Ring själaringning över land och vatten

Nyårs-CD:n är bränd. Jag fick med "Soldier's Joy" med Nitty Gritty Dirt Band, "Muskrat Ramble" med Louis Armstrong, "Whipping post" med Allman Brothers, "Joy" med Lucinda Williams och den oumbärliga "Islands in the stream" med Dolly Parton och Kenny Rogers. Jag fick också med "Jag tror jag är kär" med Bob Hund, andraspåret på CD-singeln "Nu är det väl revolution på gång" och den låt som just nu gör mig gladast när jag lyssnar på den. Fick någon fotboll mig att känna mig så i år? Ja, Fredrik Ljungbergs mål på Paraguay och så det där otroliga 2-0-målet mot Spanien. Men det är som med fotboll som med musik, jag hinner inte ha koll längre, det finns ingen chans att se alla matcher, läsa alla bloggar och följa alla rykten. När folk snackar om Zlatans matcher i Inter känner jag mig lika out of it som när jag ser all musik de rekommenderar på Rootsy. Hur fan hinner de?
Jag vet inte. Bara för att så ska vara tänkte jag ändå räkna upp DE BÄSTA BÖCKER JAG HAR LÄST I ÅR SOM JAG INTE HADE LÄST FÖRR. De är

Memoirs av Kingsley Amis, som nog kvalar in som den roligaste bok jag läst genom alla tider.

I married a communist och Everyman av Philip Roth, som för att använda ett slitet ord är de mest gripande böcker jag läst på länge. Det som imponerar på mig är Roths förmåga att berätta en historia helt genom tillbakablickar, utan mycket dialog, och ändå hålla farten uppe hela tiden. Hemligheten? Stil. Prosa. Alla journalister borde läsa dem, för Roths ämnen är i grunden realistiska: hans syften är att berätta om människor som skulle kunna ha funnits. Det fanns en tid när litteratur och journalistik befrukatade varandra och den tiden borde komma igen.

The year of magical thinking av Joan Didion. Som ovan, fast Didions avlidne make faktiskt har existerat i verkligheten.

Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro. Hans sätt att i jagform berätta en historia över berättarens huvud. När jag läste hade jag svårt att bestämma mig: funkar detta eller ej? Kan butlern verkligen berätta allt detta utan förstå vilket intryck det han berättar gör på åhöraren? Jag glömde bort de invändningarna medan jag läste.

Skuggan av ett brott av Helena Henschen. Återigen ett litterärt sätt att behandla en verklig händelse som gjort djupa personliga avtryck.

Moab is my washpot av Stephen Fry. Dito. Självbiografi, till och med.

Natten innan de hängde Ruth Ellis av Margareta Strömstedt. Likaså.

Love, poverty and war av Christopher Hitchens. För den briljanta prosan. Störig, spränglärd, subjektiv journalistik at its best. Om Jan Guillou skrev en fjärdedel så bra som det här skulle han ha rätt att kalla sig litterär hantverkare, istället för litterär taylorist.

Ingen fotboll. Varför skriver ingen om fotboll så som Hitchens skriver om Route 66, Didion om sitt långa äktenskap eller Kingsley Amis om litterära kändisar han träffat på? Fråga mig inte.

Bara för att ni ska få ett begrepp om hur lite jag hänger med tänker jag essutom tala om att de tre bästa skivor jag hört i år och inte har hört förr är "Shotgun Willie" med Willie Nelson, "Marquee Moon" med Television och "Just beyond the river" med James Yorkston och The Athletes.

Och så har jag inte mer att säga än att önska alla TRE HÖRNOR STRAFF-läsare ett riktigt

gott nytt år

både fotbollsmässigt och annars.

