Esk var illusionslös: idrotten hycklar och kunde lika bra erkänna att den styrs bara av pengar. Jag hävdade att man ändå borde kunna använda sig av de hycklande fraserna och tvinga idrotten att leva upp till sina principer, ungefär som medborgarrättsrörelsen i USA använde sig av de principer om jämlikhet som dittills mest ägnats en läpparnas bekännelse. Vi nådde inte fram till någon slutsats (inte ens om Sverige borde bojkotta OS i Kina). Efteråt kom legendariske fotbollsjournalisten (och domaren, så kunde det vara på den tiden) "R:et" Eklöws son fram och visade en bild på sin far från landskampen i Berlin mellan Tyskland och Italien 1936. Alla gör hitlerhälsning, utom R:et, som står i stram givakt. Ett modigt beslut, som, berättade sonen, gjorde att han aldrig mer fick döma någon landskamp. Nej, det stoppade inte Andra världskriget, räddade förmodligen inte livet på någon jude heller, men det visade i alla fall att människor kan välja. Och det styrkte mig i min uppfattning att det märkliga egentligen inte är att vi har idrottsligt utbyte med länder som Kina eller Saudiarabien (det kan man försvara, med hänvisning till FN, internationella relationer etc) : det märkliga är att folk som Göran Greiderbeundraren och socialisten Lars Lagerbäck aldrig någonsin kan tänkas knysta offentligt om vad han tycker om att behöva spela mot sådana nationer. Det är ett mentalt klimat där allt som uppfattas som kontroversiellt skrattas bort eller uppfattas som out of bounds. Jag tänkte på en scen i gamle landslagsmålvakten Sigge Lindbergs självbiografi "Mitt liv mellan stolparna", där han berättar om svenska landslagets besök i Wien 1921. Österrike är fortfarande hårt drabbat av nederlaget i Första världskriget, och förbundskapten Hugo Meisl tar med sina svenska gäster till Wiens värsta fattigkvarter, i något slags förvissning att det är viktigt att de får se hur det är. Lindberg skriver att synen av en mager liten barnunge i en smutsig säng förföljer honom i veckor efteråt. Varför är det så omöjligt, så totalt jävla omöjligt, att tänka sig något liknande hända idag?
06 december 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
32 kommentarer:
Visst är det underligt att den gamle Argentina-amatörfilmaren Roland Andersson, av alla, har anpassat sig till etablissemanget, och uttalar sig positivt om Saudi-Arabien? Märkligt och tragiskt.
On another note...
Out of bounds? Vad betyder det? Är det god svenska?
Esk har väl i princip rätt, men det har Jepser också. Inte så lite av idrottsrörelsens cred (fostrande, nyttig, hälsosam) utnyttjas för att dra in pengar, bland annat från skattebetalarna. Då är det rimligt att ställa krav på en motprestation som går utöver att lira matcher också.
Det är inte så att det saknas tillfällen. Smålänningen Lagrell t. ex såg jag häromdan var upprörd över att SVT vek ned sig i budgivningen om EM 2008.
Tänkte Lagrell främst på de stackare som inte har råd/möjlighet att ta in Canal Digital eller tänkte han på följderna av att en spekulant drog sig ur budgivningen?
Om Lagrell skulle få välja sin efterträdare, vem skulle ta över; vd:n för Notar eller Moder Teresa?
Det är deprimerande och om man inte tar sats i bl a Ernst Anderssons (IFK Gbg) m fls bojkott av landslaget inför Berlin-OS -36, eller den svarta handskarna på prispallen -68 (några dagar senare vann George Foreman boxningen och viftade med amerikanskan flaggan i ringen) kommer jag bara på två raka motsatser:
Den där fascistoida jäveln i Lazio eller om det nu var Roma ni vet. Bryr mig inte om vad han heter. Han är för evigt rökt i min bok.
Och motsatsen Jaromir Jagr (den forne presidenten i hockeyfrillförbundet) som spelar med tröjnummer 68 efter Pragvåren.
neander: out of bounds betyder "förbjudet område" ungefäe. En gammal språkpurist skäms. Jag hittade inget bra svenskt uttryck i hastigheten.
