under skåningarnas sejour i Superettan år 2000. MFF är just nu bara 8 poäng efter. Stor dramatik väntar alltså under 2007!

* AIK ligger där de ligger på tredjeplatsen. 137 poäng upp till tvåan MFF, 222 ner till fyran IFK Norrköping, som dessutom inte har någon möjlighet att försöka komma ikapp på ett tag än.

* Femman Elfsborg ligger ytterligare 419 poäng bakom Norrköping och får vara glada över att ha sexan Helsingborg ytterligare 61 poäng bakom sig, på 2005 poäng.

* Djurgården, på sjunde plats, får vara glada över att de helt nyligen passerat åttan Örgryte IS. Och rikta in sig på att öka försprånget (nu 26 poäng) ytterligare. Upp till Helsingborg är det ytterligare 222 poäng...

*Nian Gais på 1489 poäng får koncentrera sig på att hålla tian Halmstads BK på 1474 bakom sig. Eftersom Gais har dalat från sjunde plats under sin långa frånvaro från Allsvenskan får de vara nöjda med det. Upp till Öis är det numera 268 poäng.

*Hammarby har, tack vare elitlicensnämndens ingripande, lyckats ta sig förbi Örebro SK och ligger numera på plats 11 med 1295 poäng före närkingarna med 1238 på tolfte plats. Det är ett avstånd som man trots allt bör klara av att hålla.

*Kalmar FF får pusta ut och glädjas över att man förra året lyckades klättra förbi Sandvikens IF upp till 16:e plats med 591 poäng. Upp till Degerfors på 15:e är det ytterligare 267 poäng, men det passar väl Nanne och hans grabbar att jobba på lång sikt.

*Även Trelleborgs FF, nu nummer 21 på 335 poäng, får rikta in sig på att konsolidera sin position. Säsongen 2004, så sorglig på många sätt, lät åtminstone TFF arbeta sig förbi både IFK Eskilstuna och IFK Malmö och nu gäller det att tålmodigt knappa in på Sleipner, Åtvidaberg och Brage på 472, 485 respektive 487 poäng.

*Gefle IF har däremot mycket gott hopp om att lämna sin 31:e plats i tabellen. Endast 15 poäng behövs för att passera IFK Sundsvall på plats 30. Ett rimligt mål för Per Olssons killar!

*Slutligen ska Brommapojkarna, Allsvenskan 60:e lag någonsin, ta steget in i tabellen och kan säkert redan under de tre, fyra första matcherna passera Billingsfors på 3 poäng och 56 minusmål. Med 26 matcher till förfogande bör de som riktmärken kunna använda något av de andra lag som gjort det antalet matcher och inga fler, nämligen

Umeå (37:a med 30 poäng)
Ljungskile (43:a med 20)
Oddevold (45:a med 19)
Saab (47:a med 18)
Derby (50:e med 15)
Assyriska, Brynäs och Enköping (51-53 med 14 poäng).

Ska vi tippa på en plats någonstans i trakten av Saab? Rafflande blir det i alla fall.

Syndens lön är döden

Bland feministiska kamporganet Aftonbladets lista över "störiga stockholmsfenomen" som man kan plusbedöma i en omröstning på tidningens webbplats lägger vi märke till "kvinnor som ockuperar två säten på bussar och tunnelbana med sina väskor och kassar". Eftersom vi på Tre Hörnor Straff är erkända specialister på att upptäcka störiga beteendemönster hos våra medmänniskor noterar vi dock framför allt att några gravt asociala beteenden saknas - till exempel att sätta sig ytterst på ett dubbelsäte på bussen eller tunnelbanan fast platsen innanför en är tom (vilket tvingar den som vill åt den platsen att tränga sig förbi en) eller att prata i mobiltelefon samtidigt som man expedieras i en kassa. Båda dessa dödssynder är, vill vi påpeka, könsneutrala. Liksom deras motsvarighet i fotbollssammanhang - att säga "Män Jo" när man menar Manchester United, eller "Freddie" när man menar Fredrik Ljungberg.