Hjärtats nyckel heter Marcus Allbäck

Det är sånt här SvT gör bäst. Förutom en pretentiös speakertext, som gjorde valhänta försök att filosofera om Zidanes skalle på slutet, en saklig och förnuftig krönika över ett sakligt och förnuftigt VM. Det kändes som om den trevade efter den uppenbara dramaturgin - Frankrikes åldrade professionalism, som efter att ha varit hånad och ifrågasatt plötsligt vaknade till och tog över den åldrade professionalismens VM, bara för att i en faktiskt ganska raffinerad dramatisk clou förstöra sig själv med en överloppshandling som var motsatsen till allt vad professionalism heter - utan att komma fram till den, men a la bonne heure. De lyckades faktiskt i ett par sekvenser, utan att använda idiotisk bakgrundsmusik eller rockvideoklipp, ge en uppfattning och precis hur fort fotboll på den här nivån spelas, hur skickliga spelarna är och hur hårt de skjuter.
En annan sak är att den nutida mediala verkligheten gör att en krönika som den här inte kan bli lika auktoritativ längre - SvT har bara kommentatorspår från en bråkdel av matcherna, intervjuobjekten är färre och mer fåordiga (en idrottspsykolog?). Om fåordigheten nu har med SvT att göra: Lagerbäck och Allbäck skulle nog tyvärr ha vaktat sina ord lika mycket var de än var intervjuade. VM-krönikan från 1994, när Kennet Andersson och Tommy Svensson sitter i fåtöljer och avslappnat pratar på om turneringen, känns som den kommer från en annan värld. Synd att SvT följer med i denna mediala onda cirkel genom att förtrytsamt göra ett nummer av landslagsledningens inställning till media före VM - jag vill ha ett omedelbart, totalt och villkorslöst förbud för sportjournalister att på något sätt beröra sina egna arbetsvillkor, eller bedöma de personer de är satta att bevaka för hur de underlättar eller inte underlättar dessa arbetsvillkor. Det är inte deras uppgift.
Men Glenn Strömberg var som vanligt förnuftets röst. "Med beröm godkänt", sa han om Sveriges VM-insats. "Vi spelade mot 50 miljoner träd och 60 miljoner bilar" sa han om åttondelsfinalen mot Tyskland. Well, det var inte så jag kände det, men jag vill inte att Glenn Strömberg ska känna som jag - jag vill att han ska vara just den lugne, sakkunnige mannen, som lindrar mina passioner genom att förklara för mig varför det gick som det gjorde. Jag hör fortfarande hans röst säga "Se upp för Gerrard!" innan Joe Cole ens har fått den boll han kommer att lyfta över det svenska försvaret och som Gerrard kommer att nicka förbi Isaksson.

The owls are not what they seem to be

En av årets julklappar var en dvd med första säsongen av Twin Peaks. Underligt hur denna serie, som kändes som det mest moderna jag någonsin sett när den gick på tv 1990, ohjälpligt var fången i sin tid. De neongröna bokstäverna i vinjetten! Pudelfrisyrerna som alla Laura Palmers klasskamrater ståtar med! Sångerskan på The Roadhouse och hennes läderkeps! Jag tror knappast det kommer att vara samma sak med kvällens VM-krönika. Sommaren 2006 har nog inte kommit på tillräckligt avstånd för att Materazzis tatuerade underarmar ska te sig löjeväckande tidstypiska. Men kanske har den kommit på tillräckligt avstånd för att hela turneringen, och den svenska VM-insatsen i synnerhet ska ha kommit i perspektiv, för att man ska kunna bedöma den utan att den vrålande presskören i bakgrunden ska spela in. Att det är SvT som sänder och Glenn Strömberg som analyserar borde hjälpa till. Skillnaden mot TV4 och Patrick Ekwall är grundläggande. När Strömberg pratar känner man sig som om man hör en vuxen man tala om fotboll istället för en flinande tonåring som har lånat pappas kostym.

Fältobservation

Stockholms småbarnsföräldravärld är begränsad. I Vasaparkens parklek såg jag idag, för andra gången denna höst, f d djurgårdsspelaren Johan Wallinder. Med sig hade han denna gång ex-lagkamraten i Örebro och Helsingborg, tillika landslagspensionären Mattias Jonson. Medan Wallinder såg ut som en helt autentisk vasastanfarsa i rock, jeans, randig toppluva och snygg halsduk (och dessutom hördes tillropa en liten flicka med namnet "Tindra") var Jonson klädd som vad min bror, vid en beskrivning över telefon, definierade som "en väktarpappa". Det innebar khakibyxor, nåt slags ganska tajt vindtygsjacka och tättsittande mössa som dras långt ner över ögonen. Jag placerade mig i närheten av de båda och försökte tjuvlyssna, men hörde bara att de pratade om vilka julklappar de gett folk. Jonson nämnde ett halsband och en stickad tröja. Journalistik, mina vänner, är the art of hanging around.

Poängproblematik

All missaktning av folkgrupp eller annan anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller religion ska ådömas straffavgift eller anmälas för bestraffning. Samma sak med föreningar vars supportrar gör sig skyldiga till diskriminerande handlingar. Här kan straffet bli att man får spela en eller fler matcher utan publik och det kan, i exceptionella fall, kombineras med poängavdrag.

Beslutet togs vid representantskapets möte i december, samma möte som också beslöt att utöka Allsvenskan till 16 lag. Jag trodde att den juridiska processen och debatten efter derbyt HIF-DIF fått fotbollen att inse det olämpliga med poängavdrag som bestraffning för en publiks olämpliga uppträdande. Men i stället utvidgar man alltså möjligheterna att bestraffa klubbar med poängavdrag för publikförseelser.

Mina invändningar handlar inte om att rasism på läktare (och plan) inte ska motarbetas. Och jag inser förstås att det är svårt att hitta rätt metod. Men poängavdrag för publikförseelser slår fel. Det finns välkända argument för detta (ett lag ska inte drabbas av åskådarnas idioti osv), men jag lämnar den diskussionen så länge och funderar i stället lite på konsekvenser av poängavdragsregeln.