Jag har intervjuat Rolabd Andersson två gånger under det gångna året, en gång före Saudiepisoden och en gång efter, och kommit in på hans politiska utveckling båda gångerna. Jag citerar ur minnet, men han sa ungefär att åren i Saudi fått honom att "ändra samhällssyn", att han insett "att inte vi [dvs svenskarna] alltid vet bäst" och att han nu var en ganska traditionell värdekonservativ i sin syn på bl a den svenska skolan - "De lär sig inte skillnaden mellan rätt och fel längre, och det gjorde vi på vår tid." Ska jag sammanfatta tolkade jag honom så att han tyckte att det saudiarabiska samhället hade kvaliteter och nyanser som inte nödvändigtvis rymdes inom etiketten "kvinnoförtryckande", en åsikt som man lika gärna kunde kalla kulturrelativistisk som konservativ. Det hade varit intressant om han kunnat (eller fått möjlighet att) utveckla detta under affären i februari, men så fungerar ju inte våra medier...
billy swan: jag tycker inte man behöver KRÄVA av Lagerbäck eller någon annan att uttala sig politiskt eller humanitärt, men det egendomliga är att ingen av dem någonsin gör det, hur samhällsintresserade de än i övrigt säger sig vara (utom Carolina Klüft, som blir lagom hånad för den sakens skull).
studiomannen: Ernst Andersson höll på att bli utesluten ur sin avdelning av Metall efter Mussolini-VM 1934, då det svenska laget påståddes ha gjort fascisthälsning inför en av matcherna (de förnekade detta själva). Det fanns alltså en historia bakom hans Berlinbojkott. Glödande chauvinister finns det däremot tyvärr alltför många - det kroatiska landslaget kändes fullt av dem för en åtta-tio år sen. Och det var väl i Kroatien folk i publiken formerade ett hakkors under en match i somras?
Ja, mellan Italien och Kroatien. I Livorno, kan väl tilläggas. Jag vill minnas att det var Offside som hade en lysande artikel om Christiano Lucarelli och Livorno tidigare i år.
Jag har svårt att hämta mig från chocken: "den fascistoida jäveln i Lazio eller om det nu var Roma" Detta kan vara första gången Paolo di Canio misstänkts för att spela för Roma. Jag känner att vi måste ha en genomgång av lag och deras politiska sympatier. Ungefär som den jag gjorde över allsvenskan.
Livornos fans värmer förresten enligt ovan nämnda Offside-artikel på ett hak som heter Bar Stalin, det tyder ju på något.
Jag instämmmer i Isobels chock. Paolo Di Canio har spelat i många lag, han är speciellt förtjust i Napoli har jag för mig, nåt ljusblått lag i alla fall. Men Roma? Fyra dagar innan Romderbyt kan den här sammanblandningen aldrig vara ett bra tecken.
Sorry Isobel och Malena: jag intresserar mig inte ett dugg för den italienska ligan. Jag kan inte ens föreställa mig ett lag jag vill hålla på. Jag är ledsen att jag inte håller måttet i era ögon. Enda gången jag varit ittebittelite i närheten var när jag faktiskt höll på Rossi & co när de slog ut Brasilien och Argentina ur VM -82.
Jag har sett Inter, Milan och Roma möta Blåvitt och det var inte dumt att skicka ut Inter i fördärvet. Vi har dock lite minusstatistik på de andra.
Men det tar vi igen.
Jesper: tack för upplysningen om Ernst Andersson. Det visste jag inte.
En fråga ang Roma-Lazio: eftersom vi sett bl a Sol Campbell och Denis Law göra det omöjliga i England och drivor med exempel på klubbytare inom Skåne, Göteborg, Stockholm, Milano och mellan Barca och Real - är det helt otänkbart att mannen ifråga (eller någon annan för den delen) skulle kunna byta Romklubb?
Jag är säker på att spelare t o m byter klubbar även i Istanbul.