Den trots allt förlorade sonen

Min svärmor är på besök över sportlovet. Hon är sedan 40 år högstadielärarinna på Sofielundsskolan i Malmö (där 96% har eleverna av invandrarbakgrund) och med både Jonnie Fedel och Bovar Karim bland sina tidigare elever. Hon rapporterar om en opinion bland eleverna som helt har vänt sig mot Zlatan - han är "stroppig", säger ungarna, han har "svikit sina rötter", han "ställer inte upp för sitt land" (vilket de alla, bosnier som somalier, uppfattar som någonting man bör göra.) Med tanke på uppgifterna om att varenda malmöbo under 40 sympatiserar med Zlatan, i synnerhet om de har invandrarbakgrund, tyckte jag att det var intressant att höra. Världen är trots allt mindre schematisk än den ibland framställs som.

Därifrån igenkommande att döma levande och döda

Om någon undrade var vår gamle stjärndomare blev av så kan vi, med hjälp av saxade annonser ur Matteus församlingsblad, sprida en smula ljus:

"Konserter i S:t Matteus kyrka och kyrksal

Söndag 18 februari kl 18.00 i S:t Matteus kyrka

Fantasi! Orgelkonsert med Anders Frisk.

Fantasi och fuga i g-moll av J S Bach, Fantasi och fuga i d-moll av Max Reger samt Fantasi och fuga av Heimer Sjöblom. Fri entré

Söndag 6 maj kl 18.00 i S:t Matteus kyrka

Sång-Dikt-Dans, Musikalisk happening i hela kyrkorummet med S:t Matteus Ungdomskör och stråkar och harpa under ledning av Anders Frisk

Entré 50 kr"

På något sätt tycker vi inte att karriärsteget känns helt ologiskt.

Ooh, I'm the taxman

En utredning beställd av fotbollsspelarnas internationella fackförbund, Fifpro, visar att Sverige hamnar först på artonde plats när det gäller att vara attraktivt för professionella fotbollsspelare. Här räknas så vitt jag förstår inte löneläget in, utan enbart skatte- pensions- och avdragsregler. Norge är etta (!), Danmark sexa. Sen kan man fråga sig varför vi har ett helt B- och C-landslag i Esbjerg, Lyn och Odd Grenland (i synnerhet som en dansk förstaligaspelare har 60 000 danska kronor i månaden i snitt, mot 40 000 svenska för en genomsnittlig allsvensk).

Självklart kan man hävda att allt detta är alldeles i sin ordning och att speciella förmåner för elitidrottsmän inte är förenligt med vår svenska samhällssyn. Men man ska åtminstone inte bli förvånad över att våra klubblag halkar efter i den internationella konkurrensen.

P.S. Finland visar sig, något överraskande, vara ett komparativt paradis för fotbollsproffs (plats 12). Detta visar väl att det finns faktorer som inte vägts in i undersökningen. D.S.

Först Olle Ivory, nu Anders Huggbäver

I slutet av januari avslöjades att det öppnats en svensk ambassad i nätcommunityn Second Life. Initiativtagare var Olle Wästberg. När han verkar i Second Life kallar han sig Olle "Ivory".

Nu vet Fantasinyheter att berätta att Elfsborg följer den skallige folkpartisten och bedriver hädanefter sin träning på Guligan Island i Second Life.

De ska emellertid inte tro att de är först. Jag har från säkra källor att detta är exakt vad Djurgårdens IF gjorde redan förra säsongen. "Och riktigt bra träningar blev det också", kommenterar dåvarande tränaren Kjell "Lord Snuff" Jonevret.