Låt säga att vi har ett fall av allvarlig publikstörning i Allsvenskans sista omgång. Ska man då vänta med att dela ut pokalen till veckan efter då tävlingskommittén sammanträtt och beslutat om poängavdrag? Med ett antal överklaganden kommer vi att behöva vänta till december innan vi vet vilka som vunnit. Och vilka ska då möta den norska fyran i Royal League?

Nåja, svensk fotboll kanske inte står och faller med det sista problemet. Men på ett avigt sätt är poängavdraget ett sätt att ge publiken alltför stor makt. Vi hade ju faktiskt en situation i år med ett lag vars fans inte ville se sitt lag vinna avslutningsmatchen. Nu gjorde inte djurgårdarna något värre än att jubla när Joakim Sjöhage stötte in 1-0 för Elfsborg. Men ett utökat praktiserande av poängavdrag ger onekligen andra intressanta möjligheter för de som har intresse av att påverka tabellplaceringarna. Man behöver ju till exempel inte enbart bevista sitt eget favoritlags matcher. Säg att antingen djurgårdare/aikare/hammarbyare har intresse av att BP förlorar poäng i någon av de sista omgångarna. Med den utveckling vi ser i dag är det inte alls otänkbart att de trummar ihop 500 man som neutralt klädda ser till att en BP-match på Grimsta slutar i kaos. Tävlingskommittén får då den juridiskt delikata situationen att man inte vill straffa BP eftersom man "vet" att det inte var deras fans som utgjorde problemet - å andra sidan måste man vara någotsånär konsekventa och döma arrangörsklubbar på liknande sätt.

Till sist; att andra anspelningar (alltså inte missaktning) på nationellt eller etniskt ursprung ska bestraffas måste väl vara ett rent språkligt misstag? Läs den inledande mötesformuleringen igen.
Jag vet att vi har en fotbollsbyråkrati som bland annat försökt styra hur folk reser till matcher och hur de är klädda när de ser på match, och just därför förvånar egentligen ingenting. Men en isländsk flagga i publiken syftandes på att man har en islänning i laget kan väl ändå inte anses skada fotbollen?

Do they know it's Christmas?

LARS-ÅKE
av Viktor Rydberg

Midvintermånens sköld är rund,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova på Fotbollförbund
djupt under midnattstimma.
Matchuret tystat sitt tick och tack
snön lyser vit på Statoils mack
snön lyser vit på taken
endast Lars-Åke är vaken.

Står där så grå på planens gräs
grå mot den bruna matta
grunnar, som många vintrar förr,
över vad ej går att fatta
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort
går att ordna och pyssla
går att sköta sin syssla

Går till kontor och förbundskansli
ser dokumentskåp och pärmar
där drömmer Balsom om fysiologi
framför de nersläckta skärmar.
Glömsk av rubriker och avgångskrav
Söderberg drömmer om Solvallatrav
Lagerbäck där breve
drömmer om fotboll på tv

Går till rummet för media och press
ser hur de sova därinne
ser huru ilska och deadlinestress
vikit i murvelsinne
borta från kiv och från lömsk intrig
vandra de fredligt på drömmens stig –
Ekwall i sidenpyjamas
sömnigt med Robert Laul kramas!

Går till läktarn vid Norra Stå
hör hur de grymtar och snarkar
ser hur Firman från AIK
somnat från skrän och från sparkar
Järnkaminer och Bajen Fans
slumrar i sämja där, utan sans,
slumrar i fridfulla högar
glömska av horor och bögar

Lars-Åke smyger sig sist att se
landslagsspelarna kära
länge och väl han märkt att de
hålla hans flit i ära
Barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små -
Chippen och Zlatan snusar
”Sov, mina älskade busar!”

Så har han sett dem, far och son,
slumra i bolstrade sängar.
Fotboll är en sak, men varifrån
fingo de väl sina pengar,
innan han kom att med list i trut
lura av Kentaro sändningstribut?
Gåtan som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tyst är stadion och tyst är strög
fotbollen sitter i väntrum
blott i fjärran ett ”jävla bög”
höres från Solna centrum
Lars-Åke lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra fotbollens ström
undrar varthän den må skvala
undrar vem som må betala

Midvintermånens sköld är rund,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova på Fotbollförbund
gott intill morgontimma.
Matchuret börjar sitt tick och tack
snön lyser vit på Statoils mack
snön lyser vit på taken
endast Lars-Åke är vaken.

God jul, alla läsare, önskar TRE HÖRNOR STRAFF!

För Sverige i sidled

Jag är en mjäkig hemmafarsa, så jag får större och större respekt för Daniel Andersson. Hans fru ska börja nytt jobb och hans ettåring skolas in på dagis: då lämnar han återbud till landslagsturnén i Sydamerika. Skönt med en elitfotbollsspelare som inte agerar som om allt annat i världen är betydelselöst. Undrar om storebror Patrik hade gjort likadant?

