Det finns öisare och det finns öisare. Det finns forwards och det finns forwards. Det finns ligor och det finns ligor. Ni förstår kanske vart jag vill komma.
Okej för att det är besvärligt att Sveriges bästa spelare inte vill spela i landslaget. Att den spelare som kanske lyckats allra bäst i just landslaget precis skadat knäet är inte heller så roligt. Men vad gör det, frestas jag att i övermod säga, när det finns en kille till, som aldrig riktigt platsat, som aldrig riktigt fått konkurrera på lika villkor, men som alldeles just nu får backarna från Olympique Marseille att se lika tafatta ut som rundningsmärkena i Elfsborg gjorde när han sist lekte med dem våren 2003. Den långa slängiga kroppen, den där löpstilen som mer ser ut som ett lufsande men som ändå sekundsnabbt lägger flera meter mellan honom och närmaste försvarare.
Johan Elmander spelar inte i ett av den franska ligans bästa lag (tillägg efter kloka kommentarer, Toulouse går förstås just nu väldigt bra, men anses allmänt inte tillhöra toppen) men det är som om han för ögonblicket helt själv kan uppväga det för att leka med backar som förmodligen är en hel del kvickare än de som Nordirland kan bjuda på. Och som han leker. Han må inte ha Zlatans varggrin, och inte heller hans styrka i boxen, men just nu delar de den där gudagåvan som god form och spellycka innebär. Han lägger huvudet på sned och hänger liksom avigt mot sin back bara för att i samma stund som öppningen finns där, som passningen kommer ha skapat sig ett ointagligt försprång ur intet.
Det finns viss desperation i den här kärleksförklaringen, förstås. Elmander är som bäst i landslaget när han får bollarna av Kim, och den senare tycks fast förankrad på bänken. Han måste få smarta bollar att springa på för att kunna få ut maximalt av den där snabbheten, den där leklusten. Att bara ha en glimrande forward är inte heller en drömsituation.
Men han finns där i alla fall. Och han ser lika imponerande ut nu som han gjorde för fyra år sedan mot allsvenskt motstånd. Det är ett kliv som svenska spelare väldigt sällan lyckas med. Det finns alltså saker att glädjas åt, också.
27 februari 2007
Man älskar den man får
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
16 kommentarer:
Toulouse ligger ju ändå 3a i ligan - på CL-plats 13 poäng och 13 platser före mitt PSG... OK de kommer förmodligen inte förankra sig permanent i toppen som Lyon, men "tillhör ligans bästa lag" gör de nog idag.
Jag vet att Jesper inte hinner ens se CL så den här önskningen får gå till er andra skribenter - ett inlägg om den underskattade franska ligan vore fint! Tex om Barthez nystart i Nantes, hans tvålfagre ersättare Carrasso (tjejmums) i OM, PSGs tragiska förfall...
Franska ligan är bra. Det är ställt utom allt tvivel.
Barthez nystart bryr jag mig däremot inte det minsta om. Pajas är bara förnamnet på honom.
Elmanders succé i Toulouse är kul. Han har en spelstil som passar bra i Frankrike, hoppas bara hans något skadebenägna kropp håller sig i schack.
PSG struntar jag också i.
Med sådana element till fans, var där hösten - 05 och såg tyvärr deras ultras live, blir det svårt att känna något för laget. Även om det har ett fräckt namn och en ganska okej hemmaarena.
Lyon lär vinna ligan.
Med eller utan Kim på plan.
Nästa fotbollsresa går till Marseille. Att få kliva in på Stade Velodrome har legat högt upp på min priolista över arenor i Europa.
öh, isobel, men kim var ju inte med mot Spanien, när Elmander gjorde sin i särklass bästa landskamp hittills. Då var det väl Anders Svensson som slog genomskärarna som Svarta Hingsten galopperade på.
hon är jurgårdsblind, glöm inte det, därför ser hon bara kiiiiiiim.
Vi kan absolut hoppas att Spanien-matchen inte bara var det undantag den hittills måste räknas som (vid alla andra tillfällen jag i alla fall sett elmander i landslaget har han varit betydligt bättre när kim också spelat)
Vad jag menade med att Kim fastnat på bänken var för övrigt i Lyon, inte det gamla eviga och aldrig så sanna att Lagerbäck inte gillar honom. Mitt härta är självklart Kims i all evighet, men jag har inte sett honom spela på så länge att jag ärligen kan säga något om hans form.
Ärligt talat minns jag ingenting av Elmander i landslaget utom inhoppet mot Paraguay och matchen mot Spanien.
erik d: Barthez är den överlägset mest meriterade målvakt som står på en fotbollsplan just nu. VM-guld, VM-silver och EM-guld. Att kalla honom pajas är… ja fyll i själv. Kunnigt är det i varje fall inte. Men det var ju likadant för vår lokale pajas Ravelli som bara fick spott och spe tills han förde oss till VM-brons. Konformitetskraven är höga.