Intifadan går vidare

Börjar bli lite Mellanöstern över Ibrahimovicsituationen. Imorse läste jag i SvD att upptrappningen mellan USA och Iran egentligen beror på att USA missade en förhandlingsinvit 2002, och igår läste jag i Aftonbladet att upptrappningen mellan Zlatan och Lagerbäck egentligen beror på dels att Zlatan inte fick ledigt till sin systers bröllop, dels att Lagerbäck inte kommenterade Zlatans "ursäkt" efter Göteborgskravallerna. Man känner liksom igen hela grejen. Vems fel är det egentligen att det ser ut som det gör i Palestinafrågan, är det israelernas bosättarpolitik, Arabförbundets vägran att förhandla med Israel efter Sexdagarskriget, Arafats kovändning under senaste Camp David-rundan, etc, etc...
Problemet är att det inte finns någon tvåstatslösning i det här fallet. Här är det inte bara så att Zlatan ska förmås att återvända till landslaget: han ska också förmås att återvända till landslaget utan att hela gruppens moral slås i spillror, och utan att hans egen position i laget blir ohållbar. Vad händer om han kommer tillbaka nu, gör en usel match mot Nordirland, och slår bort en boll så att irländarna kvitterar på slutet? Vad händer om han kommer tillbaka nu och ryker ihop med Linderoth på träningen? Det kanske bara är ytterligare ett test för den svenska modellen, det här, för så här funkar det i proffsklubbar dagligen. Men de avlönar å andra sidan sina spelare, och om de spelarna absolut inte fungerar inom gruppen kan de antingen bli sålda till en annan klubb eller dra vidare på eget bevåg. Här finns inte den lösningen. Precis som israeler och palestinier är bundna till varandra av sina anspråk på samma land är även Zlatan och svenska landslaget bundna till varandra. Men, som sagt, någon tvåstatslösning finns inte.

Back in Gunnarstorp my darling broke my heart

Ortnamnsmagi är lite grann ett amerikanskt privilegium. Den som har lyssnat på Lucinda Williams Car wheels on a gravel road vet vad jag menar ("Down in Opelousas dogs are at the gate/ and they're mean, lord, and they're mean", "We used to drive thru Lafayette and Baton Rouge/ in a yellow El Camino", "I'm gonna go to Slidell and look for my joy") och då bygger hon ju bara på en lång tradition inom countryn och bluesen. Men det slog mig igår, eftersom Tim Nielsen gjorde ett inpass här på bloggen, och denne Tim en gång har skrivit en lysande litet Offsidereportage som jag hoppas ni har läst om tre vänner som åker till Stadsparksvallen i Jönkping för att se samma möte mellan J-Södra och Grimsås som Torsson besjunger i Det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid, att om det finns någon ortnamnsmagi i Sverige så är det fotbollens och finns i gamla serietabeller. Just Grimsås. Och Gunnarstorp. Och Billingsfors, och Myresjö, och Marma. Alla de här små orterna där jag aldrig varit och inte vet om jag har lust att åka till heller, men som jag hört talas om bara för att de en gång haft ett hyggligt fotbollslag.

P.S. Jag kastade ett öga på det som nuförtiden kallas "division I" (=div III) och bestämde mig för att de enda lag som platsar i en svensk countrylåt är Skiljebo SK och Skärhamns IK. D.S.

Pengar luktar bara ibland

I dag kräver Göran Johansson, Kristina Axén Olin och Ilmar Reepalu m fl. att mer skattepengar ska satsas på att få stora idrottsevenamang till Sverige. Det ska visst sätta Sverige på kartan.

Det ger en rätt intressant parallell till åtminstone Axén Olins återkommande krav på att slippa lägga skattepengar på polisbevakningen av de stora idrottsevenemang som redan återkommer ett antal gånger per säsong, derbyn och stormatcher.

Jag har inte nödvänditgvtis något mot att låta privata intressen, som i det här fallet de stora fotbollsklubbarna, betala för de extrautgifter det offentliga tvingas till i samband med matcher och andra evenemang. Men på vilket sätt skiljer sig de skattepengarna från sådana man glatt kan hälla ner i ett friidrotts-VM eller valfritt polis-och-brandmannaspel?

My funny Valentine

För att fira Alla hjärtans dag uppmärksammar vi vår favorit-Valentin, kärleksaposteln Ivanov från Moskva, som i de ryska anakoreternas efterföljd försökte bekämpa våldet, illviljan och bedrägeriet under VM-matchen mellan Portugal och Holland i somras. För detta fick han, precis som sina stora föregångare, röna spott, spe och förföljelse. Respekt, säger vi!