Mina gungor och andras karusell

Jag tänkte jag skulle ha nyårsfest här hemma. 25 000 människor hade jag tänkt bjuda in och mellan 100 och 300 spänn tänkte jag ta för biljetten. Jag räknar med att folk kommer att röja i trappuppgången, pissa i portarna bredvid och sabba lite allmänt här i kvarteret, men vadå, det är ett samhällsproblem.
Vi har snackat om det lite grann tidigare här på bloggen, fotbollens benägenhet att se sig som samhällsnyttig verksamhet när det passar och hävda sina specialintressen när så är bekvämast. I SvD idag gör sig Svensk Elitfotbolls och Djurgårdens ordförande Bo Lundqvist till talesman för denna äta-kakan-och-ha-den-kvar-mentalitet när han bemöter länspolismästare Carin Götblads krav på utredning om klubbarna ska betala polisnotan vid högriskmatcher. 13 miljoner om året pyntas nuförtiden av skattebetalarna i Stockholm. Men Bosse Lundqvist vill ha det till ett "samhällsproblem".
Ja, herregud, vad ska man säga? Om nån hade uppfunnit nån death-metal-variant som lockade tiotusentals människor på konserter där de sen slog varandra blodiga utanför arenan, då hade det inte bara varit så att arrangörerna fått betala polisnotan: då hade de fått lägga ner verksamheten illa kvickt. Men fotbollen är, som vi vet, en "folkrörelse". "Ideella föreningar", berättar SvD-notisen, "kan inte åläggas betalning av polisen". Kyss du mig på måndag, som min svärmor skulle sagt. Djurgårdens IF är inte en mer ideell förening än nåt företag där Michael Treschow jobbar. Elitfotbollen är ingen folkrörelse längre. Jag har fan ingen lust att underhålla en sån verksamhet med skattepengar, eller för den delen behöva acceptera att anhängare till den sprider osäkerhet på allmän plats. Låt elitfotbollen få slippa tomtemasken och låt den ta konsekvenserna.

'Tis the season to be konspirationsteoretiker

Jul, jul, och dags att läsa om böcker man läst en massa gånger förut. Alltid när jag sitter med en av mina favoriter, Bo Strömstedts Löpsedeln och insidan, stannar jag upp vid hans beskrivning av den stora spelskandalen som när man erinrar sig den mest handlade om ishockey och bandy (Boden, Frölunda och Boltic, om jag minns rätt) och som höll på att ge Strömstedt själv två år i buren. I synnerhet brukar jag fundera över passagen om dåvarande Tipstjänstchefen Lars-Gunnar Björklunds uttalande om att det inte förekommit några oegentligheter:

Lars-Gunnar Björklund ljög i mars 1990. Först när han, i detalj, berättar vad han visste, och vet, kommer jag att lita på honom. Han kan börja med den planerade läggmatchen, fotbollsmatchen, mellan AIK och Västra Frölunda på Råsunda den 17 september 1989. Tanken var, gamblingen var uppbyggd på, att AIK skulle förlora; i halvlek stod det också 3-0 till Västra Frölunda. Dock var fusket, inte minst i målet, alltför uppenbart, och i pausen röt någon till; AIK hotades med nerflyttning till en lägre serie. Vem röt till? Vad vet Lars-Gunnar Björklund? Var han rentav själv aktör i pausen? En storspelare som satsat på AIK:s förlust och i sin bil glatt följt hur Västra Frölunda sköt mål på mål i AIK:s öppna bur tvärbromsade vid vägkanten när AIK-målen i andra halvlek började droppa in. Han var snuvad och började planera en revanschmanöver, bättre garderad.

Sverige är ett underligt land. Vad Strömstedt (själv AIK-are inom parentes, i likhet med sonen Niklas) gör här är att han i klartext beskyller åtminstone några AIK-spelare, men i synnerhet målvakten Joakim Sjöström, för att ha planerat att lägga sig för pengar. Hade detta varit England eller USA, hade han varit stämd för förtal flera gånger om sedan boken kom ut 1994. Hade detta varit England eller USA hade det förmodligen också varit anledningen till att Strömstedt tryckt sin beskyllning: för att provocera fram ett förtalsåtal, som skulle nödvändiggjort en prövning av sakuppgiften (det var så Oscar Wilde åkte dit en gång i världen: han lät sig provoceras att stämma markisen av Queensberry för förtal, varefter rättegången avslöjade de dåförtiden olagliga detaljerna i hans sexualliv). Så kan det mycket väl vara nu också, för allt vad jag vet. Men här har resultatet, så vitt jag vet, bara blivit tystnad. Upplaga efter upplaga av Strömstedts bok har kommit ut och beskyllningen står kvar, oemotsagd. Man kan fråga sig varför.