För de enda politiken vi snackar då är prispolitik.
Studiopeter: Mannen i fråga kan absolut byta Romklubb eftersom han gjorde just det i somras och just nu spelar för Cisco Roma. Men jag är tveksam till att han skulle kunna spela för La Roma, oavsett hur mycket han skulle få betalt.
Och för det kommer jag antagligen inte kunna låta bli att sakna honom lite när Lazio och Roma möts på söndag. Oavsett hur korkat och chauvinistiskt och fel och vidrigt han betett sig - jag tycker nog egentligen att han diskvalificerat sig för att få spela fotboll alls - så finns det nånting lockande med en spelare som Di Canio, i det här annars så politiskt fattiga och tysta fotbollsklimatet.
Malena: aha. Jag förstår precis vad du menar. Det finns gott om spelare man älskar att hata. Och då inte för deras åskådning. Ta Thomas Ravelli t ex. Jag och alla andra ville bara kräkas på karln förr. Hans äckliga benknäckare till tvillingbror likaså. Men när Andreas banat väg i Blåvitt kändes det rätt bra att få med brorsan också.
Och handen på hjärtat: visst saknar ni alla Håkan Mild?
Eller Dala Dahlqvist? Nej förresten. Det går inte.
Jag saknar Håkan Mild alla matcher på året utom två. Men man kan väl inte tycka illa om Mild på riktigt? Man måste väl gilla honom, även om man hatar att möta honom? Skrev en grej om det när han slutade.
Spelare som di Canio och Mihajlovic har jag däremot extremt svårt för på riktigt. Jag fattar vad Malena menar för själva känslan i ett derby, men det är ju just för att egga känslan av rivalitet och hat. Och nej, di Canio skulle aldrig kunna spela i Roma. Det skulle vara mer än ett klubbyte, det skulle vara ren schizofreni. Och Roma skulle aldrig vilja ha honom. Kom ihåg att Totti vägrade bära OS-elden tillsammans med di Canio (jag minns faktiskt inte hur det blev till slut, men han tvärvägrade när det först föreslogs).
Jag skrev lite kortare men om samma sak.
Nej man måste inte hata spelare på riktigt. Det händer ju när de möter ens eget lag. Jag sitter inte och blir imponerad när en motståndare gör hat-trick. Jag hoppas på att han bryter benet. Om han sedan skjuter ner en misshaglig motståndare i en lägre division matchen efter blir han en hjälte. För övrigt är Mild en oerhört trevlig prick. Skitstövlarna spar jag till memoarerna... och det blir faktiskt ingen tjock bok.
Di Canio verkar vara en sådan jävla typ att jag inte vill tänka på honom mer.
Det finns en viss risk att de flesta svenskar förknippar Totti med en spottloska. Konstigt? Inte alls. Det fanns en riktigt bra fotbollsspelare som en gång spottade Rudi Völler i huvudet. Jag är säker på att de flesta som läser här direkt vet vem denna spelare är. Att de här spelarna är oerhört skickliga är förstås sant, men vårt minne är selektivt.
Och Totti gjorde förbannat rätt som vägrade bära elden och det hedrar denne man.
Peter Ijehs undertröjor med bibelcitat kan väl sägas vara ett politiskt statement. Särskilt om man tänker på Peters ursprung i ett djupt religiöst splittrat Nigeria, med Sharialagar på ett håll och kristna Ijehs på annat håll.
Totti gick aldrig med elden, och om jag börjar berätta varför han är världens underbaraste fotbollsspelare och inte bara en som spottade en gång kommer jag aldrig bli klar.
Det är såklart vansinnigt att Di Canio kan skyddas av sin klubb så som han blev (även om han är skitförbannad på president Lotito nu) och springa med OS-elden.
Jag tycker jag har fel som saknar Di Canio, jag saknar honom bara en väldigt, väldigt liten smula, till allra största delen tycker jag han kunde dra åt helvete. Men ändå, eftersom jag har en svaghet för Roma, kan jag inte låta bli att älska bilder som den här, från det senaste derbyt, Di Canios sista, som var historiskt triumfatoriskt för Roma.