Fair play-glädje med exkurs

Visst är det en roligt att fjorårets oförglömliga Gefleinsats i Uefa-cupen nu kan få en uppföljare. Borde det inte det schysstaste laget i Uefa-cupen dessutom belönas med en plats i Champions League? På så vis skulle Häcken mot alla odds kunna bli årets lag i svensk fotboll. Och vi vet ju alla att Teddy växer mot bra motstånd... En annan rolig sak är att Häcken ju tänks få platsen i stället för redan Champions League-första kvalomgången-klara (ah, framgång!) Fair Play-segraren Elfsborg. När hände det senast att en svensk mästare vann Fair Play-ligan? Var det Zorans Djurgården, Stuart Baxters AIK, Stefan Lindqvists IFK Göteborg eller Martin Dahlins Malmö FF?

...och på tal om fair play så läser jag Herbert Tingstens memoarer. Som är det roligaste jag läst på länge. Jisses, vilken skribent, vilken stilist, vilken människa - dubbelt så bred, rolig, mänsklig, mångsidig, öppen och varm dom hans förgudade efterträdare Lagercrantz. Att Tingsten nästan är bortglömd medan Lagercrantz ska få ytterligare en hyllningsbok tillägnad sig i år (reklamen från förlaget talar om den stores "medkänsla och intellektuella öppenhet") får mig nästan att tro på de elaka tungor som påstår att Sverige är ett land där kulturen går bakåt och där bara politiska åsikter räknas.

Bara några passager, en om motviljan att bli officiellt uppvaktad på sin födelsedag: "Därtill kommer att om jag blir prisad i denna genre, känslor inställer sig hos mig själv, som verkar pinsamma: glädje, sentimentalitet och självbelåtenhet, följda av äckel över att jag känner det så, ett slags högfärd över denna komplikation, äckel inför högfärden o.s.v. hur länge som helst, en infinit regress, som filosoferna säger."

Om att inte vilja gå bort på middagar: "Till min oroskänsla bidrog, det vill jag betona, att jag på bjudningar gärna - om också mindre än i yngre dagar - stannade för länge och drack lite för mycket; min egen tendens till överdrift och omåttlighet drev mig till hemmet och lugnet."

Är det bara jag som känner igen mig?

Adjektiven sprider sig för vinden likt känslan i en öppen sportbil

Eftersom det här är en blogg med bitvis lika delar fotboll och språkfascism gläder jag mig åt att adjektivet "majlardsk" nu spritt sig till matjournalistiskens område. Det passar som en vildhare springer mot skymningen (det som beskrivs är alltså en ny glassmak från Sia):

"Färgen är ljust flickrums-rosaröd. Ingefäran attackerar omedelbart munnen med sin salivutsöndrande, effektiva syrlighet. Den friska och rena apelsinaromen rensar upp i munnen och ger ett läskande intryck. Små bitar av syltad ingefära utgör ett incitament av tuggmotstånd. En perfekt kombination till mörk choklad eller som uppiggande dessert efter en kraftig varmrätt."

Ett incitament av tuggmotstånd. Det är poesi det.

Hä bar å åk

Vi lämnar fotbollens begränsade värld för att uppmärksamma VM i fri association, som äger rum i Åre just nu, och där den svenske storstjärnan Jan Majlard än en gång firat triumfer:

Efter att ha kiknat av skratt då snabbpratande komikern Robin Williams i lördags kväll fullkomligt blåste bort (Michael) Parkinson ur intervjufåtöljen bjöd Anja mig på ett lika imponerade vinddrag i gårdagens störtloppsbacke.

Om Robin Williams pingvin på vita duken lagt världen för sina fötter med ”Happy Feet” briljerade Anja med sina fasta fötter.

Som vi talade om för några dagar sedan, i samband med Torbjörn Nilssons landslagskarriär, så är överdriven självkritik ett stort bekymmer för många. Men motsatsen har också sina sidor.