En pikant detalj är att Thomas Bodström, blivande justitieminister, spelade i AIK denna match. Jag frågade honom lite finkänsligt om saken när vi träffades på ett Offsidearrangemang. Han skrattade bort det hela, men han mindes att Expressen frågat en massa. De förstod inte hur det gick till i fotboll, tyckte han; att det helt enkelt handlat om att AIK varit det mycket bättre laget, men behövt tre mål i baken för att vakna till liv. Men han mindes den där matchen och han la till att han själv inte kunde ta till sig någon del av äran för den mirakulösa vändningen: han hade blivit utbytt i pausen.

Erland i lugnare vatten

Säga vad man vill om Hammarby IF, men för Erland Hellström lär det framstå som en strikt och närmast pedantiskt välorganiserad miljö. När jag satt på Stortorget i Gamla stan för ett par år sen jobbade Erland som servitör på fiket i samma port. Det ägdes, visade det sig, av brodern till Assyriskas sportchef. Även om Thomas Anderssons brorsa har ett café misstänker jag att Hammarby inte kommer att föreslå att Erland hoppar in där för att dryga ut lönen. (Men jag kan ju ha fel.)
Jag drar mig dessutom till minnes en sak ett telefonsamtal som en Assyriskafunktionär återgav för mig. Assyriskafunktionären, som vi kan kalla Lars-Åke, sade sig ha blivit uppringd av Erland Hellström och svarat med orden "Vad vill du, bög?" (ty sådan var den hjärtliga tonen dem emellan.)
"Lars-Åke", hade Erland då sagt, "Löfbergs Lila knullar mig! Jag måste ha en espressobryggare!"
Sakförhållandet bakom denna poetiska replik var att Löfbergs Lila sponsrade Assyriskas målvaktströja, men tydligen inte betalade målvakten själv särskilt mycket för detta privilegium. Nu grep emellertid Lars-Åke in, ringde upp någon högt uppsatt person på Löfbergs Lila (som han hade kontakt med i jobbet) och skaffade fram en espressobryggare till Erland. Ja, Lars-Åke erbjöds enligt utsago flera stycken, men tackade nej till dem - "jag är en kristen människa!" Det var så, menade han, man skaffade sig ett gott förhållande till spelarna. "Då kan man säga 'dra åt helvete, bög!' till dem på bussen!"

Tre gubbar, tre gubbar från pepparkakeland

Julstök pågår i Malmö FF. Det är de tre gubbarna Olof Persson, Yksel Osmanovski och Anders Andersson som enligt våra källor fått veta att de inte längre är önskvärda i pepparkakeland. Tomtefar Åkeby har tydligen beslutat sig för att det inte längre räcker med snälla barn. Vi får se om någon av de tre följer den vandringsrutt för gamla MFF-are som var vanlig för 15-20 år sedan och dyker upp nere i Trelleborg. Det enda man väl med säkerhet kan säga är väl att det kommer att bli en förändring till det bättre för de tre - det är närmast en naturlag att en spelare blir fantastisk bra i samma ögonblick de lämnar Malmö FF.

Hakka pälle suomen poika

Hyyppiä hörde jag att det surrades om redan i somras kring Malmö stadion. Det fanns ett enda skäl till att jag trodde att det kunde ligga någon sanning i det, nämligen den kolossala respekt Jari Litmanen åtnjuter i finländsk fotboll. Som jag minns det från hösten 2001, när jag besökte Finland ett par gånger för att skriva Offsiderep, var han i princip informell förbundskapten, flera huvuden högre än Antti Muurinen. Om nu Hyypiä kommer antar jag därför att det betyder att även Litmanen stannar, vilket kan vara bra (om Litmanen genom något ofattbart mirakel undkommer Hasse Borgs läskkapsyler inte blir skadad varannan match), men också dåligt och demoraliserande (som förra säsongen, då MFF led av den psykologiska belastningen att deras i särklass bästa spelare var borta större delen av tiden). Dessutom undrar jag om inte Malmö FF:s tro på återförenade kompisgäng borde ha fått sig en knäck av exemplet Danne, Yksel och Anders A . Men fan vet om jag skulle våga säga det i Malmö. Minns en episod på en Möllankrog före CL-kvalet mot Maccabi Haifa, hur ilsket angripen jag blev av en redaktör på Kvällsposten för att jag skrivit att Anders Svensson var en särklassigt tyngre värvning än Anders Andersson...

