De sista entusiasterna

Efter att ha studerat hela Offsides nyutkomna kultnummer, där läsekretsen fått utse de elva mest älskade spelarna i Allsvenskans historia, kan jag konstatera att den svenske fotbollssupporterns kärlek till det ofullgångna, till misslyckandet, till det lite taffliga och försagda lever kvar i högsta välmåga. Vilka spelare är det som blir mest omtyckta? Pål Lundin, som tackar nej till Malmö FF, "för att det blir för seriöst", Sonny Johansson som aldrig vågar lämna sin födelseort Landskrona, "för att far skulle bli så ensam" (högst sympatiskt, i och för sig). Förekommer en spelare som försöker vara upward-mobile måste han bedriva sin karriärverksamhet på ett så katastrofalt sätt att han måste återvända hem med svansen mellan benen (Ulf Ottosson). Rör det sig om internationella stjärnor kommer de från så små och obetydliga fotbollsländer att redan deras spel i Allsvenskan får prägeln av ett nerköp (Jyrki Nieminen, Samir Bakaou), eller är internationella playboys som också har skimret över sig att de kunde ha blivit mycket bättre om de bara hade brukat allvar (Frank Worthington). Vilket jag misstänker är den egenskap fotbollssupportern, åtminstone den sorten som håller sig med kultspelare, egentligen identifierar sig med.
Sen finns här ju även en riktig stjärna, det vill säga Bosse Larsson, men även i hans fall misstänker jag att hans minst av allt superambitiösa personlighet har gjort sitt till för att göra honom så folkkär som han är. En man som 25 år gammal lämnar sin position som stjärna i Bundesliga bara för att han inte kan få tiden att gå hemma i lägenheten behöver ingen känna sig hotad eller utmanad av. (Kul att Mats Weman till slut fick berätta hela historien om hans skilsmässa och omgifte: det gör Larsson ännu mer mänsklig och jag vet att Mats har burit på den länge).
Och vad gäller Johnny Ekström - tja, så länge inga röstsiffror offentliggörs misstänker jag på goda grunder att de överrepresenterade IFK Göteborgs-inslagen i Offsides redaktion helt enkelt manipulerat in honom. Att Ekström nomineras av delägaren Patrick Ekwall (som på ett helt okarakteristiskt sätt lyckas nämna sig själv och ett kändisevenemang han varit inblandad i på de fåtaliga rader som står honom till buds) talar i samma riktning. Å andra sidan får man säga att Ekström motsvarar den allmänna, loja gärningsmannaprofilen.

Sen vill jag bara tillägga att Christofer Brasks Ulf Ottosson-reportage är bäst av flera riktigt bra reportage. Brask är en begåvning som Expressens sportredaktion borde ha vårdat bättre, och det är roligt att se hur distinkt och auktoritativt han skriver när han är i rätt omgivning. Sen gillar jag verkligen Anders Bengtssons Pål Lundin-porträtt (synd att han inte tog med Lundins replik på frågan om han trodde att Osby kommun skulle ge tillstånd åt hans golfbana - "Det är ju jag som har satt Osby på kartan") och Henke Ysténs Studs Terkel-intervju med "Dala" Dahlkvist, som får tala med egen röst och framstår som en både intelligent och eftertänksam person.