Ugglorna är verkligen inte vad de ser ut att vara

Precis som Isobel håller jag nu på att beta av andra säsongen av Twin Peaks på den nyutkomna dvd:n. Detta sker i morgontimmarna, från det att min son vaknar och resten av familjen stiger upp (mellan tjugo över fyra och åtta i morse, till exempel) och har gett mig ett par goda manusuppslag som jag tänkte att jag skulle skicka in till SvT. Efter att ha sett både "Snapphanar" och "Playa del sol" inbillar jag mig att de behöver all hjälp de kan få.

De förslag jag hittills har kommit på är:

Tvillingbergen (skruvad dramakomedi). När 18-årige Zlatan Ibrahimovic hittas, död och insvept i ett plastskynke, förändras tillvaron för invånarna i lilla Tvillingbergen. Inspektör Rikard Norling från Stockholmspolisen, som tillsammans med den lokale polismästaren Harry S. Haglund försöker klara upp mordet, upptäcker snart att många har haft skäl att önska livet ur 18-åringen. Är det den kriminelle lastbilschauffören Tobbe som ligger bakom dådet, eller Zlatans officielle bästis, den känslige ynglingen Anders? Har den äventyrlige hotellägaren, tillika hemlige bordellinnehavaren Hasse Borg med saken att göra (Zlatan har ju bevisligen jobbat för honom ett tag), eller rentav den snälle bensinmacksägaren Lasse Lager? Eller är det den onda demon som uppträder i de medverkandes drömmar, den långhårige Mördar-Chippen, som tagit någon av Tvillingbergens invånare i besittning?

Laureatos (gangsterdrama). Maffiabossen Big Larry Laureato styr med järnhand över sina män med hjälp av sin consigliere Rollie och sina hejdukar Freddie, Toby och Crazy Nick Alessandri. Men han får problem med ett myteri lett av hans egensinnige systerson "Z the Nose", den brutale Ollie och den psykopatiske Little Chippie.

Två meter under Ovansjö (drama). Bröderna Lars och Roland driver en begravningsbyrå på den norrländska kusten. Den unge Zlatan arbetar från början som medhjälpare på byrån, men avancerar tack vare sin skicklighet till delägare av byrån, medan bröderna slits mellan problem med den sexuella identiteten, trassliga relationer med kvinnor mm. Brödernas lillasyster har en särskild talang för att få ihop det med struliga killar (den halvkriminelle "Chrille", den neurotiske konstnären Tobbe och den manodepressive fotografen Mackan är bara ett par namn i mängden), ett drag som dessutom delas av deras mor, som vid olika tillfällen dejtar den hispige frisören Lennart och den paranoide geologen Lars-Åke.

Bulletin från Bysans

I studiesyfte hava vi besökt våra mest välrenommerade bloggkolleger, för att i ödmjukhet låta oss inspireras av det högsinnade tankeutbyte som där bedrivs. De två mänsklighetens ödesfrågor som där dryftas är för närvarande:

1) Huruvida Mäster Olof Lundh, som fil dr Robert Laul föreslår i en idérik avhandling, har delat ut extra höga betyg till Petter Hansson, Mikael Nilsson och Anders Svensson efter landskampen mot Egypten, emedan de tre tillhör "ett visst agentstall" (=det som Mäster Lundh, som dr Laul på sitt subtila sätt antyder, tidigare har haft klandervärda bindningar till). Mäster Lundh har, efter vad vi har kunnat se, ännu inte kommenterat dr Lauls hypotes.

P.S. några dagar senare - vi har kontrollerat sakuppgifterna och upptäckt att de "extra höga betyg" Lundh delade ut till Hansson, Nilsson och Svensson var 3:or (av 5). Samma betyg gavs till Tobias Linderoth, som tillhör ett helt annat agentstall. Svensson fick betyget 1 (ett) av samme Lundh för sin insats i den tidigare landskampen mot Ecuador. Dr Laul har uppenbarligen köpt hatten av Refaat El-Sayed. D.S.

2) Huruvida Exclusive Doctor Patrick Ekwall, som hävdas i en studie av Professor Emeritus Åke Stolt, är "fåfäng", eller om det i själva verket förhåller sig som Dr Ekwall menar i sin kommentar, att "det kan Professor Stolt vara själv." Vår lilla personliga erfarenhet av ämnet leder oss att tro att debatten kan tänkas bli både fruktbar och långvarig.