I egen sak

"I nöd och lust", en jubileumsbok med anledning av Helsingborgs IF:s hundraårsjubileum dimper ner i brevlådan. (Jubiléet infaller först 2007, men det är säkrast att vara ute i tid). Sådana böcker är som de är, så man ska inte vänta sig några skarapa analyser av exempelvis det ekonomiska vansinne som höll på att störta föreningen i avgrunden för ett par år sen. Däremot är det naturligtvis tillfredsställande för somliga av oss att se f d justitieminister Thomas Bodström i tryck kalla AIK:s SM-guld från 1998 för "oförtjänt". Dessutom har författaren och estradören Björn Ranelid fått möjlighet att skriva om sin tid i Helsingborgs IF, något som han utnyttjar som ett redskap i sin synbarligen ändlösa fejd mot världen:

"Det är ingenting jag skryter över, men det kommer aldrig att finnas en författare i Sverige som mottager Augustpriset, stipendier från Svenska Akademien, Aftonbladets Kulturpris och Malmö stads kulturpris och som spelat fotboll på den nivån som jag har gjort.
Några journalister i Stockholm har nämligen försökt att förfalska och utplåna min tid som fotbollsspelare, men det kommer de aldrig att lyckas med, ty det räcker med att granska statistiken, fotografierna på lagen och fråga dem som såg mig spela för att tysta och avslöja vedersakarna. Nu kom det på pränt en gång för alla och jag har väntat länge."

Min kursivering. Detta är en man som borde skyddas mot sig själv.

Charity Shield på svenska

Så har då även Sverige fått en Supercup - en match mellan föregående säsongs seriemästare och cupmästare. Veckan innan Allsvenskan börjar ska Elfsborg och Helsingborg göra upp om den nya titeln. Och även Linköping och Umeå. Bra eller dåligt? Kanske bara fånigt? Det är svårt att tänka sig att matchen kommer att ges någon större betydelse eller status. Å andra sidan; en låtsastävlingsmatch som föregår allvaret är knappast heller skadlig. Vad vi kommer att få är en träningsmatch som ses av fler åskådare än vanligt.

Ni na ni na ni Nannskog

Festligt, på min ära, att se Daniel Nannskog i landslaget! I en värld av strömlinjeformade svenska fotbollsspelare kan han mycket väl vara den siste fribytaren. Här har vi en man vars självbiografi jag med glädje skulle betala för att läsa, och det lika mycket för hans erfarenheter utanför plan som dem på den. I Assyriska var de vana vid virrhjärnor och grandiosa personligheter, men även i deras ögon verkar Nannskog ha varit något särskilt. Från Sylvia till Kina till Stabaek och så nu landslagsdebut (förhoppningsvis) vid 32 års ålder - jag vet ju vem jag helst ser som ny succékomet i det svenska anfallet år 2007 istället för Lasse Nilsson eller den djupt irriterande Bella. Ser framför mig en anfallsduo med Nannskog och Olof Guterstam i syrebristens Ecuador. Rubrik: DOKTOR GUTERSTAM OCH MISTER HYDE.

Sweet little sixteen

Som TFF-are bör man jubla över beslutet om 16 lag i Allsvenskan 2008. Med BP, Gefle och Gais i serien och med bara ett lag som åker ur nästa år känns det som om chanserna att hänga kvar är ganska rimliga. Dessutom tror jag att det är bra för svensk fotboll att fler klubbar får spela allsvenskt under längre perioder och att konkurrensen på så sätt ökar.

Dessutom noterar vi att Assyriska och Syrianska får spela i samma div I-serie nästa år, trots vad vi hört från assyrist håll om vädjanden till förbundet att hålla isär lagen. Sist de möttes, 1989, slutade alltsammans med planinvasion och en retur inför lyckta dörrar i Eskilstuna. Men förbundet har gjort rätt som delat upp efter givna geografiska principer. Lagen måste lära sig att spela mot varandra utan att komma i handgemäng.

sillier-than-ever-season

Djurgården belönas med 50 000 kronor för två ledarinsatser i samband med skandalderbyt HIF-DIF i augusti. Riksidrottsförbundets och Svenska Sportjournalistförbundets Fair play-pris går till Djurgårdstränarna Kjell Frisk och Lars Sandberg.
De får priset för att de vid derbyt mellan Hammarby och Djurgården stod som mänskliga sköldar mellan Bajens spelare som försökte slå hörnor och Djurgårdens klack som kastade mynt och andra föremål.


Eftersom Djurgården tidigare fick 15 000 kronor i böter för samma händelse har nu klubben gått 35 000 kr plus på fansens myntkastande.

Gamla hundar jagar bäst

Jaha, Allbäck målskytt igen. Jag ger mig fan på att vårt succéanfall när vi går till semifinal i Sydafrika 2010 består av Marcus Allbäck, 37, och Henke Larsson, 39. Och varför inte? Det är väl det klart mest framgångsrika anfallspar vi haft sedan Dahlin och Kennet.

