Jag såg färdigt Twin Peaks imorse. Eller rättare sagt, jag såg fram till det avsnitt jag har bestämt avslutar serien för mig, när Leland Palmer dör i fängelsecellen medan agent Cooper ledsagar honom mot ljuset och sprinklern dränker dem i vatten. Resten av serien minns jag fortfarande som ett eländigt vattentrampande krönt av en idiotisk antiklimax, där agent Cooper besätts av Killer Bob, och om det är nånting jag hatar så är det den typen av skräckfilmsslut. Det vill säga att man ägnar en hel film att ta kål på ett monster, varpå kameran zoomar in platsen där monstret begravts och så dyker en klo upp ur marken... Jag avskyr verkligen av hela mitt hjärta den hånflinande estetik som ligger bakom den sortens slut; i mina ögon är de det ett brott mot konstens hela kathartiska idé. Så om jag vet att de kommer att inträffa ser jag det som min rättighet som läsare/tittare att undvika dem. (Jag hade förresten gärna tagit bort Nadine med sjörövarlappen och receptionisten Lucy också, väl larvigt och nittiotalsskruvat för mig.)
Och på tal om ego. Vi kom ju överens om att inte nämna Z-namnet här på ett tag, men jag funderade på ett par inlägg här igår om anledningen till den Onämnbares impopularitet hos journalister och den väldiga mediebacklash han nu är offer för. Fenomenet existerar ju verkligen och är ganska olustigt. Överhuvudtaget är jag väldigt trött på att människors inställning till media ska spela en så förbannat stor roll när samma media bedömer dem, och när jag såg till exempel ett inslag på FAN-TV som bara ägnar sig åt att diskutera svenska landslagets attityd till samma sportmedia som FAN-TV är en del av måste jag säga att jag känner mig inlåst i en hopplöst syrefattig och självrefererande värld. På samma sätt är det så uppenbart att den Onämnbare nu får fan för att han har behandlat vissa journalister respektlöst. Majlard var en gång så pinsam att han faktiskt klagade i tidningen över att Z inte hälsat på honom när han besökte Ajax träningsanläggning. Det är i och för sig samme Majlard som en gång jämrade sig i tidningen över att Lagerbäck gett honom ett argt ögonkast, men ingen ska inbilla mig att det inte spelar in på andra håll också och att Z inte skulle ha blivit mildare bedömd i Aftonblader om han bara hade varit snällare mot Robert Laul.
Signaturen Leif Engqvist gjorde helt rätt i att dra in Shakespeares namn i sammanhanget, för en av Shakespeare yrkesknep var ju faktiskt att aldrig ställa sitt ego i vägen för sina karaktärer utan att gå in i dem, med total poetisk inbillning. Som essäisten William Hazlitt skrev om honom: "By an art like that of the ventriloquist, he throws his imagination out of himself, and makes every word appear to proceed from the mouth of the person in whose name it is given. His plays alone are properly expressions of the passions, not descriptions of them." Jag vidhåller att det är ett bra recept för sportjournalister också. För lösningen är trots allt inte att alla andra ska ignorera de ämnen som superegona har tjatat slut på, även om det är frestande: lösningen är att behandla dem på ett mer nyanserat och inlevelsefullt sätt.
27 februari 2007
Mycket väsen för ingenting
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Samtidigt har jag lite sympati för stackarna. Hur kul kan det vara att behöva springa efter de där snubbarna?
jesper: vad hände med Lucy? Hon hade väl ingen tongivande roll? Och fortsatte TP efter Bob i Coopers spegelbild?
fp: Men varför kan de inte skriva UTAN att nånsin prata med dessa 20-åringar. Vad tillför intervjuerna samtalet? Analysera, kåsera, filosofera - gör vad som helst - allt är ju intressantare än att höra Henke säga "Nä, bra laginsats". Sportintervjuer är extremt överskattade. Låt killarna snacka med fötterna.
leif: som sagt, jag fortsätter inte titta efter detta avsnitt. Status för Lucy är att hon är med barn, antingen med den odrägligt fånige vicesheriffen Andy eller med den lika odrägligt fånige butiksexpediten Dick Tremayne. Om Twin Peaks vidare öden efter säsong 2 vet jag ingenting. Håller med om att "pratminus" är en extremt överskattad del av sportjournalistiken.
Twin Peaks slutar med att Cooper ser sig i badrumsspegeln och Bob tittar tillbaka och säger "How's Annie?", skrattar sitt diaboliska skratt och klämmer ut hela tandkrämstuben i handfatet.
Den som är utan skuld...
Att Zlatans mediehantering dokumenterats utan och innan genom åren råder det inget tvivel om. Att media förstorar upp sin roll för att få Zlatan att tala - "du pissar på supportrarna om du inte talar med oss" - är inte heller något att säga något om.
Att han behandlas illa för att han inte talar med medierna är skitsnack. Däremot riskerar alltid kända människor som inte pratar med media att deras mediabild förvrängs - om man inte pratar själv finns det andra som pratar om en och det där kan växa sig till ett monster.
Tyvärr gör vi ju bara medierna en stor tjänst när vi håller på och diskuterar dem här. Den här bloggen blir ytterligare ett tillskott i den tröstlösta debatten landslaget vs. media.
Här diskuteras Majlard, Laul, Lundh vilket i sig ger dem en status de inte förtjänar (om ens efterfrågar?) Våga bryta mediabubblan. Finns det något kvar att skriva om då?
anonymous: Lösningen är naturligtvis att skriva bra, nyanserade reportage om Zlatan och landslaget istället för dåliga reportage på intellektuell och integritetsmässig amöbenivå. Men det är lättare sagt än gjort. Att nyansera och fördjupa är Offsides hela koncept, men om man ser de stora repen om Sveriges tre senaste turneringar så utspelar de sig faktiskt till stor del i samma mixedzoner och på samma presskonferenser som det mesta som skrivs nuförtiden. VM 94-repet var annorlunda, för att det gjordes tio år efteråt, när den verkliga historien hunnit klarna och när somliga saker kunde berättas. För trots allt, vad vore intressant att veta? Vad Zlatan egentligen tänker om Lagerbäck, vad Lagerbäck egentligen tänker om Zlatan, vad Tobias Linderoth och Erik Edman egentligen tänker om allihopa i landslaget. Och kommer vi någonsin att få veta det? Tja, inte så länge de är aktiva, i alla fall.
Skicka en kommentar