Torbjörn Nilsson talar INTE ut

Torbjörn Nilsson till TT:
"Hur ser du på det så här i efterhand?
- Jag både skäms och är förbannad på mig själv.
Varför då?
- Därför att. . . man ska spela för sitt land och vara stolt över det. Men jag hade inte den riktiga kunskapen när jag tackade nej, jag visste inte vad jag skulle göra för att det skulle bli bättre. Det fick jag senare i karriären."

Jag förstår faktiskt inte vad han säger. Vad var det han inte hade kunskap om? Att man "ska spela för sitt land och vara stolt över det"? Är det att betrakta som kunskap eller som ideologi? Och när i karriären kom han på det, dröjde det tills han började jobba för fotbollförbundet?

Alla dessa frågor, så få svar.

Spänningen är olidlig

Enligt TT kommer Torbjörn Nilsson under dagen berätta varför han nobbade landslaget. Mer information följer.

Berätta det inte för nån, men jag är Ramses II

Vilka voro de då, hemligheterna som Filemon Syklon förde med sig från farao Kih-Oskhs grav? Jo:

1) Vänskapsmatcher betyder ingenting alls nuförtiden.

2) Om de råkar betyda något mer för ett av lagen (till exempel Egypten) så vinner detta över sina inte fullt så motiverade motståndare (till exempel Sverige).

3) Om detta inte fullt så motiverade Sverige dessutom saknar Fredrik Ljungberg och Johan Elmander förutom den rasande Zlatan och den lyxpensionerade Henke, då är det kris i befolkningsfrågan.

Men, som Horatio uttryckte det: "Det tarfvar ej, att andar gå ur grafven, att oss berätta sådant." Eller som Strindberg sa: "Det ha vi hört." Sedan vi funderat över anledningar till att Sverige spelar landskamper som den igår, och undrat vad erfarna konspirationsteoretiker som Lars Krantz eller Noam Chomsky skulle kunna tillföra i saken, har vi alltså nått fram till följande

slutsats:

Det svenska landslaget bevarar numera den sista resten av Olof Palmes solidariska utrikespolitik. Se bara hur de under det senaste året spritt glädje i Jordanien, Trinidad & Tobago, Elfenbenskusten, Venezuela, Ecuador och Egypten! Vi som misstänkt förbundskaptenerna för att ha övergett ungdomens socialistiska ideal har därför skäl att besinna tänkespråket att handling talar högre än ord.

Koefficientens väg på hälleberget

Det här är väl inte direkt den mest lättförståeliga tabell jag stött på. Men som jag tolkar den rankas Allsvenskan numera som 31:a liga i Europa, efter Lettland och Litauen, efter Vitryssland och Cypern, på samma position som Estland och Makedonien (om nån förstår den annorlunda, tala om det för mig!). Det har inte gått mer än tolv år sedan IFK Göteborg spelade kvartsfinal i Champions League...

Surrealistiskt, förresten, att se Sune Hellströmer tjata om att klubbarna ska få tillgång till polisens register på kända våldsverkare i fotbollssammanhang. Det är ungefär som att höra kraven på förbud mot mobiltelefon i klassrummen - är det inte genomfört ännu? Och varför inte? Varför diskuterar man överhuvudtaget såna självklarheter? Är det vår fantastiska datalag som firar triumfer igen - samma en som lät Lasermannen göra lumpen och tränas i handhavandet av skjutvapen samtidigt som han stod åtalad för våldsbrott. Åh, denna fantastiska benägenhet att göra motstånd mot Storebror precis på de områden där han faktiskt kan göra nytta!