Rapport från en debatt

Esk var illusionslös: idrotten hycklar och kunde lika bra erkänna att den styrs bara av pengar. Jag hävdade att man ändå borde kunna använda sig av de hycklande fraserna och tvinga idrotten att leva upp till sina principer, ungefär som medborgarrättsrörelsen i USA använde sig av de principer om jämlikhet som dittills mest ägnats en läpparnas bekännelse. Vi nådde inte fram till någon slutsats (inte ens om Sverige borde bojkotta OS i Kina). Efteråt kom legendariske fotbollsjournalisten (och domaren, så kunde det vara på den tiden) "R:et" Eklöws son fram och visade en bild på sin far från landskampen i Berlin mellan Tyskland och Italien 1936. Alla gör hitlerhälsning, utom R:et, som står i stram givakt. Ett modigt beslut, som, berättade sonen, gjorde att han aldrig mer fick döma någon landskamp. Nej, det stoppade inte Andra världskriget, räddade förmodligen inte livet på någon jude heller, men det visade i alla fall att människor kan välja. Och det styrkte mig i min uppfattning att det märkliga egentligen inte är att vi har idrottsligt utbyte med länder som Kina eller Saudiarabien (det kan man försvara, med hänvisning till FN, internationella relationer etc) : det märkliga är att folk som Göran Greiderbeundraren och socialisten Lars Lagerbäck aldrig någonsin kan tänkas knysta offentligt om vad han tycker om att behöva spela mot sådana nationer. Det är ett mentalt klimat där allt som uppfattas som kontroversiellt skrattas bort eller uppfattas som out of bounds. Jag tänkte på en scen i gamle landslagsmålvakten Sigge Lindbergs självbiografi "Mitt liv mellan stolparna", där han berättar om svenska landslagets besök i Wien 1921. Österrike är fortfarande hårt drabbat av nederlaget i Första världskriget, och förbundskapten Hugo Meisl tar med sina svenska gäster till Wiens värsta fattigkvarter, i något slags förvissning att det är viktigt att de får se hur det är. Lindberg skriver att synen av en mager liten barnunge i en smutsig säng förföljer honom i veckor efteråt. Varför är det så omöjligt, så totalt jävla omöjligt, att tänka sig något liknande hända idag?

En rolig grej hände på vägen till Forum för levande historia

Ja, som jag alltid har sagt, vad längtar man efter en kulen tisdagkväll i december om inte en riktig paneldebatt om Idrott och Politik?

En sån ska åtminstone jag delta i ikväll, tillsammans med DN:s Johan Esk och idrottshistorikern Johnny Wijk från Stockholms universitet. John Crispinsson leder och rimligen kommer vi in på OS i Peking, Roland Anderssons uttalanden om Saudiarabien, fotbolls-VM i fascist-Italien och fascist-Argentina och fotbollens överhuvudtaget konsekvent hållningslösa/pragmatiska sätt att hantera sådana här frågor. Etc, etc. Forum för levande historia, Stora Nygatan i Stockholm, 18.00 ikväll. Kom gärna dit. Fritt inträde. Mer info här: http://www.levandehistoria.org/default.php?id=1378

P.S. på tal om detta finns det en orättvis föreställning om att alla engelska fotbollsspelare är fånstirrande jättebebisar som inte bryr sig ett ögonblick om sin omvärld. Jag är nöjd att kunna vederlägga detta genom att förmedla följande länk, f d landslagsmålvakten David James inlägg för att fotbollen måste gå först i kampen mot växthuseffekten. Med en riktig Eddie Meduza-rubrik dessutom. http://blogs.guardian.co.uk/sport/2006/12/03/forget_joeys_arse_its_wind_tur.html D.S.

Hemlösas IF

För ett tag sedan köpte jag Situation Stockholm och blev glad när jag hittade ett välbekant och kärt emblem långt bak i tidningen. Bland symbolerna för de 181 företagsprenumeranterna fanns den, fanan med den omgivande kransen.

Det betyder förmodligen långt mindre än jag skulle önska - men någonting betyder det ändå. Där på Hammarby Fotbolls högkvarter finns någon som känner med samhällets olycksbarn, någon som kanske till och med accepterar att det i klubbens 1900-talshistoria finns en hel del trasiga existenser och att dessa är en del av Hammarbys själ.

Tack.

Silly season goes west

På vår Silly season-resa landet runt har TRE HÖRNOR STRAFF idag anlänt till brännmaneternas och humorns hemvist på jorden, den vackra Västkusten. Där vet vi sedan gammalt att dubbla UEFA-cupmästarna IFK Göteborg strävat efter att återvända till den koncept som firade sådana triumfer på det glada åttiotalet. Mycket riktigt skvallras det nu om att klubben är på väg att knyta till sig en av de mest legendariska skämtarna och trivselspridarna i svensk fotboll - vi talar naturligtvis om Horace "Sillastryparen" Engdahl. Om Engdahls skojfriska upptåg i omklädningsrummet går det hur många historier som helst och man behöver bara ringa upp gamla klubbkamraten Per "Gneten" Wästberg för att anekdoterna ska börja flöda.
-Ja, herregud, jag minns när Horace låste fast vindrutetorkarna på Lasse Gyllenstens bil med ett hänglås, skrattar "Gneten". Det störtregnade och Lasse höll på att köra ihjäl sig, ha ha ha! Och när han tog ett foto på Knutte Ahnlunds nakna röv i duschen och sen gjorde ett vykort av det och skickade till hans fru! Men hans roligaste grej är att bara ställa sig på trappan till klubbhuset och uttala namnen på utländska spelare. Ti-err-i An-ri! Rii-oh Föh-di-nänd! Nej, det blir "görskoj" på Kamratgården i fortsättningen, för med Horace har man aldrig en tråkig sekund!