Att det enda riktiga laget i en 10-miljonersstad i hjärtat av fotbollseuropa ligger strax över nedflyttningsplats och inte har vunnit ligan på 13 år tycker jag i alla fall är unikt och värt att fundera över. PSG som under perioden haft Okocha, Rai, Djorkaeff, Ronaldinho och Leonardo i laget och ändå inte lyckats vinna ligan.
Hur deras fanskara har blivit invaderad av "element" kan ju möjligtvis vara intressant att få reda på mer om. Hänger det ihop med PSGs usla resultat, det allmäna tillståndet i Paris förorter eller är det nåt annat? Personligen tycker jag dock det som händer på plan är mer spännande.
Ska man bara läsa om det man gillar och tycker om blir det inte mycket läst. Dessutom blir det ett väldigt torftigt samtal.
LeifEngkvist: Visst är Barthez välmeriterad som få, men som målvakt är han i alla fall en pajas.
Dina avslutande rader till mig får du gärna förklara mer ingående.
Allt gott!
Erik D.
De fenomen som du inte tycker om (Barthez, PSG) verkar du heller inte vilja läsa nåt om. Expand your universe, man! Kanske kan du tom ändra mening.
för att återvända till Elmander tycker jag nog annars att hans karriär är ganska typisk för en svensk spelare. Genom att han har varit landslagsaktuell sen 2000, ute en runda i Europa och kommit tillbaka o sen tagit sig ut igen via Danmark. Får en att tro att Markus Rosenberg nog kan ta det där steget ungefär 2010. Och Kim kanske redan om nåt år...
För Mackan låter det som ett ganska troligt scenario, för Kim? Njae, på nåt sätt verkar det vara ett bättre steg för anfallare som fått måltorka än för bänkade mittfältare.
Det MÅSTE va bättre för utvecklingen att träna med Malouda och Juninho än att dominera matcher mot Anders Andersson och Ishizaki. Eller sitter allt i huvudet på Kim?
Engkvist: Vet inte att jag har skrivit något om vad jag vill läsa och inte vill läsa. Dessutom undrar jag vad du vet om mitt behov av universumexpandering.
Åh, det där med Kim och huvudet måste jag skriva mer om. För jag tror verkligen att minst 50 procent av hans talang finns i psyket. När han spelade hos oss och hade totalt förtroende från alla var det också den där vanvettiga vinnarskallen som, mer än hans oomtvistliga kompetenser i passningssäkerhet etc, gjorde skillnaden. Det är psyket som gjort att man aldrig behövt oroa sig när han slår straffar, det är psyket som gör att han kunde vända även hopplösa matcher med en slags "nämenvafan"-inställning. När alla andra sunkar omkring och inget händer och de andra leder och allt ser eländigt ut får han "nämenvafan, jag får väl göra det själv"-blicken. Och sen gör han just det.
Det är psyket som gjort att han alltid tränat så hårt, att han aldrig någonsin ifrågasatt tanken att han kan och ska bli så bra som det bara går (och att det är jävligt bra). Lite motsatsen till Jesper Blomqvist som alltid kännt efter för mycket (inga jämföreser i övrigt).
Detta psyke har byggts upp av pappa Källström, av frånvaron av skador och motgångar, av att han haft tränare som trott benhårt på honom och givit honom exakt lagom utmaningar, av att det har gått så bra.
Och det är den främsta anledningen till att han så sällan varit bra i landslaget. I början brydde han sig nog inte, han har inte hybris, han har total koll på att se och lära och respekt för att andra är bättre. Men till slut tror jag verkligen att det har sjunkit in att Lagerbäck inte tror på honom. Och då funkar inte psyket längre.
Det är dock en helt annan sak att sitta på bänken i Lyon. Jag menar, kolla spelarna som konkurrerar ut honom, de är inte direkt Anders Svensson. På samma sätt som han inte var kinkig i början i landslaget för att han inte fick spela (ok, jag var förstås kinkig åt honom, men det är supporterns roll), klagar han över att han får hoppa in på slutet när Juninho blivit trött.
Jag må ha vilka vilda drömmar som helst om källströmska återfärder till allsvenskan, men jag tror inte för ett ögonblick att det vore bra för honom.
Isobel: Kloka tankar om Källström! Mille Grazie!
mycket bra skrivet om Kim, Isobel! Men det är inte lätt för en förbundskapten, för han råkar ha en annan känslig spelare som alternativ till Kim, känslig på annat sätt visserligen, men även han en ganska duktig mittfältare när han är på rätt humör.
Jag menade inte heller att Kim någonsin skulle återvända till Allsvenskan. Bara att det i en svensk fotbollsspelares karriär nuförtiden verkar finnas inbyggt att tjäna för Rakel några år innan genombrottet kommer. Det kanske inte nödvändigtvis behöver vara så, men det är så i alla fall.
Jo, fast det bygger ju på den lagerbäckska idén att man inte kan spela dem samtidigt. Det är ju en debatt som dragit så många varv att det inte är värt att göra det igen, men det är ingen naturlag att ett svenskt landslag med både kim och anders skulle vara sämre än ett där en av dem alltid spelar med pressen att om jag gör för många misstag åker jag ut igen. Men det kommer vi att få fortsätta gissa om så länge lagerbäck är kvar.
Skicka en kommentar