De sista entusiasterna

Efter att ha studerat hela Offsides nyutkomna kultnummer, där läsekretsen fått utse de elva mest älskade spelarna i Allsvenskans historia, kan jag konstatera att den svenske fotbollssupporterns kärlek till det ofullgångna, till misslyckandet, till det lite taffliga och försagda lever kvar i högsta välmåga. Vilka spelare är det som blir mest omtyckta? Pål Lundin, som tackar nej till Malmö FF, "för att det blir för seriöst", Sonny Johansson som aldrig vågar lämna sin födelseort Landskrona, "för att far skulle bli så ensam" (högst sympatiskt, i och för sig). Förekommer en spelare som försöker vara upward-mobile måste han bedriva sin karriärverksamhet på ett så katastrofalt sätt att han måste återvända hem med svansen mellan benen (Ulf Ottosson). Rör det sig om internationella stjärnor kommer de från så små och obetydliga fotbollsländer att redan deras spel i Allsvenskan får prägeln av ett nerköp (Jyrki Nieminen, Samir Bakaou), eller är internationella playboys som också har skimret över sig att de kunde ha blivit mycket bättre om de bara hade brukat allvar (Frank Worthington). Vilket jag misstänker är den egenskap fotbollssupportern, åtminstone den sorten som håller sig med kultspelare, egentligen identifierar sig med.
Sen finns här ju även en riktig stjärna, det vill säga Bosse Larsson, men även i hans fall misstänker jag att hans minst av allt superambitiösa personlighet har gjort sitt till för att göra honom så folkkär som han är. En man som 25 år gammal lämnar sin position som stjärna i Bundesliga bara för att han inte kan få tiden att gå hemma i lägenheten behöver ingen känna sig hotad eller utmanad av. (Kul att Mats Weman till slut fick berätta hela historien om hans skilsmässa och omgifte: det gör Larsson ännu mer mänsklig och jag vet att Mats har burit på den länge).
Och vad gäller Johnny Ekström - tja, så länge inga röstsiffror offentliggörs misstänker jag på goda grunder att de överrepresenterade IFK Göteborgs-inslagen i Offsides redaktion helt enkelt manipulerat in honom. Att Ekström nomineras av delägaren Patrick Ekwall (som på ett helt okarakteristiskt sätt lyckas nämna sig själv och ett kändisevenemang han varit inblandad i på de fåtaliga rader som står honom till buds) talar i samma riktning. Å andra sidan får man säga att Ekström motsvarar den allmänna, loja gärningsmannaprofilen.

Sen vill jag bara tillägga att Christofer Brasks Ulf Ottosson-reportage är bäst av flera riktigt bra reportage. Brask är en begåvning som Expressens sportredaktion borde ha vårdat bättre, och det är roligt att se hur distinkt och auktoritativt han skriver när han är i rätt omgivning. Sen gillar jag verkligen Anders Bengtssons Pål Lundin-porträtt (synd att han inte tog med Lundins replik på frågan om han trodde att Osby kommun skulle ge tillstånd åt hans golfbana - "Det är ju jag som har satt Osby på kartan") och Henke Ysténs Studs Terkel-intervju med "Dala" Dahlkvist, som får tala med egen röst och framstår som en både intelligent och eftertänksam person.

Lära för livet

Jag låter Henke Ystén får ordet igen med sin respons på mina senaste funderingar. Skolmetaforiken är uppenbarligen mycket gångbar i fotbollssammanhang, något som man kanske inte ska förvånas över. Kanske hade Tommy Svensson en fördel av att faktiskt ha varit lärare på riktigt (och dessutom, om jag minns rätt, utbildad före LGr69, som enligt Göran Hägg fick allt att gå åt pipan) och ingen vanlig sketen gympamajje:

"Är det något Lagerbäck har påpekat de senaste åren apropå landslagets
stjärnor så är det att man inte kan behandla alla likadant. Han har
sagt det som ett uttryck för att man måste ge vissa mer frihet. Det
stämmer på Fredrik Ljungberg som bara skulle sucka om Lagerbäck skulle
peka med hela handen. Jag befarar dock att Lagerbäck tänkte fel när han
trodde att samma frihet skulle gynna Zlatan Ibrahimovics
landslagskarriär.
Saknaden av Tommy Söderbergs fingertoppskänsla ska naturligtvis inte
underskattas. Som en vaktmästare smög han omkring på skolgården bland
de livliga barnen och hindrade slagsmål att bryta ut långt innan
schismerna hade uppstått. Om vaktmästaren hade stannat kvar på skolan
hade det nog ändå slutat som det brukar: de största bråkstakarna hade
till slut växt sina egon så stora att de hade börjat skratta åt den
stora lustiga vaktmästaren och velat imponera på någon av de söta
tjejerna genom att kasta en snöboll i huvudet på den tidigare så
omtyckta vaktmästaren.
Och så hade bråkstakarna blivit hemskickade lik förbannat."