Men hade jag hållit på Lazio hade jag velat att han höll sig så långt borta som möjligt från min klubb. Isobel har rätt där. Di Canio och Håkan Mild är inte samma sak. Di Canio respekterar ju Totti mycket, som sin motståndare liksom, men Totti ger inte Di Canio samma respekt utan ignorerar mest honom, och det gör han rätt i. För som sagt, han borde inte få spela fotboll.
Folk som på allvar tror att Totti inte är mer än en spottloska kan inte vara intresserade av fotboll på riktigt. Men jag riskerar att bli lite aggressiv i en sådan diskussion.
Jag är inte mer än lite sådär hobbyromanista (på samma sätt som jag inte är mer än hobbysupporter till något lag utom Djurgården) men den som är verklig supporter för vilket lag som helst (tja utom Lazio då...) kan inte annat än älska Tottis rödgula hjärta. Jag tyckte ju att hans uttalande om att scudetton var finare än VM-guldet var vackert (okej, om en djurgårdsspelare skulle tycka att ett sm-guld var finare än ett vm-dito skulle jag iofs tycka att han borde sinnesundersökas, men det är ju liite annorlunda i en c-liga...) Och hans spelgeni räcker det ju att söka på youtube och få fram de senaste målen för att begripa, även om man knappt sett en match med honom tidigare. Jag tror att det senaste där är målet mot sampdoria som faktiskt är nära nog utomjordsligt.
Var väl inte konstigt att Totti, som knappt fick spela, hade svårt att uppskatta VM-guldet till fullo.
En annan semifascist var för övrigt Zvonimir Boban. Men om man är från hans trakter verkar man i många fall få det med sig i modersmjölken - vad har di Canio för ursäkt?
Sen ska vi väl inte falla in i det här som vänstersympatisörer gärna gör, att jämställa engagemang och medmänsklighet med vänstersympatier. Fast bland fotbollsfolk måste jag nog säga att vänstertänkande brukar vara ett tecken på självständighet och visst medvetande, eftersom det är ett brott mot konventionerna inom den egna flocken. I kultur och media är det för det mesta tvärtom.
Totti spelade faktiskt en hel del i VM fast han inte var helt återhämtad från en skada, men jag tror också han hade sett annorlunda på VM-guldet om han hade haft en större del i det. Det förändrade inte så mycket för honom, som jag tror att han tänkte sig att det skulle kunna göra. Han har helt säkert drömt om att få uppskattning också utanför Italien, bli sedd som en av Ronadinho, Henry, Zidane och dom, och VM var nog hans bevis på att det aldrig kommer hända. Han har nog givit upp de drömmarna nu. Han kan aldrig bli en symbol för landslaget så som han är för Roma, eller få samma uppskattning någon annanstans än i Rom. Man kanske på så vis kan invända mot äktheten i hans Romahjärta. Men, varför skulle man? Det är lätt att se att Totti menar det när han säger att scudetton med Roma är viktigare än ett VM-guld. I alla fall jag kan inte vara cynisk när det kommer till Totti. Jag försöker hålla en kritisk distans, sen bara sitter jag där med ett romantiskt fånleende. Jag riskerar snarare detta i en diskussion om Totti än att bli aggressiv...
Som Totti-fan hade jag kanske också unnat honom ett större erkännnande i världen, samtidigt är det speciellt i den här globaliserade och politiskt korrekta fotbollen med någon som han, som är så älskad i sin stad och klubb och så nära supportrarna, men som ingen annan riktigt förstår sig på, trots att hans geni finns till beskådan på Youtube.
malena och isobel: detta är känslor jag bara kan betrakta med den utestängdes blandning av förundran och oförståelse, ungefär som när det gäller de där människorna som avgudar Morrissey.