Även för IFK Göteborgs lokalrivaler Gais gäller det att renodla sin identitet. Gais-styrelsen har begrundat mottot "Blåvitt är disco, Gais är rock-n-roll" och därför beslutat sig för att knyta till sig expertis på vad just rock-n-roll är för något. Som sportchefer i Göteborgsklubben kommer därför hädanefter legendariske musikskribenten Lennart Persson och hans kompis Mats Olsson att fungera. Värvningar det talats om inkluderar gamle MFF-backen Jonas Wirmola, f d degerforsprofilen Ulf "Mål-Otto" Ottosson och färgstarke polske forwarden Igor Sypniewski. Klart är redan att ett ett par sextioåriga svarta bluesgitarrister från Mississippi, en kille som druckit whisky med Willy De Ville på en bar i New Orleans en gång och den före detta basisten i Los Lobos kommer att provträna för de grönsvartrandiga redan i nästa vecka.

Vi flyttar oss nerför kusten, till Halmstad BK, där det emellertid inte finns mycket att rapportera. HBK:s mål, förklarar tränaren Janne Andersson, förblir detsamma som det har varit de senaste säsongerna, nämligen att undvika en topplacering som skulle kunna fresta till oförsiktiga satsningar och rasera klubbens ekonomi.
-Vi har fullt förtroende för att den trupp vi redan har är kapabel att uppnå det målet.

UTBRYTARLIGA CHOCKAR FOTBOLLS-SVERIGE

Nyheten om att Sverige har fått sin första utbrytarliga spred sig som en chockvåg över landet igår. Det är de fem så kallade G5-klubbarna Elfsborg, Gefle, Halmstad BK, Kalmar FF och Trelleborgs FF som har beslutat sig för att gå sina egna vägar. Det nya "Rural League" kommer enligt vad TRE HÖRNOR STRAFF erfar att starta med omedelbar verkan och befaras få en förödande inverkan på Allsvenskan.
-Låt oss säga så här att vi är trötta på att de andra klubbarna åker snålskjuts på oss, säger kvintettens talesman, tillika Elfsborgs sportchef, Stefan Andreasson.
Det var sedan Allsvenskan ifjor inledde sitt samarbete med TV4 som programmet ”Fotbollsspelare söker fru” startades och innebar ett massivt uppsving för lantligheten inom fotbollen. Rubriker som ”PER TEXAS HEMLIGA SEX-SMS” och ”FOTBOLLSFRUARNAS SEXPAKT MOT TFF-FRITZ” blev vardagsmat och de rustika fotbollskillarna kändisar över en natt. Bara under fjoråret utkom fem böcker om Patrik Rosengren, bland dem självbiografin ”BAGARN” som skrevs i samarbete med Göran Greider och den bästsäljande kokboken med Kalmar FF-spelarens 100 bästa GI-recept. Flödet av sponsorer och riskkapitalister till bondvischan förändrade maktbalansen inom svensk fotboll på ett drastiskt sätt. Agrarklubbarna säger nu att de i fortsättningen kommer att söka sina motståndare i Finland, Island och Baltikum.
-Men några norska klubbar kanske också kan komma på fråga.
Bland svenska fotbollsspelare i utlandet hälsas projektet med stormande entusiasm. Petter Hansson, Marcus Allbäck, Tobias Linderoth och Erik Edman sägs alla vara beredda att riva sina kontrakt för att komma hem och få ta del av äventyret. Dessutom har bondska profiler som Håkan Mild, Ulrik Jansson och Klas Ingesson redan aviserat att de kan tänka sig en comeback i den nya ligan.
Farhågorna är dock stora vad utbrytningen kan tänkas innebära för den redan hårt drabbade storstadsfotbollen. Olycksprofeterna talar om att svensk fotboll i framtiden kommer att delas upp i två klasser, de pengastinna agrarkapitalisterna och de utmärglade rännstensungarna på stadens bakgator.
-Vi kommer inte att utesluta ens några storstadsklubbar, säger Andreasson. Det finns de som passar vår profil, som till exempel Häcken och Brommapojkarna, och dem kan vi tänka oss att samarbeta med. Det viktiga är att de ställer upp på vårt koncept. Det måste bli slut på pyroteknik och tifon och såna där stekarfasoner.
Andreasson fick slutligen frågan om spelare som Dusan Djuric i Halmstad och Stefan Ishizaki i Elfsborg inte kunde få svårt att passa in i de moderna konceptet. Den besvarades med ett skratt.
-Det är klart att det inte är en nackdel att vara en bonnläpp, men det är trots allt inte det viktigaste. Tiderna förändras, men fotbollen är densamma som alltid.