Ex cathedra

Bara för att hålla er à jour med Offsidedebatten om Fenomenet Zlatan vidarebefordrar jag här tidningens andre långvarige landslagsobservatör Henke Ysténs synpunkter på min och Roosvalds lilla diskussion:

"Såg ditt inlägg efter att ha samtalat med Roosvald och jag kan bara hålla med om att Lagerbäck gjorde rätt i Göteborg. Problemet som jag ser det är att han inte gjorde rätt fram till Göteborg. Alla som har haft en vikarie i skolan känner igen mönstret. När det börjar bli stökigt i klassen har vikarien högst fem minuter på sig att ryta ifrån. Väntar han/hon (vilket han/hon ofta gör för att det är jobbigt att säga till, 'ungarna lugnar nog ner sig på egen hand') går det till slut dithän att vikariestackaren efter en halvtimme måste säga till på skarpen. Då blir ofta reaktionen väl skarp. Om Lagerbäck inte hade litat blint på att alla klarar av frihet under ansvar skulle han kanske aldrig ha behövt skicka hem killarna från Göteborg.För om man tänker efter har ju Zlatan inte så svårt att lyda - bara han måste göra det hela tiden. Italienskt ledarskap verkar passa honom."

Detta är säkert sant. Men ett av särdragen med det svenska folkhemsledarskap som Lagerbäck och Roland Andersson står för är att alla ska behandlas likadant. I det här fallet har vikarien haft en klass där det finns en unge som kanske hade behövt behandlas med italienskt ledarskap. (Eller finns det flera? Vad var det som fick Chippen och Mellberg att plötsligt sparka bakut och skolka som skolbarn?) Blir lösningen då att införa italienskt ledarskap speciellt för honom, med alla de idéer om särbehandling som detta skulle ge upphov till både hos Zlatan själv och andra? Eller skulle Söderberg helt enkelt ha löst det med fingertoppskänsla? När det gällde Pär Zetterberg kom ju även hans psykologiska kapacitet till korta. Och så har vi ju det sedermera bortglömda prinsessan-på-ärten-fallet Klas Ingesson, som genom att tjura och spela svår fick Lars-Tommy att åka ner till honom i Italien, bara för att efter moget övervägande tacka nej till landslaget ändå.

Vilken som förargar en av dessa små

Från våra femtekolonnare på TV 4 vidarebefordras följande cirkulärmail:

"Jag undrar om det finns någon förälder som har en kille på 5-10 år med mörkt (gärna svart hår) och som vill vara med i ett kort inslag i Sporten på söndag. Han får gärna likna Zlatan."

Återstår nu bara att se vilka bloddrypande putslustigheter (troligen under rubriken "Kanon&Kalkon") det arma barnet ska förmås att medverka i.

Snillen spekulerar

Jag tog en fika med gamle landslagsobservatören Roosvald. Det var inte så konstigt att det gått som det gjorde med Zlatan, tyckte han. "De andra killarna tycker ju det är kul att komma till landslaget. De sitter halvisolerade ute i sina klubbar, de tycker det är roligt att komma hem och få träffa kompisar och snacka svenska. Så är det inte för Zlatan. Han hänger nog hellre med Materazzi." Well, det är kanske mycket begärt att Lars-Roland skulle ta ut Östlund bara för att Zlatan skulle trivas bättre på landslagssamlingarna, men alla medel är ju tillåtna. Även om ingen av oss kunde peka på något konkret som skulle gjorts annorlunda i Göteborg och efter Göteborg misstänkte vi båda att det här inte skulle ha hänt på Söderbergs tid. "Med honom var det ändå så att han kunde få alla, från Allbäck till Zlatan, att känna att de inte ville göra Tommy besviken. Så är det inte med Lagerbäck."