Jesper: Jag menar inte att man kan kräva att Lagerbäck et consortes ska tvingas till politiska yttranden, jag menar bara att taskspelet emellanåt får mig att må illa. Ena dagen, den dagen då anslagen ska fördelas, är fotbollen/idrotten en samhällsnyttig företeelse. Andra dagen då, tv-pengarna ska fördelas, är fotbollen/idrotten en kommersiell företeelse. TV-pengarna tycker jag att fotbollen kan sägas ha förtjänat, det finns bolag och tittare som är villiga att betala. För att förtjäna anslagen från politiska organ tycker jag fortfarande att man har mycket kvar att göra. Det som retar mig är dubbelmoralen, kanske framför allt från Lagrell. Om svenska klubbar har gjort något bra vill han vara med och synas i glansen, efter Hammarby-Djurgården är våldet på läktarna ett "samhällsproblem". Såvitt jag kan förstå är fotbollen en del av samhället, men jag ser inte att "fotbollen" bidrar till lösningen på det samhällsproblem som våldet på (och kanske framför allt utanför) läktarna är. Fotbollen, framför allt Lagrell, leker struts och i mina ögon kommer han undan alldeles för billigt med det.
Malena och Isobel: Faktum är att Totti spelade i alla matcher i VM 2006. Dock gjorde han bara ett mål, straffen mot Australien. Den straffen var å andra sidan ett kapitel för sig. Han hade marginal till allt - stolpen, ribban och inte minst målvakten. Med tanke på läget Italien befann sig i så är det en av de bästa straffarna jag sett.
Kanske var det där Totti satte ribban för straffarna som Italien sedan slog i finalen - i princip otagbara allihop.
Tottis straff var sannerligen ett kapitel för sig. Ingen annan ville slå den. Jag skrev om det då, två gånger till och med.
Ah, men just den där matchen Australien-Italien var verkligen (för att utsträcka metaforen) ett kapitel för sig bara den. Ända från utvisningen på Materazzi, genom hela den andra halvleken och förlängningen, satt jag och skrockade världsvist för mig själv medan Australien utövade sitt skenbara spelövertag och tänkte "Vänta ni bara...". När väl Grosso kastade sig över det där utsträckta benet slog jag omedelbart av tv:n. Tottis straff har alltså förblivit osedd av mig. Såg för övrigt att Blatter sedan dess bett Australien om ursäkt. På tal om hycklande dignitärer.
billy swan: för övrigt håller jag med dig. Fotbollen åberopar sin gamla roll som folkrörelse när det passar den och avvisar den när så är lämpligt. Det fanns ett socialt kontrakt i Sverige enligt vilket samhället tillhandahöll goda förhållanden för idrotten, ställde upp med arenor, polisbevakning vid matcher etc, och i gengäld fick finna sig i att vara "förebild". Men det ena funkar inte utan det andra. Vill man vara vinstdrivande verksamhet, då är det inte rimligt att samhället ska betala en massa pengar för att det t ex ska kunna arrangeras derbyn i Stockholm. Klubbarna får betala bevakningen själva och kan de inte fixa detta utan att det uppstår fara för allmänhetens liv och lem, då kan man inte ha sådana arrangemang.
Gillar man Italien var Autstralienmatchen en underbar match. Utvisningen, försvarskampen, straffixningen, utslagningen av allas gull-lag Australien. Allt var överitalienskt och alla hatade Italien för allt det, vilket ju gör det mycket roligare att stå på den hatade, vinnande sidan.
Är den nya inställningen till boxningen ett tecken på en annan politisk hållning gentemot idrotten, ett avbrott, också officiellt, mot idén om ett socialt kontrakt et cetera?
Man kan ju invända mot boxningen för att den orsakar skador, men det finns många andra sporter som är farligare. Där stannar oftast resonemanget när frågan diskuteras. Men anledningen till motståndet mot boxningen har väl egentligen varit moralisk och politisk snarare än att det skulle vara den farligaste sporten. Boxningen passar inte in i folkrörelsemodellen. Även om till exempel fotbollen skulle orsaka fler skador så ses den som moraliskt uppbygglig och samhällsnyttig, men boxning anses inte vara fostrande utan har som sitt syfte att slå och skada. Boxningen är en dålig förebild, därför vill inte samhället sanktionera den, utan helst begränsa den så mycket som möjligt. Men den nya regeringen verkar ha en annan syn.
Det är en fin historia om Rudolf Eklöw. Dock fortsatte han att döma landskamper, men det gör ju inte civilkuraget mindre värt.
/Flugan på väggen
flugan på väggen: det var sonen som lämnade denna uppgift, men legender som traderats i familjer är inte alltid sanna... själv trodde jag länge att min morfar egentligen skulle ha varit med på en ubåt som sedan minsprängdes under Andra världskriget, men det visade sig vara en ren lögn och missuppfattning.
...och 2-2 mot Danmark i EM -04 hade inte varit alls lika ofattbart roligt och ljuvligt om det varit på, tja, Tysklands bekostnad. En ingift släkting till mig bodde i Italien vid den tiden och varenda unge såg konspirationsteorier. Och det gör ju saken ÄNNU roligare. För övrigt stängde jag också av TV:n när den horribla straffblåsningen kom.
Nu känner jag mig oerhört skyldig att ha tagit debatten på ett långt stickspår. Men ni andra har ju hängt med, så...
malena: boxningen brukade väl också en gång hyllas som sporten som tog struliga killar från gatan och gav dem en möjlighet att slå folk på truten i ett acceptabelt sammanhang. Men redan under min uppväxt på sjuttiotalet fanns det en märklig konflikt mellan denna boxningssyn, som framställdes i Busterserier som Knockout-Charlie, och den svenska skepsisen mot proffsboxning. Den ende svenske boxare jag minns från min uppväxt var Shadrach Odhiambo, om vilken Bengt Grive i direktsändning sa att han förmodligen sjöng "Uganda, du fria" under nationalsången.
Jesper: Jovisst, den synen på boxningen finns också, men den passade kanske bättre in i USA till exempel, än i Folkhemssverige? En stor del av tjusningen med boxningen ligger väl just i historien om den fattige (kanske också svarte) pojken som kämpar och lyckas. Men det är en individualistisk berättelse, mer the American dream än socialdemokrati.
malena: sant. Rags-to-riches-historian kan, ur ett socialistiskt synsätt, uppfattas som en form av legitimerande av att ghettot överhuvudtaget existerar. Vilket säkert också kan stämma då och då.
Förresten minns jag när jag läste Henrik Jönssons reportage om hur fotbollsungdomar produceras i Brasilien och hur jag då dystert tänkte att det landet nog hade de perfekta sociologiska förhållandena för ändamålet - tillräckligt stort och tillräckligt fattigt för att tillgången på extremt motiverade unga fotbollstalanger ska vara outtömlig, tillräckligt rikt för att kunna utnyttja den talang som överlever den darwinistiska ursållningsprocessen. Flera afrikanska stater lever upp till det första kriteriet men inte det andra, flera europeiska och asiatiska till det andra men inte till det första.
Det kanske finns nån parallell till Zlatan här nånstans, åtminstone så som historien om honom berättats. När han slog igenom åkte reportrar till Rosengård för att hitta fler "guldkorn" bland betongen och grusplanerna. "Sanden (planen på Rosengård) blev till guld (Ajaxkontrakt)", en typisk metafor som användes om Zlatans karriär. Om man vill se Z som nån slags politisk kraft (vilket en del vill), är väl den berättelsen ganska problematisk. Om Z är en produkt av Rosengård med alla sina problem, då är också de problemen en förutsättning för att vi ska få fler Zlatanar. Z blir bara ett exempel på att alla kan lyckas oavsett var man kommer ifrån, vilket inte är särskilt revolutionärt.
Ang. proffsboxningen (det är många olika spår här) kommer väl den alltid att påminna om att ett samhälle har problem. Klasskillnader, fattigdom, våld. Så om en politiker har en utopisk vision om ett gott samhälle, kommer hon förmodligen inte se folk som boxas i det samhället.
Skicka en kommentar